Vasaloppsspåret

Så var det galna upptåget bokat. Nu ska det bara genomföras...

9 mil galenskap

Nej jag vet inte vad det är jag ger mig in på. Det är knappt jag åkt 9 mil längdskidor totalt i mitt liv. Ändå envisas jag med att vilja göra det på en enda dag: imorgon. Hur ska det gå? Den som lever får se!

Allt är bokat och klart och jag har fått tummen upp från självaste Staffan Larsson och övrig spårpersonal. Det väntas ingen mer snö och spåren är nya och (förhoppningsvis) fina. SMHI lovar någon enstaka minusgrad och sol på morgonen.

Äventyret börjar redan ikväll då jag och grabben (som jag hamnat i onåd hos eftersom han inte alls vill åka 9 mil längdskidor men jag måste ju för bövelen ha en packåsna - så han ställer upp ändå) åker uppåt till min mormor och morfar i sköna Hälsingland. Imorgon bitti, vid femtiden eller så, åker vi till Sälen. Där, i ottan (fast då är nog klockan framåt frukostdags), startar vi vår färd medan mormor och morfar checkar in åt oss på hotellet i Mora. Jag hoppas att vi får kasta oss på sängen lagom till Melodifestivalen. Det får bli mitt tidsmål...

Det viktigaste jag packar med, förutom valla och blåbärssoppa, är Compeed skavsårsplåster. Jag får grymma skavsår på händerna redan efter någon mil.

Första halvan av sträckan erbjuder inga drickakontroller. Då får vi förlita oss på den blåbärssoppa, de smörgåsar, de energibars, den energigel och de Snickersbars vi har i ryggsäcken (det gäller att vara utrustad). På andra halvan är kontrollerna öppna. Jag hoppas bara de inte hinner stänga innan vi är där...

Morgondagens utmaning är den hittills mest galna grej jag planerar genomföra. Just nu känns 6-timmarslöpning eller marathon som "a piss in the Atlantic". Jag vet inte om det är bra att vara såhär galen eller inte. Men det lär jag få veta - imorgon. En sak är säker. Det går inte att ge upp. Jag kan inte ta av mig skidorna och sluta mitt i skogen någonstans mellan Sälen och Mora. Att ge upp kommer inte vara något alternativ. Det är nog det som skrämmer mig lite...

Spinning-Pia säger att viljan sitter i ögonen. Ser ni någon vilja där? Jag ser bara galenskap!

Tor 14 feb (forts.): Vinterjogg?

Det brann på taken på Söder när jag begav mig ut. Sedan snöade det.

5.5 kilometer

Mr Szalkai skulle nog fnysa åt dagens 5.5 kilometer. Jag har ju missat en hel del mil på sistonde. Men man ska inte gå ut för hårt. Jag klockade 0 kilometer förra veckan till exempel. Då bör jag inte gå ut på max denna vecka. Jag är livrädd för att dra på mig skador. När jag är ute och springer känner jag efter med vånda. Pirrar det inte lite oroväckande i knät? Gör det ändå inte lite ont i vaden? Hur känns höften egentligen? Med min vikt, och mina löparambitioner, ligger jag i allra största riskzon för att åka på något bråkigt löparknä, ilsken benhinna eller irriterad höft. Kanske är min moderata hastighet det som räddar mig?

Det kändes att det var något på gång redan när jag stack näsan utanför dörren. Eftermiddagssolen brann på hustaken på Söder. Men det var kallt och det blåste. Stormen och vintervädret låg i luften. Mycket riktigt. När jag närmade mig Eriksdalsbadet blåste snön i vinden. Jag fick kraftig motvind uppför hela Ringvägen och kylans bett nådde ända in under tröjan.

Glad löpare inne i värmen.

Precis som tidigare idag låg pulsen högre än normalt. Maxpulsnoteringen mätte 93% av max och medelpulsen låg på hela 87% av max. Men av detta märkte jag inget. Tvärtom kände jag mig lugn och stark när jag stretade på i snöblåst och motvind - och dagsljus. Dagsljus hör inte till min favorit. Det känns väldigt avigt att springa mitt på blanka dagen.

Tor 14 feb: Träning för hjärtat!

Vad passar väl bättre än några pulstoppar såhär på våra hjärtans dag?

Spinning

Det var Glenn (på instruktörscykeln), Terese, bloggdoldisen (för att hon läser men inte skriver...) Ytz och jag, som körde tufft på lunchen idag. Och så resten av de i spinningsalen förstås, men de såg vi aldrig eftersom vi satt längst fram.

Glenn bjöd på ett tufft lunchpass och jag tackade och tog emot. Jag åt alltför många gelehjärtan på lunchen och det var dags att betala för dem med svett och mjölksyra.


Det var ett tufft pass men som kändes lätt och jag blev förvånad när jag läste av pulsklockan. Maxpulsnotering 95% och medelpuls 84% av max? På grund av, eller tack vare?, den höga pulsen brände jag också fler kalorier än vanligt. Det passar bra då det både blev utelunch och kommer bli utemiddag senare ikväll.

Jag plus huvudbonad. Den är inte till för attitydens skull.
Men den behövs så att inte all svett ska hamna i ögonen...

Nu gäller det att ladda om inför eftermiddagens löpning som jag ska klämma in mellan damernas och herrarnas skidskytte. Jobbet har jag tagit med mig hem idag. Det fanns alltför många gelehjärtan på kontoret och eftersom det bara var jag inne idag skrek de alla på just min uppmärksamhet. Farligt, farligt. Här hemma har förvisso grabben bjudit mig på belgiska chokladhjärtan men de ligger inlåsta i en liten ask och hörs inte lika bra där innifrån.

Ons 13 feb: Vila (=Body Balance)

Även stora starka ben måste vila.

Body Balance

Dagens vila betydde 55 minuter body balance på SATS Stureplan. Body balance är en blandning av yoga, pilates och tai chi. Min kropp kan behöva lite stretch och sträck!


Precis som Nilla sa var slutet bäst. Den otroligt sköna avslappningen. Denna del var bäst även när jag körde bikram yoga. Man förflyttas till ett helt annat rum och stänger ute omgivningen och här och nu något otroligt.

Yogabitarna är min svaghet. Jag får ångest av hundställningen och tycker det är jobbigt att göra sekvenserna. Då är det roligare när vi sitter och ligger och vrider och vänder. Fast även då är det svårt. Jag får inte plats med fläsket när jag ska försöka knyta knut på benen.

Jag tycker att body balance är mer nyttig än den är rolig. Men den är ett nödvändigt ont. Nästa vecka har jag bokat in mig på några pilatesklasser vilket jag hoppas blir roligt. För att min kropp inte ska ta alltför mycket stryk från min i övrigt ganska tunga träning får jag nog se till att köra några lugna stärkande klasser per vecka. Det får bli ett nytt mål.

Sämsta musiken

När jag tränar är det något otäckt som händer.

Bästa musiken

Jag kan inte träna till sofistikerad musik. Det måste vara enkel beat. Gärna låtar med lite eurotrashvarning. Min brorsa försöker få mig att gilla snygg hiphop och fransk rap men det går inte. Jag måste ha snabbare kickar till hjärnan. Typ Basshunter. Det (Boten Anna/Now You're Gone) är en låt man lätt blir knäpp på. Totalt osofistikerad. Men oj oj vad den funkar bra att träna till!



Psst... vill man testa hur det funkar att träna till den i verkligheten rekommenderar jag Tereses spinningpass!

Björn Ferry!

När Björn Ferry intervjuas spetsar jag öronen. Han är oerhört rättfram och ärlig och säger vad de flesta tänker men aldrig själva våga säga. Han var nöjd med sitt skytte (igår) och vågade säga att han var bra. Han var inte nöjd med de andras insatser häromdagen och vågade säga det också. Äntligen lite frispråkighet. Något jag också hoppas på i hans blogg.

Frosseri

När jag går till matbutiken för att leta godbitar är det juice- och mjölkdisken jag hamnar vid.

Juice

Jag älskar juice. Finns det något bättre än ett glas nypressad apelsinjuice med fruktköttet kvar? Den billa äckeljuice som ibland serveras på ställen är rena rama helgerånet (juicen som ofta serveras utomlands ska vi bara inte tala om!). Bravojuicen är inte heller min kopp med te. Det ska vara riktig juice! Gärna Brämhults eller Tropicana. Eller Willys egna nypressade variant, hör och häpna.


Det finns också juice jag inte gillar. Försökte mig på morotsjuice häromdagen. Det låter ju så gott. Men det är ju så äckligt. Den söta smaken passade inte alls mina smaklökar. Och allt som heter något med mango eller passion eller grapefrukt får stå kvar på butikshyllan.

En juicesort jag var nyfiken på, tills förra veckan, var Tropicanas Red Pleasure. Den blev urdrucken med nöd och näppe. Juice på röda bär är helt enkelt inte lika gott som det låter. Saft, javisst. Juice, nej tack.

Efter att jag har tränat och är sådär olidligt törstig och sugen, så går jag till juicehyllan och drömmer om det gula, flytande guldet. Jag tittar med törstande ögon över fruktdryckssortimentet och alla Provivasmakerna som ser så läskande förföriska ut. Drycker på kiwi, blåbär eller hallon. Oftast köper jag med mig något hem. En Provivaförpackning eller en plastflaska Brämhults. Blir det inte apelsinjuice så blir det med största säkerhet nypressad äppeljuice. Det mina vänner är det bästa som går att drickas!

En affärsidé jag tog med mig från Irland var att starta en juicebar. Mitt i ett köpcenter fanns där en bar med gigantiska fruktkorgar och mixerapparater. Det fanns olika juicevarianter beroende på fruktinnehåll, och så kunde man välja till om man ville ha till exempel ginseng eller några sorts alger, protein eller annat. Det var mycket roligare att gå dit för en quickfix än att köpa en take awaykaffe. Nu hör jag att en juicebar är på väg att öppna här hemma också, men jag vill påstå att jag var först med idén. Tji fick jag för att jag aldrig genomförde den...

Mjölk

Jag älskar mjölk. Men den är inte längre bara randig. Till min stora shoppingtillfredsställelse kan jag nu välja och vraka bland olika smaker rismjölk, havremjölk och sojamjölk. Dyra som guldkorn är de. Men så är de också lite roligare att köpa hem. Det är mer spännande med en liter havremjölk med vaniljsmak i kylen än en vanlig randig Arlamjölk. Att blanda proteinshaken med sojamjölk känns nyttigare än att mixa med vanlig komjölk. Mjölken har blivit rolig att handla!

Skadad!

Det är förvisso inget löparknä, ingen vrickad fot, ingen sträckning eller överbelastning - men det svider som sjutton ändå.

Champion?

Det vill sig inte riktigt väl mellan sportbh:arna från Champion och mig. De ger mig skavsår. Just nu har jag stora röda märken på sidan av överkroppen från bh:ns hårda kant och ett elakt rött märke på ryggen från låset. Det sved rejält i duschen.

Champion Action Shape skaver på ryggen...

Det lustiga är att jag har två olika sportb:ar från Champion, och båda skaver. Min andra sportbh, som jag inte längre får använda för grabben just för "skaderisken", ger mig osexiga skavsår vid kanten av brösten. På St Eriksloppet för några år sedan fick jag snygga blodiga märken på tröjan. Men i (löpar)stridens hetta kände jag inget förrän i duschen. Då sved det också rejält.

...och Champion Full Support skaver där fram.

Det är kanske dags att inse att jag och Championbh:n sprungit våra sista mil tillsammans. Det är dags att förlita sig på Shock Absorber, Casall och uppstickaren Hogengård of Sweden.

Tis 12 feb (forts.): Äntligen långpass!

Kvällen blev långt mycket bättre än jag trodde!

110 sköna minutrar

Emliscious myntade det sköna uttrycket talk'n'walk häromveckan och ikväll gjorde jag och Coola Karin något liknande. Vi sprang långpass ihop. Det är just det som är det sköna med långpass - man kan springa ihop med någon och faktiskt föra en vettig konversation utan en massa flämt mellan de enstaka ord man försöker få fram.

Vi hade tänkt oss en runda på 15 kilometer men när vi var längst ute på mörka och öde Djurgården visade båda våra pulsklockor runt 16 kilometer. Typiskt. Eftersom vi kände oss ganska klara med passet och dessutom började frysa tog vi en varm och skön buss hem. Tur att man har med sig SL-kortet...

Såhär såg vår runda ut. På Djurgården tappade vi bort lokalsinnet så hur vi sprang vet jag inte riktigt. Jag tappar alltid bort mitt lokalsinne och förnuft där ute, trots att jag sprungit där så många gånger...

Självfallet var det mest träning vi snackade om. Det känns som om träning är i stort sett det enda jag snackar om nuförtiden. Min umgängeskrets har sakta men säkert ändrats till att bestå av träningstokar...

Vi konstaterade att det var länge sedan vi sprang långpass. Jag körde ett i Åre i julas och ett misslyckat pass med Sofy för någon månad sedan men förutom dessa två var det evigheter sedan sist. Därför känns det bra att kvällens 16.5 kilometrar kändes både sköna och smärtfria. Farten låg på bekväma 6.40 vilket är något långsammare än min tänkta marathonfart men väl i takt med, eller lite snabbare än min tänkta fart på 6-timmarsloppet.

Nu ska jag vara extra duktig och stretcha lite...

Gott & Blandat

Ibland måste man få skriva ostrukturerade inlägg om allt och ingenting.

Allt och inget

Ögonlocken har varit tunga hela dagen. Jag ska erkänna att jag helt sonika lade ner huvudet på jobbskrivbordet imorse, slöt ögonen - och somnade i 20 minuter. Inte har jag blivit piggare av att skidskyttet fortsätter gå skitdåligt för svensk del. Enda ljuspunkten på Östersunds-VM är vädret. Det verkar vara soligt och fint, eller hur Ebba? Det ser fantastiskt jobbigt ut att åka skejt förresten. Man lär få snygga ben av det. Därmed vill jag lägga till riktig skejtåkning (inte på slalomlagg alltså) på min lista över saker jag vill lära mig.

Ibland undrar jag vad det är för fel inne i mitt huvud. Jag tänker alldeles för ofta på helt onödiga saker. Igår kväll i duschen stod jag och funderade på det här med km/h jämfört med min/km. När man springer pratar man mest min/km-fart men löpband visar oftast km/h. Ju högre kilometerfart, desto lägre minutfart, och tvärtom. Men någonstans där på mitten måste ju km/h vara lika snabbt (eller långsamt) som min/km. Svaret är nånstans mellan 7.74 och 7.75 km/h, eller min/km (nej, jag kom inte fram till det själv...). Men vad spelar det för roll, hade jag inte kunnat filurat på bättre saker?

Jag har i alla fall gjort en god proteinshake idag: mjölk, banan, double pro proteinpulver och havregryn åkte ner i mixern. Det där med havregryn i shakes är inte så dumt i alla fall.

Nu känns ögonlocken tunga igen. Bäst att jag vilar dem i några minuter innan jag och Coola Karin ska köra långpass. Szalkai flåsar oss i nacken...

Snurrande stolen, något för dig?

Klippt och klistrat (nåja, scannat) från Metro:

Tis 12 feb: Spinning före frukost

Klockan ringde 05.57 och jag förvånade mig själv genom att vara snabb att kliva ur sängen.

Morgonspinning

Hemligheten bakom att faktiskt lyckas komma upp på morgonen är nog att gå upp snabbt. Inte ligga kvar och tänka. Ligger jag kvar och tänker börjar jag oundvikligen analysera om det är värt att gå upp och eftersom jag har otur i tanken sådär tidigt på morgonen kommer jag för det mesta fram till att det inte är det. Värt att gå upp alltså. Därför måste jag se till att gå upp innan jag börjar tänka. Det gjorde jag imorse.

Det var verkligen ingen angenäm upplevelse att sätta sig på cykeln imorse. Det skavde och det nötte mot stackars rumpan. Vid varje tramptag grimaserade jag inombords. Men körde på ändå. Andades ut när vi äntligen fick ställa oss upp och köra lite. Stod gärna kvar lite längre än Terese framme på instruktörscykeln. Det var ett pass med mycket backar, vilket passade mig bra.

Som vanligt var det kö till duscharna efteråt. Typiskt. Dessutom var jag tvungen att tvätta håret på gymmet och eftersom jag inte kan ta med alla mina produkter och grejer till gymmet ser jag just nu ut som hej kom och hjälp mig. Hoppas jag inte får några spontanmöten inbokade under dagen...

PS. Tack Nilla för gott vaniljbröd! Tillsammans med en Brämhults hallon/blåbärsmoothie blev det en smarrig frukost! DS.

Mån 11 feb: Spinning x 2

Uppladdning, uppvärmning, fokus, fokus, fokus. Hårdkörning. Nära max, nära max, nära max. Och så max. Sedan, nedvarvning. Lite stretch. Pusta ut. ...och så alltihop igen!

Snabba pedaler

Hötorgets okrönte spinningdrottning Pia bjöd på två pass där vi hela tiden skulle ligga på 80-90% av max. Ingen mjölksyra. Men nära på. Min pulsklocka skvallrar om en medelpuls på nästan 80% och max på 94% så jag lyckades pricka in det ganska rätt.


Det första passet var fullsatt och jag hade Nilla bredvid mig. En full klass betyder nästan alltid fullt ös medvetslös och det är en underbar känsla att köra ikapp med en hel sal med folk. Pass nummer två bjöd på Coola Karin som cykelkompis, i övrigt färre deltagare men ett tightare gäng som alla peppade varandra. Det mina vänner, är riktigt coolt. Snacka om att vara med i ett lag!

Men det var inte frid och fröjd och oj vad kul under alla 110 minutrarna. Under andra passets första 18 minutrar var det snarare pest och pina. Jag hade ont i baken och ont i händerna (styret är så hårt..) och cykeln var jäkligt obekväm. Uppvärmning nummer två kändes evighetslång.

Sedan hände det något. Det var som om allting bara lättare. Jag kunde dra på motstånd, dra på pedalvarv och det bara flöt på utan ansträngning, som Sanna Kallur brukar säga efter ett riktigt bra häcklopp. Sadeln var plötsligt stoppad med bolster och hur skön som helst. Träningsglädjen sprutade och det var underbart, fantastiskt och helt och hållet störtskönt.

Måndagsstart

Måndag morgon: sol och nya projekt på G.

Metformin

Måndagsmorgonen började med läkarbesök på Sophiahemmet. Vi utvärderade effekten av p-pillren jag knaprat i tre månader för min PCOS-åkommas skull. Jag har varken gått upp eller ner men ska fortsätta äta dem, tillsammans med läkemedlet metformin.

Metformin ges till folk som har diabetes. Det har inte jag. Men eftersom jag har PCOS är min blodsockerkurva som en berg och dalbana och metaformin ska hjälpa till att sänka blodsockret (sänka glukoshalten i blodet) genom att öka kroppens känslighet för insulin. En konsekvens, som jag hoppas på, är att det ska hjälpa mig gå ner i vikt.

Vikten gör mig frustrerad, men det som frustrerar mig ännu mer är att folk inte förstår hur mycket jag tränar: just på grund av hur jag ser ut. Jag har ingen Kallurkropp. Ingen Klüftkropp. Ingen Anjakropp. Just därför förstår inte folk att jag tränar, trots att jag säger att jag tränar. Läkaren idag tipsade mig om en stegräknare och sa "man tror ofta att man går mer än man gör". Jag försökte jag förklara för henne att jag springer runt tre mil i veckan plus massa timmar annan träning. Hon hann också med att säga att jag inte borde styrketräna. Men då var jag så inne i pillersnacket att jag inte hann fråga om det var för att jag var en PCOS-person eller för att jag var tjej?

Förutom metforminprojektet startar jag även idag projekt kostdagbok. En av mina snälla bloggkamrater, tillika utbildad kostrådgivare, har åtagit sig att utvärdera min kost eftersom jag tror att nyckeln till min viktnedgång finns här. Jag ser fram emot hennes utvärdering om 2-3 veckor!

Sist men inte minst ligger jag i startgroparna för en ny, fantastisk träningsvecka! Det blir svårt med vilodagarna denna vecka men jag ska försöka hinna med dem också...

6 timmars löpning

Det har inte blivit något långpass idag. Shame on me. Men den 15 mars blir det långpass så det står härliga till!

6-timmarslopp

Långpasset är det viktigaste träningspasset inför ett marathon. Idag blev det inget. Och det ställer jag mig i skamvrån för. Därför känns det extra skönt att äntligen ha bokat in en av de saker som står på min träningsmålslista: ett 6-timmarslopp. Loppet i Skövde är betalat och bokat för - så det ska verkligen bli av!

Jag har inget annat mål för loppet än att känna av hur kroppen mår efter så pass lång tid i rörelse. Det är skönt att jag är i gott sällskap, i form av Coola Karin, som testat på detta förut. I och med hennes förra 6-timmarslopp kan hon kalla sig ultralöpare - eftersom hon sprang längre än ett marathon.

Siten marathon.se har listat olika former av utmaningar, och hur jobbiga dessa är. Enligt dem ligger ultralopp på jobbighetsnivå 9 av 10. Att genomföra ett marathon får bara jobbighetsbetyget 6 av 10.

På 6-timmarsloppet springer man runt, runt på en bana som är 1.2 kilometer lång. Efter 6 timmar stannar man och den totala sträckan mäts. Banan bjuder på mat, dryck, massage och annat. Vill man kan man ta paus i 4 timmar under loppet. På så sätt kan jag på förhand känna att det är mindre "press" på ett sådant här lopp än på ett marathon där man ska ta sig från a till b.

Här någonstans i Bolougnerskogen i Skövde ska det springas, och springas, och springas...

Lör 9 feb: Afrodans

Som sig bör röjde vi på dansgolvet på lördagen.

Afro

SATS fyller 10 år och förutom en gigantisk stor princesstårta i svart och med SATS-loggan och en present till gymbesökarna i form av en träningsdagbok, bjöd SATS Hötorget på specialklasser. Nilla, som helt förälskat sig i World Class afrikanska dans, och jag, bestämde oss för att testa afrodansklassen på lördagsförmiddagen.

Det är kul - men svårt - att dansa. Koordinationen undantaget är det svåraste att släppa på kontrollen. Jag, som alltid brukar ha totalkontroll på mina rörelser, skulle helt plötsligt rocka loss överkroppen. Rumpshaken är inga problem. Har man en stor rumpa så är det lätt. Jag menar, då skakar den bara man står och stampar lite. Men att släppa loss axlar och nacke är en helt annan historia i sig. Dessutom har jag inte längre något långt hår som fladdrar som kan hjälpa mig förhöja känslan...

Att kalla gårdagen för afrodans vill inte Nilla riktigt. Hon står fortfarande fast vid World Classversionen. Gårdagens afrodans var mer som aerobics med trummusik och afrorörelser. Ett tag under passet, när musiken var uppskruvad så att allting gick i ultrarapid, försökte jag föreställa mig ett gäng afrikanska kvinnor dansa i fast forward - men bilden stämde inte alls. Därför ser jag fram emot att testa en lite långsammare, och kanske mer gedigen, variant av afrikansk dans på World Class i veckan.


Apropå World Class så skulle jag gärna vilja testa deras booty express också...