Tis 4 feb: Jäkligt otrevlig spinning

Dåligt humör blir till toppenhumör - när jag tränar.

Spinning och grejer

Det var en sådan där dag. Som började ganska bra, i och för sig, men som sedan knöt en knut på sig själv. Efter ett jobbtelefonsamtal med en spydig person i Göteborg tyckte jag att hela världen var otrevlig. Till och med när jag gick det korta stenkastet från jobbet vid Hötorget till SATS vid Hötorget tyckte jag att folk var otrevliga utan att någon egentligen gjort något annat än gått i vägen för mig.

Men sedan - när jag klivit in genom gymdörren, bytt om, satt mig på spinningcykeln (och träffat på mycket trevlig bloggläsare) var det som om världen smälte och la sig i min hand. Allting blev med ens väldigt trevligt. Och jag blev lugn och harmonisk och sådär galet träningslycklig. Och Glenns 55-minuters spinningpass var sådär skönt utmanade som det liksom ska vara. Benen kändes förvånandsvärt okej trots milen i söndags. Visserligen var de inte särskilt explosiva, men de kom igång riktigt bra på spinningen.

Sedan följde förvisso ett mycket tråkigt gult (förkoreograferat) 30-minuters spinningpass med skitmusik. Men att det inte var sådär toppenbra gjorde inte så mycket. Till sist ett corepass som pricken över i:et. Jag tycker fortfarande att coreträning är det bästa som finns men att jag egentligen tränar det bäst själv. Tyvärr kan jag fortfarande inte stödja på mitt vurpade längdskideknä så jag fick göra några alternativa övningar när Resten & Co stod på alla fyra.

Nu har jag precis gjort något jag aldrig gjort förut - ätit bearnaisesås. Det blev Knorrs nya såskoncept (i vacuumförpackad påse) tillsammans med en massa lövbiff. Lövbiffen var god. Och såsen? Tja, sådär. Jag kommer nog aldrig bli ett beasåsfan.