Lör 29 dec: Springa snabbare

Flämt. Pust. Flås. Puh.

Sju snabba kilometrar

Jag har gått och längtat efter att springa fort. Idag, i pausen mellan damslalomen och herrstörtloppet, försökte jag.

Benen var sega och trötta. Fotsensorn till pulsklockan var död på batteri och fästet i väggrenen var som att åka längdskidor utan fästvalla. Eller som att springa i torrsand. Jobbigt alltså. Speciellt uppför. Marginellt nedför.

Landsvägslöpning med Åres stolthet Gästrappet i ryggen. Framför mig fanns bara rak, tråkig väg. Och dåligt fäste.

Men som sagt. Jag försökte. Låg på. Flämtade. Pustade. Stönade. Ute på landsvägen hör ingen mig ändå. Enligt IForm presterar man bättre om man stönar lite. Jag vet inte om det hjälpte. Att sjunga till Lars Winnerbäcks "Om du lämnade mig nu" samtidigt som jag sprang uppför gick däremot inte. Det blev dubbelt jobbigt.

Idag kom jag upp i en maxpulsnotering på 94% (medelpulsen låg på 82%). Det är jäkligt nära max.

Jag vet precis var hjärtat jobbade som allra hårdast. I uppförsbacken på slutet. Hela den sista kilometern hem går visserligen uppför. I olika etapper. Oftast ser jag den här biten som nedvarvning så jag brukar ta det lugnt. Idag hade jag krafter kvar som jag ville ta kål på. Sprang uppför. Gjorde slarvsylta av den sista energin. Och förärade mig själv en liten mental seger.

Roligare löparutsikt: slingriga Gamla Årevägen.

Koordinationslopp

Det finns mer till löpträning än att springa långt och långsamt eller kort och snabbt.

Szalkais marathonprogram

På måndag startar vecka fem av Szalkais marathonprogram. Han lade in koordinationslopp redan vecka tre (för 4-timmarsprogrammet) men jag "råkade" missa dem då. Jag börjar med koordinationslopp - fartökningar - nu istället.

Anders Szalkai är kanske inte så snygg.
Men han kan i alla fall det här med löpning.

Szalkai verkar gillar koordinationslopp. Själv har jag inte kört det så mycket. I min värld har det bara existerat fartlekar, intervaller och rena snabbdistanser när det gäller tempolöpning.

Koordinationslopp är en slags fartstegring där man under 60-100 meter börjar lugnt och sedan ökar till nästan max. Jag antar att tanken med koordinationslopp är att få lite fartkänsla och bli lite snabbare. Och det kan ju jag behöva...

Bästa solsemestern

Snö och skidåkning är det bästa jag vet. Men nu längtar jag faktiskt efter sol och strandliv!

Solsemester

Även om jag tycker det är kul att jobba och kul att tjäna pengar är det snäppet roligare att vara ledig (så länge man har lite pengar i kassan). Mer tid till mig och mer tid till träning!

Nu längtar jag efter solsemester! Det är en ovanlig längtan för mig eftersom jag inte brukar gilla solsemestrar särskilt mycket. Det blir lätt så varmt och jobbigt... och jag är för rastlös för att ligga still och stekas.

Men det går inte att förneka att solsemestrar (utan barn) brukar vara lugna och sköna. Även om man tar tillfället i akt att träna. Och det är just en solsemester med träning jag är ute efter.

Jag har svårt att se hur jag ska få in en vecka i solen i vår. Och i sommar vill jag nog inte ens åka i väg. Men till hösten har jag en hemlig dröm: jag vill ta en långsemester. Precis som förra året. Thailand lockar igen. Men det gör också Australien (kräver dock större reskassa). Och Västindien. Och Vietnam. Och...?

Vilket är ditt bästa solsemestertips - för kort och för längre tid?

Koh Chang

Koh Maak

Koh Nan Yang

Ao Nang, Krabi

Jag längtar inte bara efter sol förresten. Just nu längtar jag efter ett kort löptempopass också.

Tor 27 dec: Långjogg i Åre

Man hinner njuta mycket under en långsam långjogg. Och trots att man inte tror det i början, så hinner man också bli ordentligt trött.

15 kilometer

Dagen har varit grå och mild. Fyra plusgrader. Smältsnön härjar på gatorna och isen har luckrats upp lite. Imorgon blir det kallgrader igen. Då kommer vägarna återigen att bli till isbanor. Det gäller att passa på att komma ut och springa medans man kan!

Jag sprang till Åre och tillbaka i eftermiddags. En skön runda på sisådär 15 kilometer. Det hade börjat skymma redan strax efter 14.00 när jag gick utanför dörren och när jag kom hem drygt en och en halv timma senare var det beckmörkt.

Med pannlampa och reflexkläder syns jag - trots mörker!

Farten låg på snälla 6.20-6.30 per kilometer. Jag kommer inte riktigt ihåg vad Szalkai förespråkar för oss i 4-timmarsgruppens marathonprogram men det ligger där någonstans.

I början kändes det bra. Kontrollerat. Starkt. Jag började med 4-5 kilometer på den mysiga gamla Årevägen och kom snart förbi Olympialiften där en drös med skidåkare stod och väntade på bussen hem. Ju närmare centrala Åre jag kom, desto livligare blev det. Det märks att Stockholmarna kommit upp nu. Det var köigt och kaos utanför både Ica och Konsum med intilliggande Systemet. Jag fortsatte förbi böket. Upp över bron som tar biltrafiken till relativt nya Holiday Club. Bron markerade att jag kommit halvvägs. Pulsklockan visade på dryga sju kilometer. Bara hemvändan kvar.

Det var nog här någonstans jag började bli trött. Och hungrig. Började tänka på mat och julmust. Stegen blev kortare. Tröttare. Segare. Jag tappade energin i benen allteftersom.

När jag bara hade tre kilometer kvar åkte min mormor förbi med sin mörkblå Volvo. Hon tutade. Undrade om jag ville åka med hem. Klart jag ville det. Egentligen. Men jag tackade nej. Jag hade ju inte mycket kvar nu. Och det är klart att jag skulle springa den sista biten hem. Ta mig in i mål för egen maskin. Och njuta av ett gigantiskt stort glas julmust och en varm, skön dusch.

Träningsmusik

Jag laddar IPoden inför mitt stundande långpass så att jag sitter här framför datorskärmen är rättfärdigat.

Anastacia

Jag har en ny favoritträningslåt: Everything burns med Ben Moody feat. Anastacia. Det är förvisso en lugn låt - men oj vilket sug. Efter 2 minuter och 30 sekunder kommer min favoritdel. Här drar jag på. Ökar löpsteget, andas snabbare, kör tyngre, vill mer. Det behövs ingen dunka-dunka för att nå maxpuls.

Anastacia gör överlag riktigt bra låtar som är grymma att träna till. Min favoritträningslåt genom alla tider är Anastacias Left Outside Alone (kolla in den här). Så fort jag hör den låten, oavsett var jag är, kommer träningsrushen över mig. Jag ryser över hela kroppen och känner en enorm träningslängtan!

Välkommen till Vålådalen

Jag har aldrig varit här, men hit vill jag åka - och testa längdspåren!

Ons 26 dec: Mera skidåkning

Nu får jag snart börja träna något annat!

Skidåkning på längden

Det börjar bli tjatigt nu va? All denna skidåkning. Det känns som om det är allt jag skriver om. Löpningen har blivit på tok för lidande. Utnavigerad. Men det beror lite grand på att det ligger ett förrädriskt tunt snötäckte över en elak isbana på vägarna. Så jag väntar på att det ska snöa lite till innan jag ger mig ut och springer enligt Szalkais marathonprogram.

Man behöver i och för sig inte vara ute och springa på isbanor för att trilla och slå sig. Idag när jag var ute och åkte längd (igen) blev det ännu en praktvurpa - och en vrickad tumme. Jag har självdiagnostiserat mig och kommit fram till att det är en klassisk skidåkartumme. Det gör liksom ont i själva böjen. Fast det där med tummen spelar egentligen ingen roll. Det är ju inte med den jag åker skidor eller joggar.

Det är ganska jobbigt att åka längdskidor. Väldigt jobbigt till och med. Idag åkte jag milspåret på runt 50 minuter. Men trots trekvartsintensitet kändes det riktigt jobbigt ändå. Snittpulsen låg på hela 81% av max!

Under turen försökte jag få perspektiv på det jag föresatt mig. På mina Vasaloppstankar. Kan jag verkligen tänka mig att åka detta milspår åtta gånger till? Jobbigheten gör mig orolig. Dagens enmilare är ett niondels Vasalopp. Det är som lite drygt en kilometer på en mil. Som nästan fem kilometer på maran. Om man är trött efter den biten, hur ska man då klara resten? Klara alltihop? Och jag undrar stilla för mig själv, hur ska det här gå - egentligen?

Jag är en fegis. Det oroar mig också. Jag klarade med nöd och näppe den utförslöpa med sväng jag känner ständig och gigantisk ångest inför. Till på köpet har jag har lockat fram en rädsla inför svängar även om de är spårade och är en helutvecklad tönt som därför bromsar inför alla sådana luriga svängar. Det gör att jag inte får något gratisglid. Jag är ju för upptagen med att bromsa! Jag måste råda bot på detta miserabla kärringtillstånd och det med detsamma!

Snart ska jag ut och åka lite utför. Det ska bli skönt att åka på skidor jag har kontroll och koll på. Som man kan svänga ordentligt med. Skidor som älskar is och hård packad snö. Som gillar branter och skarpa svängar. Skidor som inte behöver raka spår för att gå dit jag vill.

Frossa

I julfridens tid har jag blivit välsignad med en aha-upplevelse!

Jul och träning

Här och var har det dividerats en del huruvida det blir mindre träning än vanligt under julhelgen, precis som det brukar pratas om huruvida det blir mindre träning på sommarsemestern än vanligt.

Det där med varför man skulle träna mindre på sommarsemestern förstår jag inte alls. Det är ju precis då man har tid att rå om sig själv, vilket i min värld betyder träning i olika former.

Och nu har jag precis blivit välsignad med uppenbarelsen att julen också borde innebära rena rama träningsfrossan. Det finns ju mängder med ledig tid. Juldag och annandag och allehanda klämdagar. Dussintalet timmar då folk sitter dästa framför TV:n i hus och hem till ingen nytta. Är man dessutom fulltankad med mat borde det ju spritta i benen med energi. Oavsett om man ätit sig mätt på skumtomtar eller julskinka.


Julhelgen borde vara det perfekta träningslägret. Oavsett om man är bortrest eller på hemmamark. Att jag inte sett det på detta sätt förut!

Tis 25 dec: Skidåkning

Det har gått utför idag. På olika sätt.

Utförsåkning

Det brukar vara rätt lugnt och skönt när jag är här uppe i Åre. Men enligt tradition är julen familjetid och det är fullt ös medvetslös i stugan. Mamma och pappa är i och för sig rätt så lugna. Annat är det med mina brorsor. De är 16 och 18 år gamla och antingen kommer vi väldigt bra överens eller så funkar det inte alls.

I förmiddags var det frid och fröjd mellan mig och mellanbrorsan. Vi var ute och brände rejält i backarna och hade hur kul som helst. Solen sken och både livet och skidorna lekte. Det var inte ens kö i liften eller fullt i backen! På kvällen hamnade vi i en diskussion om politik och då gick det utför. Mer än i pisten. Det är tvättäkta syskonkärlek!

Underbart vinterväder!
(Med några centimeter nysnö)

Jag och brorsan!

Längdåkning

Det gick utför även i längdspåret. Jag litar inte alls på mina plockepinnskidor. Speciellt inte när spåren är halvljumma och dallriga. Det är svårt när det går utför och samtidigt svänger. Skidorna vill inte svänga. De går hellre rakt fram.

Jag gjorde en riktig praktvurpa i en "backe med sväng" och var snabb att kika mig över axeln för att försäkra mig om att ingen såg. Jag hade tur. I beckmörkret klockan 19.00 är det inte många som är ute och åker.

Det är mysigt att åka längd i mörker. Månen lyste bakom trädtopparna och spåren var lite halvdunkelt upplysta. Jag som lånat grabbens fyrverkeripannlampa hade ett blått flackande sken framför mig att följa. Det var tyst och lugnt och det enda som hördes var snöns knirrande under skidorna. Och andhämtningen förstås.

Summa summarum

160 minuters utförsåkning inklusive liftåkande och pjäxknäppningar = maxpulsnotering på 86%, genomsnittlig puls på 56%, ca 1000 kalorier.

36 minuters längdskidåkning inklusive vurpa = maxpulsnotering på 89%, genomsnittlig puls på 76%, ca 450 kalorier.

Ångest över julmaten?

Ätit för mycket? Aftonbladet tipsar om aktiviteterna som bränner fett. De flesta tipsen är rätt värdelösa. Att julstäda är väl egentligen den mesta vettiga grejen man kan göra på tipslistan. Att leka med barn kräver barn. Att åka skidor kräver snö (vilket jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har) vilket även snöskottning gör. Speciellt nysnö. Men gå ut och gå kan man ju alltid göra. Dock är väl inte detta tips en nyhet för någon.

Mån 24 dec: Längdskidåkning i Björnen

Visst är det härligt med jul. Med julmust, julmat och julträning!

Längdskidåkning

Temperaturen ligger runt nollan idag. Snön som ligger är gammal och kornig och har både töat och frusit på. Hur sjutton vallar man då? Jo, med universalklister enligt Skidcenterbutiken i Åre Björnen. Det funkade faktiskt, tillsammans med lite annat. Jag känner mig mäkta stolt som lyckades valla mina skidor alldeles själv helt utan hjälp från experter (rådet från butiken räknas inte) - och dessutom få helt okej fäste!

Det är fruktansvärt jobbigt med längdskidåkning. Visst är det bekvämt att slöåka, men det är roligare att kämpa! Tar man i lite skjuter pulsen lätt i taket. Speciellt då man inte åker tekniskt korrekt (vilket jag inte gör). Någon gång under turen noterade klockan en puls på 226 slag! Pulsbandet måste ha fått fnatt, för jag beräknar min maxpuls till omkring 206 slag.

Mina 45 längdminuter gick på en medelpuls på 75% av max vilket känns riktigt. Det betyder strax över 500 kalorier vilket betyder att jag kan äta omkring 8 clementiner med gott samvete. Eller något annat...

Tomten

Efter längdturen träffade vi på tomten. Han skippade renarna och tog med sig hästen Ork istället. Nu är julaftonsdagen komplett! Eller... nej vänta, Kalle Anke har ju inte börjat än (fast jag tycker personligen att Karl Bertil som går klockan 19.00 är bättre!)

Jultomten kom!

Sön 23 dec: Jogging i Åre

Såhär dan före dopparedan borde man vara glad och förväntansfull. Jag är arg och frustrerad.

Tålamod

Det finns mycket jag inte har. En av dessa saker är tålamod. Mitt hjärta rusar iväg i 180 när jag behöver vänta. Som när jag jobbade i Kanada och tunnelbanan strulade på fredagseftermiddagarna när jag skulle hem från jobbet. Hjärtat stod mig nästan i halsen. Eller som nu. När jag suttit i Telias telefonkundservicekö i 63 minuter för att få hjälp och jag måste vänta i 105 minuter till eftersom hjälpen inte hjälpte första gången jag ringde. Min frustration vet inte var den ska ta vägen. Det i sig gör mig ännu mer frustrerad. Det får mitt hjärta att slå ilskna trippelvolter rakt ut i revbenen. Det får den där berömda kokande ilskan folk ibland talar om att fräsa och fräta.

Men det var inte det jag tänkte skriva om. För jag har faktiskt varit ute och sprungit idag. Såhär dan före dopparedan.

Sju kilometer i Åre

En joggingtur råder bot på det mesta. Från lätt och tillfällig depression till frustration. En portion jogging ger välmående som det lyser om det. För min del funkar det bättre än rosenrött rouge på vinterbleka kinder.

Dagens joggingtur på sju kilometer gick på nakna vintervägar runt Duved. Det har försvunnit en hel del snö sen förra helgen. Vägarna är snustorra. Det gör det lättare att springa men samtidigt skapar bussar och lastbilar stora cancermoln av vägdamm och andra elaka partiklar som inte känns alltför roliga att andas in.

Landsvägslöpning är både bra och dåligt. Bra för att utförslöporna ofta är långa och skönt sluttande. Dåligt för att uppförsbackarna är segt oändliga. Det gäller att ha någonting bra i öronen. För de andra sinnenas hunger stillas knappast.

Jag hade tur i oturen. Min IPod som var halvdöd redan när jag stack ut dog i sista uppförsbacken till tonerna av Eminem som jag springer så bra till. Nu får jag se till att ladda både IPodens och mina egna batterier till nästa pass. Joggingskorna vill nämligen snart ut igen!