Mån 12 maj (forts.): Lidingömilen

Jag invigde mina nya skor idag. På anrik mark på Lidingö. Under de två sista kilometrarna kände jag mig som Magnus Uggla - som en kung! Fast inte i baren...

10 kilometer terräng

Det brukar inte vara så lätt att springa på Lidingö. Det brukar vara backe upp och backe ner tills jag liksom inte orkar mer. Idag var det inte så. Idag gick jag i mål utan att vara speciellt trött. Ändå hade jag bränt på ganska bra de sista två kilometrarna. Så pass bra att grabben sa att nu skulle vi haft pulsklockan med, bara för att se hur fort det gick. Vadå, undrade jag. Vad gör det för skillnad om vi har pulsklocka eller inte, det går väl inte fortare för det.

Jag sprang i mina nya Adidas Adistar för första gången. Jag vet, det är ett jäkla tjat om dem men nu är de äntligen invigda! Jag vet inte om det var tack vare dem som jag sprang på i vad som brukar vara över min förmåga, eller om det var tack vare kladdkakan med vaniljvisp som kompletterade det tidigare IKEA-besöket. Jag hade hur som helst både energi, lust, motivation och ork.

Vi bytte om i bilen.
Det är himla bökigt att komma i sportbh:n på ett smidigt sätt...

Solen låg som en spegel över Lidingös stramremsa och skogen fångade det mesta av vinden. Några fåglar gjorde oss sällskap och det var lugnt och tyst och stilla. Som gjort för löpning. Bland mina terrängrundor: Lidingö, Ursvik, Hellas, Prins Bertilstigen i Halmstad och Erstavik/Saltsjöbaden, är det Prins Bertil i Halmstad, Lidingö och Erstavik/Saltsjöbaden som ligger högst på topplistan över mesta njutningen och vackraste vyerna. Jag ser fram emot sommaren. Att bli lättare, snabbare och jaga den där flygande känslan på skogsstigarna under solgasset. Det kommer bli en sjujäkla sommar helt enkelt!

När känslan är sådär sjukt skön, kommer jag alltid att tänka på Magnus Ugglas låt "Kung i baren". Jag är inte kung i någon bar, men i min värld är jag kung i mina löparskor.