21 december 2007

GI-mat på julbordet

Jag har precis kommit hem från ännu ett julbord.

GI-smart

Julbord är bra. Väldigt GI-mässigt. Skinka och grejer är ju mest proteiner. Ända tills man kommer till ris á la maltan. Då blir det både fett och kolhydrater - värsta möjliga kombinationen!

Glögg är inte speciellt nyttigt heller. Men nu sitter jag här och intar min andra kopp för dagen. Samtidigt lyssnar jag på julmusik precis som en film på Kanal 5 börjar och jag ska dessutom packa. Alla träningskläder ska med! Imorgon bär det av till Åre. Igen.

Prydlig packning

Springa med pannlampa

Det är bara att konstatera, jag vill inget hellre än bli sedd!

Ljushuvud!


När jag var ute och sprang i det becksvarta vintermörkret häromdagen mötte vi en del filurer. Främst flåsande vålnader med pannlampa. Men också ett gäng varelser i markhöjd som blinkade rött. Det visade sig vara dussintalet hundar. Men det såg vi inte. Allt vi såg var det röda som blinkade. Så mörkt var det. Becksvart.

Det där med pannlampa kan nog vara smart. Man ser och man syns. Att synas är exta viktigt om jag ska springa på landsvägarna i Åretrakten.

På diskussionsforumet Utsidan skriver löparen HåkanK att "det är fräckt att springa med pannlampa. Det ger en extra kick åt löpningen. Man (jag) känner mer fokus på löpningen. Löpning är allt som finns, och det finns inget utanför lampans sken."

Visst låter det mysigt!


Grabben använder en pannlampa från Clas Ohlsson för en halv hundring när han är ute och gör sina fyrverkerijobb. Men jag vet inte om den skulle funka för löpning? Läser på jogg.se att de flesta diodlampor är för svaga för mörkerlöpning, speciellt om det skulle vara lite si och så med underlaget. Istället ska man ha halogenlampor. Ändå tipsas det från många håll om Silva L1, en stark diodlampa, för 895 kronor på Addnature eller om en Petzl som säljs på just Clas Ohlsson.


Springer ni med pannlampa? I så fall, vilken sort? Är den bra? Var köper man den? Mitt habegär har precis väckts!

20 december 2007

Tor 20 dec: Träning på löpband

Ni vet den där historien om vanten som "bidde" en tumme (som senare"bidde" ingenting). Så blev det nästan för mig idag.

En fantastiskt strålande dag

Det var i alla fall fint väder idag. Krispigt kallt och soligt. Morgonen var också ganska bra. Sov till halv åtta. Njöt av havrebröd med en massa skinka på och ett stort glas 100%-ig juice. Inget (tillsatt) socker. Inget konserveringsmedel. Men en massa fruktkött. Precis som det ska vara.

Sedan stördes friden. Det kom in ett jobbuppdrag strax efter att "Ring P1" var slut. Deadline var klockan 15. Idag. Med ens fick jag en miljon telefonsamtal att ringa och flera ställen runt om i Stockholm att åka till.

Det var lugnt tänkte jag. Jag har ju bilen här i stan idag. För efter lunch ska jag och grabben åka runt och leverera fyrverkerilådor till höger och vänster.

Men det var inte så jäkla lugnt. Biljäkeln ville inte starta. Så i över en timme försökte jag leta efter en knapp som skulle återställa bränsleförsörjningen eftersom verkstadskillen trodde det var den det var fel på. Efter mycket om och men kom grabben som helt utan bilkunskap startade motorn på ett knick.

I och med det löste sig de flesta problem av sig självt. I och med det var också min energi borta. Nästan. Lite hade jag sparat i min buffert. Jag skulle ju göra ett halvmaraförsök på löpband på kvällen!

Halvmara på löpband

Det bidde ingen vante. Det bidde en tumme. 12 kilometer fick jag ihop på löpbandet. Inte 21 som planerat.


Jag är både nöjd och missnöjd. Nöjd för att jag inte är trött trots kilometrarna. Missnöjd för att jag inte fortsatte eftersom jag ändå inte var trött.

Det är den mentala styrkan som spökar. Grabben sprang på bredvid mig. Han hade håll och magont och sprang utan att lyssna på något (precis som han gjorde när han sprang 30 km på löpband en gång). Men han klagade inte (så mycket i alla fall). Han stannade inte.

Själv var jag tvungen att dels lyssna på musik och stirra in i TV:n för att få tiden att gå. Men när jag sprungit i 75 minuter och ett skittrist TV-program om knäppa juldekorationer satte igång så tappade jag lusten.

Ironiskt nog ser jag fram emot mitt nästa halvmaraförsök på löpband. Det ska bli skitskoj. Ja faktiskt. Ibland fattar inte ens jag hur jag funkar. Skrev jag inte nyss att jag tyckte löpbandslöpning var tråkigt? Det verkar jag ha glömt...

Team Fakta Långtidslöparna

Om jag var i Stockholm den 30 december skulle jag absolut vara med på detta!

Årets sista långpass

Tack Elin för detta guldtips: årets sista långpass. Ett organiserat träningspass på dryga 64 kilometrar med lite smått ironiska matstopp på Mc Donalds.

Om jag var i Stockholm denna näst sista dag på året skulle jag vara med. Jag tycker det låter rent ut sagt skitskoj. Och tipsen som ges på siten är bra, handfasta och intressanta.

19 december 2007

Fitness Magazine

Nya numret av Fitness Magazine har dimpt ner i lådan!!

Wohoo!

Efter några halvdana nummer av Fitness Magazine såg jag redan på omslaget att nummer 1 2008 skulle bli bra. Med gult och grönt kan man inte gå fel!


Jag har inte hunnit läsa tidningen än. Jag är alldeles för exhalterad för det. Likt ett barn på julafton har jag kastat mig över tidningen och bläddrat och skummat och konstaterat att det inte bara är omslaget som är bra. Det är innehållet också.

Musiktipsen redan på sidan nio verkar lovande, sedan ett spinningporträtt med tips, stretch för löpare, intressanta styrkeövningar och mat som verkar både kul att göra och kul att äta, GymGlam finns med på ett hörn och en krönika om omklädningsrumsuppförande och så Terese som finns med på Sportys uppslag och dessutom en kul annons till LifePortalen som Terese också jobbar med.

Den här tidningen kommer att bli läst. Om och om igen. Äntligen!

Julbord

Ikväll är det jag, grabben och Prins Carl Philip.

Hur laddar man upp inför ett julbord?

För två år sedan, precis på dagen, hittade mitt och grabbens hjärtan varandra. Främst genom vårt stora skidintresse. Genom våra Årekopplingar. Men också genom vår envisa träningsvilja och gigantiska res- och äventyrslust.

Jag och grabben under långresan till Thailand.

Ikväll firar vi det tillsammans med Prins Carl Philip. Eller snarare på Prins Carl Philip. Och ett dignande julbord - fast med internationell tappning vilket är en lustig twist på det mer än 100 år gamla mälarfartyget.


Frågan är bara hur jag ska ladda upp inför julbordet? Då menar jag inte hur jag ska äta, eller inte äta, under dagen för att få plats med så mycket julmat i magen som möjligt. Nej jag syftar på träning - såklart. Hur ska jag träna under dagen för att må så bra som möjligt i kroppen och i knoppen eftersom jag vet att jag kommer äta både gott och mycket ikväll?

Hur jag ska träna imorgon vet jag. Då är det halvmaradags. Jag lär ju vara fulltankad i alla fall...

ViktVäktarna

Metro rapporterar att ViktVäktarna slutar med pointssystemet. Istället får man äta hur mycket man vill.

18 december 2007

Tis 18 dec: Jogging på söder

Nu är jag tränad, glad och lycklig.

Årstaviken runt

Jag stod väl rustad inför kvällens integrerade Szalkai- och fartleksrunda. Med dubbla löpartights, nyladdad Ipod och personlig livvakt (ja grabben alltså) som skyddade mig mot vintermörkret tog jag mig an rundan kring Årstaviken med gott mod.


Flacka Tantolundssidan av Årstaviksrundan bjöd på 3.5 kilometer i något snabbare fart (5.40 min/km) än vad Szalkai påbjuder i 4-timmarsprogrammet (6 min/km). Det kändes bra. Det kändes lätt. Träningslugnet spred sig långsamt ut i fingertopparna.

När jag sprang över Skanstullsbron var slussenpassagen full av sekelskiftesbåtar med julbelysning som riktigt osade vintervärme och julmys. Jag beundrade det verkliga vykortsmotivet en stund. Sedan sprang jag på.

Jag tänkte att Årstasidan 5 kilometer skulle bjuda på fartlek. Men det ville sig inte riktigt. Här finns nämligen ingen belysning. Att springa i Årstasidans becksvartsmörker är som att springa mitt ute i vildmarken. Man ser i stort sett ingenting och både mörkret och tystnaden är överraskande påtaglig. Och då är det inte lätt med fartlek. Närmare Liljeholmen är man tillbaka i stadens ljus igen. Då rusade benen iväg och jag efter.

Det blev en bra runda på 48 minuter, 650 kalorier och en snittpuls på 82% av max.

Mens och träning

Forskning visar att träning kan lindra menssmärtor. Vad tycker du?

Mensvärk och träning

Malin Ewerlöf skriver i sin löparbok att hennes bästa resultat kom strax efter mens. Jag vet inte specifikt vilka dagar hon syftar på, för "strax efter" är väldigt relativt. Malin beskriver hur grönskan svischar förbi när hon trycker på lite extra och att hon känner sig oövervinnerlig. Uppenbarligen sprang aldrig Malin när det var kallt och vintrigt ute. Dessutom var hon ju mer eller mindre oövervinnerlig på hemmaplan...


Malin håller med forskarna som säger att träning kan mildra och lindra mensontimagen. Och kanske är det så. Men inte känner jag mig speciellt tight och träningsvillig då.

Jag har inget emot Malin Ewerlöf. Jag tycker faktiskt "Malins Löparbok" är ganska bra (tack för lån Elin!). Jag är bara mensvresig. Och när jag är mensvresig är jag inte det minsta gymsugen.


Däremot kan jag gott och väl tänka mig att gå ut och springa en sväng. Szalkais sex kilometrar pockar på men jag har intensivare planer än så. Lite fartlek till exempel. Till nynedladdad musik (musiktips kommer!). Kanske inte moraliskt fläckfritt men jag räddar ju i alla fall miljön!

Mensvärk och prestation

Förra sommaren råkade jag pricka in mesta ontimagendagen med St Eriksloppet. Första milen gick bra. Andra milen sprang jag i ett dimmigt, vingligt töcken. Både Norr Mälarstrand och Söder Mälarstrand var evighetslånga och magen värkte på värsta mensvis. Den där obehagskänslan förföljde mig alla de 22 kilometrarna runt Stockholm och på kvällen kunde jag inget annat än ligga dubbelvikt i sängen och frysa och värka.

Det positiva från den dagen var att jag fick en superkass tid som förmodligen är lätt att slå. Och personliga rekord är alltid uppmuntrande!

Sju önskningar

Jag trodde att alla goda ting var tre men de är visst sju. Att lista sju önskningar är min utmaning från River. Dessutom passar jag på att utmana alla er som själv har en blogg att göra samma sak!

Mina sju önskningar:

1. Behålla träningsglädjen.
Jag låg och tänkte på det igår. På känslan. På glädjen. Jag tränar inte för att primärt nå en viss miltid. Jag springer för så mycket mer. För livet. För självkänslan. För glädjen.

2. Få drömkroppen
Jag vet hur den ser ut. Jag har haft den. Jag ska dit igen.

Jag för 12 kilon sedan. Då var jag 8 kilon från drömkroppen. Idag ligger den 20 kilo bort.

3. Springa långt
Förra året satte en envis höft stopp för all löpning under våren. Visst försökte jag knapra Voltaren och springa samtidigt, men det funkade liksom inte. Därför blev det ingen start i Stockholm Marathon 2007. Jag hoppas på en revansch i år. Tillsammans med ett 6-timmarslopp i Mars, en start i GöteborgsVarvet i maj och kanske ett galet marathon på löpband däremellan.

4. Att grabben vill...
Jag tror att min grabb är exceptionell. Jag tror att om han bara tränade lite så skulle han bli hur bra som helst. Folk är ute och tiotalet mil i veckan för att nå de tider han gör helt utan träning. Han har viljan. Men saknar motivationen. Och jag är oförmögen att sprida min entusiasm åt det hållet. Så en av mina önskningar går därför till grabben.

Grabben letar motivation i blaskan IForm inför en löptur i Norrköping i somras.

5. Löpardojjor
Så en konkret önskning. Jag vill hitta de perfekta löparskorna för en person som enligt Runners Store "kanske inte ska springa alls" på grund av supinationsproblem på högerfoten. Asics Nimbusen kändes bra, men blev urtrampade ganska snabbt. Lågoddsskon Brooks har funkat oförskämt bra hela hösten. Nu vill jag prova något annat. Något nytt. Hitta rätt!

6. Julträning
Nu närmast hoppas jag att min julträning blir riktigt bra. I form av löpning javisst. Men främst i form av längdskidåkning. Det är en nödvändighet för att jag ska klara av de där galna nio milen senare i februari. Jag hoppas framförallt att jag fattar det där med vallningen. Hur man tekniskt gör vet jag. Men det svåra verkar vara att hitta rätt valla för rätt väder. Och jag vill inte att en sådan liten men viktig detalj ska sätta käppar i hjulet för mig.

7. Frisk!
Sist men inte minst hoppas jag att jag får vara frisk. Inga brutna ben i skidbacken. Inga växande fotproblem i löpardojjorna. Inga baciller, sjukdomar eller infektioner i kroppen som ligger och gror och växer till en katastrof.

17 december 2007

Träning med pilatesboll

Jag älskar nyheter. Allt som är nytt måste dessutom provas!

SATS Pilatesboll


I vår börjar SATS med en ny klass: pilatesboll. Självklart måste klassen testas. Jag hoppas nyheten blir lika kul som den låter!

Kalorier i Aladdinasken

Är din Aladdinfavorit en fettfälla, frågar sig Aftonbladet. För i vilket julhem finns det inte en Aladdinask? Jag vet inte var de kommer från. Men de finns alltid där likförbannat. Dessutom hör mina favoriter till de fetaste. Typiskt.

Kall om fläsket

Känner du igen dig?

Här finns fettet!

Jag läser en lite smårolig tråd på jogg.se. En man skriver att han är lite tjock om magen och att han blir "iskall om fläsket" när han är ute och springer.

Jag känner igen mig. Men hos mig sitter det inte (bara) på magen. Jag blir mest iskall om höfterna och rumpan. Men jag fryser inte alls. För jag känner inte av det. Det är bara grabben som skriker högt när han senare ska försöka värma mig i tron om att jag fryser.

Logiskt sett är det väl som så, precis som det skrivs i tråden, att fläsket isolerar så att inte kroppsvärmen tränger ut till ytan och att det på så sätt värmer vitala organ i kroppen. Extra kläder behövs alltså inte eftersom man (vi/jag) redan har ett naturligt skyddande lager.


Själv tycker jag att det är ett ypperligt sätt att se var på kroppen man har fettdepåer (att bli av med): gå ut och spring när det är kallt och kom sedan hem och konstatera var det är iskallt (och gärna lite rödfruset). Det är bättre än de där röda pilarna och ringarna man brukar se plastikkirurger rita på nakna stackars kroppar under ilsken belysning.

Bra frukost

Frukost är det bästa som finns!

Frukost

Jag skriver ofta om sådant som är det bästa som finns. Som att sova. Som skidåkning. Som frukost. Jag kan liksom inte hjälpa att det finns så många underbara saker i livet! Dock hör inte aerobics och dammsugning till dem...

Jag gillar särskilt en riktigt bra hotellfrukost. Eller söndagsfrukosten hemma hos mina föräldrar. Eller frukostbuffén för 69 kronor på Åre Bageri. Porslin man blir ätglad av, nybakt bröd, god fjällyoghurt, bullar direkt från ugnen, utsikt mot fjälltopparna i deras nybyggda cafédel... Efter en sådan frukost kan man träna riktigt bra.

Riktigt så ser inte frukosten ut hos mig just nu. Jag har förvisso två liter mjölk i kylen. Men båda gick ut i lördags. Och så står där två flaskor bubbel (och en herrans massa småflaskor med Dooleys som förmodligen aldrig kommer bli öppnade). Men det kommer man inte ens en vettig lättdistans på. Långt inne står också en burk smörgåsgurka och ett halvtomt paket med 10%-ig leverpastej. Men det hjälps inte när det inte finns minsta tillstymmelse till brödbit att bre det på.

Det bästa jag kommer på just nu är att åka till jobbet utan frukost i magen. För jag vet att det serveras lussebullar där. Och just nu får det fungera som frukost. Hur otillfredsställande näringsmässigt det än må vara.

16 december 2007

Sön 16 dec: Skidåkning och kalorier. Och en jogg.

Det har varit en dag med mycket aktivitet.

Skidåkning och kalorier

Jag tog med mig pulsklockan ut i backen idag. Jag ville veta hur jobbigt det egentligen är att åka utför.

Det blev bara en kort session på 30 minuter. Men jag hann med en vurpa under den tiden. Stig Strand skulle sagt att det var en klassisk innerskida om han kommenterat mig på TV. Men nu var det bara grabben som kommenterade. Och jag som konstaterade. Det kommer bli ett snyggt blåmärke på höften om en par dagar.

En halvtimme utförsåkande inklusive liftvila "kostade" mig 200 kalorier. Då ingick vurpa och promenad från bilen till backen. Maxpulsnoteringen låg på 81%. Medel på 59%.

Jogging

Jag förvånade mig själv med en jogg strax efter lunch. Jag satt inne och grämde mig ett bra tag. Kikade ut genom fönstret. Och våndades. Öppnade dörren. Och fick ångest. Det såg ju så kallt ut. Och tanken på en joggingtur lockade inte alls.

Fönsterjoggångest.

Vinterjoggvånda.

Men så tänkte jag på bloggen. På er. Tänkte på mina överskottskilon. På maran. Och jag konstaterade att om jag inte tar mig i kragen, om jag inte går ut och joggar - ja då blir jag inte av med några kilon. Då tar jag mig heller inte runt på maran. Då vet jag inte riktigt vad jag ska skriva på bloggen. För det är jobbigt att utveckla ursäkter som i alla fall inte håller. Blogg och extrakilon är bästa motivationsmoroten helt enkelt!

Skön viljetrots - med reflexväst!

Det blev en skön tur till Duved. Inte de åtta kilometrar som Szalkai förespråkade för dagen. Men jag känner mig nöjd ändå. Så nu kan sitta still på min stolsdyna de 70 milen ner till Stockholm med gott samvete.