Att springa eller inte springa

- det är frågan.

Om framtiden

Jag kämpar i motvind. Ingen orkan, men väl en envis snålblåst. Med de extra kilona är löpningen relativt jobbig och jag gör inte lika snabba framsteg som jag skulle kunna ha gjort - med färre kilon i ryggsäcken. Men, jag tycker ju att löpning är roligt!

I februari gick det bra. Skitbra, rent ut sagt. Jag flög fram under mina snabbdistanspass. Benen ville aldrig stanna under långpassen.

Nu vill de inget annat än stanna. För där, i februari, hände något. Jag åkte livsfarlig längdskidåkning och slog knät i en vurpa. Men jag sprang vidare Knät motsade sig inte långpassfart, men ville inte veta av några fartökningar. Nu, såhär 2 månader efteråt har farten sprungit ifrån mig.

För 4 veckor sedan sprang jag 6-timmarslopp och det kändes också bra. Men var är den känslan nu? Och än viktigare, kan jag hitta tillbaka - till formen och känslan inom 6 veckor?

Om 6 veckor går Göteborgsvarvet. Om 8 veckor går Stockholm Marathon. Och här sitter jag och är nervös och vet inte var löpningens beståndsdelar har tagit vägen. Under den kommande veckan är det jag som ska leta upp dem! Känna efter om jag ska lägga in femmans växel och hoppas på flyt eller om jag gör en Jenny Kallur*. Hoppet är långt ifrån ute - men den kommande veckan blir viktig.



*Jenny Kallur har ställt in första halvan av utomhussäsongen i år på grund av sin skada.

Rockig träningsmusik (?)

När jag höjde Safri Duo till skyarna undrade Umefredrik över rockmusikens (icke)existens hos mig. Ja du Fredrik, förutom den stående favoriten Ballroom Blitz följer här ett av mina rockigare träningsmusiktips, The Sounds - Living in America:

Molitva Progressive Remix

På en Absolute Kidzskiva finns en upbeat remix av förra årets ESC-vinnare; Marija Serifovic och låten Moltiva. Remixen är sjukt bra att träna till. Det finns ganska många, ganska dåliga, remixar på Molitva på YouTube men denna är mest lik (fast går lite för snabbt) den som ligger lagrad och träningsglad på min IPod:

Hallå World Class?

Kan det gå mer fel?

Oflyt

Jag har total och fullständig oflyt vad gäller träningen just nu. Först icke-träningen igår, sedan den tunga löpningen imorse och sedan det som hände alldeles nyss, som pricken över i:t på mitt oflyt.

Jag hade tänkt mig ett pass Booty Express på World Class. Hade siktat in mig på ett pass med start 11.40 på Hornsgatan. Perfekt, tänkte jag. Bra läge och bra i tid. Så jag gick dit. Och upptäcker en jäkla skylt på receptionsdisken med att just idag, just denna dag då Puma tänker testa World Class, så har de tillfälligt lagt om schemat. Just här, just nu. Va fan!


Det blir ingen booty idag. Istället ska jag gå och kolla om de fortfarande har bra pris på satinlakan på Hemtex. Deras så kallade rea brukar pågå året om med halva priseterbjudanden men bara för att jag kollar just idag, och bara för att jag har oflyt, så är det säkert fullt pris igen.

Lör 5 apr: Löpning på E4:an

Morgonstund har guld i mun. Eller sol i alla fall.

30 min löpning

Vaknade av mig själv 8.22 imorse. Det är typ andra gången i världshistorien jag vaknar utan väckarklocka så tidigt en helgmorgon. Inte bara det, jag gick till och med upp!

Jag tänkte att det var lika bra att sticka iväg på en morgonrunda på en gång. Görs det inte nu så görs det inte alls. Så brukar det bli när det gäller löpningen på lördagar. Eftersom jag bor mitt i stan är det inte så kul att sticka ut senare och behöva sicksacka sig förbi alla shoppare.

Nu blev det lite sicksacking ändå. Jag tog rundan på E4:an (längs med Årstaviken alltså) runt Eriksdalsbadet och tillbaka via Ringvägen. Det var trångt på den soliga och smala lilla asfaltsvägen vid vattnet. Hundar, barnvagnar men också en jäklans massa stavgångare. Joggarna var i minoritet men jag höll fanan högt. Jag var nämligen ute på löppass: intervaller med Serena Williams!

Det som gick så bra förra gången gick halvbra idag. Började med en stabil fart runt 6min/km första 5 uppvärmningsminutrarna. Den efterföljande intervallen på 4 minuter gick i 5.16-fart. Det kändes bra. Lite jobbigt, javisst men en intervall ska ju vara lite jobbig. Serena poängterade att det var en hustle vi gjorde - inte en sprint, och jag höll med. Sedan hände det något. Jag blev trött. Under de nästkommande 4 inte lika intensiva minutrarna hann jag inte återhämta mig och när det blev fartökning igen (4 minuter till) blev det jobbigt. Inte så att det märktes på farten för jag sprang i 5.19-tempo ganska konstant men jag kände mig lite obehagligt trött. Funderade ett tag på om det är denna känsla jag måste vänja mig vid eftersom jag har problem med att jag ger upp för lätt när jag springer och gärna skulle vilja kunna kämpa till jag når blod, svett och tårarstadiet. Hur som helst, efter den andra intervallen återhämtade jag mig faktiskt gåendes.

När jag satte igång igen väntade mig Ringvägens långa uppförsbacke och även om farten inte var jättehög utan runt 5.59-6.03min/km så var det segt för benen. Precis när jag nådde krönet påminde mig Serena om att det var dags för sista intervallen och även om det nu bar lätt nedför var benen stumma och min andhämtning tung. Jag vet inte vad jag höll för tempo nu. Allt jag minns är att jag under de sista 5 lugna minutrarna på passet sprang i 6.30-tempo och det kändes superjobbigt. Ungefär lika jobbigt som när jag sprang det första tempoblocket i 5.16-fart. Inte flåsmässigt - men i benen. Det är bara att inse att mitt löparuppehåll har kostat och att jag nu måste se över den närmsta framtiden. Fast först ska jag upptäcka World Class, jag ska bara äta lite frukost och sen - iväg.

Träningsbloggar

Har ni sett nya samlarsiten Träningsbloggar? Kul idé. Men vem står bakom, annat än "vi på träningsbloggar". Ibland är nätet för anonymt för sitt eget bästa. Nu försöker inte Träningsbloggar sälja något annat än annonser, men om de skulle gjort det hade jag varit den första att rekommendera Redaktionens böcker i bland annat marknadsföring på nätet och hur man gör affärer via sin hemsida. Men det där är ett helt annat kapitel för en träningsblog. Lite oroväckande att jag har så så låg ranking förresten. Har inte jag nätets bästa träningsblogg eller?

Nähä...

Smal utan träning

Av sömn blir man tydligen smal.

Zzz

Ni har väl inte missat att man blir smal av sömn! Fast det är ju ingen nyhet. Nyttan med sömn har det pratats länge om. Sydsvenskan skriver om det. Chef skriver om det. Aftonbladet skriver om det. Sporty Spice skriver om det. Många andra skriver om det. Ofta beskrivs nyttan av sömn som en reducering av både stress och vikt. Stressen köper jag. Vikten har jag aldrig märkt något av.

Jag undrar hur mycket man måste sova om man vill bli till exempel tio kilo lättare? Måste man sova en hel helg eller räcker det med tio timmar sömn per natt under en månad? Eller om man vänder på det: vad resulterar en timmas extra sömntimma per natt i på vågen? Hur länge ska man hålla sig till tåls egentligen?

Bästa stället i lyan? Sängen, såklart! Klippansoffan får se sig besegrad.
I natt ska jag praktisera viktminskning, ja sömn alltså (inget annat om ni trodde det, även om kvällspressen ofta skriver att andra sängaktiviteter också kan ge resultat på vågen...)

Varför man inte tränar

Det finns några anledningar. Typ två:

1. För att man tvingas jobba övertid och missar gymklassen med sju minuter. Den klass man annars skulle kommit i tid till - med god marginal.

2. För att när man väl kommit till gymmet (inte samma gym som klassen man precis missat) efter gigantisk storstadsfredagskaosträngsel, slutligen hittat p-plats, visserligen på här-får-man-inte-parkera-plats men skit samma (jag ligger ändå på plus på parkeringsavgiftskontot), står halvnaken och ska byta om och upptäcker att javisst fasen, träningsbyxorna glömde jag visst packa ner imorse. Va fan!

Efter sådana turer är man ganska slut. Trött. Och lite irriterad. Mycket irriterad. Nej vänta nu, jävligt irriterad. Att nu ge sig ut på en fin liten fredagssolsjogg på E4:an (Årstaviken) är inget jag längtar efter. Nej ge mig mörker och regn och smuts och lera så jag kan sticka ut och springa av mig frustrationen!

Please note: med "man" i texten ovan åsyftas Pucko-Puma som inte vill gå med rumpan bar och som inte gillar när planerade aktiviteter kastas upp i luften.

Jogging Vs. Löpning

Vad är skillnaden?

Joggare och löpare

"Löpare" tycker sig ofta vara något förmer än joggare. Men enligt min teori är vi alla joggare ibland. Oavsett om vi heter Hanna eller Haile (Gebrselassie).

Jag tycker inte att jogging och löpning har med absolut fart att göra. Det handlar inte om vi springer milen på 42 eller 58 minuter. Det har inte att göra med om vi springer i 3.50-minutersfart eller 6.02-minutersfart. Enligt min mening beror det på den relativa pulsen. Är Haile ute och springer (springer blir här ett gemensamt namn för jogging och löpning) på, tja, 65% av max går det säkerligen skitfort - relativt till hur jag springer. Men inte relativt till honom själv. I detta fall joggar han. När han kör hårdare pass, och ligger på högre procent av max, löper han.

Jag själv är både en joggare och löpare. Gårdagspasset var ett joggingpass. Det i söndags (då jag sprang med Serena) var ett löppass.

Sådär, det var väl enkelt förklarat. Jag är öppen för andra åsikter - bring them on. Hur förklarar du skillnaden mellan jogging och löpning?

Varning för ras!

Hittade den här skylten ovanför huvudet utanför knuten. Ett lyckat exempel på gerilla-PR. Dumt bara att allt verkar påminna mig om att det är upp till Åre jag borde flytta. Men flytten kommer. Jag ska bara bo och träna lite i Halmstad först.

Tor 3 apr: Jogging på söder

I söndags kändes löpningen som en bit kaka. Idag var löpningen som en tung, tung stek i magen (med bearnaisesås).

10 km jobbighet

Jag gillar inte tunga stekar. Jag gillar inte heller killar som helt öppet och ogenegerat kliar sig på pungen. Svett må rinna, löpfjärtar må släppas, men jag vill ändå inte se killar länge och väl flytta runt paketet i byxan. Jag gillar inte heller bilar som kör i 80 kilometer i timmen mitt på Hornsgatan och jag tyckte synd om den lilla överviktiga kille i trettonårsåldern som sprang så gott han kunde längs med Årstaviken mellan pappa/tränare cyklade direkt bakom. Killen och det cyklande sällskapet har jag sett förut, i höstas. Jag lade märke till dem då också. De små stegen som tungt rörde sig framåt. Kroppen som såg lite sned ut. Men kämpandet, strävandet som tog pojken framåt. Jag ser inte heller ut som en spänstig löparsnärta när jag är ute och kämpar. Men löparglädjen bultar oftast inuti mig ändå. Kanske är det samma sak för den till synes stackars pojken?


Dagens tio kilometer tog mig runt söder. En timmes jobbighet. En timme är i sig ganska kort tid, men oj vad världen hinner förändras. Från solig och varm eftermiddag vid Tantolunden till blåsig kväll med plus fyra grader vid Stadsgårdskajen.

Mina steg var ganska tunga. Och långsamma. Ja förutom i början då jag sprang alldels för snabbt och blev trött alldeles för fort. Jag funderade på att ta femkilometersslingan men eftersom jag hade en liten gåpaus redan efter tre kilometer så bestämde jag mig för att springa en omväg och landa på en mil. Även om det innebar fler gåpauser blev det också mer löpning.

Så det blev som det blev. En runda på tio kilometer som hamnade på den lägre betygsskalan vad gäller prestation. Men det gör inget. Värre var att jag för första gången kände av långt, långt nere i vaden (i böjmekanismen) nästan nere vid höger fot. En direkt supinationskonsekvens. Jag hoppas den försvinner. Bort, bort!!

Snälla löparguden, gör så att jag aldrig får ont någonstans.
...och att jag blir 90 sekunder snabbare per kilometer... snälla?

Hallå hela världen!

What a feeling...

Torsdagskänsla

Igår var jag i Sveriges metropol Sala. Uppenbarligen gjorde småstadspulsen mig trött för jag kom hem kl 21.00, gick och lade mig halvtimman senare och sov gott ända fram till 07.30. Att jag behövde sova märkte jag imorse. Det gick hur lätt som helst att komma upp. För en gångs skull kände jag mig riktigt utvilad. Jag önskar att det kändes så varje morgon. Men det gör det inte. Förmodligen inte heller imorgon. Det blev övertid på jobbet ikväll och kombinerat med min stora TV-tittarkväll (Anna Skipper följt av Criminal Minds) betyder det att det blir natträning. Jag försakar Gordon Ramseys Nightmare Kichten för en sen löpartur. Sängen får vänta till efter 23-tiden. Men det gör inget, imorgon är det fredag. Fredag med stort f: träningsFredag!

Det känns som att jag välsignats med ett stort matlugn de senaste dagarna. Jag har ännu inte blivit så duktig att jag tar med mellanmålsprotein till jobbet, men när jag står där i företagskiosken - omgiven av godis och choklad, bullar och kakor, är jag inte det minsta sugen. Idag när jag stod i kön och väntade på min tur, försökte jag välja ut något onyttigt jag skulle köpt om jag bara så fick, men jag kom inte på något. Det var skönt. Skönt är också att jobbet dukar upp med ordentlig salladsbuffé till lunch. Jag hugger in på sallad, proteintillbehör och keso. Synd bara att den lunchen kostar mig 70 spänn om dagen (blir en halv förmögenhet per månad) och synd att man måste käka innan klockan 12.00 för sen börjar salladen sina... Matlåda är ett hett och ständigt återkommande alternativ men jag har ärligt talat inte sett någon här ta med sig lunchmat hemifrån. Då snackar vi ändå om ganska många hundratals personer...

Har ni någonsin känt att kroppen är i förbränningsmode? Det kändes verkligen så häromdagen. Jag dubbelkollade med Viktklubb (som fungerade snabbare den gången) och jag hade ätit ganska exakt 1700 kalorier. Känslan i kroppen var att den jobbade. Det hände saker inombords. Som att den gnolade liksom.

Bäst att sluta här innan ni tror att jag är helt thick as a ditch - bortom flötet alltså. Fast... jag känner mig inte riktigt klar. Kanske ska jag springa istället för att kolla Anna Skipper? Eller så ger jag mig ut nu? Det som nyss var så glasklart är helt plötsligt grumligt.

Jag återkommer med träningsrapport!

Tis 1 apr (forts.): Spinning

Ikväll var jag på en musiklektion. Eller vänta, var det inte spinning?

Söderspinning

Gå på spinningpasset på SATS Södermalm på tisdagar klockan 18.00 och du får dig en rejäl dos med housemusik och kunskaper om hur Erik Prydz lägger upp sina spår. Du får också veta vad låtarna under passet heter, vad de handlar om och vilka DJ's som spelade var och när.

Gå på spinningpasset på SATS Södermalm på tisdagar klockan 18.00 och du får också en tung dos spinning. Medan många lägger upp sina pass som ett besök till en djurpark (titta lite här, titta lite där: köra lite backar, köra lite flack i korta variationsrika block) med Mix Megapolmusik var det här något helt annat. En jämn ström av för mig helt okända houselåtar (men så är jag ingen housemänniska heller) och samma mönster hela passet igenom: långa jumps, evighetslång backe och 1-2 minuter flack: totalt fyra gånger. Det här var ingen underhållning. Inget djurparksbesök. Det här var liksom riktig träning - om man själv hade disciplinen, för man är tvungen att verkligen fokusera på egen hand.


Jag hade ett och bara ett mål när jag satte mig på cykeln på rad nummer två: att följa ryggen framför mig. Det var ingen lätt match. Den ryggen envisades med att stå upp under hela passet förutom de fyra gånger vi satt ned och körde flack (tempo)! Det fanns inte på kartan att jag skulle ge upp. Mitt spinningpannben är många gånger tjockare än mitt löparpannben av någon anledning. Men jag har ryggen framför att tacka för ett utmanade pass. Och för att det blev så roligt. Och för mina genomsvettiga träningskläder!

(Nu är jag lite trött i huvudet så jag är faktiskt inte med på det afropass som pågår i närheten. Istället äter jag en salladstallrik på tomat, kyckling, paprika, avokado och keso. Senare blir det kaseinprotein)

Lurad?

Snabb-update för dagen:
1 april och jag tror inte jag blivit lurad än. Har du? Till och med kroppen känner sig ganska smal idag (i min helsvarta outfit) och magen samarbetar med mig och håller sig för en gångs skull ganska platt. Ja, relativt sett alltså. Stod mig bra på mina proteiner till frukost och har inte blivit hungrig förrän nu faktiskt. Men jag åt lunch ändå. Kyckling och sallad. Snart ska jag iväg på en spinningpass jag blivit rekommenderad att gå på. Jag är väldigt förväntansfull. Kommer det vara bra? Kommer jag bli nöjd? Den som lever får se!

Tis 1 apr: Morgonjogg

Jag har genomlidit världens kortaste längsta natt.

Morgonsväng med löparpjucken

Jag försökte gå och lägga mig tidigt. Klockan hann bli 22.49. Tre timmar senare vaknade jag och trodde att klockan var 06.00. Det var hon inte. Och sådär höll det på. Har kollat klockan minst tio gånger för att försäkra mig om att jag skulle hinna upp för min löprunda. Det har varit en lång natt. Men alldeles för kort för att jag ska vara pigg och utvilad.

Det slutade att jag vaknade i tid för att komma ut. Dessutom ringde grabben 05.50 för att väcka mig. Att ge upp för tröttheten gick inte. Jag har ju väntat på det här så länge!

Rundan gick bra. Höll en lugn, jämn fart. Lagom intensitet för att bara vara halvvaken. Var pigg och klarvaken när jag kom hem men tröttheten börjar smyga sig på igen.

Hade dålig fantasi när det gällde frukosten (ärligt, jag bara kunde inte göra gröt imorse) så jag gjorde några skramlade ägg och hade keso till. Det får nog bli lite Night Pro också trots att det är mitt på morgonen...

Viktklubb

Jag vet. Jag sa att jag skulle regga mig för några veckor sedan. Jag gjorde det idag.

Aftonbladets Viktklubb

Idag har jag ätit för mycket. Jag visste om det redan innan jag registrerat allt jag åt på Viktklubb. Anledningen heter ett jobbmöte på Sandys (på Sandys hemsida kan man se vad man äter) som var planerat efter mitt andra jobb. Det är svårt när man ska hinna med heltidskonsultuppdraget samtidigt som jag ska klara av mina andra trekvartsfartsuppdrag som löpet samtidigt. Det blir dubbelt upp. Mycket jobb och hjärnaktivitet betyder ett trött huvud som behöver energi för att orka fortsätta tänka. Jag har fortfarande en massa texter som borde skrivas ikväll. Istället har jag registrerat mat på Viktklubb i nästan två timmar. Det går för jäkla långsamt. Jag tror det är något fel på siten. Datorn är sprillans ny, cacheminnet i stort sett tomt och alla andra sidor laddas som smort.

Mitt mål är att ligga på 1700 kalorier per dag. Idag ligger jag på plus-minus-nolläget. Nämligen 2300 kalorier. På den här nivån går jag varken upp eller ner. Men, och det här är ett stort och glatt och positivt "men": jag har nästan lyckats med mina nivåer av kolhydrater, proteiner och fett!

Min matcirkel för idag visar på ca 30% kolhydrater, ca 34% protein och ca 35% fett. Egentligen borde proteinerna ligga på 40% och fettet lite lägre, helst strax under 30% men jag är nöjd med kolhydraterna. Dessutom består dagens fettintag av lax till lunch och avokado till middag. Så det är kalasbra fett.

Nu ska jag sova fort som fan. Joggingskorna väntar på mig i arla morgonstund.

(Puss på dig grabben som är i Åre. Jag har inte bestämt mig för om jag är mer avis på dig än jag saknar dig, eller om det är tvärtom... Men när du kommer tillbaka vill jag att du springer tempo- och intervallpass med mig, ok!)

Dagens utmaning!

Det var svårt att hålla i benen imorse!

Vilodag

För en gångs skull var det svårt att inte gå upp 05.50 för att springa en vända innan morgonhysterin satt igång på riktigt. Jag var så inspirerad av gårdagens löppass och nojjig över att löparglädjen skulle svalna och försvinna. Men - det är viktigt med vilodagar. Lika glad som jag är för min återfunna löparkänsla, lika rädd är jag för skador. Jag försöker hålla mig till min träningsplan: två träningsdagar följt av en vilodag. Jag kan ibland tycka att vadå, 30 minuters jogging är väl ingen direkt träning. Men det är det ju!

Imorgon bitti är det dags igen: för löpning, för spinning och för afro (om allt går enligt plan).

Sön 30 mar: Jogging med Serena Williams

Jag har gjort det - med sällskap!

Gnistan är tänd

Jag har börjat löpträna. Vadå, tänker väl ni, det har ju jag gjort länge. Sanningen är den att jag inte tagit många seriösa joggingsteg sedan 6-timmarsloppet i Skövde. Det var några veckor sedan, men det känns som en mindre evighet.

Jag har inte längtat efter löpningen. Jag har varit alldeles för rädd. Jag är fortfarande skräckslagen. Prestationsångesten är enorm. Hade jag inte haft ett analkande Göteborgsvarv eller Stockholm Marathon hade det varit lugnt. Då hade jag kunnat springa mina rundor, långpass varvat med intervaller, utan press. Nu är läget annorlunda. Nu har jag något jag måste klara. Den pressen är rätt så jobbig. Den icke-existerande tävlingsmänniskan i mig darrar redan.

Det kändes svårt innan jag kom ut. Hur skulle första löppasset gå? Det var en hög mental mur jag var tvungen att komma över. Lättaste sättet att klättra över den var att inte tänka. Sagt och gjort, jag tryckte igång autopiloten och satte på mig mina träningskläder. Jag hade inte en enda förhoppning inför passet. Inte en enda målsättning. Det enda jag skulle göra var att springa i det tempo som kändes bra med "Serena Williams Intervals" i lurarna.

De tio första joggingmetrarna reflekterade jag inte ens över hur det kändes. Det kan vara skönt att inte behöva analysera allt hela tiden. I takt med mina steg vaknade en glöd under mina fotsulor. Förutom att min tröja ideligen gled upp över magen kände jag mig bekväm i löparspåret. Det är här jag hör hemma, trot att jag är långsam. Det bästa av allt är att jag sitter här med en bultande lyckokänsla inombords - och jag har inte ens försökt tvinga fram den. Facklan är tänd. Jag är på banan. Löpning är kul!


Serena Williams var ett bekvämt sällskap. Hon följde med under 30 minuter och tre gånger ville hon att jag skulle dra upp tempot under fyra minuter. Musiken var bra. Inte wow men medryckande. Serena pratade med mig under passets gång, peppade mig när det bara var slutspurten kvar, påminde mig att inte tappa alltför mycket i tempo mellan tempoökningarna och undrade ibland hur jag mådde. Det var helt enkelt kul att ha henne med och hon är värd de 90 spänn hon kostar via Itunes om man för en gångs skull vill vara laglig...

Träningsmusik (igen)

Det är nästan alltid musiken som gör skillnaden. En riktigt bra låt får mig att tömma alla depåer till 110%. Den jagar bort tröttheten. Skrämmer iväg mjölksyran. Den får trötta ben att spritta av energi, tomma huvuden att fortsätta vilja köra. Hårt. Länge. En riktigt bra låt, helst en kraftfull finallåt, ger allt - och tar allt.

En nästintill perfekt spinninglåt är Safri Duos Samb Adagio. Den låten känns i kroppen! Bubblare är Safri Duo Ritme de la Noche.

Safri Duo är klassisk spinningmusik. Den låt jag hört oftast och längst är just Safri Duos Prelude. Den finns nästan alltid med på bästa instruktören Pias pass. Och den fanns med igår på Camillas pass. Den är sjukt, grymt, otroligt jäkla bra. Det är knappt att jag vågar lägga den på Ipoden. Den är lite för magisk för det.

Shoppingtips i mataffären

Söndag och sol och halva Stockholm är ute. Men inte jag. Jag sitter hellre här, under min korkek...

Söndagsshopping

Hade jag varit en vanlig fullt normal människa hade just nu varit den perfekta tidpunkten för min söndagsjogg. Men se så är det inte. Jag är visserligen en fullt normal människa. Men jag är långt ifrån vanlig. Jag kan inte springa mitt på dagen. Det går. Men det går jävligt dåligt. Så jag inväntar eftermiddagen och det lätta skymningsmörkret och kollar hur det står till med löparformen då.

Istället sitter jag här i min sköna klassiska gräddvita Klippansoffa från Ikea. Min alldeles egna korkek. Jag har otaliga webbsidor uppe på skärmen: alla SATS-scheman från de anläggningar jag tycker bäst om plus fyra eller fem sidor med WorldClass-scheman. Jag har ett tre veckors gratiskort på WorldClass jag ännu inte börjat utnyttja... planeringen är i full gång!

Jag har också hunnit söndagsshoppa. Laddat kylskåpet inför den nya veckan. Utifrån det ärendet har jag fyra saker att säga:

1. Min Konsumbutik på Zinkensdammhörnan må vara svindyr. Men oj vad jag är bortskämd med deras ekologiska frukt- och grönsakssortiment. Jag provade både Hemköp och PrisXtra vid Mariatorget men där fanns i stort sett inga ekologiska frukt och grönsaker alls. Fy skäms på dem!

2. Mycket träning betyder mycket tvätt. Jag blev lite förvånad av att läsa DN Konsuments undersökning där det visade sig att de dyra tvättmedlen var dåliga och de billiga var bäst. Allra bäst var Willys. Otippat!



3. Igår hos Nilla "drizzlade" (finns det någon bra svensk översättning på drizzle?) jag över lite krämig balsamvinäger över min ruccolasallad. Hur gott som helst! Jag var tvungen att själv investera i en liten (ja, de är små!) flaska idag. Plus en låda ruccola såklart.



4. Har ni smakt Fun Light lemon/lime? Om inte - gå och köp! Uppfriskande och osöt. Helt klart min favorit ur Fun Lightsortimentet. På stark andra plats kommer rabarbervarianten.

Lör 29 mar: Varierad träning

Vad ska man göra när man inte har något särskilt för sig. Spendera dagen på gymmet såklart.

Konditionsstationer

Det finns mer än löpband och spinning som vässar konditionen på gymmet. Roddmaskin, rotex, "skatemaskin" och crosstrainer till exempel. Jag passade på att köra allihop. Inte i en timma eller så, men väl 10 minuter. Det gav mig (effektiv) träning med en puls på runt 80% av max.

Rodd må vara jobbigt, men mest jobbigt är det för rumpan och den ihärdiga träsmak i baken som kommer efter redan 10 minuter. Jobbigare, för flåset och benen, är definitivt "skatemaskinen". Geez. Den tar något så fruktansvärt och svetten bara rinner och rinner.

Mellan alla mina minutrar maskinkonditionsträning körde jag en hel del magträning: bland annat crunches på pilatesboll med fötterna mot väggen. Gör jag det rätt svider det så skönt, så skönt i magmusklerna efter bara några små, små rörelser.



Gymdagen avslutades med 90 minuter spinning med SATS piggaste instruktör: Camilla. Hon är ingen vanlig instruktör. Hon är omtyckt och hon är omtalad. När jag gick min journalistutbildning fick vi i uppgift att skriva ett porträtt om någon som "stod ut" lite. Jag valde Camilla. Det var jag inte ensam om. Det visade sig att Camilla hade blivit vald för exakt samma ändamål förut. Det förstår jag. Hon är verkligen en instruktör med personlighet.


Jag har väntat ganska många år innan jag slutligen hamnade på ett av Camillas pass. I början var jag inte så säker på om jag tyckte om det. Men på slutet var jag övertygad. Det var riktigt bra: jag gillade upplägget och jag gillade musiken. Men än bättre: passet var fruktansvärt, fantastiskt jobbigt. På slutet radade hon upp tunga, sköna block som slukade all den sista energin som behövde komma ut. Vad sägs om sex minuter stående cykling med konstanta motståndsökningar (precis efter en låt där jag också stod i sex minuter) till exempel?

Det blev lite av en helträningsdag: 3 timmar och 10 minuter med en medelpuls på 69% (jag stängde aldrig av klockan mellan stationerna eller under de korta vilopauserna så jag är nöjd med pulssiffran). Jag nådde som mest en maxpulsnotering på 89% vilket stämmer väl med min känsla. Dagen bestod inte av toppmaxträning, men väl intensivträning.

Dagens shopping: handskar som funkade riktigt bra på spinningsadeln. Anledningen till köpet var att jag får så ont i händerna av det hårda cykelstyret. Jag brukar lägga en handduk på styret som jag har händerna på men då blir händerna lätt uttorkade istället.

Rötjut

Jag fortsatte att ta hand om hjärtat även senare på kvällen. Det vankades mat och vin hos Nilla och jag var bjuden!

Nilla har väldigt stora vinglas, så det gick åt ganska mycket vin - trots att vi bara var två. Mycket roligt träningsprat och mycket annat ännu roligare prat hanns med innan jag kom hem samtidigt med söndagens morgontidning strax efter 04.00 imorse. Stort tack Pernilla!

Idag känns kroppen mer sliten än huvudet faktiskt. Jag har varken träningsvärk eller huvudvärk men benen känns allt annat än explosiva. Det blir spännande att se hur eftermiddagens intervaller med Serena Williams går...