Lör 21 juli (forts.): Jäklans lång raksträckaträning

Påminn mig om att jag måste ladda om min Ipod. Den saknades verkligen när jag ikväll sprang en evighetslång raksträcka. Raksträckor är det värsta jag vet.

Raksträckaträning

Efter förmiddagens strandjogg åt vi ett stort lass pannkakor och sedan somnade både grabben och jag. Vi gick upp klockan 17. Konstaterade att vädret var piss, att det var friidrott på TV klockan 20 och sedan presenterade jag förslaget att vi skulle ut och jogga igen.

Vi gjorde ett tappert försök att hitta rätt på en skogsslinga utanför det hus vi just nu lånbor i. Det gick inte så bra. Slingan var en stig med omkullblåsta träd och knott envisades med att flyga in i min mun och fastna i halsen. Så efter någon kilometer gav vi upp terrängjoggandet.


Grabben åkte och köpte chips. Jag åkte med, men inte för chipsens skull. När grabben åkte vände för att åka hem hoppade jag ur bilen och sprang hem istället. En 3-4km eller, "tja det tar väl en kvart", gissade grabben på. Jag borde vetat bättre. Det var garanterat några kilometer fler! Och raksträcka hela jäkla vägen. Jag som avskyr raksträckor. Det finns nog inget tråkigare.

Jag började ganska piggt och spänstigt men ju längre raksträckan led, desto säckigare kände jag mig. Det fanns ingenting att sikta mot. Inte en enda krök. Inte en enda väg att svänga in på. Och när man springer där mitt på en raksträcka mitt emellan fält och åkrar, ja då känner man sig liksom ganska liten. Och det gör ju inte direkt att det går fortare att komma fram. Men, såhär efteråt känns det bra. Som alltid.