25 juli: 6km på Galgberget

Halmstad är mer än Gessle och Tylösand. Halmstad är också Galgberget - en suverän oas att jogga i!

Grymma Galgberget

Mitt i Halmstad ligger Galgberget. Eller berg och berg, nog känns det mer som en kulle med trollskog. Här finns en 3km slinga som är helt suverän att springa på.

Lagomt bra underlag (grus). Lagomt lång (3km). Lagomt kuperad (det svänger lite, både i sidled och upp och ner). Men mer än lagomt bra! Helt enkelt skitbra!! För min del blev det 2 varv i dag, dvs 6km.

Härliga Halmstad

Det är nästan så att jag skulle flytta till Halmstad för slingan på Galgberget. Eller kanske inte. Tylösand drar också. Och staden som sådan. När jag tänker efter är nog allt med Halmstad bra. Jag kan faktiskt förlåta dialekten också!

Prins Bertil

Nästa gång jag är i Halmstad vill jag prova att springa Prins Bertilstigen som går längs med vattnet ut till Tylösand. Det lär vara väldigt fint!

Lör 26 maj: Vilse i skogen

Planen var att det skulle bli en tidig morgonjogg före frukost, på Galgberget i Halmstad. Visserligen blev det en jogg före frukost, men klockan 11.

Galgberget

Jag var sjukt trött efter veckan som varit och efter gårdagens långkörning från Stockholm. Därför blev inte träningen så tidigt som planerat. Men vad gör väl det? Vi stack iväg till Galgberget och grabben planerade för tre varv på slingan som är på 2km och jag planerade för två. Men efter att han stuckit iväg så kom jag på att jag ju inte visste hur slingan gick. På Galgberget finns där stigar och pilar till både vänster och höger, och grabben glömde påminna mig om att jag skulle följt elbelysningen högt upp på pålarna... nåja, det blev mellan 3-4km i den underbara bokskogen och runt lite grann på andra stigar och vägar eftersom jag hade noll koll på var jag skulle. Men fint och härligt var det i alla fall...



På kvällen skippade vi alla träningstankar eftersom vi var på bröllop i vackra Falkenberg med tillhörande fest och drack friskt av vin och andra alkoholhaltiga drycker. Jag fick en expresskurs i foxtrot och valsade på men jag antar att sådana lugna danser inte bränner särskilt mycket...

Fre 18 jul: Springa på slinga

Det är bra med terrängslingor på några kilometer. Då kan man springa hur långt - eller kort - man vill.

9 km på Galgberget

Terrängslingorna på Galgberget i Halmstad hör till mina favoritslingor. Ändå har jag bara sprungit 3-kilometraren. Den är som Lidingömilen i miniformat. Backarna finns där, men är inte lika långa.

Det blev 3 varv på 3-kilometraren i solsken och nästan klarblå himmel. Så såg det inte ut några timmar innan då himlen var konstant grådyster och jag trodde vi skulle få vänta ända till imorgon innan det skulle spricka upp. När vi kom till Galgberget hade solen torkat upp den värsta blötan och vi hade nöjet att springa omgärdad av söt doft av sommar och hallon.


Första varvet sprang jag och Grabben ihop. Sedan skildes vi åt för att springa i vår egen takt. Jag hade först tänkt att fartleka mig runt men valde sedan att försöka driva på så att jag hela tiden befann mig strax utanför min comfort zone. Eftersom jag sprang i terräng betydde det inte att jag skulle springa i jämn fart utan att jag istället hela tiden skulle ligga runt 8 på en jobbighetsskala mellan 1 och 10 (förutom i backarna då jag låg högre).

Grabben coachar i en kort men brant backe.
(Tyvärr måste du vrida 90 grader på datorn för
Pucko-Puma fattar inte hur man redigerar sådant...)

Imorgon är det ett motionslopp i Laholm. Om det passar i tid och planering kanske jag skulle ge mig på det...

Ons 18 juli: Dubbelträning

Det är skönt att vara hemma igen. Skönt att träna hemma igen. Och så otroligt skönt att första riktiga träningspasset hemma gick som en dans.

SATS Halmstad

Jag är i Halmstad. Ett av mina många hemmaställen. Jag har åkt förbi SATS Halmstad många gånger men aldrig varit där. Igår skedde första besöket.

Det var jag, grabben och två spänninga och väldigt brunbrända killar med slickat hår, finslipade biceps och bandanas kring huvudet. Förutom oss var det tomt. Skönt, eftersom det var tillräckligt varmt ändå. Fokus låg på styrketräning, men först körde jag tio minuter i skridskomaskinen. Hur jobbigt som helst - och jäkligt bra för benen om man ska gå efter känslan.

Det blev styrketräning för överkroppen. Biceps- och tricepscurls varvades med övningar för bröst, rygg och axlar. Jag körde två set för de flesta övningar, men körde tungt så att max 12 reps räckte. Sedan gick vi och åt paj och sallad på Börje Ohlssons skafferi i stan.

Galgberget

På kvällen var det dags för jogging. Jag har längtat efter ljusa sommarnätter och även om det börjar mörkna tidigare och tidigare så körde vi två varv på trekilometersslingan på Galgberget med start strax före tio - och vi såg hur bra som helst.

Jag trodde att det skulle vara jobbigt att börja jogga när jag kom hem. Jordnötssmör och brunch med chokladfontäner gör ju inga under för formen direkt. Men igår gick det hur bra som helst. Jag förklarade för grabben att det kändes som att vi sprang snabbare för jag kunde känna fartvinden i ansiktet. Han bara skrattade. Inte så konstigt, det är ju inga 20 km/h vi springer på (som marasegrarna), utan snarare hälften.

Vi slipade teknik, som vanligt. Jag försöker hitta en bättre teknik med armarna och försöker rucka på den stelhet jag springer med. Jag kallar det för energieffektivt, grabben kallar det stelt. Hur som helst, det var kul att känna att det var lätt att springa vilket får mig att längta till nästa löppass!

(No) business as usual

Hallå! Det är helg och jag önskar att den varar för evigt. Lägenheten är jättefin och det kommer bli svårt att åka tillbaka till Stockholm. I torsdags kväll hade vi 10 gäster på besök som hjälpte till med flyttlass och flyttstök med tillhörande flyttskumpa och flyttpizza. Jag och pappa anlände sist. Det var snökaos på vägarna i Småland och det kändes som om vi aldrig skulle komma fram. Men det gjorde vi. Då var tomtefabriken här i Nissastrand i Halmstad redan i full gång. Flytten tog hela gårdagen också. Vi väntade från morgon till sen eftermiddag på att transporter med möbler skulle komma. Klockan 17.00 kom de (typiskt). Då satte tomtebyggarna åter igång. Nu är det jättefint (vi har till och med slängt allt möbelemballage). Det återstår fortfarande mycket att göra men det är finlir. Idag har det varit minusgrader och strålande sol. Vi bjöd mamma och pappa på motsatsen till Tylösand: en promenad på Östra Stranden. En väldigt fin strand men med ett annorlunda klientel. Jag hoppas på sol imorgon också och kanske en joggingtur på Galgberget.

Badgalna hunden Trixa gillade stranden!

...det gör jag och Grabben också.

...och mamma och pappa!

Här bor vi!

Och vi är nöjda med utsikten...

...från båda balkongerna!

Fast just nu är det skönare att sitta inne...

Lör 22 nov: Morgonjogg

Jag har besök. Träningsbesök.

Morgonträning

Coola K kom med tåget igår. Hon anlände precis lagom i Idolpausen. Vi har inte legat på latsidan. Hon har varit här i 12 timmar och vi har både hunnit sova - och träna. Jag drog med henne ut i spåret på Galgberget imorse. 6 löpkilometrar och drygt 2 gångkilometrar avverkade under iskallt solsken. En bra start på dagen! Nu blir det lite te och lite längd på TV - sedan ska vi se om vi kan hitta på något annat att träna. Det är bra med helg - och träningssällskap!

Sön 27 maj: Fartlek i Tylösand

Strandvägen vid Nynäs Havsbad i Stockholm får stark konkurrens av Prins Bertilstigen i Tylösand när det gäller Sveriges finaste och underbaraste jogging- (eller promenad-)stråk.

Prins Bertilstigen

Tylösand och stranden är fantastisk. Helt klart toppklass! Men idag badade vi inte. Nej vi joggade. Bakom Restaurang Salt på stranden, börjar (eller slutar om man så vill) Prins Bertilstigen som faktiskt går ända in till Halmstad. Det är en stig som ibland är smal grusväg och ibland skön asfalt. Den går in i lummiga skogar, i rhododendronparker (som jag inte kan stava till) och det bästa av allt - utmed havet, strandsand och klippkanter. Det är så sjukt fint att det inte går att beskriva, varken med ord eller bild - det måste upplevas!


Fartlek

Vi utgick från Salt och joggade 5km mot Halmstad i lugn och fin 6min/km-fart. Molnen som hängde regntunga över oss brottades lite med solen vilket gjorde att det var fina djupa färger på både hav och himmel. Terrängen var kuperad och branta backar varvades med sköna raksträckor. När vi vände efter 5km och tog 5km hem igen använde vi backarna och raksträckorna, och alla andra bitar för den delen, och gjorde fartlek av det så att pulsen steg och både armar och ben fick jogga. Sjukt jobbigt, sjukt härligt och sjukt roligt. Det ÄR skillnad att springa och nöta på löpband och att komma ut såhär - i den vackraste miljön man kan tänka sig. Träningen blir liksom en glädje och allting går så mycket lättare!


Jag hoppas åka ner till Halmstad många gånger i sommar, och då ska det bli jogga av. Både på Galgberget och utmed Prins Bertil, men också längs stranden på Tylösand. Den strandremsan är hur lång som helst - minst en mil!

Lör 10 jan: Löpning med pulsklocka

Jag har kommit på vitsen med pulsklocka!

Om en uppenbarelse i löparspåret

Sprang med pulsklocka ikväll. Sist jag gjorde det var i somras. Efter 5 kilometers joggande i lera och kvällsmörker ikväll fick jag en uppenbarelse. Jag kom på den verkliga vitsen med min pulsklocka!

Det händer ganska ofta att jag efter ett träningspass undrar om jag inte kunde gjort det lite bättre. Om jag inte kunde ansträngt mig mer lite mer. Som efter PT-träningen igår. Kunde jag inte lagt manken till lite mer vid upphoppen? Kunde jag inte sjunkt ner lite längre i jägarställningen? Och så håller jag på sådär. Vet inte om jag ska vara nöjd eller inte med vad jag nyss gjort. För jag vill ju att känslan efter ett träningspass, eller i slutet av en intervall, ska vara i stil med Petter Northugs finish uppför skidbacken och in i mål i Tour de Ski. Jag vill kunna ta ut mig lika fullkomligt.

Jag invigde de nya långa löpartightsen.
De funkade bra!
Fast jag kände mig lite out of place när vi
direkt efter löpningen gick till Hemmakväll och hyrde film.

Det var bara en sak som var fel med min outfit.
Töntmössan!
Missförstå mig inte, jag älskar mössan -
men det är för fan ingen mössa man springer i!
Det var dock den enda jag hittade.

Det är där pulsklockan kommer in. Pulsklockan är till för att stilla mitt träningssamvete. Jag skiter väl i hur fort jag springer - bara jag tränar effektivt ur förbränningsynpunkt. Snabbare blir jag automatiskt. Eller så får jag fokusera på det senare. Men står det på pulsklockan att jag ligger över 80, 85 eller vilken % av maxpuls det än må vara så ska jag vara nöjd. Och då spelar det ingen roll om jag sprang i 5.20-, 6- eller 7.20-tempo.

Jag sprang och sneglade rätt så mycket på pulsklockan ikväll medan jag kämpade med leran och det kuperade spåret på Galgberget. Jag låg och harvade rätt så mycket runt 170-177 i puls och jag undrade vad det var för fel. Varför var den så låg? Det var ju ingen söndagsjogg jag var ute på. Nej mitt mål var att springa rundan med så hög konstant puls som möjligt. Jag kom upp i 183 slag som mest. Va fan, tänkte jag. Det är ju ingenting.

Det var först när jag kom hem som jag upptäckte att det nog var ganska högt ändå. 185 i puls motsvarar 95% av max. Snittet för rundan låg på 82%. Så kan det gå när man inte fattar hur man ställer om klockan till att visa % av max istället för absoluta tal. Och inte heller kan räkna.

82% av max är väl helt okej ur förbränningssynpunkt. Jag tillhör inte den kategorin människor som tycker att långa lågintensiva pass är bäst för att gå ner i vikt. Det är mest slöseri med min tid. Framförallt är det inte den typen av träning som gör mig lycklig. Eller som löser mina problem. För att få en lysande uppenbarelse krävs med högintensiv träning. Som lite löpning i lera i mörkret en lördagskväll.

Sön 23 nov: Långpass (före frukost)

Jag försöker vara en bra guide. Igår: löpning på Galgberget. Idag: löpning längs Prins Bertils stig.

13.5 km före frukost

Vi tog det lugnt igår kväll. Lax och ugnsrostade rotfrukter, toscatårta, Stjärnor på is och bara något enstaka glas vin. Vi satte upp ett ambitiöst mål inför söndagsmorgonen. Vi skulle gå upp före klockan 8 och ta bussen ut till Tylösand och springa hem. 12 km uppskattade Grabben sträckan till.

Vi kom upp före 8. Och vi hann med bussen. Det var folktomt och öde. Och svinkallt. Vitt på marken - men ingen vind. När vi kom fram till Tylösand hade solen hunnit titta fram på riktigt. Vi frös ändå. Jag hade mina trekvartsbyxor (måste verkligen köpa vintertights), underställströja och Houdini och mössa. De andra sprang i dubbla byxor.

Solen var snäll mot oss. Så snart vi rundat udden vid Tylösand badade vi i ett vindstilla solsken. Underbart! Vi joggade - och smälte. Av solvärme och av utsikten.


Det flöt på ganska bra. Kilometrarna tickade på och som väntat hade jag min dipp i mitten, runt 7 km. På slutet kändes det bra, även om de uppskattade 12 kilometrarna blev till 13.5 km.


När vi kom hem blev det söndagsfrukost med te och scones. Och nu sitter vi i lägenheten och badar i solsken istället.

Sön 25 jan: Lyxträning

När jag bodde i min underbara lilla lägenhet på Söder i Stockholm hade jag en lika underbar filosofi.

Löpning på Tylösand

Galgberget är för vardagar. Tylösand är för helgen. Ungefär så sammanfattade Grabben vad jag menar med lyxträning. Lyxträning behöver inte vara bättre träning. Men det är oftast vackrare träning. Träning som bjuder på mer än maxpuls. Träning som blir till en upplevelse för alla sinnen.

När jag bodde i min minietta på Söder i Stockholm försökte jag lyxträna en gång i veckan. Kanske var det en löptur på Djurgården, eller på Lidingö. Tyvärr tappade jag bort mig någonstans på vägen, och lyxträningen blev inte lika frekvent som den borde - men det spelar inte så stor roll. Jag uppskattar den enormt när den väl utförs. Som i förmiddags.

Jag och Grabben ville ner till stranden. Där är vackert även i januari. Vi åkte ner till Tylösand och sprang på stigen längs med strandskogen bort mot Haverdal. Efter en stund lämnade vi de skyddade träden och sprang i sand på stigar upp och ned för sanddynorna. Någonstans där bebyggelsen började vi vände vi och sprang längs med stranden hemåt.

Baksidan av sanddynorna.

Jag springer uppför...

...och Grabben nedför.

Sedan sprang vi hemåt på stranden.

Det gjorde inte så mycket att jag hade halva Tylösand i skorna efter ett tag. Det gjorde inte så mycket att vi sprang så pass långt ut mot vattenbrynet att vi blev blöta om fötterna. Upplevelsen brädar det mesta. Havet som brusade, naturen som imponerade och stranden som vi hade nästan helt för oss själva. Om några månader kommer det bli ännu bättre, men då måste vi dit några timmar tidigare på morgonen för att uppleva samma känsla.