Sön 23 dec: Jogging i Åre

Såhär dan före dopparedan borde man vara glad och förväntansfull. Jag är arg och frustrerad.

Tålamod

Det finns mycket jag inte har. En av dessa saker är tålamod. Mitt hjärta rusar iväg i 180 när jag behöver vänta. Som när jag jobbade i Kanada och tunnelbanan strulade på fredagseftermiddagarna när jag skulle hem från jobbet. Hjärtat stod mig nästan i halsen. Eller som nu. När jag suttit i Telias telefonkundservicekö i 63 minuter för att få hjälp och jag måste vänta i 105 minuter till eftersom hjälpen inte hjälpte första gången jag ringde. Min frustration vet inte var den ska ta vägen. Det i sig gör mig ännu mer frustrerad. Det får mitt hjärta att slå ilskna trippelvolter rakt ut i revbenen. Det får den där berömda kokande ilskan folk ibland talar om att fräsa och fräta.

Men det var inte det jag tänkte skriva om. För jag har faktiskt varit ute och sprungit idag. Såhär dan före dopparedan.

Sju kilometer i Åre

En joggingtur råder bot på det mesta. Från lätt och tillfällig depression till frustration. En portion jogging ger välmående som det lyser om det. För min del funkar det bättre än rosenrött rouge på vinterbleka kinder.

Dagens joggingtur på sju kilometer gick på nakna vintervägar runt Duved. Det har försvunnit en hel del snö sen förra helgen. Vägarna är snustorra. Det gör det lättare att springa men samtidigt skapar bussar och lastbilar stora cancermoln av vägdamm och andra elaka partiklar som inte känns alltför roliga att andas in.

Landsvägslöpning är både bra och dåligt. Bra för att utförslöporna ofta är långa och skönt sluttande. Dåligt för att uppförsbackarna är segt oändliga. Det gäller att ha någonting bra i öronen. För de andra sinnenas hunger stillas knappast.

Jag hade tur i oturen. Min IPod som var halvdöd redan när jag stack ut dog i sista uppförsbacken till tonerna av Eminem som jag springer så bra till. Nu får jag se till att ladda både IPodens och mina egna batterier till nästa pass. Joggingskorna vill nämligen snart ut igen!