Relativitetsteorin

Jag har tänkt på en sak.

Allting är relativt

Ibland när jag springer intervaller, eller något gör något annat jobbigt, undrar jag om jag verkligen är trött. Är det såhär trött jag kan bli? Kan jag bli tröttare? Hur känns det att ta ut sig till 100% - egentligen? Jag har ju aldrig gjort det. Jag har varit trött. Nära max-trött. Men aldrig maxtrött. Så jag vet ju egentligen inte hur det är eller hur det känns. Visst är jag trött efter mina intervaller, men hur trött är jag på skalan - egentligen?

Likaså undrar jag över stress. Jag känner mig stressad just nu. Nästan extremstressad. Jag har få gånger varit så stressad som jag är nu. Jobbet kräver oändligt mycket av mig, och jag råkar till på köpet vara involverad på lite olika ställen, på lite olika företag, där alla projekten hopar sig med deadlines inom samma tidsrymd. Men hur stressad är jag egentligen, sett till hur stressad jag kan bli innan det går överstyr? Hur nära kanten är jag? Jag har ju aldrig varit så stressad. Jag har varit stressad. Men aldrig gått in i den där omtalade väggen. Så jag vet ju egentligen inte hur det känns. Hur stressad är jag på skalan - egentligen?

Hur vet man?

Sverigestafetten

Titta vad jag hittat.
Genialiskt roligt!

Think outside the box!

Att ha topsen i en ittalaskål (mamma har sin tandborste i den). Att ens fundera på att springa 10 mil en helg fastän vikten nästan är tresiffrig. Att åka med slalomutrustning på platten 3km genom skogen hem till stugan. Att äta frukosten med silversked. Att göra sin egen träningsresa istället för att köpa den i färdigt format. Att fatta beslut med magkänsla. Att hitta sin egen väg - och följa den.

Fre 7 nov: Träning på tartanbana

Fredagkväll. Vinden viner. Det är kallt. Man vill helst bara skaka av sig veckans stress och mysa i soffan. Eller springa lite intervaller.

Blåsigt - flåsigt

Grabben kom upp från Göteborg igår. Inte för min skull, men för ett fyrverkeri som skjuts i Stockholm på lördag kväll. Men intervallerna hjälpte han mig med. Bara för min skull. Han klädde sig i både underställ och skidhandskar(!). Termometern visade på hela 6 grader. Men det blåste!

Grabben har tröttnat på att synas på bild.
Han fryser.
Men att det blåser skiter jag i.
What doesn't kill you makes you stronger

Tartanbanorna på Saltsjöbadens IP kan knappast bjuda på rekordtider. IP ligger precis vid havsbandet och man kan nästan höra vågorna klucka mellan hjärtats bankande. Havsbrisen finns alltid närvarande. Det är alltid motvind någonstans. Grabben var elak och såg till så att jag för det mesta sprang mina intervaller i denna elaka motvind.

Det som är jobbigt är bra.

Det som är jobbigt är bra har på något sätt blivit mitt omedvetna mantra. Visst slet jag i motvinden. Men det kommer att stärka mig i längden. Visst hade jag egentligen inte alls lust att springa intervaller i blåst och mörker klockan 18.30 på fredagskvällen. Men det kommer att gagna mig i längden. Det som är jobbigt är bra!


Det blev 4 x 400 meter. Sedan 300, 200, 100, 200, 300 meter. För mig var det jobbigt. För Grabben var det som en walk in the park. Bokstavligen. Men nu var det ju jag som skulle träna. Inte han. Hur snabbt jag sprang vet vi inte. Både min och Grabbens pulsklockor är i Halmstad. Det var lite synd. Jag hade gärna velat klocka mig. Men gårdagskvällen bjöd nog inte på några rekordtider. Jag hade vinden emot mig. Eller med mig - om man ser det långsiktigt.

VÄNNER

Can't live with them!

(är opraktiskt i längden)

Can live without them?

Vad tycker du?

Kopplingen till träning är inte helt glaskar i detta inlägg. Men alla förhållandens vara eller icke-vara har effekt på hälsan. Vilket även träning har.

Dagens middag

Jag har inte tränat idag (övertid på jobbet och mer jobb när jag kom hem). Men jag har ätit. Mamma och jag tittade febrilt in i kylen på kvällskvisten men ingen av oss hade speciellt mycket fantasi.

Det blev lite av allt möjligt
(ingen traditionell middag direkt):

Finncrisp med avokado och skinka

Röra på tonfisk, creme fraiche, majonäs och citron

Äggröra

Min favorit:
kesella med jordgubbar eller hallon

En titt i kylskåpet

Under de två kommande veckorna är jag hemma hos mina föräldrar i Stockholm igen. De har snällt fyllt kylsåpet med sådant de vet att jag äter: kesella och keso. Hallonen ligger i frysen. Pappa tycker att de köpt kesella för en hel armé. Jag undrar vilken armé som äter kesella...

Creme fraichen (och grädden och lasset med ägg som inte syns) är till mamma som har ätit efter LCHF-principen i evigheter nu. Även om hon fuskar med chokladkolor ibland. Det är just det där fusket som skrämmer mig med LCHF. Råkar man äta lite socker eller kolhydrater blir det ju dubbelfel. Då äter man både mycket fett OCH mycket socker. Och det är ju inte bra. Så som jag har förstått det i alla fall.

Ons 4 nov: 55 min nära maxpuls

Grabben verkade alldeles förvånad när jag sa att jag satt på tåget och kände mig groggy efter den tuffa träningen.

Fruktansvärt. Underbart.

Jag stressade som vanligt iväg till spinningen. Den där halvtimmen mellan jobbslut och spinningstart går förrädiskt snabbt. Allt måste klaffa för att jag ska hinna. Jag hann idag.

Med skorna i handen och hål på strumpan hastade jag in i spinningsalen och fick en cykel precis där jag ville ha en. 10 minuter senare blundade jag mig igenom uppvärmningen och hittade fokus. Det skulle bli fartlek hela passet igenom. Samma pass som Coola K och Nilla hyllat för några dagar sedan. Jag hade höga förväntningar!

Jag var tokladdad inför spinningen. Mycket var det tack vare, eller kanske på grund av, den där morotsmuffinen jag nyss ätit. Jag gav verkligen allt i varenda fartleksintervall. Varenda en. Det kändes! Mjölksyran låg och skvalpade farligt nära och jag kände mig darrig i benen när vi hade 10 minuter kvar. Men 10 minuter är inte mycket. Jämfört med 13 timmar är 10 minuter ingenting och det var den tanken som bar mig hela vägen in i mål. Det gäller bara att bestämma sig.

Det var svårt att hämta andan mellan näst sista och sista fartleksintervallen och jag undrade om det var såhär det kändes att ta ut sig så fullständigt. Jag kände mig vinglig när jag gick av cykeln och groggy på tåget hem. Grabben var alldeles förvånad. Att bli sådär trött är inte likt mig. Men det var underbart.

Träningstrött.
Träningsöverväldigad.
Träningslycklig!

Muffin

Jag har drabbats av världens mailmissförstånd med en leverantör. Vi hade uppklarningsmöte idag och de tog med muffins som en "vi kan väl bli kompisar igen"-gest. Gesten inhandlades på Muffin Bakery. Det var en morotskakemuffin med philadelphiaglasyr och en valnöt på toppen. Jag åt den.

Ikväll ska jag träna.

Jag ska jobba för att nå maxpuls redan från start.

(nåja, nästan)

Ta efter kändisarna

Hittade den här artikeln hos Glamour. Jag tyckte att det var en rätt bra artikel, trots att den innehåller kändisar (jag är inte mycket för kändisskap för kändisskapets skull). Kändisar måste också träna. Många av dem gör det jäkligt bra. Cred till dem!

Träningsbloggar

EFTERLYSNING!

Jag har försökt lägga upp länkar till andra bra tränings- och hälsobloggar i min högerspalt. Den är tyvärr dåligt uppdaterad och jag vet att det finns en massa grymt bra träningsbloggar jag saknar.

Har du en träningsblogg som inte finns med, eller känner du till någon som jag borde lägga till?

Skriv blogadressen i kommentarsfältet så uppdaterar jag!

Livet är slut

Mitt SATS-kort är på upphällningen.

Mitt medlemsskap är snart slut.

Livet är därför snart över.

Livet är snart slut.

(Tur att man kan förlänga medlemsskapet)

Ugn!

Jag har levt i 3 år utan ugn. Jag har tillagat all min mat på en häll men drömt om gratänger och ugnsrostade grönsaker. Nu har jag en ugn. I eftermiddags bakade jag "hurtbullar" (kardemummadoftande med dinkelmjöl och krämig philadelphiafyllning) från senaste Laga Lätt och ikväll blev det de där ugnsrostade grönsakerna jag drömt om de senaste åren. Sötpotatis, rödlök, rödbetor, morötter, palsternacka, vitlök... mmmm!

Ugnsrostade grönsaker.

Laga Lätts "hurtbullar" ligger i frysen
- redo för gäster.

En jäkligt dum lösning

För typ två år sedan nådde "Rosebud Salve"-epidemin Sverige. Det stod i alla tidningar hur bra mirakelsalvan (som har sitt ursprung i det tidiga 1900-talets USA) var och alla skulle förstås ha en. Så även jag. Men jag har spenderat en halv evighet med att försöka få upp locket på den där sabla smörjan men som faktiskt är riktigt skön på svidande, torra läppar (som jag av någon anledning fick efter marathonspinningen i Göteborg). Jag fattar bara inte varför man lägger vaselin och vaselinliknande geggamojjor i burkar som inte går att få upp när de är det minska kladdiga. Vaselin, och Rosebud Salve, är ju megakladdigt. Det går knappt att få upp locket!

Sön 2 nov: Jogging i minusgrader

Det var vackert och det var kallt. Jäkligt kallt.

Söndagsmorgonjogg

Det blev mösspremiär imorse då jag bestämt föreslog att vi skulle ta en morgonjogg innan frukost. Om Grabben vetat hur många minusgrader det var skulle han inte följt med. Vi vet fortfarande inte hur kallt det var men det var grymt kallt. Grabben hoppade i underställ och annat Asicsställ medan jag drog på mig trekvartsbyxorna - och långärmad Niketröja, löparvantar och mössa.


Frosten låg som ett skört vitt hölje över både växter och löv men här och var hade solen tinat upp både träd och gräs. Det blåste inte nämnvärt och de vackra gulröda träden speglade sig stolta i Nissans stilla vatten. Värre var det för Grabben och mig. Vi frös!

Jag siktade på 8km morgonjogg och så blev det också. Medan jag höll ett taktfast tempo sprang Grabben intervaller mellan en massa tipsfrågor som satt uppsatta på träd och stolpar. Mot slutet av rundan slog vi av på tempot och gick medan vi funderade på om vi ska ha någon morgontidning här nere. Det skulle vara Hallandsposten och DN eller SvD i sådana fall. Men vi vill helst bara ha dem på helgerna. Och kan man göra uppehåll i prenumerationerna på en sisådär 3 veckor nu och då? Det är dumt att tidningarna samlas på hög här nere medan vi kanske är någon annanstans. Vilka i-landsfunderingar...