Tis 6 maj: Vass fartlek

Det var jag som ägde stan ikväll!

Fartlek mitt i natten

Nix skriver att kvalitetspass efter klockan 22 inte är det otpimala. Han har fel. Kvällens pass med start klockan 22.20 var något utöver det vanliga. Det var fantastiskt. Det var jag som var kung i stan!

Planen var att köra 6-8 kilometer fartlek. Det blev 8.5 kilometer. Fartlek såklart. Från Zinkensdamm ner mot Västerbron i lugnt tempo. Sedan första tempoökningen: uppför bron. Det var en piece med kaka. Av de stela benen kändes inget. Baksida lår samarbetade. Jag ökade takten och blev knappt anfådd. Hade Safri Duo i öronen, och musiken var lika bra som utsikten över vattnet var bedårande.

Efter bron svängde jag vänster, ner mot vattnet. Gångvägarna skulle ta mig mot Lilla Essingen. Sprang lite lugnt ett tag, men ökade omedvetet farten uppför en backe. I mörkret är backarna inte lika branta. Förra gången jag sprang här kändes backen seg. Idag var det knappt så jag märkte av den. Hann med en till lite längre fartökning innan jag förvånat upptäckte att jag var framme vid Lilla Essingen.

Bestämde mig för högervarv runt ön. En ensam båt kom farande bredvid mig och jag sprang fartlek mellan lyktstolparna medan våren kittlade i näsan. Korta rusher den här gången. Halvvägs runt ön upphörde gatlyktorna. I mörkret blev raksträckorna kortare och mina tempoökningar längre. Snart befann jag mig vid Västerbron igen.

Från Kungsholmshållet ser uppförsbacken över bron kortare ut. Men det är en synvilla. Backen är fortfarande lång. Som om det skulle göra något. Ikväll var det jag som var oövervinnerlig. Jag lade i växel efter växel men det var som om det inte gick att bli anfådd. Inte ens när jag fartlekte uppför Hornsgatan ville pulsen slå fortare än sekundvisaren på klockan. Det kändes bra, lätt. Men lite bisarrt. Jag befinner mig i Sveriges största stad - men mötte knappt en människa. Inte konstigt att det var jag som ägde stan ikväll!