Träningsmusik

Finland kan väl inte göra bra musik? Jo, minst en bra låt finns faktiskt. Dessutom är det en ypperlig träningslåt. Den har följt mig på ganska många löparrundor. Räddat mig från psykbryt på raksträckor. Piskat på mina ben i uppförsbackar. Fått fötterna att trampa fortare i svaga utförslöp.

Jag pratar om Hanna Pakarinen och låten Leave Me Alone, från 2007 års upplaga av ESC.




Nu go' vänner, ska jag iväg och träna. Klockan 13.40 är jag på gymmet. Klockan 17.40 planerar jag att gå därifrån. Planeringen är spikad - nu ska den genomföras. Återkommer framåt nattkröken med en rapport för efter träningen ska jag och Nilla icke-träna med mat och vin. Trevlig träningslördag på er!

God helg!

Äntligen helg. Äntligen hemma. Äntligen snart en ny vecka.

Planen

Fick sms från Coola Karin idag. Hon är på cykelläger i Laholm. Idag hade hon sprungit 7km på morgonen, cyklat 100km på dagen och sprungit 5km till på kvällen. Tror ni jag är avundsjuk eller. Jag är så avundsjuk att jag kan skriva det i både fet stil och stora bokstäver!

Denna vecka har jag en alldeles egen chans till träningsrevansch på mig själv. Grabben har precis gett sig av till Åre (igen!) för en veckas skidåkning vilket betyder att det är bara me, myself and I nästa vecka. Perfekt. Då har jag inget annat att göra än träna på kvällarna (och tyvärr även jobba som en tok på dagarna). Dessutom kan jag åter börja boka SATS-klasserna från och med imorgon. Snacka om att nästa vecka är som upplagd för svettiga kvällar!

Att träna mycket

Det snackas ofta om att träna för mycket. Min uppfattning är att gränsen är mycket relativ. Hade någon bloggare tränat som den kvinnliga triathleten Tove Wiklund hade det säkert blivit ett ramaskri. Här är det tuffa morgon-, kvälls- OCH eftermiddagspass som gäller. Simning, cykling och löpning. Träningspass ofta långt över timman. Dessutom livnär sig inte ens Tove på sin idrott. Hon jobbar - samtidigt. Hon är alltså en av oss vanliga dödliga. Mycket intressant.

Tove Wiklunds träningsschema finns att läsa i svenska Runner's World (nr 3). Tyvärr har jag ingen scanner här hemma...

Själv är jag inne i en liten träningsdal just nu. Jag hinner liksom inte riktigt med i den takt jag brukar i och med den nya jobbsituationen. Så fort den blir lite vardag hoppas jag kunna återgå till fullt ös medvetslösprincipen.

Tor 27 mar: Body pump + spinning

= lite jobbigt.

Uthållighetsstyrketräning

Jag lyckades gå i tid från jobbet så att jag hann med pumppasset som började 17.30. Det var länge sedan jag körde pump. Säkert två år sedan. Men varenda rörelse var sig lik. Varför heter då passen "body pump 65" och liknande - är det bara musiken som skiljer?

Jag tyckte allt att pumpen var lite tråkig. Jag försökte få in Coola Karins pumpglädje men lyckades inte riktigt. Jag tror inte jag har något pumptålamod. Att stå och göra samma sak i tre minuter är inget för mig. Men visst kan det vara bra med ett pumppass nu och då. Och visst är jag lite trött i musklerna just nu!



Spinning

Man kan tro att det är Vätternrundan och inte Stockholm Marathon jag ska genomföra senare i vår. Medan löpningen lyser med sin frånvaro nöter rumpan flitigt spinningsadeln. Jag ska ta tag i löpningen igen, det har jag lovat mig själv. Definitivt till helgen. Då fasen...

Det var Terese som satt på instruktörssadeln ikväll. Jag och Nilla, som även pumpat passet innan, körde som tokar. Fast det känns mest som att det är Nilla som kör som en tok, hon har högst kadens på pedalerna. Och så är det hon som grymtar och skriker. Själv har jag hört att jag ser ganska oberörd ut trots att jag sitter på sadeln och nästan dör. För jag är nämligen inte alls oberörd. Inombords pirrar kroppen farligt nära mjölksyrenivån och flåset tänjer bröstkorgen rejält. På ett foto från målgången av St Eriksloppet för två år sedan ser jag väldigt otrött och stabil ut. Sanningen var den att jag just då inte kunde stå upp utan att må illa. Jag kunde inte gå utan att hålla i någon. Men på fotot märks inget av det...

Spinningsalen ikväll var halvfull och ganska tom på den där magiska känslan som finns på måndagsklasserna. Men jag gillar Tereses pass. Bra musik och bra upplägg. Avslutet på första etappen med sex minuter backe, varav tre minuter stående i snabbt tempo, tog ordentligt på krafterna.

Fast food

Jag kom hem lagom till Du är vad du äter. Ett hatobjekt för många men jag gillar det. Jag anammar inga av fröken Skippers metoder men de resultat deltagarna når inspirerar mig. I pauserna fixade jag lite snabbkäk: äggröra (bara ägg, inget annat), strimlat kalkonkött, avokado, keso och tomat. Snacka om att jag är proppmätt!

Kaseinprotein

Smaken är som baken.

Night Pro

Hemma hos mig har det stått en flera kilo tung säck med wheyprotein. Hemma hos Coola Karin har det stått två stora burkar kaseinprotein. Jag bör inte dricka wheyprotein eftersom det är ganska snabba proteiner. Karin bör inte dricka kaseinproteinet eftersom hon får ont i magen. Så vi bytte!


Nilla kräktes nästan bara vid blotta tanken på kaseinproteinet. Hon har en likadan burk, Night Pro, i hallon/smultronsmak. Men smaken är som baken. Jag tyckte att just den smaken var helt ok. Ännu godare var nog chokladsmaken. Konsistensen var ganska krämig men framförallt fluffig. Som sagt, smaken är som baken.

25/3: Nästan väldigt lång spinning

Det skulle vara kul att träna spinning en hel dag. I väntan på det var tanken att vi skulle köra 3 pass på raken...

Långträning

SATS Odenplan är generösa och bjuder på många spinningpass på raken om kvällarna. Det är lätt att få ihop 3 timmars cyklande. Ja, faktiskt även 3.5 timmar om man väljer att anta mastodontspinningutmaningen en tisdagskväll. Det gjorde vi: Coola Karin, Nilla och jag. Eller, nästan jag. Tyvärr drabbades jag av dålig tajming på grund av nya jobbuppdraget och missade första klassen. Medan de andra två galningarna körde de riktiga 3.5 timmarna fick jag helt enkelt nöja mig med 2.5 timmar. Det har jag ju kört förut så det är egentligen inte så mycket att hänga i julgranen. Men jag hänger nog upp prestationen på en liten gren långt nere vid julgransfoten ändå.

Det är inte orken som är den största utmaningen under långspinning. Det är tamigsjutton rumpnötandet. Det som alltid gör sig påmint under uppvärmningen av pass nummer 2 - när man hinner känna efter hur kroppen mår. Det gör ont och är obekvämt på ett obeskrivligt sätt. Det gör inte skavsårsont, men det skaver liksom ändå.

Resten av mitt coola kompani hade kört en blå 55-minutersklass när jag anslöt. Då väntade en gul (förkoreograferad) 55-minuters mellanklass. De gula spinningklasserna är verkligen hur trista som helst. Musiken är totalt ointetsägande och bara dålig. Men det där brydde jag mig inte om så mycket. Jag hade ju precis upplevt startskottet gå och jag var upptagen med annat. Att försöka köra på för fullt till exempel. Enligt mitt eget race och inte enligt den ganska trista förkoreograferade klassens upplägg.

Efter den blygsamma mellanklassen väntade machospinning. 70% biffiga killar och 30% tuffa tjejer. En ganska typisk uppställning för just den här klassen. Passet leddes av en kille och det märktes: på snacket och på musiken och till viss del på upplägget som bestod av en hel del långa, tunga block. Hela passet avslutades med Sveriges Radios "mål-jingel" som radiosporten använder när de rapporterar från hockey, fotboll eller bandy eller vad det nu kan vara...

Kvällens pass var på det stora hela en lite konstig upplevelse. Jag blev inte jättetrött, trots att jag körde på. Jag svettades på långa vägar inte lika mycket som jag brukar, trots att pulsklockan visade på ganska bra siffror: ganska exakt 150 minuter, 1500 kalorier, medelpuls på 73% av max, maxpulsnotering på 96% av max (och en lägsta puls på 22% av max).

Idag är början på resten av ditt liv

A new dawn, a new day, - a new beginning.

Hallelujah

Idag är början på resten av ditt liv. Imorgon också. Är det inte härligt, varje dag får vi en ny chans till omstart. En ny chans till att ta nya friska tag.


Idag är lite av en början på något verkligt nytt för mig. Det ska bli spännande. För en gångs skull snackar jag inte träning eller kost, även om det kommer få positiva träningskonsekvenser...

Jag driver eget företag tillsammans med några kollegor. Därför kan jag ibland ta mina långluncher. Därför kan jag ibland jobba hemifrån. Därför har jag kunnat vara uppe och åka skidor lite som jag vill (även om det inte skett så ofta i år - ändå har jag fått in runt 4 veckors skidåkning...). Idag skriver jag förhoppningsvis på kontraktet för ett långtids konsultuppdrag. Lönen är säkrad för ett tag framöver. Långluncherna och jobba hemmachanserna minimeras, men - det finns gym på jobbet med gruppträningsklasser och i närheten öppnar snart en ny SATS-anläggning. Spännande är bara förnamnet.

Om allt går som planerar väntar ikväll den största spinningutmaningen jag hitills varit med om. Jag har laddat träningsväskan med två flaskor Powerade för äventyret. Det är en ordentlig utmaning vi snackar om.

Välkommen till verkligheten

Crash, boom, bang.

Vardag

Jag gick upp 16.30 idag. Låg kvar i sängen och vägrade envist titta på klockan. Grabben hann både göra frukost och lunch och gå iväg för att träffa en kompis som är på genomresa. Med IPod-lurarna i öronen försvann jag in i Karin Alvtegens värld. Orkade inte göra något. Inte tänka på något.

Abstinensen slog till hårt denna gång. Varenda gång jag kommer hem från Åre är det som att jag ställer mig i en obarmhärtig kalldusch. Igår kväll kändes det rätt okej. Jag tyckte jag hanterade hemvändandet bra. Det kändes bra på tunnelbanan hem, trots att just tunnelbanan hör till de mest kritiska ögonblicken. Inget känns mer ogästvänligt än stökiga perronger, smutsiga tåg och ogästvänliga människor. Det är som att jag inte orkar med det. Men igår gick det bra. Imorse gick det sämre. Det som till slut verkligen slog undan benen var vågen som imorse visade rekordsiffror. Så mycket jag vägde imorse har jag aldrig vägt förut. Tre timmar senare vägde jag mig igen och då visade vågen 1 kilo mindre. Ironiskt.

Tjocksnoret i näsan och huvudvärken innanför pannbenet hänger envist kvar som kedjor som gör att jag inte ens orkar ta mig ur dessa lågskor jag har på mig idag. Dokumentären om killen som enbart äter Mc Donaldsmat i veckor snurrar på 2:an och när jag orkar ska jag försöka ta mig till någon mataffär för att fylla på kylskapet med sunda matvaror. Det krävs dock en hel massa energi för att orka ta mig de 250 metrarna till den lite större mataffären än mitt lilla Konsum på hörnet.

Dagen var tänkt att fyllas med ett långpass. Det enda långpasset som blivit av idag är slumrandet i sängen. Men imorgon är en annan dag. En ny dag med nya känslor och nytt humör. Det är lustigt hur allt kan förändras så snabbt.

PS. Karin Alvtegens böcker Svek och Skugga är något deprimerande, men fruktansvärt bra! Medan Svek berörde mig på ytan fick Skugga mig att fundera. Vems var skulden? Var Gerda den onde som inget gjorde trots att hon visste, enligt den teori Halina berättade för Axel i Västerås? DS.