Fre 14 dec: 54 timmars skidåkning

Äntligen hemma i mitt lilla paradis!

Snöröjning

Det finns en person i mig som älskar att skotta snö. Dels för att det är en sådan ypperlig form av vardagsmotion. Men också för att jag klart och tydligt ser vad jag faktiskt åstadkommer. För mig är synbart resultat tillfredsställelse på högsta nivå. Därför är jag lite smygavundsjuk på er norrlänningar med hus som enträget måste skotta loss er varenda gång snön faller.

Snöröjning mellan bilen och stugdörren fick representera min motion igår. Det blev nämligen ingen jogg. Trots att joggingskorna låg och pockade och tjatade på mig i väskan. De tycker inte om när de inte används...

Skidåkning

Den bästa skidåkningen kommer efter midnatt. Gärna efter en kopp varm choklad spetsad med lite cointreau. Så att man blir lite mjuk i benen.

Åre har öppet 54 timmar den här helgen. Från i fredags morse till söndag eftermiddag. Inklusive de bistra morgontimmarna. Det är inte bara spetsad choklad som gör skidåkningen bättre på natten. Det är också mitt i nattmörkret man ser som bäst. Om man är i Åres Olympiaområde.

Skidåkning mitt i natten!

Jag och grabben satte på oss pjäxorna strax efter klockan 20.00 igår kväll. Det var kolsvart, vindstilla och behagliga -1 i luften.

Mysigt nattdis når Åredalen

Första åket för säsongen bjöd inte på några haleluja moments. Men de kom. Strax efter midnatt flöt svängarna på. Stålkanterna satt som trygga dubbdäck på en hal vinterväg och det gick nästan av sig självt. Men vi stannade ändå inte till gratisfrukosten som det bjöds på mellan 05.00 och 06.00 imorse. Då låg vi istället och sussade i vår fjällsäng och drömde vackra vinterdrömmar...

Sub4

Löpare envisas med sitt löparsnack. Sina löpartermer. Och sina hjältar.

Sub4

Löpare, både inbitna och wannabes, snackar alltid om ordet sub. Till exempel sub50 eller sub3 eller sub-någon-annan-siffra. Jag har aldrig fattat vad just ordet sub betyder. Men jag har förstått att vitsen är att man ska komma under till exempel 50 minuter (på milen) eller 3 timmar (på maran).

Jag har också förstått att det finns en alldeles magisk subsiffra. Sub4.

Sagan om sub4 och Drömmilen

Det nästan tindrade i grabbens ögon när han exhalterat berättade för mig om Roger Barrister drömmil.


Roger vem då, undrade jag först.

Som löpare är det vissa grejer som bör höra till allmänbildningen. Roger Barristers drömmil hör definitivt till dem.

Drömmilen handlar om att springa en engelsk mil (1604 meter) under fyra minuter. Farten man måste hålla är drygt 24 km/h. I nästan fyra minuter. Testa det på ett löpband och se hur det går. Själv hade jag varit blivit en blöt fläck på väggen efter två sekunder.

Det är många som försökt spränga drömgränsen. 1954 var Roger Barrister den första som lyckades. På tiden 3.56,4 minuter. Det har gjort honom till en legend som också blivit adlad hemma i Storbritannien. Det har också skrivits många böcker om bedriften. Trots att hans världsrekord inte stod sig särskilt länge. Trots att det är hundratals efter honom som också klarat av drömmilen - och sprängt drömgränsen.

Svenska Dagbladet skriver till exempel att nästan tusen personer gått under drömgränsen 2004. Dessutom ofta flera gånger. Flera svenskar sällar sig till skaran, bland annat Anders Järderud som 1977 sprang sträckan på 3.54,45 minuter.

Det som gjorde Bannisters drömmil till en bedrift som löpare går igång på än idag är att han bedrev löpning på elitnivå utan att ha det som yrke. Med Bannister avslutades den epoken. Men begreppet och symbolen Sub4 lever kvar. Och drömmilen lever i högsta grad.

Träningsvila

Jag känner mig sådär skönt mör och mosig i benen.

Torsdag

Jag får sällan träningsvärk i benen av spinning eller löpning. Istället blir jag sådär mör och mosig. Trött helt enkelt. Lite seg. Därför passar det bra med 80 snabba mil i bilen ikväll. Anders Szalkais 8km får vänta tills imorgon!

Denna helg tar jag med mig både dator, Telia Homerunkoder och mobilt bredband. Så jag finns med er hela helgen. Och ni med mig! Träningsviljan och löparkläderna åker också med. Och kanske Casalltwiststeppern. Kan vara bra att ha den där uppe till jul...

Kyla på Vasaloppet

Ny regel hotar Vasaloppet, skriver Dagens Nyheter.

Ons 12 dec: Tour de France

Jag har gått i mål. I Paris. Till publikens jubel. Och till en sal med klappande händer!

Världsbäst spinning

SATS Hötorgets instruktörer Pia och Andreas är fullkomligt totalt kolossalt underbara. Det finns knappt ord att beskriva dem. Ikväll gav de mig 145 minuter eufori. Först Pias tuffa kvalitetspass. Sedan Andreas Tour de Francemålgång i Paris. Och sen - julskinkssmörgåsar, pepparkakor och julmust. Tack!

Två gånger denna termin har vi kört Tour de France med en gigantisk skärm framför oss. Det har varit fantastiskt inspirerande. Det har gett en jättekick. Och det har varit skitkul!

Den mest inspirerande känslan fick jag alldeles i början. Då flashar bilder från starten av den sista etappen från Tour de France förbi. Det enda som hörs är hjärtslag. Sedan kommer musiken. Och det syns, det märks och det nästan hörs hur jäkla fort de cyklar. Och vi i salen jagar.


Under passet skriks det hejarop. Det klappas i händerna. Det skämtas. Men mot slutet blir det allvar. Då hörs bara den tunga andhämtningen. Det blir imma på de få glasrutor som finns och svetten droppar och rinner ner på golvet. Varenda en är fokuserad. Beredd att ge järnet. Beredd att ge allt. Ända till Paris. Ända över mållinjen - då vi alla gjorde segergesten.

Sömn och träning

Det bästa som finns, vet ni vad det är!

Sömn

Det finns något jag gillar mer än den underbara känslan av träningseufori. Något jag gillar mer än den perfekta svängen i pisten. (Och något jag gillar mer än en riktigt bittermörk chokladpralin)

Det jag nästan gillar allra mest, det är att sova. Och en riktigt skön säng. Det är oslagbart. Och det är bra - för träningen!

Grabben blir ofta knäpp på mig. Jag kan nämligen sova hur mycket som helst. Dag som natt. På senare tid har jag fått ett större sömnbehov. Och jag blir dessutom trött fort. Men jag är ofta dålig på att gå och lägga mig i tid. Speciellt på vardagar. Det är ett väldigt stort problem att Seinfeld sänds efter 23.00 på Kanal 5 varje kväll. Då somnar jag sällan före midnatt. Och då blir det väldigt jobbigt att gå upp klockan svintidigt för att morgonjogga, trots att det också är underbart.

Sömn är viktigt. Det är Gunde Svan exempel på. Förutom de åtta grundsömntimmarna på natten sov han också en extra timma för varje timma han tränade. Det blev nog rätt många timmar för en man som honom som inte gjorde annat än tränade, åt - och sov.

Träningstidningar...

Häromdagen damp tidningen IForm ner i lådan. Igen. Jag vill inte ha den. Men jag har "inte orkat" säga upp den trots att jag tänkt på det i månader. Vad det är som är så jobbigt med att ringa ett telefonnummer i ett par minuter förstår jag inte. Nu får jag ta mig i kragen. Opersonligare tidning får man ju leta efter!

Önskelista till jul

Snälla tomten...


Min önskelista

Det jag minns mest från julaftonen och julklapparna när jag växte upp var det ständigt förmanande "i år blir det inte så mycket julklappar". Dels var det 90-tal och dåligt ställt överallt. Dels gick mina föräldrar på en riktig nitlott då de köpte ett nybygge till hus och var tvungen att betala mer än dubbelt upp eftersom byggherren gick i konkurs.

Nuförtiden ligger julklapparna fortfarande glest uner granen. Visst visar ekonomin bättre siffror. Men vi har helt enkelt inte lust.

I år ger vi bort en julklapp var. Varje familjemedlem har skrivit sitt namn på en lapp, lagt den i en skål och så har vi dragit varsitt namn. Det hela är väldigt sekretessbelagt. Max 250 kronor får julklappen kosta. Syftet är att det ska vara en väldigt genomtänkt julklapp.

Så det som står på min önskelista: säsongskort i Åre, nya spinningskor, Öppet Spårstart i februari, nya joggingskor och allt annat jag vill ha, ja det köper jag själv. Det är toppen. Jag slipper allt vad julklappsstress heter - och det jag vill ha, det får jag. Om jag själv köper det.

Det är inte bara julklappsstrategin som är annorlunda hos oss. Även julaftonsdagen har sin speciella karaktär. Visst äter vi julmat och ser på Kalle Anka. Men först insuper vi en massa norrlandsluft. Vi firar allt som oftast jul i "hemma" i Åre. Och julaftonsdagen är en alldeles speciell skiddag.


Det ska bli spännande att se om jag åker utför eller uppför den 24:e i år. Till i år har jag ju utvecklat valfrihet!

Mini Cooper XXL

Hur får man in en elefant i en bil?

Att packa rätt

Jag har ett delikat problem. Hur ska jag få plats med tre par alpina skidor, ett stycke längdutrustning inklusive två meter långa skidor och fyrverkeriprylar till två nyårsevent, i en liten Mini Cooper?

Sug på den ni! Det gör jag. Frenetiskt.

På torsdag åker vi förhoppningsvis upp mot Åre. För att andas lite Jämtlandsluft. För att jobba lite. Och... okej då - för att åka skidor!

Problemet är bara hur vi ska packa bilen. Det är inte tänkt att man ska åka på fjällsemester i en leksaksbil. Kanske var det därför tillverkarna presenterade Mini Cooper XXL? För att man ska få plats med hela familjens skidor och pjäxor och grejer utan att behöva vika allting dubbelt. Tyvärr har jag ingen sex meter XXL-are. Men jag har fortfarande en jäklans massa prylar som ska upp.

Mini Cooper XXL - som klippt och skuren för mig!

Vi har faktiskt åkt fem personer och en snowboard plus gigantiska snowboardboots i bilen. Men det tror jag ingen vill göra om. Det var rätt så trångt...

Detta blir en spännande problemkaramell att tugga sönder. För jag kan ju inte åka med mina gamla prylar, trots att grabben säger att det faktiskt går. Jag tror honom inte. Dessutom är problem till för att lösas!

Mån 10 dec: Lättdistans

Om jag var en häst på Solvalla skulle jag vunnit ikväll.

Lättdistans

Jag hade inte för avsikt att göra kvällens sex Szalkaikilometrar till ett lättdistanspass. Men det var så det kändes. Trots att jag sprang så som jag aldrig sprungit förut.

Benen kunde lika gärna tillhört ett frustande fullblod. Instinken var där. Viljan. Inspirationen. Det enda som var lite dåligt var att jag fick ont i öronen. Det blir ofta så när jag springer i medelmåttig kyla utan mössa (någon som känner igen problemet?).

Allting sitter i vår attityd. Från säljsamtal till träning. Ikväll blev det så uppenbart att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen med min nyfunna kunskap.

Inför ikväll hade jag verkligen laddat upp. Som Klüft och Anja. Och visst fick jag resultat i form av snabbare ben. Men uppladdning kostar också energi. Mentalt. Och även om jag fick världens kick ikväll, är det lite orealistiskt att ägna så mycket energi och uppladdning inför varje träningspass.

Klüft kan ladda.
Det kan jag också.

Det var ett och ett halvt år sedan jag sprang mina senaste millopp. Men efter Tjejmilen 06 var jag så arg och frustrerad på trängseln att jag bestämde mig för att skita i alla löpningsfolkfester. Det betyder också att jag inte testat min milform på ett tag. Jag hade gärna tagit mig an ett lopp nu för att testa formen. Och laddat för rekord. Jag vet ju hur man gör nu. Laddar alltså.

Träningsinspiration

Jag är tänd, taggad och tokinspirerad.

Impossible is nothing

Jag blir provocerad av sådant som folk säger inte går. Sådant man inte kan. Inte ska.

För det går visst. Oavsett om det handlar om att säga till den okända spinninggrannen att hon har snygga träningskläder eller köra dubbla cykelpass. Så det så.

Just nu lever jag farligt. Jag känner mig sådär sjukt inspirerad. Supertaggad. Oövervinnerlig. Jag har kontroll över latmasken i mig. Jag har kontroll över träningsinspirationen i mig. Jag behöver inte ens använda piskan.


Jag ska visa att det går. Visa mig själv att jag visst kan springa milen skitjäklasnabbt (jämfört med mina tidigare resultat) och att jag visst kan springa en halvmara och en mara på löpband. Vad är det som stoppar mig? Varför skulle det inte gå? Det enda hindret är jag själv. Ingen annan. Det finns inga ursäkter.

Jag drömmer fortfarande om den där superviljan jag skrev om förra veckan. Och jag tänker erövra den.

Som ikväll. Anders Szalkai manar till 6km på 36 minuter i sitt 4-timmarsprogram (egentligen gör han det imorgon). Jag tänker göra det till något alldeles extra. Jag ser fram emot lite mer jävlar anammaträning. En liten trevlig fartleksdate med mig själv. Påminna mig själv om att jag lever.

What doesn't kill you makes you stronger. Det är den känslan jag vill ta med mig. När jag springer mitt tristessmarathon på rullband. När jag åker de långa 9 milen mellan Sälen och Mora efter alldeles för få skidlöparmil i kroppen. När jag står i startfållan innan GöteborgsVarvet och har tidspressen på axlarna. När jag tar mina första steg i mitt första Stockholm Marathon.

Impossible is nothing.

Intelligent bh?

Nu finns bh:n som känner av hur du rör dig. Aftonbladet meddelar sensationen. Huruvida det är Nike (som syns på bilden) som står bakom forskningen skriver inte (skräp)tidningen.

Torsk på Tallinn

Så var man hemma igen. Från regnet till regnet.

Tallinn

Jag hann aldrig läsa era ska-jag-ta-med-träningskläder-eller-inte-kommentarer innan jag åkte. Vet inte om det var bra eller dåligt, för era åsikter var ungefär lika splittrade som mina.

Jag tog faktiskt inte med mig några träningskläder. Jag hann nämligen tyvärr inse att hotellet inte hade något gym innan vi åkte. Och då blir reseträningen lite svårare.

Men kanske kan man se weekendtrippen som en liten träningsresa ändå. Vi körde mestadels lättdistansträning. I och omkring regniga gamla stan otaliga gånger, förbi några shoppingcenter och in och ut i en massa butiker.

Min träningsoutfit i Tallinn. Passar bra för lågpulsträning.

För min del shoppade jag inte en endaste grej. För grabbens del var det värre. Men - det var guilt free shopping.

För det är såhär: var i världen vi än åker hamnar vi alltid i en massa sportaffärer. Det är inte så att det räcker med att gå in, kolla sortimentet och gå ut. Nej det ska vridas och vändas på varenda liten galge med träningskläder. Och varenda Asicssko ska kollas in. Så var det i Montreal i somras. Så var det i Bangkok förra hösten. Och så var det i lördags i Tallinn. Och när grabben väl hittar något bra, ja då shoppar han. Långt mycket värre än en tjej. Den här gången blev det ett par Asics DS Trainer. Och Asicskläder. En jäklans massa Asicskläder. Grabben ser ut som om han är sponsrad...

Guilt free shopping. Asicsdojjor. Asicstights. Asicsvindbyxor. Asicsjacka. Asicst-shirt med kort ärm. Asicströja med lång arm. Asicsstrumpor med crazy mönster. Asics, Asics, Asics...

Vi kolhydratladdade också en del. Det måste man ju göra om man ska prestera. Vi körde dels kolhydratladdning i flytande form på några irländska pubar. Och kolhydratladdning i fast chokladpralinform.

Kolhydratladdning på Tallinnvis.

Både jag och grabben känner att Tallinnresan var sådär. Visst, mysig stad men... det finns städer som är mysigare och roligare. Så nästa gång åker vi till New York har vi (jag) bestämt.