Lör 24 maj: Sommar i Saltsjöbaden

Sommar, sol och klassisk löpträning.

Fartlek

Jag har växt upp kring "slingan" i Saltsjöbaden. En 1.3 kilometer klassisk terrängslinga som slingrar sig i skogen mellan vatten och en golfbana. Här sprang jag på gympatimmarna i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Då hatade jag det. Nu älskar jag det. Det är en kuperad slinga på mjuk mark som böljar upp och ner om vartannat. Bra för flåset. Bra för rumpan. Underbart för själen.

Sommardoft och solgass, fågelkvitter och stillsamhet.
Just det här skogspartiet var något utöver det vanliga.
(Fast precis efteråt väntar en gigantisk backe!)

Jag spenderar helgen hos mina föräldrar ute i "Saltis" och idag blev det 2 kilometer till och från slingan. Sedan 4 varv på den. De två första varven sprang jag så snabbt jag kunde men fortfarande inom någorlunda bekvämlighetszon (ca 90% av max). Sedan tog jag ett ganska lugnt varv innan jag avslutade det sista varvet med kortare tempoöpningar. Helst i backarna. Riktigt roligt! (Och riktigt jobbigt)

Slutspurt rakt in i kameran.

Mamma tyckte vi skulle bada efter träningen. Eller hur, säger jag. Termometern visar 15 grader och resten av familjen har redan premiärbadat. Inte jag. Duschen låter mycket skönare!

Grabben vill inte heller bada...

Bakom mina solglasögon...

...kan jag va' mig själv.

By request

Här kommer bilder på mina nya 5-kilossolglasögon:

Valet föll på piloter från Alexander McQueen, 2400-nånting kronor hos Synsam.

De klassiska solglasögonen från Bvlgari, 2800-nånting kronor från NK, ska lämnas tillbaka. Kanske köper jag dem någon annan gång, för de är inte så pjåkiga...

Jag vet inte än vad jag ska belöna mig med när jag gått ner 10 kilo (alltså om knappa 5 kilo). Kanske en klocka? Kanske något annat. Jag har bestämt mig för att vänta med Peakkläderna tills jag nått -15 kilo. Jag vet grabben, du blir skräckslagen när du läser detta och ser förmodligen bara tusenlapparna som tickar iväg... (men jag är värd all den vikt jag tappar i guld!)

Bästa träningsbloggen

Träningsbloggarna duggar tätt på internet. Nya favoriter dyker upp hela tiden. Magda Gad ansluter sig till listan över mina toppbloggar. Jag läser och häpnas och förundras och begeistras - är det på riktigt? Kan det vara så bra?

(Jag väntar mig ett rungande svar: ja det kan det!)

Stora problem!

Jag har en kris. En gigantisk sådan som jag måste lösa. Ett stort problem. Typ världens största. Nästan.

Glajjor

Jag har provat solglasögon en hel vecka i sträck. Jag har provat mig igenom hela sortimentet på NK Göteborg, Details Västermalmsgallerian (Stockholm), NK Stockholm, några andra ställen i Stockholm och till slut på Synsam i Gallerian (Stokholm). Jag har provat Bvlgari, Chanel, Ray ban, Marc Jacobs, Versace, Chanel, Armani och god knows what else. Men jag har inte hittat ända hem. Jag köpte ändå ett par Bvlgari häromdagen eftersom jag blev så stressad efter att ha stått på NK en halv evighet och provat glasögon efter glasögon och helt tröttat ut tjejen som hjälpte mig. Till slut sa hon att de nog inte hade något som passade mig, så då köpte jag ett par Bvlgari för att gå hem och prova i lugn och ro. Jag kan inte koncentrera mig när någon stressad expedit står och otåligt tittar på.

Efter att inte ha lämnat tillbaka dem, men gått och provat flera på andra ställen står nu valet mellan ett par übercoola Alexander McQueen (pilot) från Synsam och ett par andra Bvlgari med mer avlång, klassisk lite oversize-känsla och lagom med bling bling på bågen. Fördelen med Bvlgarin är att jag känner mig bekväm i dem på en gång. Nackdelen är att de är jäkligt tråkiga. Som att köpa ännu en svart tröja. Piloterna är coola och snygga. Men kanske lite för snygga? Jag känner mig lite underlägsen i förhållande till dem. Och Snygga Susanne (från Boot Campen) har exakt likadana... jag vill inte vara en copy cat.

Förstår ni vilket problem det här är? Jag river mitt hår om nätterna! Maraladdningstankarna och solglasögongfunderingarna pucklar på varandra i kampen om mitt fokus.

Jag tror jag ska gå och köpa piloterna på lunchen (förlåt Susanne). Fast... det är fortfarande 2 timmar dit och mycket kan hända i huvudet tills dess!

Jag har funderat på en sak till. De här sista två veckorna innan maran är skittråkiga. Jag tränar ju ingenting. Känner mig som en riktig latmask som går ut och springer i 28 minuter eller hamnar direkt i TV-soffan var och varannan kväll eftersom jag ska "vila" så mycket. Jäkla skitmara.

Ons 21 maj: Fartlek

Det blev en intensiv kamp. Mr Szalkai vann.

Löpträning

Jag är trött idag. Inte i kroppen och inte i ögonlocken - men i huvudet. Allt har varit segt och lite jobbigt och lite långsamt. Jag hade med mig både spinningkläder och löparkläder eftersom jag tänkt spinna efter jobbet och springa under lunchen. Men av det bidde det inget.

Istället blev det jobba-jobba-jobba hela dagen och så skynda hem för att sjunka ner på soffan i några minuter för att överlägga med mig själv. Jag försökte få mig själv på bättre tankar än att på en gång fixa min tomatmiddag och sedan inte få tid att springa. Försökte övertala mig själv att jo, gå ut och spring nu en stund och sedan har du hela kvällen på dig att göra allt du ska göra. För i ärlighetens namn, dagens futtiga kilometrar som Mr Szalkai ville få mig att springa (som jag egentligen skulle sprungit igår) tar inte många minutrar. Man hinner faktiskt.

Om det inte vore för att jag är 150% medveten om hur skönt det är efter träningen, skulle jag kanske inte kommit ut. Som tur är vet jag. Som tur är älskar jag känslan. Så jag kom ut. Och det är lite lustigt, men 10 meter utanför dörren kändes det skönt, fantastiskt och underbart. Det var härligt att ha på sig lätta sköna löpardojjor. Det var till och med skönt att börja springa också.

Jag fartlekte mig runt Reimersholme. Inga maxökningar utan meddellånga bekväma ökningar som tog mig strax utanför "komfortzonen". Det blev runt 5 kilometer. Inte helt enligt Mr Szalkai men nära nog. Men det bästa var att det var både skönt och härligt. Om 10 dagar blir det den sträckan gånger 8 plus lite till. Det är en bit.

Superwoman

Kan inte maran vara över?

The next level

Jag har gått och tänkt på dessa 4 mil en hel vår. Snacka om att jag är trött på det. Trött, men ändå förväntansfull. Allt inför loppet är motsägelsefullt. Det ska bli kul men jobbigt. Underbart men fruktansvärt. Det kommer göra ont, men jag kommer må bra. Jag vill springa nu. Jag vill att det ska vara över. Jag vill gå vidare.

Läste om Coola Karins nya PB på milen. Loppet lät inte ens jobbigt. Med andra ord kan hon springa mycket snabbare. Det vill jag också göra. Jag vill helst börja göra det nu. Men jag har ett marathon att ta mig runt först. Och där ska jag inte springa snabbt. Där ska jag springa långsamt. Jag vill ha gjort det nu. För jag vill gå vidare.

Tis 20 maj: Träning på Centralen

Idag har jag tränat på Centralen. Bra läge, okej lokal och skumma människor lyder omdömet.

Styrketräning

Efter marathonmöten på 9 timmar på jobbet väntade Nilla nästan förgäves på mig på halvskumma SATS på Vasagatan vid Centralen. Sent omsider kom jag dit, utan hänglås till skåpet. Nilla lät mig snällt låna hennes - det är väl sådant man har vänner till?

Nilla på Vasagatan

SATS Vasagatan är ett konstigt ställe. De fria hantlarna är bra. Maskinerna ganska dåliga. Gymmet litet och musiken superhög. Poolområdet är mysigt men eftersom offentliga badanläggningar inte är min melodi (jag säger nej tack till kiss i vattnet och hudavlagringar på botten) så gjorde det inte så himla mycket att vi inte hade badkläderna med.

Bröst och axlar stod på schemat men eftersom det inte var jag som höll i trådarna och hade koll på vilka övningar vi skulle köra så har jag glömt bort vad vi gjorde. Jag minns dock att vi körde bänkpress och superset med bröstpress och flyes med hantlar på lutande bänk. Vi höjde vikterna på alla övningar och det kändes toppen. Svedan i musklerna övergick till surhet när vi körde slut på bröstmuskeln med flyes i maskin. Mysigt men plågsamt.

Är jag korsfäst eller kör jag liggande flyes på bänk?

Sedan var det dags för axlar. Där minns jag inte vad vi gjorde. Eller så har jag förträngt det. Fast jag tycker faktiskt inte axlar är så förfärligt att träna, om man inte ser till de övningar man gör över huvudet. De är pest och pina!

I träningsplaneringen för dagen står också 6 km löpning men jag har inte hunnit dit än. Kvällen är lång men samtidigt är det mycket annat som ska göras. Bland annat ska texter skrivas för jobb nummer 2 och för företaget jag och grabben driver (jobb nummer 3) bör det skrivas en text om att vi kammat hem vad som förmodligen blir sommar-Sveriges största kommersiella fyrverkerijobb.

Vätskebälte på armen

En mara kräver sin man/kvinna. Och kanske en Ipod och en massa energi.

Förberedelser

Inför maran finns det 2 saker jag måste göra:
1. Uppdatera Ipoden med bra låtar som ger mig energi och ta bort gammalt skräp jag tröttnat på.
2. Köpa vätskebälte som jag kan ha på armen.

Jag har införskaffat nummer 2 idag. Jag blir nämligen sjukt törstig när jag springer långt. När jag blir sjukt törstig tappar jag energi och då är det en evighet till nästa vätskestation. Med de (förhoppningsvis) smarta flaskorna på kardborrbältet på armen kan jag både fylla på mig själv - och dem - vid varje station. Smart va!


Varför inte ha vätskebältet runt midjan, kanske ni undrar? För obekvämt och otillgängligt, svarar jag.

Bilder från GöteborgsVarvet

En i stort sett antik spårvagn (med nästan lika antik förare)
tog oss till Slottskogsvallen.
Bromsen var man (föraren alltså, inte passagerarna)
tvungen att snurra i, eller nåt.
Men dit kom vi i alla fall.

Grabben vilar sig i form. Som alltid.
Fast inför Varvet gjorde han det för en gångs skull ofrivilligt.
Så kan det gå när man springer in i väggar med tån först och
inte får springa på 10 dagar med 12 dagar kvar till Varvet.

Grabben - igen - med töntig löparkeps.
Här måste jag vara ärlig. Löparoutfits är inte speciellt sexiga.
Speciellt inte höga shorts som avslöjar en kritvit rumpa i slitsen,
eller en sådan där keps som sitter så väldans högt på huvudet.
Shortsen har jag förbjudit, men kepsen har grabben dealat till sig.

Puma gör som grabben. Vilar sig i form. Dock utan förstörd tå.

När det väl gäller är jag sämst på att äta. Spagettin gick inte ner.
Istället försökte jag dricka 2 dl Pucko. Det tog en halvtimma.

Fartduon Snabba Karin och Coola Karin

Jag

Coola Karin + Coola mamman i en sandstorm.
Det blåste faktiskt - inte så farligt enligt de flesta.
Nära på katastrof om man frågar mig
(som får "axelspärr" av en vindpust).

Klassisk toalettkö innan startskott

Partners in crime: Puma och Coola Karin (som laddar med päron).
Längs med banan hejades det på friskt på USA.
I början förstod jag inte - men sedan hajade jag.

Det hejades på Skottland också.
(Men USA var snabbare)

Min vikt!

I eftermiddag ska jag kolla solglasögon. Inte prislappar.

Veckans resultat

Efter förra veckans uppgång var det dubbelt ner denna vecka. Ungefär -1.6 kilo. Totalt lite drygt -5.5 kilo. Jag älskar känslan när det går bra (och avskyr när det går dåligt) men är ännu inte på en wow-nivå. Alltså en vikt som jag känner att det var länge sedan jag var nere på. Jag har fortfarande 4 kilo kvar till jag når den vikt jag hade när jag träffade grabben till exempel (inte för att han ser någon skillnad ändå...).

Hur som helst. Eftersom jag nått -5 så är det jag som ska kika på solglasögon idag. Smygtittade lite på NK i Göteborg i söndags och provade ett par ganska snygga från Bvlgari. Jag älskade Susannes pilotglasögon på Blogger Boot Campet men jag är ingen riktig pilotare. Inte heller är jag en typ som gillar stora fyrkantiga glas eller runda heller för den delen. Men Bvlagarin känns lite tråkiga (i alla fall på bild). Provade ett par Versace men som kändes alldeles för bling bling. Det är svårt det här med solbrillor. Jag vill ha ett par perfekta ju!

Bvlgari. 2700 kronor. Ganska dyrt.

Räknar man på kilo blir det lite drygt 500 kronor.

Vad ligger kilopriset på för en riktigt fin köttbit?

Ok, inte 500 kanske... men nästan.

Uppladdning inför Marathon

Varvet är historia. Detta trots att jag väntar på mina Göteborgsvarvetbilder som fortfarande färdas i någon osynlig tråd mellan telefonen och min gmail. Nu är det bara maran som gäller. Idag har de flesta tankar uppfyllts av dessa kommande 42195 meter. Nu sitter vi här på tåget på väg hem och jag kollar vätskestationerna på banan. För banan kan jag redan. I huvudet känns den kort. I verkligheten är den jäkligt lång. Jag ska ladda tills pannbenet blöder!

Lör 17 maj: GöteborgsVarvet

Under de sista kilometrarna igår var jag fast besluten att jag inte skulle springa maran om 2 veckor. 2 timmar efter målgång såg jag fram emot den dubbla distansen och tyckte maran skulle bli rolig.

21 km sightseeing

Morgonen började bra. Frukost strax efter 07.00 med en ordentlig kolhydratladdning. Jag tog fasta på Powersus tips och skippade allt vad fibrer hette. Siktade in mig på vitt bröd och pannkakor. Det var gott men på grund av mängden mådde jag inte som en kung efteråt så det var tur att vi hade några timmar att sova på även efter frukost.

På förmiddagen hängde några tunga svarta moln och hotade den blå himlen men framåt dagen försvann de och det blev skönt i solgasset. Men blåsten bestod och vinden var kall och blev också det största besväret när jag väl startat. Det var länge sedan jag hade en låsning i axeln med tillhörande nack-/axelspärr men ironiskt nog smög den sig på i nedförsbacken efter Älvsborgsbron. Trots både t-shirt och vindjacka med krage. I mål kunde jag knappt lyfta högra armen på grund av axeln men egentligen spelade det ingen roll, det var ju inte med axeln jag sprang. Låsningen störde mig mer när jag väl kommit i mål än under själva löpningen (däremot undrar jag vad det beror på: att jag spänner mig? hållning?)

Tillbaka timmarna innan loppet och frukosten: knappt hade vi ätit den förrän vi också skulle äta lunch. Klockan hade hunnit bli 12 och jag var proppmätt. Valde bort spagetti och köttfärssås för en miniflaska Pucko som tog evighetslång tid att dricka. Jag är för dålig för att äta mat när jag måste men ser inte heller hur det ska bli bättre. Om jag skulle ätit skulle jag mått illa och det är inte heller ett bra startläge för ett halvmarathon (eller marathon).

Grabben, som startade i grupp 1A, rusade iväg tillsammans med Kenyanerna klockan 14.00. Han skulle nästan komma i mål innan jag ens startat, 1 timme och 9 minuter senare. Jag mötte upp med Coola Karin (och Snabba Karin - men som också startade tidigt) och vi tillbringade en stor del av vår väntan i kön till toaletterna. När det väl var dags för startgrupp 10 hade vi på något sätt hamnat längst fram i startgruppen.

Så gick starten och resan genom Göteborg till fots hade börjat. Jag kände ingen press att prestera men däremot en nervositet över var jag skulle tappa energin och känna mig trött.

Såhär i efterhand är jag jäkligt nöjd med att jag sprang hela tiden - uppför alla backar och broar. Vid de första vätskestationerna drack jag medan jag sprang men sedan stannade jag till för att dricka eftersom det faktiskt var lite enklare. Jag lyckades komma in i en bra och energisparande löpstil (okej då, joggstil, eftersom det inte gick så fort) uppför backarna vilket gjorde att jag kom upp snabbare än de som gick men sparade oerhört mycket energi. Även om jag var trött i kroppen och tom på energi på slutet av loppet konstaterade jag att jag aldrig varit riktigt andfådd under, vilket kan tyckas vara lite ironiskt.

Av banan visste jag inte så mycket innan start och det kändes skönt att vara naivt ovetandes. Under loppet tyckte jag dock att det var dumt att jag inte tagit reda på hur slutet såg ut så att jag säkert visste var jag skulle öka på farten utan att senare dö i något uppförslut. Nu blev det ingen fartökning ändå eftersom kilometrarna 17, 18 och 19 kändes extra långa. Men in mot mål spurtade jag i alla fall och här, tillsammans med nedförsbacken efter Älvsborgsbron, kände jag mig som allra piggast. Tråkigaste delen av banan var mellan de 2 broarna, på Hisingen, vilket var ganska många kilometrar. Här sprang jag i en slags väntans töcken och ville bara att bro 2 skulle dyka upp så jag äntligen kunde springa uppför (och nedför) Avenyn vilket var det roligaste delen av loppet. Dock får publiken utmed banan minuspoäng. Det hejades på vänner och bekanta men annars stod de tysta utmed banan och jag fick känslan många gånger att jag var en apa på ett zoo. Men det är klart, efter 2 timmars klappande och hejjande kanske även publiken känner sig trött och mätt på löparfesten.

Det är svårt att beskriva ett lopp dagen efteråt. Det känns väldigt länge sedan så de flesta spontana tankar och reflektioner har mattats av. Men - jag är förvånad att jag inte blev trött förrän runt 18:e kilometern. Kanske berodde det på den fartökning som skedde uppför Avenyn och den besvikelse jag kände när jag insåg att funktionärerna plockat bort det bord med Enervittabletter (vid 15 kilometer) jag sett fram emot sen start. När man är trött blir alla detaljer desto viktigare.

När jag var som tröttast ville jag slå alla marathontankar ur huvudet. Vid 18:e kilometern undrade jag hur jag skulle klara av att springa 24 kilometer till - i samma fart (6.30-6.40 min/km). En timma eftet målgång hade hjärnan och viljan återhämtat sig. Jag kommer att starta i Stockholm Marathon!

Det blev inte mycket till vila efter målgång. På en gång var vi tvugna att leta upp en spårvagn för hemfärd och snabbt gör-om-mig-projekt inför en middagsbjudning. Efter en varm dusch för att mjuka upp låsningen i axeln skyndade vi oss vidare. Några andra (manliga) Varvetlöpare satt också till bords och det kändes bra att det verkar vara jag som har minst känningar i benen. Kanske kan jag identifiera ett litet skavsår på foten om jag verkligen försöker, och visst är benen lite trötta - men mer än så är det inte - och DET är jag väldigt nöjd med.

Bilder kommer!
Tyvärr verkar resan mellan telefon och dator vara jättelång...