Sön 13 maj: Underbar morgonjogg

Det var någon som skrev i en blogg att när man tränar på en söndagsmorgon så känns det som att man bränner mer. Det är så jäkla sant!

Morgonstund har guld i mun

Det är jobbigt att komma upp ur sängen på morgnarna. Det spelar ingen roll om det är klockan 6 en vardag eller klockan 9 en söndag. Känslan av stelhet och lite lätt illamående finns där ändå. Håret är rufsigt och munnen torr och man kan på sin höjd tänka sig lite frukost på sängen tillsammans med tidningen.

Men imorse hade jag bra självdisciplin. Träningskläderna åkte på utan tvekan och jag garderade mig med både MP3 och fickradion. Utifall liksom. 9.25 stod klockan på microvågsugnen på när jag stängde ytterdörren, och det är starkt jobbat för att vara mig en söndagsmorgon.

En nätt liten runda

Jag hade i förväg bestämt mig för rundan runt Årstaviken. En nätt liten sak om ca 8 km. Första halvan, nedanför Tantolunden och mot Eriksdalsbadet är en flack historia som alltid är välbefolkad. Det är joggare, barnvagnar, stavgångare och cyklister. Så också en söndagsmorgon.

De första försiktiga stegen är alltid lite trevande. Lite stapplande. Men det underlättar att min startsträcka bjuder på en svag nedförslutning. Utsikten bjuder på vattenglimt och välskötta kolonilotter.

Det går ganska bra faktiskt. Jag provar mig fram genom att växla och byta mitt löpsteg. Jag testar hur det känns att jobba mer aktivt med benen, att trycka ifrån lite extra i varje steg, att springa med ett rundare löpsteg och att som när jag är riktigt trött, släpa benen efter mig. Genom att testa mig fram så känner jag hur olika det kan vara att springa. Jag möter löpare, tjejer som håller knytnävarna knutna precis framför bröstet och som gungar fram och tillbaka med axlarna, tjejer och killar som liksom vevar sig fram med armarna, och löpare som håller sina händer nästan nere vid byxfickorna när det springar. Det påminner mig om att tänka på mina egna armar. Jag försöker hålla dem aktiva, med 90 graders vinkel i armbågen och pendlande åt samma håll som jag faktiskt springer. Jag försöker påminna mig om detta särskilt mycket i backarna, för det är då armarna behövs som mest!

I den korta backen upp till Skanstullsbron ovanför slussen sticker pulsen iväg rejält. Det är härligt att få kippa efter andan. Jag vet att den bit som kommer nu, slingan i skogen som följer vattnet tillbaka mot Liljeholmen, kommer att bjuda på fler tuffa backar. Men den mesta och bästa backen finns i slutet på rundan. Liljeholmsbron. Och sedan Hornsgatan upp. Det är sega backar. Tack vare sin lagom lutning kan man utmana sig själv och öka farten, utan att det tar kål på en riktigt på en gång. Men bara för att det inte är jobbigt de första 50 metrarna ska man inte bli för kaxig. För backen upp är lång. Väldigt lång när man är trött.