Omöjligt?

Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Du kan!

Jag har redan nämnt ordet omöjligt fyra gånger. Ändå är det ett ord som inte finns i mitt huvud. Jag tänker helt enkelt inte i sådana banor. Det är därför jag ger mig på utmaningar som långlängdåkning och långlopp. Jag vet nämligen att jag kan. Kanske inte nu, idag. Men snart så.

Vikten envisas med att stå kvar och stampa på samma siffror. Visst kan jag under många små ögonblick bli frustrerad och fly förbannad över att det är så. Men jag fortsätter vara lika energiskt jäkla säker på att jag kommer lyckas göra något åt det. Knäet som fortfarande envisas med att vara stelt och göra blåmärkeont frustrerar mig, men jag är sjukt taggad på nystarten, på att kunna ge 110% när jag åter kommer igång med min ”riktiga” träning istället för denna eländiga kompromissträningen. De långlopp jag har framför mig i vår är ingen barnlek, men jag vet att de inte representerar omöjligheter. Bara utmaningar.

Det finns nämligen inga omöjligheter. Det finns bara mål att kämpa mot.

Jag vet. Jag är töntigt klyshig. En sådan där som sitter och säger "utmaningar sporrar mig" på anställningsintervjuer. Men det är så. Har jag inget mål, inget att sträva efter, ja då blir liksom allt så grått och trist och tråkigt och – meningslöst.

Jag är nog lite glad över att jag måste gå ner 20 kilo i vikt. Tänk vad jag är lyckligt lottad som har den piskan i ryggen. Som kan fokusera på målet. Som alltid vet var jag ska.

Annars är det bra här i Halmstad. Vi har precis varit på NCC-möte och nu är hela lägenheten klar. Vad gäller planering av inredning alltså. Bilder kommer – om 8 månader då det är inflyttningsdags.

Pumas nummer

Jag är ingen siffertrillare. Men vissa siffror är roligare än andra.

Siffertips

Det är 100 dagar kvar till Stockholm Marathon. Det är både mycket och lite. 100 dagar är ju nästan 1/3 år. Men bara 3 månader...


Det är 86 dagar kvar till GöteborgsVarvet. Men så är det bara halva maraträckan också: 21 098 meter. Piece of cake? Allting är relativt...

Endast 295 kronor kostar det att under 9 dagar (23/2-2/3) träna Bikram Yoga på Du Calme vid St Eriksplan i Stockholm (enligt det SMS jag nyss fick från studion). Billigt! Och jäkligt skönt! Bikram yoga är hathayoga i 40 graders värme.

Apropå värme åker jag om några timmar till Halmstad. Varmt och gott på sommaren. Mest grått på vintern. Året om finns här den underbara och 18 kilometer långa Prins Bertils stig som går längs vattenbrynet (havet! inte något mesigt skärgårdsvattenbryn, älv- eller sjökant). Att springa här är som att bada i bomull för själen.

Prins Bertils stig - på sommaren...

I sommar skulle jag vilja vandra (springa?) 38 km långa Hallandsleden. Det är en del av The North Sea Trail - en led som följer hela Nordsjökusten. Coolt.

Bästa styrketräningen

En gång i tiden var jag en frekvent body pumpare. Nästa vecka gör passet come back i mitt liv.

Nyttan med Body Pump?

Body Pumpen har stått i skamvrån hos mig i några år. Med skällsord om att inte vara riktig styrketräning utan (bara) uthållighetsträning för musklerna har jag övergett passet likt en diabetiker borde skita i socker.

Men kanske, kanske finns det någon nytta med Body Pump (BP) ändå?

Mina generella mål med styrkeövningar är att 1) bli synligt starkare 2) öka förbränningen 3) bli starkare i skadeförebyggande syfte.

Mina konkreta mål är att: 4) få bort gäddhänget 5) plocka fram bicepsmusklerna (de finns där redan, jag ska bara skala av fettet) 6) uthålligare ben 7) mer muskler i rumpan/tightare rumpa 8) stärka axelpartiet 9) strama upp magen och stärka corepartiet 10) kanske också tänka på ryggen lite.

För att nå dessa mål skulle två realistiska alternativ kunna vara:
a) 2 BP-pass i veckan, totalt 120 minuter med enstaka punktstyrkeövningar i samband med gruppträningspass.
b) 120 min styrketräning (tunga vikter, få reps) i veckan uppdelat på x olika dagar.

Vad vinner jag mest på?

(Helst skulle jag vilja ha en närvarande, kunnig, duktig, inspirerande och förtroendeingivande PT som skrek på mig tre dagar i veckan)

Ons 20 feb: (Ingen) kort liten jogg

Jag känner mig som en liten barnunge som blir hittad med handen i kakburken.

(Ingen) jogg

Jag har inte joggat...uhm... eller, alltså... jag var bara ute lite, lite. Man måste ju andas lite luft liksom. Att sitta still är ju inte bra. Så, ja...uhm... tänkte att jag skulle gå en sväng. Och när jag var ute och gick kunde jag ju testa att lunka lite. Sakta alltså. Och det gick ju bra. Jag skulle ju varva det med lite gång, tänkte jag. Men så sprang klockan iväg och... ja alltså, jag ville ju vara hemma till Room Service med Sanna Kallur så då var det bara att fortsätta springa. Och det gick ju bra.

Jag kommer att kunna gå imorgon också. Knäet kändes helt okej. Visst, det är inget jag springer intervaller på just nu. Men makliga joggar funkar. Och det räckte för att ge mig en adrenalinkick som heter duga.

Planen var att göra det lätt och skonsamt för mig. Springa på plan mark. Planen funkade hela vägen. Till slutet, det vill säga. Innan ytterdörren väntade två kilometers lagom uppförsbacke. Det var underbart. Det finns backar som suger musten ur en. Och så finns det backar som funkar som en katapult, som slungar en uppåt. Den avslutande backen ikväll slungade mig hemåt. Enkelt, lätt, skönt. Mitt i uppförslutet, i dis och kvällsmörker, tänkte jag att fy fan vad jäkla skönt det här är. Det spelar ingen roll om det går fort eller långsamt, om jag är bäst eller sämst - jag är bara så otroligt glad över att jag kan röra på mig precis som jag vill. Gå, springa, eller bara vifta på tårna. Vad skönt det är!

En riktig blogg!

Jag har spanat in de riktiga bloggarna. Sett hur de gör. Och konstaterat att min blogg är ingen riktig blogg. Jag dokumenterar aldrig vad jag har på mig. Skriver aldrig var kläderna kommer från. Viker inte upp benet och håller i skoklacken sådär nonchalant så att man får med varenda grej man har på sig. Men vet ni vad, nu ska min blogg bli riktig (eller nästan riktig, jag har ingen klack att hålla i!) Kolla här bara:

Lager 1:
Syrénlila funktionst-shirt, Houdini
Svarta byxor, Röhnisch

Lager 2:
Svart funktionsöverdragströja, Nike
Fortfarande samma Röhnischbyxor...
Marinblå mössa, Grabbens (han vet inte att jag lånade den så shhh!)
Pulsklocka, Polar
Inga vantar - skulle behövts

Ska du träna idag?

Jag vill också!

Jogga?

Jag önskar jag hade en felsökningsgrej på mig. Då skulle jag få en snabb, saklig prognos på mitt knä med instruktioner på vad jag borde byta ut eller smörja till. Sen skulle jag kunna gå och träna.

Jag har inte ont i knät. Jag har bara ont på knät. Det gör inte ont när jag går men det gjorde ont när jag skulle stå på alla fyra igår på pilatesen. Knät är inte svullet men det är som en liten bula på kanten och det gör blåmärksont fem centimeter nedanför knäskålen mot skenbenet. Det gör inte ont när jag böjer knät, förutom den allra lilla sista biten på tillbakavägen när benet nästan är sträckt. Eller, ont och ont. Jag blir ju inte gråtnödig precis. Men det känns. Men va fan, att springa ett marathon "känns" ju också.

Nu till den viktiga frågan. Ska jag bege mig ut och långsamtlunka ikväll?

Träningsväska

Det där med att ha med sig alla grejer till träningen, i snygg och praktisk förpackning, är ett ständigt återkommande problem.

Förlåt grabben!

Förlåt grabben, men jag har råkat köpa på mig två väskor till. Jag vet, jag vet, du tycker att jag har hur många som helst. Men några väskor som just de här två har jag faktiskt inte. Jag behöver dem!

Det borde vara världens enklaste grej att köpa en träningsväska. Sådana där fyrkantiga saker i mjukt, plastigt material som det står Nike, Converse, Adidas, Craft, Newline, Asics, Reebok eller något annat finns det ju hur många som helst av.

Klassisk träningsväska - it doesn't do it for me.

Men det är inte så lätt.

För min del är träningsväskan också den väska jag har allt annat i (plånbok, dator, nycklar, almanacka). Den måste vara lagom stor för att kunna innehålla alla träningskläder, men inte så stor att man packar i en massa onödigt. Den måste vara sportig, men också "jobbig" (jobbaktig alltså) eftersom jag ibland har med mig den på kundmöten. En handväska i oversizeformat är det jag är ute efter.

I höstas köpte jag en stor vit väska på Wedins. Den har funkat bra. Tyvärr är den inte så vit längre. Dessutom är den så stor så den brukar bli tung (som sagt, stora väskor får man ju plats med mer grejer i...).

Idag har jag fyllt på lagret med två nya väskor. En från Wedins i brunt fuskskinn med spännen (och sådant) i guldfärg och en vit (praktiskt va!) väska från H&M som inte kostade något (eller jo, lite kostade den, men inte mycket). Bägge väskorna är mindre än min f.d. vita väska, så jag får se till att packa smart. Det ser jag som en fördel, då blir den lättare att ha på axeln eller armen. Och grabben, du behöver inte hela tiden känna att du måste bära min väska för att den är så tung. Bra va!

Ganska dåliga bilder på två snygga väskor.
Den översta kommer från Wedins, har lagom många fack och kostar 399kr.
Den understa är vit och vårig och kostar 150 kr.

Tis 19 feb: Pilates

Pilates är nog bra. Jag önskar bara att jag fattade lite mer av det.

SATS Pilates

Jag vet att det tar några gånger innan man kommer in i krångligare pass som yoga, body combat, dans, body balans och - pilates. Är man fullständigt oförståndigt otålig som jag måste man påminna sig om det. Typ hela tiden.

Pilates är nog en bra grej. Jag förstår att man kan känna mycket av övningarna, bara man fattar hur de funkar. Jag förstod sådär. Visst, de klassiska magövningarna som saxen och "the hundreds" kändes gott och väl i magen, men inte mycket av det andra.

Och då ställer jag mig frågan. Om jag nu ska försöka koncentrera mig på en sak som stärker kroppskontrollen, som både funkar som lite styrketräning, stretch och smidighet, vad ska jag satsa på då? Yoga (ashtanga) är inte min grej. Bikram yoga var riktigt kul men blir för dyrt i längden. Pilates och body balance är tillgängliga SATS-pass så det får nog bli ett av dem. Men vilket?

Sådana här avancerade rörelser gjorde vi inte på SATS-pilatesen.
Tur var det!

Vet ni vad förresten? Jag har nog världens bästa stöttepelare i er som läser bloggen. Som kommenterar, som skickar peppande mail, som SMS:ar och som till och med ger mig presenter. Tack Nilla för Shea body buttern från Body Shop. Jag tycker faktiskt att den luktar gott - hälsosamt liksom!

Gratis är gott

Gratis är inte godast men väl gott.

Lifestyle + World Class

Köper man en tidningen LifeStyle eller LifeStyle Health & Beauty (tyvärr är de lika dåliga bägge två...) får man träna och sola gratis på World Class i tre veckor.

Nilla har redan provat. Häromveckan var jag och köpte mig ett nummer. Oturligt nog för min del följde det inte med något träningskort trots att tidningen var inplastad, men några telefonsamtal ska väl se till att även jag får träna några veckor på det World Classgym som faktiskt bara ligger ett stenkast från mig. Jag vill bland annat testa den omtyckta afrodansklassen!

Santa Maria

Jag har ganska många förpackningar Santa Maria spicemixar i kökskåpet. På SATS Hötorget har man fått dem gratis under någon veckas tid. Eftersom jag tar med mig en påse varje gång jag är där har det således blivit en bunt... Nu kan här lagas asiatisk mat så det står härliga till!

Du är inte tjock

Jag minns hur du stod där, nöp dig i skinnet och sa att du var så fet, medan vi väntade på att svenskläraren skulle komma. Men du var inte fet. Du var lika perfekt som alla andra. Ni sydde in jeansen så att de satt tight runt benen.

Det var som om det var häftigt att säga att du var tjock. Klaga på att du var ett fet när du knappt kunde ta tag i skinnet på din platta mage. Klaga på att du var fet när du köpte kläder i storlek small.

Varje gång du sa det, undrade jag vad jag var.

Människor omkring mig fortsätter säga att de är feta. Hittar osynliga fel på sina kroppsdelar. Och jag undrar fortfarande. Om dina ben är så tjocka som du tycker. Om dina armar är så slappa som du tycker. Om din mage hänger så som du tycker. Om du tycker du är så tjock. Vad är då jag?

Topplistan

Arla kan slå sig i väggen!

Valio

Jag är en yoghurtfantast. Jag älskar yoghurt. Nästan lika mycket som jag älskar nypressad apelsinjuice. När det kommer till yoghurt finns det ett märke som regerar: Valio.

Favoriterna bland Valios yoghurtsortiment är otaliga. Men jag tar ändå på mig den omöjliga uppgiften att skapa Pumas yoghurttopplista. Senast idag provade jag den senaste sorten: Äpple - Granatäpple, och kanske slår den sig in på mint topp 5-lista...


TOPPLISTAN

1. Äpple - Kanel: oslagbar och klassisk kombination. Är en dessert i sig!
2. Sommarbär: underbart ljuvlig. Smakar som glass!
3. Original (vanilj): en klassiker som är perfekt till fruktsalladen!
4. Hjortron - Äpple: hjortronsmaken är lyxig!
5. Femteplatsen delas av nya favoriten Äpple - Granatäpple, annorlunda mixen Hallon - Boysenbär och gamla klassikern Jordgubb som jag annars är väldigt skeptisk till. Jag kan inte välja...

Vilken yoghurt är din favorit?

Hjärnspikar!

Hjärnan är en märklig manick. Ibland vill jag bara knäppa av den, och lämna den hemma. För ibland ställer den bara till problem.

Gärna ingen hjärna

Jag har en väldig förmåga att förknippa vissa platser med speciella känslor. Jag hade ett vedervärdigt jobb vid Hornstull (i Stockholm, för er som inte är från fjollträsk...) förut. Så nu kan jag knappt vistas i Hornstull utan att känna hur det knyter sig i magtrakten.

Alla pratar om hur fint och ljuvligt det är att springa på Djurgården. Jag försöker ofta nicka ett "oh jaaa" och hålla med, men det är dags att släppa masken. Jag tycker inte om att springa på Djurgården. Allt blir jobbigt där ute. Sinnet blir tungt och mörkt och just därför blir löpkänslan därefter. Jag springer skitdåligt på Djurgården.

Varför?

De flesta löparevenemang jag deltagit i, har utgått från Djurgården. Jag har svettats otaliga liter där ute. Jag har blivit grusdammig och fått blödande skavsår. Blivit dödstrött (är det tävling så är det...) och blivit förbannad (det brukar vara alldeles för mycket folk för att man ska kunna springa i den takt man vill). Djurgården för mig är inte någon neutral mark. Här ute blir alla negativa känslor plötsligt väldigt påträngande och grusvägarna blir till en enda nedåtgående spiral... Djurgården väcker alldeles för många minnen för att jag ska kunna springa en avslappnad liten runda med gott mod och snyggt löpsteg.

Det är också på grund av hjärnan jag tycker så bra om att springa i mörker och duggregn. Det är inte för att jag är omåttligt förtjust i just regn. Det är för att mitt minne säger mig att det gått så bra i regn och mörker förut.

Ibland skulle jag vilja lämna hjärnan hemma. Kunna köra ett gäng intervaller på Djurgården. Kunna springa en sväng och känna mig lätt i kroppen i fullt dagsljus eller trivas i hippa Hornstull.

Träningsmusik

Förrförra veckan gick jag och nynnade på låten nedan så jag höll på att bli tokig. Förra veckan kom jag inte alls ihåg vilken låt det var jag hade sjungit på veckan före och blev tokig då också. Var tvungen att fråga Terese vilken låt det var, som om hon skulle veta? Men när det gäller träningsmusik är Terese en klippa. Hon visste direkt vilken låt det var. Och nu kan jag fortsätta nynna på den - och träna till den.

Känslor

Jag försöker känna efter, men känner inte så mycket. Ska man inte känna sig tröttare än såhär efter en massa timmars längdåkning? Det känns inte som om kroppen jobbat. Förbrukat kalorier. För jag var väl faktiskt trött igår?. Eller var jag helt enkelt "bara" kall och nedkyld och inte alls så trött som jag trodde? Jag vill ju känna mig trött! Jag vill känna att jag jobbat och tagit ut mig ordentligt. Jag vill känna mig värd vilan som väntar imorgon (eftersom jag inte kan komma på någon träning som passar ett ont knä). Jag har i alla fall tvättat håret. Omsorgsfull styling kan jag kosta på mig när det inte blir någon träning.

Lör 16 feb: Hopp, förtvivlan och längdskidåkning

Äventyret är över.

Ganska många mil längdskidåkning

Att åka Vasaloppsspåret var tuffare än jag trodde. Jag svävade mellan hopp och förtvivlan mest hela tiden. All respekt till dem som gör det. Och extra mycket respekt till dem som gör det på drygt 4 timmar. Det är mycket som suger musten ur en. Vädret, sträckan och – uppförsbackarna.

Vasaloppssträckan bjuder på nedförslut och - uppförsbackar

Det var mäktigt att starta i Berga By i Sälen, tidigt, tidigt på morgonen så att det knappt hade hunnit ljusna. Det var häftigt att åka på myrarna och se solen vakna över landskapet. Det kändes coolt att ensam åka i perfekta spår på breda flackar som om en vecka kommer att invaderas av skidspetsar, snoriga näsor och ljudet av stavar som möter snön. Igår var det bara tyst och lugnt och fridfullt.

Tyst och lugnt och mäktigt och fridfullt.

Det blev aldrig 90 kilometrar. Det blev 60. Äventyret slutade i Oxberg. Jag är både nöjd och missnöjd.

Jag är nöjd för att jag klarade av ganska mycket av sträckan trots att jag började åka längd i december. Jag är nöjd för att det längsta jag åkt innan igår var 15 kilometer. Nöjd för att jag har knappt 9 skidmil i kroppen när Vasaloppsarrangörerna rekommenderar 50 skidmil.

Här står jag, halvvägs till Mora, och är nöjd.

Jag är missnöjd över att jag inte hade bättre koll på dubbelstakning med frånskjut. Den teknik som Vasaloppsträckan i stort sett bygger på. Jag är missnöjd för att kroppen inte ville få i sig den Enervit, sportdryck, blåbärssoppa, tunnbrödrullar och choklad som ryggsäcken var laddad med. Det hade behövts när kroppen jobbade för fullt och pulsklockan visade på 5000 förbrända kalorier. Jag är missnöjd över att jag fegade ur i nedförsbackarna och inte fick den gratisfart jag mycket väl hade behövt. Jag är missnöjd med att jag efter 5 kilometer vurpade vid en knix i spåren och slog i knäet så att jag inte kunde böja det. Jag är inte nöjd över att jag började frysa, speciellt när svetten lagt sig och det började gå långsammare – men det var svårt att göra något åt... Allt det där är saker jag kan och vill jobba på – till nästa gång. Även om jag inte var så sugen på att åka mer längdskidor igår kväll, har lusten kommit tillbaka idag. Jag vill åka igen!

Kroppen känns förvånansvärt okej idag. Det enda som känns är knäet som jag fortfarande inte riktigt kan böja. Vurpan i längdspåret var värre än någon alpin vurpa jag gjort och hamnar i samma kategori som när jag trillade av en häst och bröt armen. Fast nu bröt jag inget ben. Smärtan sitter mest på utsidan så det jag gör är att vänta ut det. Visst värkte det lite inatt men det är bra, då jobbar ju kroppen med att reparera det som fått sig en smäll. Jag har aldrig förstått de som säger att längdskidåkning är en skonsam sport. Istället håller jag med min pappa som också har otur i spåren och som hävdar att längd är en kontaktsport! Fast en rolig sådan.

Jag på olycksplatsen bara några minuter efter vurpdramat.

Inga sjukvårdare tillkallades (det fanns heller inga därute...).

Istället åkte vi vidare.