Lör 8 mar: Lördag och långpass

Jag har längtat efter ett långpass. Tänkte att jag skulle springa långt. Trots att det känns som om jag irrat runt halva Stockholm blev det inte så jäklans långt.

Vilse i pannkakan

Det har varit TV-marathon idag. Alla våra favoritsporter har avlöst varandra: störtlopp, storslalom, tremil och femmil i längd, skidskytte och en massa friidrotts-VM. På förhand såg det omöjligt ut att hitta en lucka för långpass. Tanken var att jag skulle ut i arla morgonstund med långpassällskap. Planen blev ändrad och när det var klart och konstaterat att Anders Söderberg var kung av Holmenkollen var det jag som fick bråttom ut för en lång men långsam jogg.

Jag hade ingen plan var jag skulle ta vägen. Ville inte springa i mina gamla vanliga spår. Ville testa något nytt. Se något annat.

Jag sprang nedåt Hornstull och Street för att sedan ta mig uppför Västerbron och längs med vattnet till Lilla Essingen. Ny löparmark för mig. Jag tog ett varv runt Lilla Essingen och konstaterade att ”ön” är just det – liten. Sedan var det jag och biltrafiken som sprang (fast bilarna körde - latmaskar) över broarna till Stora Essingen och sedan mot Gröndal. Det var verkligen inte muntert att springa längs med Essingeleden. Det kändes som att springa in i en grus- och partikeldimma.

Jag - mitt på Essingeleden.

Utsikt till höger.

Utsikt till vänster.

Jag har aldrig varit i Gröndal, så man kan väl säga att jag var lite vilse. Jag sprang på ändå och hittade sedan mig själv vid sjön Trekanten – bara någon kilometer hemifrån min lägenhet. Men då hade jag bara sprungit futtiga 8 kilometrar trots att det kändes som om jag sprungit en evighet. Att redan springa hemåt var inget alternativ.

Jag plöjde förbi Aspudden och sprang bort mot Årstadal. Här finns ingenting vackert alls att vila ögonen på. Men det tycker jag sällan att det gör på våren. Allt är så grått och smutsigt och naket. Jag vill ha grönt och lummighet. Inte grus och smuts och solens obarmhärtiga strålar. Jag och vår är ingen match made in heaven. Förlåt. Jag vet att resten av världen älskar våren.

Årstafältets vackra utsikt...

När jag kommit till Årsta var jag helt vilse. Hade dessutom tappat bort skyltarna som visade cykelvägen mot Gullmarsplan. Jag sprang på ändå. Chansade. Och kom till slut rätt.

Cykelskyltarna - min guide.

Vid Gullmarsplan station tackade jag för mig och tog bussen hem. Då hade 16 lugna kilometrar avverkats i 6.20-6.30-fart. Den fart jag planerar hålla på maran. Som vanligt hade jag en dipp i mitten av passet men kände mig stark i början – och på slutet. Men ett långpass i naturen är en skönare lisa för själen än dagens urbana och grå betongupplevelse.

Gullmarsplan. Inte så spännande.

Jonas joggar

Jag upptäckte bloggen Jonas Joggar när han redan sagt hej då till bloggen. Hans inlägg om Las Vegas Marathon tillhör mina favoriter. Därför blir jag både glad och orolig när jag hör att han ska ställa upp i ett ultramarathon i öknen. Marathon Des Sables. Hur sjutton ska det här gå? Men bloggen, Jonas av Arabien, lär bli bra!

Hallå motivationen?

Ingenting där. Ingenting här. Hallå motivationen, var är du?

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Imorse stod 30min cykel+30min core på mitt schema. Det blev inget av det. Jag råkade nämligen missa ett inbokat lunchpass i tisdags och eftersom jag tydligen också missat 2 andra pass de senaste 3 månaderna blev jag utsparkad från SATS-bokningen. Där rök också motivationen till att gå upp och träna imorse.

Nu vet jag inte hur jag ska träna idag. Och ju längre tiden går som jag inte vet, desto större blir sannorlikheten att det blir pannkaka av hela träningsdagen.

Ovisshet är bland det värsta jag vet. Det demoraliserar mig. När ovissheten knackar på dörren springer motivationen och ambitionen och gömmer sig. Fegisar!

Jag slutar jobbet runt 17.00. Klockan 19.00 ska jag stå snygg i håret (vilket jag kan glömma eftersom jag måste till frissan igen) med en vinflaska i handen. Det nalkas vinprovarkväll med tjejkompisarna. En mycket tveksam uppladdning till mitt och Coola Karins långpass imorgon bitti klockan 08.00. Tillbaks till idag: jag har alltså 2 timmar på mig att göra något vettigt. Träna alltså.

Jag har visserligen träningskläderna i väskan. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag har styrketräningskläderna med mig men ska jag styrketräna måste jag ha en planering bestående av muskelgrupper och övningar. Och jag måste ha den mentala uppladdningen med mig. Styrketräning är fan jobbigast innan jag ens börjat.

Egentligen handlar kanske det här inlägget inte alls om att jag tappat lite motivation just idag. Kanske handlar det om att jag måste ta mig i kragen för idag är en styrketräningsdag och just det är min akilleshäl. Inte för att jag inte är stark. Mer för att... tja... jag vet inte. Vad är egentligen problemet med mig och styrketräning?

Träna med Paolo Roberto

Grabben har köpt Paolo Robertos träningsbok. Fan vad bra den är, var min första tanke när jag bläddrade igenom den. Kul övningar (ja, de flesta. Enarmsarmhävningar och armhävningar med studs är inte min kopp med te) men framförallt - inspirerande bilder som gör att jag vill. Ur inspirationssynpunkt slår den här boken t.ex. Cia Larssons styrketräningsbok med hästlängder. Att det "räcker" med en kvart om dagen har jag glömt efter ett par sidor. Jag vill också hoppa hopprepsspurter, göra Kamikazes och stretcha mig skitig. Bring on the real stuff, liksom!

Ons 5 mar: Varierad träning

Varierad träning ska vara bra träning. Men träningen idag känns inte 100%, trots att den var varierad.

Löpbandslöpning

Idag gjorde jag comeback på löpbandet. Futtiga 30 minuter i nya dojjor. Jag hade tänkt springa intervaller och det gick väl halvbra. 3 stycken 2-minutrare hann jag med innan jag tröttnade. Det var äckligt varmt inne på SATS Odenplan och jag hittade inga spot on-låtar på IPoden. Resterande delen av löpbandspasset körde jag backträning. Ställde inclinen på 8% och sprang 1 minut 2 gånger. Sedan sänkte jag till 4.5% incline och sprang, lite snabbare än förut (fast inte så snabbt som min normalfart) i 1 minut. Sista intervallen låg på 2 minuter och då ökade jag inclinen successivt från 6% till 11%. Det var jobbigt men att det hela tiden hände saker (inclinen ökade) gjorde det uthärdligt, konstigt nog. På slutet kom jag upp i 94% av maxpuls (jag har uppskattat min maxpuls till 206). Det kändes i lungorna! Att springa backe på bandet är jäkligt jobbigt alltså... När jag hade min stora löpbandstid för 3 år sedan sprang jag på löpband var och varannan dag (30 till 45-minuterspass). Då sprang jag ofta uppför konstgjorda backar. Det var, och är, kul eftersom det är lite annorlunda. Det är ingen annan som envisas med det. Jag verkar ha en konstant vilja att inte göra som alla andra. Jag är nog lite bäng.

Styrketräning

Ikväll styrketränade jag även lite - för första gången sedan långt före jul. Med betoning på lite. Dels var SATS Odenplan överfullt så det var svårt att fokusera. Dels hade jag ingen som helst plan vilka muskelgrupper jag skulle träna. Ingen plan = inget fokus. Snälla Nilla gav mig en lapp med styrkeövningar och jag körde på tre gamla godingar: bicepscurls med stång, hammercurls och stående rodd. Tekniken är inte alltid vad den borde vara och det var bra med en träningskompis som faktiskt kan (tack igen Nilla!) rätta till lite. Efter tre set av varje övning tröttnade jag på det översvämmade träningsgolvet och väntade in kvällens lågintensiva slutspurt.

Body Balance

Ikväll var det dags för mitt andra body balancepass i livet. Upplägget var uppdaterat sedan förra gången så det var mycket nytt - igen. Fast den förbanna hunden var kvar. Den lär alltid vara kvar. Därför fullkomligt avskyr jag passets första 10 minutrar. Jag har gett upp hunden och alla andra ashtangayogainfluerade rörelser. Men när det är dags för hathayogarörelser kommer jag igång. Då är det roligt. Riktigt roligt till och med. Det känns som om hathan har renare poser. Lika jobbiga - men lättare att utföra på något sätt. Jag gillar allt som är straight on. Magen kändes lite sargad från gårdagens coreträning så magövningarna under passet brände rejält. Magen ser fram emot att vila imorgon. Det gör resten av mig också!

Tis 4 feb: Jäkligt otrevlig spinning

Dåligt humör blir till toppenhumör - när jag tränar.

Spinning och grejer

Det var en sådan där dag. Som började ganska bra, i och för sig, men som sedan knöt en knut på sig själv. Efter ett jobbtelefonsamtal med en spydig person i Göteborg tyckte jag att hela världen var otrevlig. Till och med när jag gick det korta stenkastet från jobbet vid Hötorget till SATS vid Hötorget tyckte jag att folk var otrevliga utan att någon egentligen gjort något annat än gått i vägen för mig.

Men sedan - när jag klivit in genom gymdörren, bytt om, satt mig på spinningcykeln (och träffat på mycket trevlig bloggläsare) var det som om världen smälte och la sig i min hand. Allting blev med ens väldigt trevligt. Och jag blev lugn och harmonisk och sådär galet träningslycklig. Och Glenns 55-minuters spinningpass var sådär skönt utmanade som det liksom ska vara. Benen kändes förvånandsvärt okej trots milen i söndags. Visserligen var de inte särskilt explosiva, men de kom igång riktigt bra på spinningen.

Sedan följde förvisso ett mycket tråkigt gult (förkoreograferat) 30-minuters spinningpass med skitmusik. Men att det inte var sådär toppenbra gjorde inte så mycket. Till sist ett corepass som pricken över i:et. Jag tycker fortfarande att coreträning är det bästa som finns men att jag egentligen tränar det bäst själv. Tyvärr kan jag fortfarande inte stödja på mitt vurpade längdskideknä så jag fick göra några alternativa övningar när Resten & Co stod på alla fyra.

Nu har jag precis gjort något jag aldrig gjort förut - ätit bearnaisesås. Det blev Knorrs nya såskoncept (i vacuumförpackad påse) tillsammans med en massa lövbiff. Lövbiffen var god. Och såsen? Tja, sådär. Jag kommer nog aldrig bli ett beasåsfan.

Tvingas amputera foten!

Var det fler än jag som såg Super-G:n i söndags? Herrarnas tävling gick i Norge och Österrikaren Lanzinger tappade kontrollen i ett hopp, åkte rakt in i en port och föll handlöst. Man kunde riktigt se hur benen vändes och vreds likt spaghetti. Idag kom beskedet - Lanzinger tvingas amputera fotleden. Jag mår fortfarande illa.

Aftonbladet rapporterar.

Dagens shopping

Vilodag = shoppingdag!

Dagens köp

Idag har jag sparat en massa pengar. Siktade in mig på två par skor varav ett par Asics Nimbus men när jag kom till butiken märkte jag att Brooksskon kändes mycket bättre. Och att jag inte ens ville ha Nimbusen som ytterligare sko. Konstigt eftersom jag älskat Nimbuskänslan förut. Den Brookssko jag köpte var dessutom den billigare av de två Brooksskor jag valde mellan. Så det blev ett par Brooks Defyance (neutrala). 999 spänn. 799 kronor efter rabattkupong. Alldeles nya på hyllan var de (jag är mycket skeptisk till billiga skor annars). Wohoo! Dock bör jag ju köpa ett par till. Någonstans.

När jag kom hem upptäckte jag ett brev om att Löplabbet har specialpris på några Reebokskor. Kuai Racer, Premier Ultra, Premier Trinity och Premier Road Plus. Racern bryr jag mig inte om men Ultran & Co låter intressant. Nu är jag visserligen inget fan av Reebok - mest på grund av fördomar och inte egna erfarenheter (så jag kan ju mycket väl ha fel). Reebok kanske passar mig jättebra? Det är värt ett besök på Löplabbet i alla fall!

Någon som har erfarenhet om modellerna ovan?

Dagens shopping bestod även av mogna avokados. Tacka T-jarlen vid Stureplan för det. Min jakt på mogna avokados är evig. Överallt där jag letar finns bara knallgröna, stenhårda grejer. Det är varken lätt eller gott att mosa sådana och ha på mackan...

Tredje prylen som landade i shoppingpåsen var ett par hörlurar med "ear hook" från Sennheiser. Mina förra (från Philips) har gått sönder. Och det går bara inte att köra svettig träning med standardlurarna som halkar ur örat hela tiden. Ska man träna ska man träna - inte peta in örsnäckor varannan minut.

Sådär. Nu ska jag betala av (en del) på mitt kreditkort. Sedan sova. Imorgon blir en tuff träningsdag. Häng med!

Utmaningen på SATS Zenit

Vad står det på lappen vid löpbanden på SATS Zenit?

Utmaningen!

Jag har fått några kommentarer om en lapp som sitter på väggen vid löpbanden på SATS Zenit. Där står något om en utmaning. Nyfiken i en strut var jag såklart tvungen att ringa till Zenit och kolla: vad står det på lappen? Vem har skrivit den?

Mycket riktigt så sitter det en utmaning där. Och det står tydligen något i stil med "den 2 mars sprang här två kvinnor maraton på löpband. Antar du utmaningen?". Lappen har satts upp av personalen på SATS.

Killen i receptionen frågade vad vi skulle göra om någon faktiskt utmanade oss. Och att det kunde bli jobbigt då. Men jag känner mig lugn. Fler får gärna springa löpbandsmara. Kanske kan vi ha officiella löpbandsmaratondagen. Precis som vi har kanelbulledagen och alla andra tokiga dagar.

Om du är på SATS Zenit, kan du ta en bild på lappen och maila till traningsblog@gmail.com? Den vore kul att se! Fast... imorgon ska ju även jag till Zenit - igen.

Träningsplanering

Åh vad jag älskar att logga in på SATS. Leta fram gymmen nära mig och välja och vraka bland alla pass som finns. Det är som att släppa lös ett barn i en godisaffär. Jag planerar in den ena godbiten efter den andr. Försöker uppnå den perfekta träningsveckan med lika många intensivpass som uthållighetspass som vilodagar. Veckan som kommer är som en stor påse gott och blandat. Spinning och core och styrketräning och snabbdistans (löpning) och långpass (löpning) och bodybalance. Mums!

Älskade...

...fötter.

Förlåt mig!

Igår kväll försökte jag bli vän med mina fötter. Jag lät dem fullkomligt bada i ordentlig fotlotion från Apoteket. Sedan stoppade jag fötterna i ultramjuka gullegullsockor (känns som pyjamas för fötterna) och sov med dem på. Imorse var fötterna mjuka och lena och de protesterar bara lite när jag står på dem. Jag har inte ont i foten. Det är mer huden under foten som gör ont. Ikväll ska jag försöka charma dem lite mer. Bada dem i ännu mer lotion.


Jag skulle vilja köpa två par nya löpardojjor. Helst på en gång. Nu! En 20%-rabattkupong följde med senaste numret av Runner´s World. Den gäller på Brooksskor på Stadium. En ny Brooksdojja är precis vad jag vill ha. Brooks Adrenalin (som jag springer på nu) passar perfekt för mig och mina fötter och kostar strax över 1000-lappen (före rabatt).Jag vill också ha ett par Asics Nimbus (utsedda till världens bästa sko - hur man nu kan mäta något sådant) för runt 1600 kronor.


Tyvärr säger bankkontot att jag är luspank. Det är skidåkningens fel. Två par nya alpinlagg i höstas, en styck längdskideutrustning, säsongskort i Åre och ett par nya alpinpjäxor med intuitioninnersko för den fagra summan av 6000 kronor paret (inköpta i Kanada då mina gamla pjäxor gick sönder näst sista dagen - typiskt) har satt sina spår.

Jag ska prata snällt med kreditkortet. Fötter är viktigt. Det är knän, höfter och löparturer också. Jag ser fram emot lite shopping i eftermiddag - på självaste vilodagen.

(O)möjliga rekord

Jag kom på en sak. Idag blev det som sagt 42 kilometer. Det längsta jag sprungit tidigare var 21 kilometer - St Eriksloppet för 2 år sedan. 20 kilometer sprang jag senast tidigt i höstas. Sedan dess har det inte blivit mer än cirka 17 kilometrar på några enstaka långpass. Kommer ni ihåg mitt inlägg om att ingenting är omöjligt. Det har jag just bevisat. Och du Prralin - det kan du också göra (jag tänker på din eventuella Tjejklassikerstart).

Sön 2 mar: Marathon på löpband

Förmodligen var det många som inte trodde att vi skulle klara det: springa en mara på löpband. Jag har själv undrat.

5 timmars löpbandsspring

Klart vi grejade maran på löpband. Hur svårt kan det va? undrade både vi och Bengtzing. Men - det hade aldrig gått utan envisa Coola Karin. Det hade aldrig gått utan TV-sporten framför oss. Det hade aldrig gått utan min nyuppdaterade IPod.

Dagens galenskap var både väldigt rolig och hur tråkig som helst, underbar och fruktansvärd. Vi är väldigt nöjda med att vi gjort det - och glada över att inte behöva göra det igen.

Tiden på löpband går fruktansvärt långsamt. Jag hade lagt en handduk över displayen eftersom jag inte orkade stirra mig blind på några siffror. Jag försökte säga åt mig själv att inte kolla på pulsklockan så ofta men det som kändes som en evighet och "inte så ofta" var bara någon minut. För att orka med bröt jag ner distansen. Sprang i 15 minuter för att sedan gå lite. Att bara mala på, på samma ställe med samma utsikt, är jobbigt!

Välutrustat löpband.
Under "loppet" drack jag nog 6 flaskor med antingen sportdryck eller vatten, åt 1 enervitbar + 2 nötcréme + 1 enervitliquid (äcklig som tusan) + 1 väldigt kladdig enervitgel som smakade cola (också äcklig som sjutton).

Trött-, eller piggheten, gick väldigt mycket upp och ner. Överlag följde passet min vanliga formkurva: stark i början, svacka i mitten och starkare igen på slutet. Det gick bra så länge jag följde Aukland i Vasaloppspåret. Kunde han mala på så kunde jag. Under herrarnas super-G kändes det sådär. Då hade jag sprungit ganska långt men inte tillräckligt för att jag skulle vara nära målet. Sedan var den bra TV:n slut. Då fick jag förlita mig till IPoden och då blev det återigen springa av. Jag tillbringade hela gårdagsnatten med att uppdatera med låtar som har "det där". Nanne Grönwalls schlagerdängor hör inte till vardagsmaten men funkar skitbra att springa till: korta och rappa. Låtarna "Stronger" både inledde och avslutade Ipodsessionen. Först med Sugar girls, sedan med Britney Spears. Därimellan blev det lite Era, lite Queen, lite Cranberries, lite Basshunter, lite Roxette, lite Cascada, lite Bonnie Tyler och lite annat.

När Karin gått i mål hade jag 6 kilometer kvar. Då var det segt. Jag ville ju också vara i mål! De sista femhundra metrarna stod både Karin och Grabben bredvid och hejade på och visualiserade den slutspurten: hur jag sprang in i Stadion och upp på upploppet. Då kändes benen pigga så jag kunde dra upp farten till 11km/timmen (bandet visar dessa enheter).

SATS-personalen som först inte visste hur lång en mara var, fattade sen grejen och vi fick varsin gratisgainer som 1:a pris när vi var i mål. Då hade vi varit på gymmet i stort sett hela dagen.

Jag och Karin med våra gainerpokaler!

När jag gått i mål kände jag mig helt okej. Hade inte speciellt ont någonstans även om längdåkningsknäet var lite stelt. Just ja, trampdynorna var också lite ömma. Och benen lite stela och stappliga. Framförallt högervaden (min supinationssida). Men annars så lever jag. Och mår bra som fan!

Efter att ha bränt runt 3900 kalorier, skrikit i duschen eftersom skavsåren (främst Karins) bränt och svidit, avslutade vi på Pizza Hut där vi delade en pizza. Snabb mat som låg inom minsta möjliga avstånd från gymmet. Sedan stapplade vi hem. Inatt sover vi gott!