Sön 2 mar: Marathon på löpband

Förmodligen var det många som inte trodde att vi skulle klara det: springa en mara på löpband. Jag har själv undrat.

5 timmars löpbandsspring

Klart vi grejade maran på löpband. Hur svårt kan det va? undrade både vi och Bengtzing. Men - det hade aldrig gått utan envisa Coola Karin. Det hade aldrig gått utan TV-sporten framför oss. Det hade aldrig gått utan min nyuppdaterade IPod.

Dagens galenskap var både väldigt rolig och hur tråkig som helst, underbar och fruktansvärd. Vi är väldigt nöjda med att vi gjort det - och glada över att inte behöva göra det igen.

Tiden på löpband går fruktansvärt långsamt. Jag hade lagt en handduk över displayen eftersom jag inte orkade stirra mig blind på några siffror. Jag försökte säga åt mig själv att inte kolla på pulsklockan så ofta men det som kändes som en evighet och "inte så ofta" var bara någon minut. För att orka med bröt jag ner distansen. Sprang i 15 minuter för att sedan gå lite. Att bara mala på, på samma ställe med samma utsikt, är jobbigt!

Välutrustat löpband.
Under "loppet" drack jag nog 6 flaskor med antingen sportdryck eller vatten, åt 1 enervitbar + 2 nötcréme + 1 enervitliquid (äcklig som tusan) + 1 väldigt kladdig enervitgel som smakade cola (också äcklig som sjutton).

Trött-, eller piggheten, gick väldigt mycket upp och ner. Överlag följde passet min vanliga formkurva: stark i början, svacka i mitten och starkare igen på slutet. Det gick bra så länge jag följde Aukland i Vasaloppspåret. Kunde han mala på så kunde jag. Under herrarnas super-G kändes det sådär. Då hade jag sprungit ganska långt men inte tillräckligt för att jag skulle vara nära målet. Sedan var den bra TV:n slut. Då fick jag förlita mig till IPoden och då blev det återigen springa av. Jag tillbringade hela gårdagsnatten med att uppdatera med låtar som har "det där". Nanne Grönwalls schlagerdängor hör inte till vardagsmaten men funkar skitbra att springa till: korta och rappa. Låtarna "Stronger" både inledde och avslutade Ipodsessionen. Först med Sugar girls, sedan med Britney Spears. Därimellan blev det lite Era, lite Queen, lite Cranberries, lite Basshunter, lite Roxette, lite Cascada, lite Bonnie Tyler och lite annat.

När Karin gått i mål hade jag 6 kilometer kvar. Då var det segt. Jag ville ju också vara i mål! De sista femhundra metrarna stod både Karin och Grabben bredvid och hejade på och visualiserade den slutspurten: hur jag sprang in i Stadion och upp på upploppet. Då kändes benen pigga så jag kunde dra upp farten till 11km/timmen (bandet visar dessa enheter).

SATS-personalen som först inte visste hur lång en mara var, fattade sen grejen och vi fick varsin gratisgainer som 1:a pris när vi var i mål. Då hade vi varit på gymmet i stort sett hela dagen.

Jag och Karin med våra gainerpokaler!

När jag gått i mål kände jag mig helt okej. Hade inte speciellt ont någonstans även om längdåkningsknäet var lite stelt. Just ja, trampdynorna var också lite ömma. Och benen lite stela och stappliga. Framförallt högervaden (min supinationssida). Men annars så lever jag. Och mår bra som fan!

Efter att ha bränt runt 3900 kalorier, skrikit i duschen eftersom skavsåren (främst Karins) bränt och svidit, avslutade vi på Pizza Hut där vi delade en pizza. Snabb mat som låg inom minsta möjliga avstånd från gymmet. Sedan stapplade vi hem. Inatt sover vi gott!