Lör 16 feb: Hopp, förtvivlan och längdskidåkning

Äventyret är över.

Ganska många mil längdskidåkning

Att åka Vasaloppsspåret var tuffare än jag trodde. Jag svävade mellan hopp och förtvivlan mest hela tiden. All respekt till dem som gör det. Och extra mycket respekt till dem som gör det på drygt 4 timmar. Det är mycket som suger musten ur en. Vädret, sträckan och – uppförsbackarna.

Vasaloppssträckan bjuder på nedförslut och - uppförsbackar

Det var mäktigt att starta i Berga By i Sälen, tidigt, tidigt på morgonen så att det knappt hade hunnit ljusna. Det var häftigt att åka på myrarna och se solen vakna över landskapet. Det kändes coolt att ensam åka i perfekta spår på breda flackar som om en vecka kommer att invaderas av skidspetsar, snoriga näsor och ljudet av stavar som möter snön. Igår var det bara tyst och lugnt och fridfullt.

Tyst och lugnt och mäktigt och fridfullt.

Det blev aldrig 90 kilometrar. Det blev 60. Äventyret slutade i Oxberg. Jag är både nöjd och missnöjd.

Jag är nöjd för att jag klarade av ganska mycket av sträckan trots att jag började åka längd i december. Jag är nöjd för att det längsta jag åkt innan igår var 15 kilometer. Nöjd för att jag har knappt 9 skidmil i kroppen när Vasaloppsarrangörerna rekommenderar 50 skidmil.

Här står jag, halvvägs till Mora, och är nöjd.

Jag är missnöjd över att jag inte hade bättre koll på dubbelstakning med frånskjut. Den teknik som Vasaloppsträckan i stort sett bygger på. Jag är missnöjd för att kroppen inte ville få i sig den Enervit, sportdryck, blåbärssoppa, tunnbrödrullar och choklad som ryggsäcken var laddad med. Det hade behövts när kroppen jobbade för fullt och pulsklockan visade på 5000 förbrända kalorier. Jag är missnöjd över att jag fegade ur i nedförsbackarna och inte fick den gratisfart jag mycket väl hade behövt. Jag är missnöjd med att jag efter 5 kilometer vurpade vid en knix i spåren och slog i knäet så att jag inte kunde böja det. Jag är inte nöjd över att jag började frysa, speciellt när svetten lagt sig och det började gå långsammare – men det var svårt att göra något åt... Allt det där är saker jag kan och vill jobba på – till nästa gång. Även om jag inte var så sugen på att åka mer längdskidor igår kväll, har lusten kommit tillbaka idag. Jag vill åka igen!

Kroppen känns förvånansvärt okej idag. Det enda som känns är knäet som jag fortfarande inte riktigt kan böja. Vurpan i längdspåret var värre än någon alpin vurpa jag gjort och hamnar i samma kategori som när jag trillade av en häst och bröt armen. Fast nu bröt jag inget ben. Smärtan sitter mest på utsidan så det jag gör är att vänta ut det. Visst värkte det lite inatt men det är bra, då jobbar ju kroppen med att reparera det som fått sig en smäll. Jag har aldrig förstått de som säger att längdskidåkning är en skonsam sport. Istället håller jag med min pappa som också har otur i spåren och som hävdar att längd är en kontaktsport! Fast en rolig sådan.

Jag på olycksplatsen bara några minuter efter vurpdramat.

Inga sjukvårdare tillkallades (det fanns heller inga därute...).

Istället åkte vi vidare.