The Copperhill Mountain Lodge experience: the verdict

Supermätt. Supertrött. Sådär nöjd.

Vad jag tycker

Sådär. Nu har vi testat mycket av det som finns att testa på Copperhill Mountain Lodge i Åre.

Vi har käkat på deras lunchrestaurang Coppermine, som också är deras after ski-lounge. Supersnygg bar men de hade slut på en det ena en det andra. Pizzor till exempel. Pizzor är tyvärr vad halva menyn består av. Om man har tur får man sitta i snygga badtunneformade avdelningar och äta. Har man otur får man stå i baren ganska länge för att beställa. Jag åt en ciabatta med parmesanost eftersom mozarellan var slut. Jag kan egentligen inte definitionen på en ciabatta men att det är en gratinerad macka på bondbröd har jag svårt att tänka mig. Spelar mindre roll - den var god. Och de har grymt snygga glas!

Vi åt också en trerätters middag på deras finare restaurang igår kväll. Vi blev sådär imponerade. Varför krångla till det för mycket? Vinet var supergott och det är coola lampor i taket. Tyvärr hade vår bokning tappats bort och på vägen till bordet tog vi omvägen kring köket för att hovmästaren skulle diskutera något med någon annan i kökspersonalen. Vi stod där bland serveringspersonalen som två fån. När vi skulle beställa kom vår servitris och sa "vänta lite, jag måste låna er vinlista först. Vi har inte så många". Very classy. Vi åt brunch på samma restaurang imorse och den var underbar. Löjrom, scones med choklad i, egg benedicte. Ja helt enkelt sådant som är perfekt för mig som vill gå ner i vikt. Okej kanske inte, men å andra sidan behöver jag nog inte äta mer idag!

Jag ska sluta tjata om Copperhill alldeles strax. Det är ett schysst ställe på topparnas topp. För att komma dit med bil får man ta sig igenom nästan 10 serpentinsvängar. Utsikten är fantastisk, hemsidan supersnygg, glasen är otroligt vackra, sängarna sköna, detaljerna vackra och elden sprakar i deras öppna spisar. Allt det fysiska är riktigt bra. Men det faller ändå: personalen vet inte om att de jobbar på ett femstjärningt lyxhotell! Det går för långsamt, det är för mycket svart nagellack (sorry, men det passar inte varumärket), det är för släpigt, för segt och det är framförallt för lite personal! En gedigen serviceutbildning skulle göra att Copperhill Mountain Lodge faktiskt är det lyxhotell det är tänkt att vara.

Sådär. Det var sista piskrappet från mig i detta ämne. Ikväll sover vi hemma i stugan. Maten får jag laga själv. Här kommer några sista bilder från Copperhill:

På Copperhill är det öppen planlösning.
Lyx eller Finlandsfärja?
Längst bort ståtar en vägg helt i koppar.

Mysigt hörn med vedträ-vägg.

Jag älskar sådant här.
Sparsmakat och så jäkla snyggt!

Sköna sängar i rummen.
Alla sänglinnen och handdukar hade Copperhill-emblen.
Och så fanns där Kerstin Florianprodukter att ta med sig hem.

Guldtomtar att sitta på mötte oss vid den öppna spisen i entrén.

Sjukt snygg bar i Coppermine!

The Copperhill Mountain Lodge experience: the spa

Det snöar och blåser utanför. Men vi är inne och lyxar. Högst upp i Björnen!

Copperhill

Copperhill är THE nyhet i Åre. Lyxhotellet som dragit ut på tiden men som äntligen står klart. Nåja, nästan klart. Det som inte är klart döljs väl. Okej då, ganska väl.

Jag och Grabben ska bo på Copperhill inatt. Vi kom hit strax efter lunch och började med några timmar på deras spa. Det gjorde även Josefine Craaford med familj. Det var nybyggt och fint. Det bästa var att det fanns Kerstin Florianprodukter i duschen. Kändes väldigt lyxigt och doftade otroligt gott. Bastun var läcker, ena väggen var i glas ut mot "verkligheten". Vi satt där i värmen och såg hur det snöade och blåste - mysigt! Det fanns också en någorlunda stor pool - även denna med utsikt mot backen, skogen och snön. Någonstans borde det finnas en bubbelpool också, men den hittade vi inte.

Snyggt i badrummet - detaljerna gör helheten.

Vattenfallsduschar finns överallt!
Och Kerstin Florianprodukter.

Detaljerna - som sagt...

Grabben har det nog ganska bra...

En schysst bastu - fast allt fick inte plats på bild.

Utsikt från bastun - där jag står och fryser...

Ett snyggt spa i all ära. Men gör gärna en egen avdelning för barnen. Det blir lätt stojjigt och stimmigt annars och skylten där det står "enjoy the silence" är som ett hånflin.

Själva behandlingarna här kostar multum. Vad sägs om ett helkroppsäventyr för drygt 3000 kronor? Inte idag, för vår del... däremot kände jag för ett glas mousserande på lunchen i Coppermine men nä, det får bli lite lyx ikväll istället. Om de inte har slut på sådant. Hittills har det varit ganska mycket som råkar vara "slut". Återkommer med fler rapporter från The Copperhill Mountain Lodge experience!

The Copperhill Mountain Lodge experience: the gym

Jossan Craaford skriver på sin blogg att det första hon kollar på ett hotell är poolen. Det första jag kollar är gymmet.

Magträning

Det första jag kollar om jag ska boka hotell är att det finns ett gym. Helst vill jag se en bild också. Trots detta tycker jag att hotellgym är föga inspirerande. Jag tränar aldrig så dåligt som på hotellgym. På Copperhill finns fräscha gymgrejer. Löpband och cyklar med TV-skärmar och allt är sprillans nytt. Väggarna är prydda med speglar och det är spotlights i taket. Men det känns ändå sjaskigt, och smutsigt. Förmodligen för att det ligger installationsskräp i ett hörn och att det är kladdmärken på golvet. Och så är det trångt. Det dubbla utrymmet hade behövts.


Jag körde magövningar idag. Det gick vägen tack vare att jag blev själv i gymmet efter ett tag. I början cyklade jag på en superbra cykel som hade en mycket bekväm sadel och bra handtag - och som gjorde mig jäkligt trött på bara en kvart. Jag trampade ihärdigt och hade som syfte att bränna så mycket som möjligt. Efter träningen var det nämligen jag som var på väg mot en trerätters middag och en flaska rött.

När jag var klar på cykeln lämnade de övriga tränande påpassligt nog gymmet (några småtjejer som härjade hej vilt med hantlarna). Då kunde jag köra mina magövningar på golvet - det hade aldrig gått med fler än mig på den ytan. Det finns nämligen ingen golvyta what so ever. Men det spelar inte så stor roll. Jag hittade ett jättegott vin på restaurangen efter passet. Det heter "Wallace", är hur dyrt som helst (fast det var det billigaste på vinlistan) och har en mycket spännande karaktär. Såhär klockan 00.53 är jag mycket nöjd med min upptäckt. Då spelar det inte så stor roll att det var trångt på hotellgymmet. Jag gjorde trots allt drygt 200 repitioner magövnignar av olika slag.

Misslyckande!

Ibland gör man det svårt för sig.

Längdåkning

Längdpjäxorna står och blänger på mig. De trängs med mina alpina pjäxor, och mina alpina innerskor som jag duktigt tar ur varje dag så att de får torka ur ordentligt. Längdpjäxornas kompanjoner, plockepinnskidorna, står snyggt inpackade i ett fodral i förrådet. De vill ut i spåret. Men just ikväll känns steget till spåret så oändligt långt.

Ut i förrådet för att ta fram fodralet. För att få ut det måste jag bråka med diverse snowboards och en massa alpinskidor och stavar. Sedan in med skidorna och fram med rätt valla. Valla och greja. Sedan ut i kylan, in i den kalla bilen och ut på vägen. Till ett skidspår som ligger mestadels i mörker. Ja, i alla fall är det mörkt runtomkring. Spåret är upplyst. Men säkert kallt.

Jag gillar att valla.
Jag vallade skitbra till min Vasaloppsfärd.
Fan vilket bra fäste vi hade.
Det var nog det enda lyckade med den galenskapen.

Jag har tänkt att jag ska åka längd hela eftermiddagen. "Jag ska bara", först. Jag ska bara vänta lite. Jag ska bara göra det här. Jag ska bara det där. Fy fan för jag ska bara. Jag ska bara borde förbjudas.

Det är ingen annan som kan förbjuda jag ska bara. Det är upp till mig själv. Och jag vet hur irriterad jag blir på mig själv när jag inte gör något jag verkligen tycker jag borde göra.

Nu är det för sent för att åka längd. Middagen är snart framdukad och jag ska ner till Åre station och hämta Grabben som kommer från Stockholm. Och jag är duktigt irriterad på att det egentligen inte alls hade varit så svårt att komma ut i spåret. Det hade tagit mig max 1 minut att plocka ut skidorna från förrådet, trots att andra grejer stod framför. Vallan hade inte varit några problem. Det är ju kul att valla. Och i bilen hade jag kunnat ladda med bra musik. Spåren hade varit folktomma (det är de alltid på bästa TV-tid) och det hade bara varit jag och mina tankar och min uppskruvade puls i kroppen. Det hade varit så enkelt - egentligen - om jag bara inte gjort det så svårt för mig.

(Kanske måste jag straffa mig själv med att springa upp hela den långa vägen från Björnen till Copperhill imorgon. Jobbigt - men roligt. En idé jag kom på när vi åkte upp för att se nyårsfyrverkerierna igår.)

Sön 28 dec (forts.): Längd i längdspåret (!!!)

Mjukstartade med längdåkning i slalomutrustning tidigare idag. Avslutade med riktig längdskidåkning på kvällen. Äntligen!

Längdåkning i Björnen

Dagen har varit formidabel. Skidåkning i solsken, mysfika på Olympia, skejtande hem till Tegefjäll, skidtevetittande i soffan, after ski på nya tjusiga Copperhill Mountain Lodge, pizza med brorsorna, längdåkning i Björnen... men, vänta nu. Längdåkning? Pumas stora ångestgrej? Ja, det stämmer. Ikväll har jag banne mig åkt längd. Jag tog tjuren vid hornen!

No turning back!

Strax före klockan 21 anlände jag och Grabben till spåren i Björnen. Jag åkte dit med tanken att lära mig skejta. På så sätt undvek jag pressen att jag skulle hålla på och halka runt i spåren. Att skejta är fasen så mycket lättare med slalomgrejer. Alla stavar och skidor och grejer är så långa när man ska hålla på med längd. Så jag hoppade in i spåren ibland ändå. Eller körde utanför spåren.

Jag trillade inte en enda gång. Det gjorde jag visserligen inte förut heller. Men då höll jag knappt styrfart när jag var utanför spåren. Men ikväll brassade jag på. Kunde till och med svänga och greja. Och nedförsbackarna var inga problem. I den sista (och värsta) nedförsbacken tyckte till och med Grabben att jag blivit kaxig. Han är inte den typen som är särskilt generös med komplimanger, men kläckte ur sig att om vi kört Vasaloppsspåren nu ikväll skulle det gått mycket bättre än i våras då vi åkte. Trots att tekniken behöver finslipas rätt ordentligt, och att jag var mer uthållig i spåren förra vintern så har jag så mycket mer kontroll över längdspetsarna nu. Muskelminnet har definitivt inte legat på latsidan.

Ser ni - jag står på fötterna!
(Fast nedförsbacken syns inte på bilden)
Ser jag inte ut som Charlotte Kalla?
Nähä...

Det känns skönt att jag avstyrt den mentala dramatiken kring längdåkandet. Nu är det bara att tuta och köra!

Sett och hört på gymmet (och andra ställen)

Håller man bara ögon och öron öppna får man reda på en del.

Skvaller

Jag och Grabben fikade i backen häromdagen. Vi fikade på varm choklad och kollade herrarnas störtlopp i Bormio under tiden. Bredvid oss satte ett gäng tränare från Åre slalomklubb. De kommenterade att Hans Olsson såg rädd ut när han åkte (det var han också) och någon sa att han pratat med Hans kvällen innan och att han mycket riktigt var livrädd. Det hade regnat i flera dagar i Bormio och det var blankis i pisten. Men det var bara att ge sig ut och åka ändå. Han slutade nästan 5 sekunder efter vinnaren - och som 39:a i startfältet...

Såg Hans Olssons brorsa - Jon Olsson - på nya Copperhill i veckan. Han (som för övrigt ser ut som en Kendocka) och hans vänner såg ut som färgglada karameller. För er som missat det ska det tydligen vara färg i vinter.

Färgglatt ska det va! Här är några skyltdockor från Åre Skidsport.

Tror jag såg Henrik Windstedt på gymmet igår. Snubben var i alla fall jäkligt lik den person som typ är världens bästa friåkare. Och idag var där en tjej som var väldigt lik Jessica Lindell-Vikarby. Dessutom pratade de likadant. Men vad Jessica skulle göra där vet jag inte.

Råkade lyssna på en konversation på gymmet igår. Två gubbar pratade med varandra - om någon (vet inte vem). Denne någon hade sprungit upp till Hummeln på morgonen, åkt längd 5 mil i Björnen på dagen för att sedan åka ytterligare 2 mil i Duved på kvällen. "Galet", var gubbarnas omdöme. Jag kan faktiskt hålla med. Lite.

Hummeln är den där "kullen" i bakgrunden...

Tor 1 jan: Först i liften!

2009 har börjat bra!

Skidåkning när den är som bäst

Liftarna öppnar 9.30 såhär tidigt på säsongen. Lika bra det för det är knappt ljust ute då i alla fall. Jag hade klockan ställd på 08.00 men snoozade en kvart till. Och en kvart till. Och en kvart till. Kikade ut genom fönstret och såg att det låg ett fluffigt snötäckte på alla bilar. Det bådade gott. Så jag snoozade lite till. Klockan 9.20 tittade jag ut genom fönstret igen. En person stod tålmodigt och väntade på att liften skulle öppna. Bäst att sätta fart, tänkte jag.

Mitt nyår började bra med fyrverkerier på Copperhill.
På bilden syns min favoriteffekt.

Jag offrade frukostmyset för att hitta orörd snö. Mina breda skidor låg fortfarande i bilen så det var bara att knata ut och försöka öppna skiboxen. Men det gick inte. Den var fastfrusen. Jag höll på att förlora ovärderlig tid!

Jag fick en påse med skållhett vatten av pappa (den enda som var vaken) och använde den för att smälta upp det frysta i låset. Efter en minut gick skiboxen att öppna och jag kunde plocka ut mina breda kompisar.

Vad som helst för mina breda skidor!

Völkl Mantra - vilken skillnad!

Jag tror jag hamnade som femte man i liften. Det gjorde inget. Tegefjäll är stort nog för att man ska kunna hitta orörd snö även om man inte är först. Och även om man råkar hitta hit några dagar efter ett snöfall. Här finns det riktigt bra skogsåkning och jag är inget fan av det. Inte på mina pistskidor i alla fall. Men på mina Völkl Mantra flyter jag fram på snön och allt går så väldigt lätt.

No. 5!

Det är kul med skogsåkning - om man har lämpliga skidor!
(Med pistskidor är det inte roligt alls)

Framåt lunchtid hade tillräckligt många vaknat för att det skulle bli köigt i liften. Jag hade fått några solstrålar på mig under de timmar jag varit ute, hade åkt i pist och i skog, varit i Duved och på högzon och var ganska nöjd med den skidåkning jag åstadkommit såhär första dagen på året. Så jag åkte hem och åt frukost istället.

Bright and early!

Det ser ut som dis - men är snö från kanonerna.

Sol i Tegebacken!

Puma och bävrarna...

Lör 13 sep: Sommaraktiviteter i Åre

Mamma säger att det är sommar fram till 15 september. Det är alltså två dagar kvar. Solen sken i förmiddags men det blev kallt efter lunch så Grabben hade på sig underställ under löparstassen när vi satte av uppför berget. Som sagt, det är sommar...

Att göra i Åre

Vi vaknade till den sedvanliga men vackra inversionen i Åre. Dimman låg tung över Åredalen men lättade medan vi åt skogsbärsyoghurt med linfrön och kokosflingor och halvt löskokta ägg. På Fjällgården kan man få bed and breakfast för 395 spänn vilket håller bra mycket högre klass än ditot på Smögen för många hundralappar mer.

Kall luft mellan träden i Åredalen

Förutom Grabbens jobbmöte högst upp på toppen i Björnen före lunch har vi haft semester hela dagen. Solen sken ikapp på Åre torg och man kunde tro att vi var i Norge. Det pratades norska överallt och folk och mtb-are satt på uteserveringarna i t-shirt och drack pilsner. Solen värmer - när den skiner.

Högst upp i Björnen kommer nya
lyxhotellet Copperhill Lodge att öppna i vinter.
Idag är det inte särskilt färdigt...

Sol på Åre torg!

Vi vandrade ut och in bland butiker och det var rea och rabatt på var och varannat ställe. Bland annat inne på Peak. Schyssta kläder till bra priser. Vi fick oss varsin nästan likadan blå jacktröja för 500 spänn styck. Jag har nästan bara svart i min garderob - så blått känns som ett lagom alternativ.

Något annat än svart...

Vi lunchade på Lok & Latte i gamla stationshuset och började sedan ladda mentalt för eftermiddagens utflykt: en (halv) topptur på fjället. Grabben grundade med underställ innanför löparkläderna medan jag körde på mina vadlånga byxor. Sedan gav vi oss ut - och upp.

Viktigast i resväskan: joggingskorna!

Skutan är brant och det märks inte lika mycket med skidor och snö under fötterna som nu när det är barmark. Backen från Fjällgården till Hummelliften är grymt brant och vi tog oss mödosamt uppför serpentinstigen. Eller, jag tog mig mödosamt uppför. Grabben studsade upp.

En blek Kenyan på väg mot toppen!

Halvvägs upp.

Äntligen på väg ner.

Uppförslutet bara fortsatte och fortsatte och slutade inte förrän vi var framme vid Café Olympia. Jag fick aldrig någon mjölksyra i benen men hade däremot behövt dubbla uppsättningar lungor. Jag gick, joggade och backspurtade om varannat.

Jag vete sjuttom om det gick så mycket lättare nedför. Det är svårt att springa i branta nedförslöpor med rullande stenar men Årevägen ned från Bräcke var lätt och bekväm och det gällde bara att våga släppa på och låta benen rulla. Jag släpper hellre loss med pjäxor än med löpardojjor på fötterna.

Branten upp från VM6:an till Fjällgården var värst. Grabben studsade fortfarande uppför väggarna medan min puls gick i taket bara av att gå uppför. Branterna i Ursvik är som blyga kullar i jämförelse...

Nu vilar vi framför friidrotten på TV:n, sedan blir det förmodligen middag på favoritstället Twins. Jag ser fram emot ett glas vin. Det är bra för benen enligt Colting.