Paulúns muslibars

Jag har testat. Nu ska jag tycka till.

Bars

Jag fick några bars från Paulún hemskickade till mig. Gratis är gott men dessa var faktiskt goda ändå. Jag har svårt att bestämma mig för om chokladsmaken eller hasselnöten var godast men jag tror den senare vinner eftersom chokladen var lite för söt. Ändå är det inget socker tillsatt om jag läste pressmeddelandet rätt. Chokladvarianten skulle lätt kunna ersätta vilken chokladkaka som helst, smaken var sådär djup liksom. Och det var mycket att tugga på! Men jag tror jag utser nötversionen till vinnare. Den var lite matigare, lite mer nötig och med lite fantasi tonade en smak av kola fram. Frågan är bara hur bra dessa egentligen passar som mellanmål - skulle man kunna stå sig på dem ett tag? Jag vet inte.


Nötmuslibar (per bar, 30g):
195 kcal, 14g protein, 19g kolhydrater, 6.5g fett.

Chokladmuslibar (per bar, 30g):
195kcal, 11.5g protein, 21g kolhydrater, 7,5g fett

PS. Jag sitter på tåget och recenserar. Det är lördag morgon, klockan är strax efter 06.00 och jag är på väg till Malmö. Jag har ännu inte provat mina nya Adidas Adistar-dojjor, jag hann helt enkelt inte komma ut på något långpass igår kväll. Hör och häpna har jag inte med mig dojjorna till Malmö heller. Jag kommer hem imorgon så det är ingen fara på taket. DS.

Att ge svar på tal

Jag är inget fan av Magdalena Ribbing. Men jag går ändå ändå in och läser hennes spalt på DN. Precis som jag ibland läser Blondinbellas blogg trots att jag inte är intresserad.

Oönskade råd

Idag skriver Magdalena Ribbing om hur man ska svara om man får oönskade diettips från sina vänner. Magdalenaa tipsar om att antingen bara titta på den som gett rådet, utan att svara, eller att man ska vara lydigt artig och säga "tack men jag pratar hellre om något annat".

Jag tycker Magdalena är en bra vett- och etikettbank när det gäller traditioner och seder vid till exempel bröllop. Men vad har hon egentligen att komma med när det gäller det vardagliga livet? Där är vi alla experter.

Något jag aldrig förstått är varför man inte får prata i telefon på tunnelbanan. Det tycker nämligen inte Magdalena Ribbing att man ska - det är oartigt. Jag kan för min del tycka att personer som pratar högljutt i telefon är pinsamma - och skämmer ut sig själva. Men mer fel än så tycker inte jag att det är. Skämmer ut sig själva är det många personer som gör på många olika sätt. Vanliga konversationer får till exempel föras i tunnelbanan, och barn får också åka och vara ganska högljudda - varför har mobilpratandet blivit en sådan bov?

Hur jag ska få ihop det här inlägget med träning vet jag inte. Inte heller har jag lyckats hitta en bra runda på 15-16 kilometer till ikväll trots att jag lekt och pusslat med Gmaps kartfunktion. Jag vill springa en runda med bra utsikt men med lite folk. Norr Mälarstrand funkar alltså inte. Jag vill inte springa slalom och bli irriterad. Kan man springa 15 kilometer i Hagaparken utan att behöva springa runt runt? Var ska man starta?

Hjälp!

Shopping!

Jag fick ett tips.

Runners Store

Vi har varit i grabbens godisbutik: Runners Store. Medan han hade siktet inställt på ännu ett par DS Trainer fortsatte jag jakten efter nya bästisar. Idag hade jag något att gå på. Jag hade nämligen fått ett tips!

Grabbens nya DS Trainer.

Jag testade Asics Kinsei, Adidas Adistar Cushion och Saucony Paramount. Kinseien fanns inte i rätt storlek och dessutom skavde en söm på tån redan efter två minuter i skon. Ingen hit. Lika bra det eftersom den kostade 2000 spänn. Paramounten gick lös på 2000 kronor den med, men kändes inte heller wow. Adidasen däremot - snacka om skön sko! Kändes lika skön som mina Asics Nimbus men jag hoppas denna ska hålla bättre.

Adidas, min nya kärlek?

På Löplabbet fick jag inte prova några Adidasskor, trots att jag frågade. De har för smal passform, sa tjejen som istället gick och hämtade tiotalet andra möjliga och omöjliga skor.

Jag köpte ändå de där Adidasskorna idag. Det återstår att se vad jag verkligen tycker efter att ha sprungit i dem på riktigt. Kan det bli till kärlek måntro?

Pumas nya Adistar Cushion.

Förnuftet som försvann

Det är konstigt hur man fumlar i nattmörkret trots att man vet hur det funkar.

Våg och vikt

Jag litar på min våg trots att den står i badrummet och inte gillar fukt. Men den är pålitlig. Visar samma siffror när jag kliver av och på tre gånger i rad. Visar samma siffror oavsett var på golvet den står. Både igår och idag visar den plus drygt ett kilo.

Förmuftiga Puma vet att det är ok. Att det kan vara så. Att det inte är något konstigt. En gång i månaden är det nämligen inte så roligt att vara tjej. En gång i månaden blir viktminskningen till en riktig utmaning även om den inte skulle vara det innan.

Grejen är den att i vanliga fall brukar man känna sig som en uppsvullen men ändå mosad ballong någon dag innan den där tråkiga perioden. Därför var jag nöjd med att ändå ha gått ner förra veckan. Nu känner jag mig som allra mosigast mitt under tråkperioden. Det är som om ballongeffekten har förskjutits. Och med det även viktuppgången.

Förnuftiga Puma vet att viktpluset beror på ballongsyndromet. För hittills har jag skött mig så jäkla exemplariskt just denna vecka. Pucko-Puma är ett större frågetecken. Just för att viktuppgången brukar inte komma nu, den borde redan ha varit? Och har jag ätit bra – eller har jag kanske ätit för lite? Men det borde snarare resultera i viktstopp än viktplus.

Idag är det vilodag och väntedag. Jag väntar på att tråkperioden ska vara över så jag kan återgå till att bli en framgångsrik viktminskare igen. Jag hade ju bara tre hekto kvar till mina nya solbrillor!

Kanske kommer några av er säga att det är lugnt, kroppen samlar på sig vatten ibland och vikten går upp och ner. Jag vet. Men de senaste fem veckorna har jag vägt mig regelbunden att jag även haft koll på detta. Varför har kroppen samlat på sig den samlat på sig - just nu?

Ons 7 maj (forts.):

Spinningen var hemsk. Och underbar.

130 min svett på cykel

Det var varmt i Hötorgets spinningsal. Under Pias pass var det skönt och härligt. Under Andreas pass var det kvavt och jobbigt.

Det är bra med bandana för svetten hamnar där istället för i ögonen. Men när det börjar droppa från själva bandanan runt pannan har den gjort sitt. Resten av kläderna var lika blöta de. När jag kom ut ur spinningsalen efter dryga två timmar var det som om jag duschat med kläderna på.

Under Pias pass körde vi fartlek. Vi cyklade utifrån tre olika intensiteter, alla med sitt eget syfte. Roligt - och jobbigt. När Pia spelade Mitternacht sa hon till mig att jag skulle köra för (Coola) Karin också (som inte var där) och då var jag ju tvungen att lägga på ett kol. Det blev sådär sjukt skönt jobbigt. Ni vet, man ligger runt 90% av max och det är skitjobbigt men man har flyt ändå och vill liksom inte släppa. Känslan av att vara stark just då och där är otrolig.

Jag var inte lika stark på Andreas Giro d'Italia-pass. Början var bra med några riktigt långa backar. Definitivt min tekopp. Jag hade kvar känslan från Piapasset och var stark och fokuserad. Men sen knäppte han på rockmusiken och då passade min ork på att tryta. Rock rockar inte min spinningvärld. Resterande delen av passet minns jag därför inte. Det var lite backar och lite andra jobbiga grejer men både fokus och ork och motivationen lite bortspolad i svetten som rann längs armarna. Inte ens sluttampen var något att hurra för, den bestod av ännu en rocklåt. (Till passets försvar måste jag säga att Andreas är en riktigt bra instruktör, fast... Pia är ännu lite bättre)

Ons 7 maj: Sprint på lunchen

Jag har gjort slut med pulsklockan!

Snabbdistans

Ni vet hur det är, trender kommer, går och kommer tillbaka igen. Så är det med det mesta. Även vad gäller min besatthet av pulsklocka och fotpod.

Förut kände jag mig handikappad när jag inte hade attiraljerna med mig. Pulsklockan var ovärderlig. Utan fotpod kunde jag inte springa. Jag var tvungen att se hastighet, kolla hur jag låg till, jämföra med känslan för att sedan utvärdera.

Den senaste veckan har varit annorlunda och en tydlig insikt har mognat fram. Jag har bytt fokus på ganska mycket. Numer bryr jag mig inte om hur många kalorier jag gör av med under min träning till exempel. Det spelar ingen roll: jag bör ändå ligga på mina 1700 kalorier per dag (vilket hittills har fungerat utmärkt). Jag bryr mig inte om hur fort jag springer på Varvet om en och en halv vecka. För jag har insett att mitt i detta viktminskningsprojekt som är prio ett, så är inte fokus att prestera. Fokus är att genomföra. Varvet är ett verktyg - ett sätt att nå mitt mål. Att prestera kommer bli fokus – om ett tag.

För att komma tillbaka till löpträningen så spelar det ingen roll om jag springer mina fartlekar på 5.30 eller 5.15 min/km. Det är känslan jag vill åt. Jag har tränat så länge med min pulsklocka så jag vet när jag ligger på 70% av max. Jag vet när jag ligger på 85% av max och jag vet när jag ligger på över 90% av max. Just nu känns pulsband och fotpod lite överflödiga. Men jag vet att deras nödvändighet kommer tillbaka. Precis som alla andra trender och tendenser.

Rubriken på detta inlägg lyder ”sprint på lunchen”. Det var en sprint i två bemärkelser. Farten var snabb, och träningspasset var kort. 25 minuter på jobbets löpband hann jag med. Valde bandet framför utomhuslöpning eftersom det var effektivare. Sedan snabbt in i duschen och tillbaks till jobbet medan eftersvettningen gjorde sig påmind.

Det är tur att kontroll-över-tempot-hetsen släppt. Farten på löpbandet skruvas nämligen upp och går inte att se exakt. Jag fick chansa lite. Men vad gör det när jag ändå fått för mig att under en tid ändå ”bara” går på känsla?

Träningsmotivation

Helgens "träningsläger" gav mersmak. Jag vill inte annat än träna långa intensiva dagar och blanda med totalvila. Idag ska jag försöka göra till en sådan dag. Ja så mycket som det bara går när man samtidigt jobbar heltid. Snabbdistans på lunchen och kanske dubbelspinningpass ikväll, om allt flyter på som det ska och jag kan gå några minuter tidigare från jobbet. Klickar allt som det ska blir morgondagen en skön vilodag. Jag vill tillbaka till mitt 2+1-tänk. Det funkade bra, för kroppen och i huvudet!

Tis 6 maj: Vass fartlek

Det var jag som ägde stan ikväll!

Fartlek mitt i natten

Nix skriver att kvalitetspass efter klockan 22 inte är det otpimala. Han har fel. Kvällens pass med start klockan 22.20 var något utöver det vanliga. Det var fantastiskt. Det var jag som var kung i stan!

Planen var att köra 6-8 kilometer fartlek. Det blev 8.5 kilometer. Fartlek såklart. Från Zinkensdamm ner mot Västerbron i lugnt tempo. Sedan första tempoökningen: uppför bron. Det var en piece med kaka. Av de stela benen kändes inget. Baksida lår samarbetade. Jag ökade takten och blev knappt anfådd. Hade Safri Duo i öronen, och musiken var lika bra som utsikten över vattnet var bedårande.

Efter bron svängde jag vänster, ner mot vattnet. Gångvägarna skulle ta mig mot Lilla Essingen. Sprang lite lugnt ett tag, men ökade omedvetet farten uppför en backe. I mörkret är backarna inte lika branta. Förra gången jag sprang här kändes backen seg. Idag var det knappt så jag märkte av den. Hann med en till lite längre fartökning innan jag förvånat upptäckte att jag var framme vid Lilla Essingen.

Bestämde mig för högervarv runt ön. En ensam båt kom farande bredvid mig och jag sprang fartlek mellan lyktstolparna medan våren kittlade i näsan. Korta rusher den här gången. Halvvägs runt ön upphörde gatlyktorna. I mörkret blev raksträckorna kortare och mina tempoökningar längre. Snart befann jag mig vid Västerbron igen.

Från Kungsholmshållet ser uppförsbacken över bron kortare ut. Men det är en synvilla. Backen är fortfarande lång. Som om det skulle göra något. Ikväll var det jag som var oövervinnerlig. Jag lade i växel efter växel men det var som om det inte gick att bli anfådd. Inte ens när jag fartlekte uppför Hornsgatan ville pulsen slå fortare än sekundvisaren på klockan. Det kändes bra, lätt. Men lite bisarrt. Jag befinner mig i Sveriges största stad - men mötte knappt en människa. Inte konstigt att det var jag som ägde stan ikväll!

Ångest på Löplabbet

Försökte köpa skor idag. Det var stört omöjligt.

Löplabbet

Jag gick till Löplabbet vid Fridhemsplan efter jobbet. Skulle kolla in nya skor, tänkte jag. Grabben sa lite halvspydigt att jag fick se till att köpa rätt skor, och då kom ångesten som ett expressbrev med bud. Crash, boom, bang!

Hur fasen vet jag att jag köper rätt skor efter att haft dem på mig i en kvart och sprungit på butikens löpband i två minuter? Det krävs minst en snabbdistans och ett ambitiöst långpass för att säkert veta att skon passar just mig.

Jag provade nog tio par skor. Lite Saucony, lite Nike(!), lite New Balance, lite Asics och lite annat som inte är värt att minnas. Efter jag provat alla skorna visste jag lika lite vilka jag ville ha som innan jag snörat på mig dem.

Saucony Triumph: snyggaste skon... men vad spelar det för roll?

Saucony Triumph och Nike Pegasus kändes ganska lika och ganska normalsköna även om Triumphen tydligen hade tåligare stöd på sidan (hälen) för mitt dumma löpsteg än Pegasusen. Däremot hade New Balanceskon (minns inte modellen) grymmast stöd - men kändes som att köra Volvo när jag hellre vill gasa på i en Ferrari. Dämpning och stöd i all ära men jag vill ju för fan ha lite känsla också! Förra årets Pegasusmodell kostade bara 700 spänn men årets dammodell av Triumphen var klart snyggast av alla skor jag testade. Fast egentligen spelar varken pris eller färg roll. Det är bara bonus. Den avgörande faktorn om jag hittar två modeller som är som gjorda just för mig.

Asicsskon jag testade var en Cumulus. Den minns jag inget av. Hade gärna velat testa Nimbusen men den fanns inte i rätt storlek. Jag tycker Nimbusen är grymt skön men mina förra Nimbusar trampade jag sönder alldeles för snabbt för att de ska vara värda sina pengar.

Ja ni hör ju hur mycket klokare jag blivit. Fan. Nu vill jag till Runners Store och se vad de har. Fast jag har redan varit där för inte så länge sen. Gick även då från affären tomhänt och med alla mina slantar kvar i plånboken.

(När jag gick hemåt funderade jag på att gå in cykelaffären som blivit min nya granne för att se om de har några spinningskor, men jag sansade mig. Dumt att tröstshoppa spinningskor bara för att jag inte hittar några joggingskor...)

Bästa joggingskon

Ge mig en bra sko tack!

Bästa skon?

Under två löppass de senaste 10 dagarna har min högra vadframsida stumnat. Den känslan har jag inte haft på evigheter. Trist som det är känns det ändå skönt att veta att det beror på mitt dumma löpsteg. Jag minns fortfarande surgubben på den annars rätt bra affären Runners Store som sa att jag inte ens borde springa på grund av min supination.

Jag har inte känt av supinationen på evigheter. Men att jag gör det nu säger mig en sak: köp nya skor!

De löpardojjor jag springer i nu är inte evighetsgamla. Tre månader ungefär. Men de ser äldre ut. Färgen är grusgrå och sulan är lite sliten. Jag är en fena på att slita ut skor och bör förmodligen ta till mig skolivslängdsråd lika lite som jag ska ta till mig generella skoråd. För på mig stämmer inga skoråd. Detta är något jag är långt ifrån ensam om.

Egentligen vill jag inte ta till mig generella råd överhuvudtaget. Jag är inte generell. Risken att råden inte stämmer är överhängande. Det är som det där med barn. Den genomsnittliga familjen föder 3.2 barn (ja det är väl mamman som föder egentligen, och siffran stämmer kanske inte längre men jag matades med den faktabiten när jag gick i plugget). Ironiskt nog finns det inte en enda familj med 3.2 barn. Så mycket för genomsnittet alltså.

När det tipsas om skor i tidningar nämns sällan löpsteg. På plocksidor ser man hellre till färgen. En rosa outfit matchas med rosa skor. Tjusigt, javisst. Men ganska dumt ändå. Det är så mycket mer till en sko än färgen - eller dämpning, som det också tjatas om. Allt annat då? Är det en pronationssko? En neutral sko? Hur är den i hälen? Tåparti? Smal eller bred? Stabil? Lätt eller tung?

Det är med stor skeptis jag läser modetidningars träningssidor, här snackas det mest bara färg. Det är med mer tillförsikt jag läser Marathonportalens stora skotest. Men jag håller ändå i bakhuvudet att hur mycket en sko lovordas i testet, så vet jag inte om den passar mig. Inte heller kommer jag föda 3.2 barn. Jag är nämligen inget genomsnitt.

Uppladdning inför halvmarathon

Jag är lite stel i baksida lår idag. Vilan är given. Men träningsplaneringen är ändå i full gång!

Varvet

Om mindre än två veckor hoppas jag ha passerat mållinjen i GöteborgsVarvet. Innan dess ska jag ha hunnit ladda upp, gå på bröllop i Malmö och få ett tjockare pannben sprängfyllt med envishet och förmåga att inte ge upp.

Jag har fått tips från coachen om hur jag bör lägga upp min löpträning inför Varvet:

Denna vecka:
Tis: 8-10km fartlek
Ons: 6-8km
Fre: 15-16km långpass

Nästa vecka:
Mån: 5km snabbdistans
Tis: 8-10km fartlek
Tor: 6-8km fartlek
Lör: GöteborgsVarvet!

Jag hoppas benen hunnit återhämta sig lite till imorgon. Och så hoppas jag kunna lägga in lite spinning i schemat. Och lite styrketräning. Och lite annat smått och gott.

Sön 4 maj: Blogger Boot Camp, dag 2

Vi har i alla fall tränat magen i helgen...

Jogging

Eftersom det gick så fort att springa hem igår började jag Boot camp-dag nummer två med en morgonjogg till Planet Fitness. Eftersom klockan var förmiddag behövde jag inte kryssa mellan shoppare vid Fridhemsplan även om en och annan brunchare vid St Eriksplan förmodligen tittade roat på mig och undrade vad jag höll på med.

Det var varmt i solen redan på förmiddagen och även om intensiteten på min joggingtur var ganska låg svettades jag en del ändå. Det var nästan så att det var skönare att springa i skuggan...

Boot camp

Det var både skönt och roligt att det var fler än jag som hade träningsvärk i baksida lår. För min del var det gårdagens första pass som satte sig rejält i baksidan. Det hämmade inte dagens fortsatta träning men kändes i alla stretchövningar.

Första passet för dagen var boot camp. Eller PT-cirkel som det heter på SATS-språk. Två och två tränade vi oss igenom ett gäng stationer för ben, mage, axlar och resten av kroppen. Jag kämpade ikapp med Terese och det var inspirerande att ge gärnet mot en livs levande instruktör. Som grädde på moset blev det magövningar på slutet. Som om de vi gjorde igår inte var nog...

Tae box

Efter det mycket svettiga cirkelpasset bjöd fantastiska M(ika)ela på sig själv och sina erfarenheter under ämnet balans. Balans vad gäller träning och mat och egentligen livet i stort. Sedan var det dags för pulsträning - Tae box.

Tae box, lite body combataktig typ av träning, är som body pump fast i flåsformat. Jobbigt, javisst - men samma sak om och om igen.

Som pricken över i:et bjöd instruktören på tuff magträning. Som om de vi gjorde tidigare inte var nog...

Yoga

Sist ut var ett yogapass baserat på olika former och gamla favoriter blandades med nya samtidigt som jag genomled hunden och andra ställningar som inte ligger under kategorin favoriter direkt. Vissa i gruppen var riktiga yogisar vilket var både roligt och imponerande att se!

På slutet körde vi några yogamagövningar som sista genomkörare. Som om vi inte skulle gjort några magövningar under helgen...

Sen då?

Jag tog bussen hem från Planet Fitness. Att springa hem skulle gått i princip lika fort men efter den sista lågpulsträningen kändes det inte riktigt rätt att kicka igång kroppen igen.

Jag känner av träningsvärken i baksida lår mest, och även lite rumpa, men har mer energi att ge bort om någon skulle vilja ha den. Bisarrt nog skulle jag kunna tänka mig att köra skiten ur mig med en snabbdistans för att verkligen känna få lite maxpulsträning och en sista genomkörare men istället sitter jag här och äter Frödinge ostkaka och jordgubbar.

Tack alla bloggvänner för en trevlig träningshelg och tack Sofy för en riktigt bra idé. Jag tycker att vi gör det snart igen!

Min vikt!

Ny söndag. Ny domedag.

Veckans resultat

Jag har inte ätit enligt skolbokan alla dagar denna vecka heller. I onsdags blev det en hel del snabba kolhydrater och i torsdags blev det tre och en halv flaska 6950 på två personer. Nästan rena rama fylleslaget. Men lägg ihop det och en bra nivå på träningen och vågen visar fortfarande nedåt. -1.1 kilo. Jag är nöjd!

Jag skrev i vintras att när jag gått ner 10 kilo skulle jag köpa nya kläder från Peak Performance. Jag hittade några favoriter i butiken i Åre. Men även 5 kilo förtjänar en belöning (jag är där om 0.3 kilo). Nämligen ett par snygga solglasögon. Jag pratar inte ett par slit-och-slängglasögon för 79.50 på H&M. Nej jag pratar sådana solglasögon som vanligtvis ligger i en låst vitrin i butiken. Det verkar bli dyrt, det här viktminskningsprojektet. Men det är värt varenda kreditkortslånad krona som finns!