Helgträning

Idag har jag inte tränat ett dyft. Och dessutom bakat bullar.

Julhelgsslutspurt

Helgen bjuder på slutspurt på det mesta. Från ledighet till Tour de Ski.

Jag lät Anja och Kalla sköta skidåkningen åt mig idag. Kalla gjorde det bättre än Anja. Från frukost till eftermiddag bjöd SVT på skidåkning i rutan.

Det stormade fortfarande utanför fönstret och liftkön som ringlade kring de få liftar som var öppna passade inte mig i smaken så jag lät bli åkningen. Istället satt jag i soffan och myste med mitt te medan familjen packade sig in i bilen och åkte ned mot Stockholm. Imorgon är det dags för hemfärd för mig och grabben. Men först blir det mer skidåkning i TV. Kalla & Co ska ta sig uppför en skidbacke. Inte med lift. Utan på skidor. Snacka om jobbigt! Om vädret vill sig väl kan jag också klämma in en och en halv timmas skidåkning. Dock nedför. Inte uppför.

Jag fick för mig att baka bullar i eftermiddags. De är livsfarligt goda och inte ett dugg nyttiga. Men det gör inget. Träningsveckan som börjar på måndag ser nämligen ut att bli grym.

Jag fortsätter senhöstens försök att planera träningen utifrån strategin 2+1 (två träningsdagar, en vilodag) men vill hinna med både Szalkais marathonprogram plus spinning plus annat.

Jag ser fram emot vardagen. Träningen blir som bäst då!

Fre 4 jan: Det blåser på toppen!

Det blåser. Riktigt ordentligt. Frågan är om det är skönast i soffan eller skidspåret. Vi har testat!

Völkl Mantra

Efter en seg morgon med envis snöblåst utanför fönstret och världens bästa Kalla på TV:n begav vi oss ut lagom till att liftarna på berget stängde. Vi hann med två åk. Två åk på mina sprillans nya Völkl Mantra.


Jag är en frenetisk tekniktjej. Ingen raffig offpistbrud. Men nu ska det bli lite offpist i min skidvärld också. Breda Mantran kändes riktigt bra under fötterna, både mellan träden utanför pisten och på det isblåa underlaget som tittade fram där blåsten gått hänsynslöst fram. Jag ser fram emot att ta med mig dessa giganter till skidor, ja jämfört med mina pistskidor alltså, till Whistler om två veckor.

Längdskidor

Vi kände oss inte riktigt klara för dagen efter våra två futtiga alpinåk. Så vi bestämde oss för att kolla längdspåren i Björnen. Snöyran låg som ett böljande skynke kring bilen på väg till Björnens längdsskidcenter men det var skönt att det var mjuka snöflingor som senare yrde kring ansiktet och inte piskade regn och ispikar.

Vi åkte bara fem kilometer idag. Snön låg i drivor över spåren och det var både halkigt och ojämnt. För att inte tala om blåsigt. Jag är fortfarande långsam i nedförsbackarna men klarar nu av att byta spår utan att komma helt i obalans och har faktiskt kontroll på plockepinnskidorna även utanför spår. Det går framåt. Fortfarande är jag i mitt esse i uppförsbackarna och älskar att diagonala uppför krönen. Visst blir jag trött men det är förvånansvärt vad snabbt återhämtningen går. Man tror att man nästintill ska dö när man väl nått toppen på en backe men så går det lite utför och kroppen väcks med ny kraft och energi. Det är coolt med längd!

2-4 jan: (Inte) bortblåst på fjället

Internetuppkopplingen bråkar men längdskidorna går finfint. Vinden viner runt husknutarna och det är nästan så att man skulle vilja ha googles på sig i längdspåret. Löpträningen har blivit lidande den här veckan men det gör inget. Jag tar igen det nästa vecka. För då är jag hemma igen. Då sjutton ska det tränas. På SATS. Med Nilla. På spinningcykeln. På Stockholms gator och torg. Jag är taggad. Längdskidorna får vila lite. Men bara lite.

Charlotte Kalla

Jag har precis sett något fantastiskt underbart!

Kolla på Kalla!

Den som vill ha en kick ska definitivt kolla på Charlotte Kalla. Dagens jaktstart var ett mirakel. Eller nej, det var det inte alls. Mirakel är faktiskt helt fel ord. Det var en bragd. Ett bevis på att allting går bara man vill. En uppvisning. En utklassning. En gigantiskt stor portion jävlar anamma.


Inför dagens jaktstart på Tour de Ski startade Kalla sexa, 38 sekunder efter ledande Norska suveränen Marit Bjorgen. Efter sex(!!) kilometer in i det tio kilometer långa loppet var Kalla ikapp. Och som hon åkte. Jag hade gåshud på armarna under i stort sett hela loppet. Hon fullkomligt flög fram. Speciellt i uppförsbackarna. Det riktigt glödde under skidorna.

Det bästa av allt är all energin som sprutade ut ur TV:n. Som Kalla delade med sig. Efter att ha sett hennes bragdlopp som Aftonbladet kallar det, känner jag att jag också kan gå ut och göra vad som helst. Vilken kick hon levererade till svenska folket!

Det näst bästa var att höra henne intervjuas efteråt. Hon hade inte alls tänkt att vinna, bara åka in lite tid. Kalla är vår nästa Kallur. Vår nästa Anja. Vår nästa folkhjälte!

PS. Jag har också åkt skidor idag. Men på det mindre jobbiga sättet, nämligen utför. Tre timmar bränner ändå rätt så bra. 1200 kalorier och hårdare ben DS.

Mån 31 dec: Lungorna sprängs på längden

Så har årets sista träningspass klarats av. Det kändes som om lungorna skulle sprängas.

Maxpulsjakten

Jag är på en ständig jakt. En uttalad jakt på färre kilon. En uttalad jakt på lägre fettprocent. En uttalad jakt på fullföljda långlöparlopp. Och en liten outtalad jakt på min maxpuls.

Den där formeln, 220-ålder=din maxpuls, ger jag inte mycket för. Jag har knappast träffat någon som tycker den stämmer. Efter lite meckande och försökande, har jag uppskattat min maxpuls till 205 slag i minuten.

Hittills tycker jag att den stämt när det gäller löpningen. Jag har aldrig kommit över 95% av max, men jag ligger däromkring när det är riktigt jobbigt. Men inte döjobbigt. För dit har jag inte vågat mig än. På spinningen stämmer den inte alls. Där har jag en mycket lägre maxpuls. Jag kan stå och trampa tills lungorna kreverar men pulsklockan visar ändå bara lama 85% av max.

I längdskidspåret levereras det högre pulssiffror. Speciellt idag. För en gångs skull åkte jag ikapp andra längdskidåkare och ville åka om, och har man väl åkt om folk så måste man lägga i en till växel så att man får lite avstånd.

Men det där med att lämna spåret tycker jag är svårt. Min plockepinnskidebalans är fortfarande undermålig. Eftersom jag har mest kontroll, och bäst balans, i uppförsbackarna är det just här jag valde att "plocka" åkare. Att gasa på uppför är rejält jobbigt. Trots bra fäste (jag lyckades än en gång riktigt bra med vallan).

Det gick bra till krönet av backen. Det gick bra den första metern utför efter krönet. Men sedan kom andningen ifatt mig. Syreskulden, som jag lärt mig att det heter. Hjärtat pumpade. Men det märkte jag inte av. Det var lungorna jag kände. Hur de växte. Expanderade. Blev enorma. Då visade klockan 97% av max. Och det var väl bra. Men samtidigt undrade jag om det stämde. Hade jag kunnat komma över 100%? Om backen varit lite längre, lite brantare eller om jag kört lite fortare. Har jag högre maxpuls än jag tror?

Den som lever får se.

Jag pustar ut efter en jobbig halvtimme i spåret.

Nu ska jag snart gå och duscha och piffa till mig så gott det går. Jag har inte öppnat make upväskan på över en vecka (grabben, jag vet att du inte tror mig men så är det) så det ska bli trevligt att försöka bli lite snygg ikväll.

Runt tolvslaget är det jag som står för pyrotekniken i familjen (det blir med andra ord en lugn kväll(. En trälåda på 35 kilo ska fyras av. Den har tagit upp halva bagageutrymmet i familjebilen. Ändå är det en rätt stor bil. Efter det blir det skumpa för mig också. Nästa år blir det mer skidåkning!

Fyrverkerilådan som pryder natthimlen ikväll.
Utan nedfallande pinnar.
Utan plastgrejer som ligger och skräpar i skogen.
Allt i en låda, som sköter sig självt.
En tändning ger fyra och en halvminut färgsprakande show med både inledning och final. Genialiskt.

Året som gick 2007

Precis som förra året är det läge för en årssummering såhär näst sista dagen på 2007.


Highs and lows - 2007

Årets träningsminne
Löpträningen på Prins Bertilstigen i Halmstad. Finare löpmiljö finns inte!

Prins Bertilstigen

Årets jobbigaste
Voluntärjobbet som banarbetare under alpina VM i Åre. 18 dagars snöskottning från morgonmörker till kvällsskymning. Fast det var ganska glassigt ändå när vi under själva tävlingarna ansvarade för startområdet för herrarnas alla discipliner.

Årets bästa
Pias spinningpass på SATS Hötorget!

Årets frustration
När jag hade ont i höften hela vintervåren och inte kunde springa...

Årets höjdpunkt
Alpina VM i Åre.

Årets dumbom
Runners Store i Stockholm som tycker jag borde sluta springa. Och som inte kan ge mig ordentliga skor som deras inlägg passar i.

Årets tråkigaste träning
Träningen på gymmen i Toronto, Kanada, i somras. Visst är det lyxigt med privata gym men utan sällskap blir det ganska tråkigt.

Gymträning i tråkmiljö. Med obligatorisk heltäckningsmatta.

Årets ambitiösaste
När jag och Grabben tog på oss träningskläderna för en jogg omkring Mount Royal, Montreal, i Kanada på självaste Canada Day (1 juli).

Grabben på gatorna i Montreal

Årets morot:
Vikten. Som vanligt.

Årets inspiration
Bloggvännerna - och träningskompisarna jag träffar på riktigt!

Årets mest annorlunda
Att jag skulle ge mig på längdskidåkning. Jag som alltid sagt "nej aldrig!"

Årets förvåning
Att jag älskar längdskidåkning!

Årets roligaste
Boxpassen. Som alltid. Varför tränar jag inte det mer?

Årets besvikelse
Att vikten fortsätter uppåt trots att jag tränar som en galning.

Årets hype
Allt om Hälsanmässan. Den var skit. Det enda som var bra var sällskapet.

Jag och Nilla!

Årets upptäckt
Att jag har PCOS som stökar till det med vikten.

Årets sämsta träning
De Team Stockholm Marathonträningar jag varit med på. Hoppas passen våren 2008 blir bättre...

Årets träningsredskap
Alla bloggar som ger oumbärlig inspiration!