Lör 8 mar: Lördag och långpass

Jag har längtat efter ett långpass. Tänkte att jag skulle springa långt. Trots att det känns som om jag irrat runt halva Stockholm blev det inte så jäklans långt.

Vilse i pannkakan

Det har varit TV-marathon idag. Alla våra favoritsporter har avlöst varandra: störtlopp, storslalom, tremil och femmil i längd, skidskytte och en massa friidrotts-VM. På förhand såg det omöjligt ut att hitta en lucka för långpass. Tanken var att jag skulle ut i arla morgonstund med långpassällskap. Planen blev ändrad och när det var klart och konstaterat att Anders Söderberg var kung av Holmenkollen var det jag som fick bråttom ut för en lång men långsam jogg.

Jag hade ingen plan var jag skulle ta vägen. Ville inte springa i mina gamla vanliga spår. Ville testa något nytt. Se något annat.

Jag sprang nedåt Hornstull och Street för att sedan ta mig uppför Västerbron och längs med vattnet till Lilla Essingen. Ny löparmark för mig. Jag tog ett varv runt Lilla Essingen och konstaterade att ”ön” är just det – liten. Sedan var det jag och biltrafiken som sprang (fast bilarna körde - latmaskar) över broarna till Stora Essingen och sedan mot Gröndal. Det var verkligen inte muntert att springa längs med Essingeleden. Det kändes som att springa in i en grus- och partikeldimma.

Jag - mitt på Essingeleden.

Utsikt till höger.

Utsikt till vänster.

Jag har aldrig varit i Gröndal, så man kan väl säga att jag var lite vilse. Jag sprang på ändå och hittade sedan mig själv vid sjön Trekanten – bara någon kilometer hemifrån min lägenhet. Men då hade jag bara sprungit futtiga 8 kilometrar trots att det kändes som om jag sprungit en evighet. Att redan springa hemåt var inget alternativ.

Jag plöjde förbi Aspudden och sprang bort mot Årstadal. Här finns ingenting vackert alls att vila ögonen på. Men det tycker jag sällan att det gör på våren. Allt är så grått och smutsigt och naket. Jag vill ha grönt och lummighet. Inte grus och smuts och solens obarmhärtiga strålar. Jag och vår är ingen match made in heaven. Förlåt. Jag vet att resten av världen älskar våren.

Årstafältets vackra utsikt...

När jag kommit till Årsta var jag helt vilse. Hade dessutom tappat bort skyltarna som visade cykelvägen mot Gullmarsplan. Jag sprang på ändå. Chansade. Och kom till slut rätt.

Cykelskyltarna - min guide.

Vid Gullmarsplan station tackade jag för mig och tog bussen hem. Då hade 16 lugna kilometrar avverkats i 6.20-6.30-fart. Den fart jag planerar hålla på maran. Som vanligt hade jag en dipp i mitten av passet men kände mig stark i början – och på slutet. Men ett långpass i naturen är en skönare lisa för själen än dagens urbana och grå betongupplevelse.

Gullmarsplan. Inte så spännande.