Det var en gång och den blev grusad...
Så gick det
Det känns inget särskilt inför start. Jag går hemma och väntar likt ett barn på julafton. Tiden går oändligt långsamt och när vi inte orkar vara hemma längre åker vi iväg till Östermalms IP. Där är det fullt av folk som äter, vilar, irrar runt och förbereder sig. På slutet får jag det stressigt. Måste hämta vatten och stå i påsinlämmningskö och gå på toa en sista gång samtidigt som speakern hetsar om att startfållorna snart stängs.
Vi märker knappt när starten går, men märker det eftersom folk sakta börjar gå framåt. 8 minuter senare aktiveras chippet när vi stegar över den röda (nja, mer orange) mattan. Karin drar iväg i sitt utmärkta tempo men jag tar det lugnt och undrar hur sjutton jag ska hitta Fredrika, min rygg, i den här massan av vita kepsar.
Det är trångt de första 2 kilometrarna. Vissa vill framåt och sicksackar precis framför fötterna. Vi är som en tjockflytande smet som sakta breder ut oss där det finns plats.
Plötsligt dyker någon upp bakom mig och hejar - det är Fredrika! Hur hon har lyckats hitta mig vet jag inte men jag blir glad - och de nästkommande 5 kilometrarna det korta varvet flyter på fort. Vi hoppar över trängseln vid de första vätskestationerna eftersom vi bär med oss det vi behöver själv. Men på Strandvägen stannar vi till, och mitt i tumultet tappar jag bort min andra hälft för de kommande 35 kilometrarna. Oroligt blickar jag både bakåt och framåt och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Stannar jag finns risken att hon är före mig, och försöker jag öka och se om hon sprungit före finns risken att jag senare får en dipp. Fan tänker jag och springer på i min ensamhet trots att det är löpare runt omkring och överallt.
Jag tänker inte så mycket på att det är varmt men när det nalkas vattenduschar springerjag in i dem. Bad mistake. På Söder Mälarstrand springer jag genom två stycken och på Västerbron känner jag hur ryggen låser sig. Det går bra uppför men nedför är värst. Det känns som att axeln sitter fast samtidigt som överkroppen vill trycka den nedåt. Jag springer förmodligen långsammare nedför Västerbron än uppför. Jag har bara sprungit 13 kilometer.
Jag försöker 1 kilometer till, men när jag har ont redan efter knappt 1/3 av loppet fanns det bara en vettig sak att göra - att kliva av. Och just som jag stannat kommer Fredrika. Åh vad jag önskar att jag kunnat följa med henne vidare. Hela kvällen, natten och morgonen önskar jag att det var så min marathonsaga slutat. I sällskap med Fredrika runt hela banan. Istället slutade den i taxi till Östermalms IP där massörer från Axelssons knådade min rygg och min axel.
Ironiskt nog känns det ganska bra i just axeln idag. Lite stel, javisst, men inte som igår klockan 15.30. Det är klart att jag är besviken över att det gick som det gick. Främst är det två saker som grämer mig:
1. Jag var ledsen för de som stod utmed banans skull. Mina föräldrar kom dit, men för ingenting.
2. Jag var arg över att all den extra mat jag ätit var tuggad och svald i onödan. Hade jag vetat att det skulle bli 14km kunde jag skippat pastan och fortsatt min kilojakt.
3. Jag hann aldrig bli trött och sådär härligt utmattad.
Att jag sedan inte sprang 4.2 mil är en smärre förlust. Springa kan jag ju faktiskt göra när som helst. Och idag tänker jag faktiskt ta de där sista 28 kilometrarna. Men utan kallvattensduschar! Jag har för avsikt att springa ut till Saltsjöbaden, som en revansch på det som aldrig blev igår. Då har jag i alla fall sprungit en mara på 2 dagar.
Vad gäller axeln ska jag nog gå till den där Anna. Felicitas räddare, Sofys helare och Melas fixare. Jag har redan varit hos ett otal naprapater, sjukgymnaster och allt vad de heter. Problemen har hetat allt från whiplash till dålig muskelmiljö. Själv vet jag inte. Däremot vet jag att det aldrig blir till att hälla kallt vatten på sig, eller springa genom (sköna) vattenduschar på några lopp i framtiden.
Coachen håller koll på tiden.
Jag känner mig som en älg när jag springer fort.
