Jag saknar den där järnviljan. Och jag är jäkligt avundsjuk på dem som har den.
Att (inte) ge upp
Det är inte ofta jag skriver om kontroversiella saker. Idag gör jag det.
Jag har ingen järnvilja, ingen superstark envishet eller total målfokusering. Visst kan jag vara lite envis ibland, ge mig sjuttsingen på att jag ska klara av grejer och nog är jag både ambitiös och driven. Men jag har inget pannben av stål. Tyvärr.
Har jag till exempel gett mig tusan på att inte äta choklad vet jag att jag kan klara av det ett tag, men nog sjutton kommer det en dag då jag "ger upp". Omvärderar syftet och inser att uppoffringen inte är värd det. Denna omprioritering drabbade mig på sextimmarsloppet i Skövde, och den skulle drabbat mig på löpbandsmarathonet om det inte var så att Coola Karin stod bredvid och eftersom hon ändå skulle fortsätta springa en timma till var det lika bra att jag också fortsatte. Det drabbade mig på Vasaloppspåråkningen och det drabbar ibland mina matvanor.
Jag är lika avundsjuk som verkligen går spikrakt på sin uppmålade linje som jag är på de som pigga och glada vaknar av sig själv och går upp klockan 06.30 varje morgon.
So far so good. Inget kontroversiellt. Men det är nu det kommer. Det kontroversiella. Det som jag tror många kommer feltolka:
Personer som drabbats av självsvältssjukdomar går också hårt på sin linje.
Jag tycker det är fascinerande. Det är ett sjukligt beteende att inte äta och det är inte svälten som jag är avundsjuk på. Det är inte förmågan att inte äta jag vill åt. Men jag beundrar styrkan att hålla fast vid något trots att det är svårt. Jag ser upp till den envishet som gör att man fortsätter trots att det gör ont och det hade varit lättast att ge upp.
Jag vill ha sådan styrka. Inte att använda till självsvält. Men att dra nytta av under marathonlopp, sega backar och långa raksträckor. Jag vill utveckla förmågan att nöta kilometer efter kilometer och stänga av allt annat. Det är vad jag vill.
Jag försöker öva mig i mental styrka. Ser backar som ett nödvändigt ont och skulle vilja springa en evighetslång raksträcka bara för att. Men det är skitsvårt. Jag hoppas få in en riktig utmaning i sommar i form av ett 24-timmarslopp i Hallsberg. Hur sjutton ska man annars öva upp pannbenet?
13 maj 2008
Avundsjuk
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Hmm, förstår helt vad du menar.
Jag har själv haft ätstörningar, och den envisheten och megaviljan att genomföra allt man tar sig an finns kvar idag flera år efter jag blivit frisk...Dock önskar jag att jag istället, ibland, bara kunde ta saker på lite mindre allvar och inte göra en prestation/tävling av allt. Ta en joggingtur i skönt tempo, istället för att köra alltid på max. Jobba i normaltakt istället för att överprestera etc. Jag längtar just efter den balansen, så det du kallar järnvilja är inte alltid bra:-)
Tack för en bra blogg!
//Veronica
Jag kan inte annat än hålla med dig - tycker inte att det är särskilt kontroversiellt. De flesta jag har träffat som har eller har haft en ätstörning har också en vilja av stål, och det finns inte i deras världsbild att ge upp. Men det är ju i mångt och mycket en nackdel också, att envist hänga sig fast vid något, och att aldrig kunna klara av att ge upp - och jag menar verkligen klara av, istället för att hänga sig fast vid något som en ettrig gammal terrier. Två sidor av samma mynt, vet inte om någon av dem är bra. Helst ska man väl hitta balansen på kanten (ursäkta ordvitsen... :)
Veronica & Mela:
Då vill jag omformulera mig - det är balansen jag vill åt! Det är så synd att det bästa av båda världar ska vara så ouppnåerligt!!! Jag förstår vad ni menar att bara järnvilja inte heller är helt sunt...
Mycket intressant inlägg, Puma. Jag tror jag förstår hur du menar. Men jag tror också att det finns en hake med det du önskar dig. "Viljemetoden" bygger liksom på en kamp, mer eller mindre ständigt pågående. Mot chockladen, mot cigaretterna (god forbid!), mot uppskjutande av träningspass, mot att bryta ett lopp - vad det nu är frågan om. Jag tror därför det är så förbaskat svårt, och det krävs en nästan (för att inte säga äkta) sjuklig fixering för att klara den kampen som segrare i varje delfight.
När du stod där brevid Nike på löpbandet och du lika gärna hade kunnat ge upp - vad fick dig att fortsätta om det nu inte var viljan? Det tycker jag är en intressant detalj. Du beskriver det som om du lika gärna kunde fortsätta, dvs. du kämpade inte mot något utan snarare flöt med.
Nu låter det som om jag håller på att barka iväg i något megaflummigt, men jag tror att man måste hitta "nycklarna" för vad som får en att ticka vidare. För med vilja kommer man bara till en viss gräns. För mig är det att ha så stora mål att jag inte har "råd" att sjappa, och att det jag håller på med stärker en självbild av något jag tycker om att identifiera mig med. Jag "snyltar" också på andras viljor, tänker t.ex. på Yannis Kouros eller Rune - eller Nike och Puma på löpbandet för den delen :-). Det jag gör är i harmoni med mig själv, liksom. För mig är det balans.
Om jag tänker på mina erfarenheter av längre träningspass eller lopp så hamnar man kanske efter ett tag i en fas då man känner att man måste börja bita ihop och gå på ren vilja. Typ "nej fan, det här suger, men jag får fan inte ge mig". När hjärnan börjar röra sig i de trakterna så vet jag att jag måste börja tokfokusera på "the action", dvs. släppa allt vad kamp och envishet heter. Utan istället bli så enkelspårigt inriktad på det jag gör, mitt steg, mitt tempo, som bara möjligt. Det är som en annan hjärna slås på, liksom.
Sorry för den långa kommentaren, men jag tycker själv det är intressanta och viktiga frågor.
Fredrika! Vilken bra kommentar! Tror du hittade många bra punkter där.
Puma! Vilket smart inlägg! Jag vet att du vill ha det där pannbenet, vet att du tycker att många i din omgivning har det. Själv är jag tveksam till att du saknar det. Ändå. Vet inte om jag hade genomfört vasaloppet, vet att jag ibland stannar och avslutar när jag hade kunnat koppla på ett sk pannben. Tror det beror lite på dagsform ändå, eller kanske snarare vilken grad av inre motivation man har för just den uppgiften man utsatt sig för. Kanske är du mer motiverad att springa klart ett marathon än du är att åka klart ett vasalopp?!
Det vet jag att jag är i alla fall.
Marathon var för mig något som min kropp, nånstans långt innan och långt inifrån sa till mig att det här kommer du att klara. Den inre motivationen var hög. Sen, när kroppen skrek på södermälarstrand var det inte pannbenet som gjorde att jag fortsatte. Nä. jag skulle i alla fall inte vilja kalla det det. Det var den inre känslan, vetskapen att jag kunde fixa det eftersom massa folk gjort det före mig. Det var inte "fan nu gör det ont men jag vägrar att ge upp" (som för mig är pannben) (eller att svälta sig till 42 kg, eller skära rakblad genom huden, eller springa tills man svimmar - dvs, det var INTE jag KAN inte ge mig därför jag bestämt mig för att inte göra det)
Det jag försöker få fatt i är att det inte var mentalt, inget mentalt beslut att fortsätta springa. Det mentala beslutet låg i att hamna i rörelsen. Jag rör fötterna såhär. Jag rör armarna såhär. Jag kommer snart komma till en vattenstation, där ska jag dricka två vattenglas, hälla ett över huvudet och smutta på energidrycken... Beslueet att fötterna rörde sig kom längre inifrån än vilket pannben som helst.
Den inre motorn kan ställas in, det är jag övertygad om. jag lider med dem som ställt in den tokigt. Mot självsvält, eller annat skadligt. Jag är övertygad om att din mentala motor är inställd på marathon. Hela hösten, vintern, våren har du andats marathon. Ditt inre vet att det är det som ska genomföras.
jag tror det är dax att sluta tvivla och börja lita på din förmåga. Vi andra gör det redan!
När jag verkligen bestämt mig för något, finns det inte i min sinnesvärld att ge upp. Den benhårda viljan har tagit mig långt men vid fler än ett tillfälle har bekanta dragit i nödbromsen. (Att kämpa livet ur sig är enklare än vad man tror...) Jag tror att styrkan är att inse att det inte är hela världen att misslyckas. Det går för det mesta alltid ett nytt tåg.
Det låter som Sofy och jag är lite inne på liknande spår :-) Och jag måste bara få ansluta mig till den sista meningen, för jag hör absolut till dem som tror på dig Puma!
Mycket klokt har sagts här och jag är benägen att hålla med. Din inre motor och vilja finns, du har det där pannbenet. Det du kanske kan behöva när du känner att jävlar anammat sviker är en hare som driver dig framåt, skriker på dig när du börjar svikta och pushar dig de extra metrar du behöver. Landslaget har sin tränare, friirottare sina coacher och styrketränare sina PT:n. Jag märkte att min drivkraft och vilja ökade när jag var på boot campet, när vi skrek åt varandra att orka mera och kämpa för målbilden.
Som Sofia säger: du måste börja lita på att du kan och att du om någon har viljan att genomföra de mål du satt upp. Det är rätt tydligt genom att läsa kommentarerna här att vi andra tror på dig stenhårt!
Kram!
Ni skriver så bra saker allihopa. Jag ska gå in här och läsa när jag tappar tron på mig själv ibland. Kanske sviker mig mitt eget självförtroende ibland.
När jag förbereder mig mentalt på utmaningar, som marathon (förberedelsen har redan börjat) tänker jag att jag ska göra som Mela, göra som Sofy - och fortsätta trots att det är svårt, varmt, tungt och jobbigt. Försöka gå utanför mig själv liksom. Det är precis som du skriver Fredrika, att bli "enkelspårigt inriktad" - för det är dit jag vill komma, men också hit det är svårt att komma.
Med Sofys inlägg undrar jag om jag har den verkliga viljan? Jag vet inte varför jag vill göra knäppa saker. Jag har inte riktigt formulerat min egen drivkraft. Kanske måste jag analysera mig själv lite mer för att komma åt den där viljan.
Ruth, du är dit jag vill komma - ibland. Men jag vill åt den balansen som dina vänner försöker ge dig ibland! ;-)
Erikas förslag på en hare eller en mental tränare vore bra. Men jag vill ha den i huvudet. Och lita på att den finns där även efter 39 km!
För mig som "vanlig dödlig" tycker jag dock att du har en vilja och inställning som iaf jag imponeras av... men allt är väl relativt. ;)
haha gu va långa kommentarer du har fått! :)
Mycket bra inlägg. Det hela börjar i skallen: utan mental styrka ingen fysisk styrka. Så steg ett är nog att fundera igenom: vad vill jag, varför vill jag det och vad är jag beredd att offra... Analysera först, gör sen!
Mycket kloka kommentarer. Söker också en sorts balans när det gäller det mentala tänket. Frågan är bara vart man hittar det.
Jag tror att du har all vilja som behövs! Kram
Skicka en kommentar