Viktklubb

Jag vet. Jag sa att jag skulle regga mig för några veckor sedan. Jag gjorde det idag.

Aftonbladets Viktklubb

Idag har jag ätit för mycket. Jag visste om det redan innan jag registrerat allt jag åt på Viktklubb. Anledningen heter ett jobbmöte på Sandys (på Sandys hemsida kan man se vad man äter) som var planerat efter mitt andra jobb. Det är svårt när man ska hinna med heltidskonsultuppdraget samtidigt som jag ska klara av mina andra trekvartsfartsuppdrag som löpet samtidigt. Det blir dubbelt upp. Mycket jobb och hjärnaktivitet betyder ett trött huvud som behöver energi för att orka fortsätta tänka. Jag har fortfarande en massa texter som borde skrivas ikväll. Istället har jag registrerat mat på Viktklubb i nästan två timmar. Det går för jäkla långsamt. Jag tror det är något fel på siten. Datorn är sprillans ny, cacheminnet i stort sett tomt och alla andra sidor laddas som smort.

Mitt mål är att ligga på 1700 kalorier per dag. Idag ligger jag på plus-minus-nolläget. Nämligen 2300 kalorier. På den här nivån går jag varken upp eller ner. Men, och det här är ett stort och glatt och positivt "men": jag har nästan lyckats med mina nivåer av kolhydrater, proteiner och fett!

Min matcirkel för idag visar på ca 30% kolhydrater, ca 34% protein och ca 35% fett. Egentligen borde proteinerna ligga på 40% och fettet lite lägre, helst strax under 30% men jag är nöjd med kolhydraterna. Dessutom består dagens fettintag av lax till lunch och avokado till middag. Så det är kalasbra fett.

Nu ska jag sova fort som fan. Joggingskorna väntar på mig i arla morgonstund.

(Puss på dig grabben som är i Åre. Jag har inte bestämt mig för om jag är mer avis på dig än jag saknar dig, eller om det är tvärtom... Men när du kommer tillbaka vill jag att du springer tempo- och intervallpass med mig, ok!)

Dagens utmaning!

Det var svårt att hålla i benen imorse!

Vilodag

För en gångs skull var det svårt att inte gå upp 05.50 för att springa en vända innan morgonhysterin satt igång på riktigt. Jag var så inspirerad av gårdagens löppass och nojjig över att löparglädjen skulle svalna och försvinna. Men - det är viktigt med vilodagar. Lika glad som jag är för min återfunna löparkänsla, lika rädd är jag för skador. Jag försöker hålla mig till min träningsplan: två träningsdagar följt av en vilodag. Jag kan ibland tycka att vadå, 30 minuters jogging är väl ingen direkt träning. Men det är det ju!

Imorgon bitti är det dags igen: för löpning, för spinning och för afro (om allt går enligt plan).

Sön 30 mar: Jogging med Serena Williams

Jag har gjort det - med sällskap!

Gnistan är tänd

Jag har börjat löpträna. Vadå, tänker väl ni, det har ju jag gjort länge. Sanningen är den att jag inte tagit många seriösa joggingsteg sedan 6-timmarsloppet i Skövde. Det var några veckor sedan, men det känns som en mindre evighet.

Jag har inte längtat efter löpningen. Jag har varit alldeles för rädd. Jag är fortfarande skräckslagen. Prestationsångesten är enorm. Hade jag inte haft ett analkande Göteborgsvarv eller Stockholm Marathon hade det varit lugnt. Då hade jag kunnat springa mina rundor, långpass varvat med intervaller, utan press. Nu är läget annorlunda. Nu har jag något jag måste klara. Den pressen är rätt så jobbig. Den icke-existerande tävlingsmänniskan i mig darrar redan.

Det kändes svårt innan jag kom ut. Hur skulle första löppasset gå? Det var en hög mental mur jag var tvungen att komma över. Lättaste sättet att klättra över den var att inte tänka. Sagt och gjort, jag tryckte igång autopiloten och satte på mig mina träningskläder. Jag hade inte en enda förhoppning inför passet. Inte en enda målsättning. Det enda jag skulle göra var att springa i det tempo som kändes bra med "Serena Williams Intervals" i lurarna.

De tio första joggingmetrarna reflekterade jag inte ens över hur det kändes. Det kan vara skönt att inte behöva analysera allt hela tiden. I takt med mina steg vaknade en glöd under mina fotsulor. Förutom att min tröja ideligen gled upp över magen kände jag mig bekväm i löparspåret. Det är här jag hör hemma, trot att jag är långsam. Det bästa av allt är att jag sitter här med en bultande lyckokänsla inombords - och jag har inte ens försökt tvinga fram den. Facklan är tänd. Jag är på banan. Löpning är kul!


Serena Williams var ett bekvämt sällskap. Hon följde med under 30 minuter och tre gånger ville hon att jag skulle dra upp tempot under fyra minuter. Musiken var bra. Inte wow men medryckande. Serena pratade med mig under passets gång, peppade mig när det bara var slutspurten kvar, påminde mig att inte tappa alltför mycket i tempo mellan tempoökningarna och undrade ibland hur jag mådde. Det var helt enkelt kul att ha henne med och hon är värd de 90 spänn hon kostar via Itunes om man för en gångs skull vill vara laglig...

Träningsmusik (igen)

Det är nästan alltid musiken som gör skillnaden. En riktigt bra låt får mig att tömma alla depåer till 110%. Den jagar bort tröttheten. Skrämmer iväg mjölksyran. Den får trötta ben att spritta av energi, tomma huvuden att fortsätta vilja köra. Hårt. Länge. En riktigt bra låt, helst en kraftfull finallåt, ger allt - och tar allt.

En nästintill perfekt spinninglåt är Safri Duos Samb Adagio. Den låten känns i kroppen! Bubblare är Safri Duo Ritme de la Noche.

Safri Duo är klassisk spinningmusik. Den låt jag hört oftast och längst är just Safri Duos Prelude. Den finns nästan alltid med på bästa instruktören Pias pass. Och den fanns med igår på Camillas pass. Den är sjukt, grymt, otroligt jäkla bra. Det är knappt att jag vågar lägga den på Ipoden. Den är lite för magisk för det.

Shoppingtips i mataffären

Söndag och sol och halva Stockholm är ute. Men inte jag. Jag sitter hellre här, under min korkek...

Söndagsshopping

Hade jag varit en vanlig fullt normal människa hade just nu varit den perfekta tidpunkten för min söndagsjogg. Men se så är det inte. Jag är visserligen en fullt normal människa. Men jag är långt ifrån vanlig. Jag kan inte springa mitt på dagen. Det går. Men det går jävligt dåligt. Så jag inväntar eftermiddagen och det lätta skymningsmörkret och kollar hur det står till med löparformen då.

Istället sitter jag här i min sköna klassiska gräddvita Klippansoffa från Ikea. Min alldeles egna korkek. Jag har otaliga webbsidor uppe på skärmen: alla SATS-scheman från de anläggningar jag tycker bäst om plus fyra eller fem sidor med WorldClass-scheman. Jag har ett tre veckors gratiskort på WorldClass jag ännu inte börjat utnyttja... planeringen är i full gång!

Jag har också hunnit söndagsshoppa. Laddat kylskåpet inför den nya veckan. Utifrån det ärendet har jag fyra saker att säga:

1. Min Konsumbutik på Zinkensdammhörnan må vara svindyr. Men oj vad jag är bortskämd med deras ekologiska frukt- och grönsakssortiment. Jag provade både Hemköp och PrisXtra vid Mariatorget men där fanns i stort sett inga ekologiska frukt och grönsaker alls. Fy skäms på dem!

2. Mycket träning betyder mycket tvätt. Jag blev lite förvånad av att läsa DN Konsuments undersökning där det visade sig att de dyra tvättmedlen var dåliga och de billiga var bäst. Allra bäst var Willys. Otippat!



3. Igår hos Nilla "drizzlade" (finns det någon bra svensk översättning på drizzle?) jag över lite krämig balsamvinäger över min ruccolasallad. Hur gott som helst! Jag var tvungen att själv investera i en liten (ja, de är små!) flaska idag. Plus en låda ruccola såklart.



4. Har ni smakt Fun Light lemon/lime? Om inte - gå och köp! Uppfriskande och osöt. Helt klart min favorit ur Fun Lightsortimentet. På stark andra plats kommer rabarbervarianten.

Lör 29 mar: Varierad träning

Vad ska man göra när man inte har något särskilt för sig. Spendera dagen på gymmet såklart.

Konditionsstationer

Det finns mer än löpband och spinning som vässar konditionen på gymmet. Roddmaskin, rotex, "skatemaskin" och crosstrainer till exempel. Jag passade på att köra allihop. Inte i en timma eller så, men väl 10 minuter. Det gav mig (effektiv) träning med en puls på runt 80% av max.

Rodd må vara jobbigt, men mest jobbigt är det för rumpan och den ihärdiga träsmak i baken som kommer efter redan 10 minuter. Jobbigare, för flåset och benen, är definitivt "skatemaskinen". Geez. Den tar något så fruktansvärt och svetten bara rinner och rinner.

Mellan alla mina minutrar maskinkonditionsträning körde jag en hel del magträning: bland annat crunches på pilatesboll med fötterna mot väggen. Gör jag det rätt svider det så skönt, så skönt i magmusklerna efter bara några små, små rörelser.



Gymdagen avslutades med 90 minuter spinning med SATS piggaste instruktör: Camilla. Hon är ingen vanlig instruktör. Hon är omtyckt och hon är omtalad. När jag gick min journalistutbildning fick vi i uppgift att skriva ett porträtt om någon som "stod ut" lite. Jag valde Camilla. Det var jag inte ensam om. Det visade sig att Camilla hade blivit vald för exakt samma ändamål förut. Det förstår jag. Hon är verkligen en instruktör med personlighet.


Jag har väntat ganska många år innan jag slutligen hamnade på ett av Camillas pass. I början var jag inte så säker på om jag tyckte om det. Men på slutet var jag övertygad. Det var riktigt bra: jag gillade upplägget och jag gillade musiken. Men än bättre: passet var fruktansvärt, fantastiskt jobbigt. På slutet radade hon upp tunga, sköna block som slukade all den sista energin som behövde komma ut. Vad sägs om sex minuter stående cykling med konstanta motståndsökningar (precis efter en låt där jag också stod i sex minuter) till exempel?

Det blev lite av en helträningsdag: 3 timmar och 10 minuter med en medelpuls på 69% (jag stängde aldrig av klockan mellan stationerna eller under de korta vilopauserna så jag är nöjd med pulssiffran). Jag nådde som mest en maxpulsnotering på 89% vilket stämmer väl med min känsla. Dagen bestod inte av toppmaxträning, men väl intensivträning.

Dagens shopping: handskar som funkade riktigt bra på spinningsadeln. Anledningen till köpet var att jag får så ont i händerna av det hårda cykelstyret. Jag brukar lägga en handduk på styret som jag har händerna på men då blir händerna lätt uttorkade istället.

Rötjut

Jag fortsatte att ta hand om hjärtat även senare på kvällen. Det vankades mat och vin hos Nilla och jag var bjuden!

Nilla har väldigt stora vinglas, så det gick åt ganska mycket vin - trots att vi bara var två. Mycket roligt träningsprat och mycket annat ännu roligare prat hanns med innan jag kom hem samtidigt med söndagens morgontidning strax efter 04.00 imorse. Stort tack Pernilla!

Idag känns kroppen mer sliten än huvudet faktiskt. Jag har varken träningsvärk eller huvudvärk men benen känns allt annat än explosiva. Det blir spännande att se hur eftermiddagens intervaller med Serena Williams går...

Träningsmusik

Finland kan väl inte göra bra musik? Jo, minst en bra låt finns faktiskt. Dessutom är det en ypperlig träningslåt. Den har följt mig på ganska många löparrundor. Räddat mig från psykbryt på raksträckor. Piskat på mina ben i uppförsbackar. Fått fötterna att trampa fortare i svaga utförslöp.

Jag pratar om Hanna Pakarinen och låten Leave Me Alone, från 2007 års upplaga av ESC.




Nu go' vänner, ska jag iväg och träna. Klockan 13.40 är jag på gymmet. Klockan 17.40 planerar jag att gå därifrån. Planeringen är spikad - nu ska den genomföras. Återkommer framåt nattkröken med en rapport för efter träningen ska jag och Nilla icke-träna med mat och vin. Trevlig träningslördag på er!

God helg!

Äntligen helg. Äntligen hemma. Äntligen snart en ny vecka.

Planen

Fick sms från Coola Karin idag. Hon är på cykelläger i Laholm. Idag hade hon sprungit 7km på morgonen, cyklat 100km på dagen och sprungit 5km till på kvällen. Tror ni jag är avundsjuk eller. Jag är så avundsjuk att jag kan skriva det i både fet stil och stora bokstäver!

Denna vecka har jag en alldeles egen chans till träningsrevansch på mig själv. Grabben har precis gett sig av till Åre (igen!) för en veckas skidåkning vilket betyder att det är bara me, myself and I nästa vecka. Perfekt. Då har jag inget annat att göra än träna på kvällarna (och tyvärr även jobba som en tok på dagarna). Dessutom kan jag åter börja boka SATS-klasserna från och med imorgon. Snacka om att nästa vecka är som upplagd för svettiga kvällar!

Att träna mycket

Det snackas ofta om att träna för mycket. Min uppfattning är att gränsen är mycket relativ. Hade någon bloggare tränat som den kvinnliga triathleten Tove Wiklund hade det säkert blivit ett ramaskri. Här är det tuffa morgon-, kvälls- OCH eftermiddagspass som gäller. Simning, cykling och löpning. Träningspass ofta långt över timman. Dessutom livnär sig inte ens Tove på sin idrott. Hon jobbar - samtidigt. Hon är alltså en av oss vanliga dödliga. Mycket intressant.

Tove Wiklunds träningsschema finns att läsa i svenska Runner's World (nr 3). Tyvärr har jag ingen scanner här hemma...

Själv är jag inne i en liten träningsdal just nu. Jag hinner liksom inte riktigt med i den takt jag brukar i och med den nya jobbsituationen. Så fort den blir lite vardag hoppas jag kunna återgå till fullt ös medvetslösprincipen.

Tor 27 mar: Body pump + spinning

= lite jobbigt.

Uthållighetsstyrketräning

Jag lyckades gå i tid från jobbet så att jag hann med pumppasset som började 17.30. Det var länge sedan jag körde pump. Säkert två år sedan. Men varenda rörelse var sig lik. Varför heter då passen "body pump 65" och liknande - är det bara musiken som skiljer?

Jag tyckte allt att pumpen var lite tråkig. Jag försökte få in Coola Karins pumpglädje men lyckades inte riktigt. Jag tror inte jag har något pumptålamod. Att stå och göra samma sak i tre minuter är inget för mig. Men visst kan det vara bra med ett pumppass nu och då. Och visst är jag lite trött i musklerna just nu!



Spinning

Man kan tro att det är Vätternrundan och inte Stockholm Marathon jag ska genomföra senare i vår. Medan löpningen lyser med sin frånvaro nöter rumpan flitigt spinningsadeln. Jag ska ta tag i löpningen igen, det har jag lovat mig själv. Definitivt till helgen. Då fasen...

Det var Terese som satt på instruktörssadeln ikväll. Jag och Nilla, som även pumpat passet innan, körde som tokar. Fast det känns mest som att det är Nilla som kör som en tok, hon har högst kadens på pedalerna. Och så är det hon som grymtar och skriker. Själv har jag hört att jag ser ganska oberörd ut trots att jag sitter på sadeln och nästan dör. För jag är nämligen inte alls oberörd. Inombords pirrar kroppen farligt nära mjölksyrenivån och flåset tänjer bröstkorgen rejält. På ett foto från målgången av St Eriksloppet för två år sedan ser jag väldigt otrött och stabil ut. Sanningen var den att jag just då inte kunde stå upp utan att må illa. Jag kunde inte gå utan att hålla i någon. Men på fotot märks inget av det...

Spinningsalen ikväll var halvfull och ganska tom på den där magiska känslan som finns på måndagsklasserna. Men jag gillar Tereses pass. Bra musik och bra upplägg. Avslutet på första etappen med sex minuter backe, varav tre minuter stående i snabbt tempo, tog ordentligt på krafterna.

Fast food

Jag kom hem lagom till Du är vad du äter. Ett hatobjekt för många men jag gillar det. Jag anammar inga av fröken Skippers metoder men de resultat deltagarna når inspirerar mig. I pauserna fixade jag lite snabbkäk: äggröra (bara ägg, inget annat), strimlat kalkonkött, avokado, keso och tomat. Snacka om att jag är proppmätt!

Kaseinprotein

Smaken är som baken.

Night Pro

Hemma hos mig har det stått en flera kilo tung säck med wheyprotein. Hemma hos Coola Karin har det stått två stora burkar kaseinprotein. Jag bör inte dricka wheyprotein eftersom det är ganska snabba proteiner. Karin bör inte dricka kaseinproteinet eftersom hon får ont i magen. Så vi bytte!


Nilla kräktes nästan bara vid blotta tanken på kaseinproteinet. Hon har en likadan burk, Night Pro, i hallon/smultronsmak. Men smaken är som baken. Jag tyckte att just den smaken var helt ok. Ännu godare var nog chokladsmaken. Konsistensen var ganska krämig men framförallt fluffig. Som sagt, smaken är som baken.

25/3: Nästan väldigt lång spinning

Det skulle vara kul att träna spinning en hel dag. I väntan på det var tanken att vi skulle köra 3 pass på raken...

Långträning

SATS Odenplan är generösa och bjuder på många spinningpass på raken om kvällarna. Det är lätt att få ihop 3 timmars cyklande. Ja, faktiskt även 3.5 timmar om man väljer att anta mastodontspinningutmaningen en tisdagskväll. Det gjorde vi: Coola Karin, Nilla och jag. Eller, nästan jag. Tyvärr drabbades jag av dålig tajming på grund av nya jobbuppdraget och missade första klassen. Medan de andra två galningarna körde de riktiga 3.5 timmarna fick jag helt enkelt nöja mig med 2.5 timmar. Det har jag ju kört förut så det är egentligen inte så mycket att hänga i julgranen. Men jag hänger nog upp prestationen på en liten gren långt nere vid julgransfoten ändå.

Det är inte orken som är den största utmaningen under långspinning. Det är tamigsjutton rumpnötandet. Det som alltid gör sig påmint under uppvärmningen av pass nummer 2 - när man hinner känna efter hur kroppen mår. Det gör ont och är obekvämt på ett obeskrivligt sätt. Det gör inte skavsårsont, men det skaver liksom ändå.

Resten av mitt coola kompani hade kört en blå 55-minutersklass när jag anslöt. Då väntade en gul (förkoreograferad) 55-minuters mellanklass. De gula spinningklasserna är verkligen hur trista som helst. Musiken är totalt ointetsägande och bara dålig. Men det där brydde jag mig inte om så mycket. Jag hade ju precis upplevt startskottet gå och jag var upptagen med annat. Att försöka köra på för fullt till exempel. Enligt mitt eget race och inte enligt den ganska trista förkoreograferade klassens upplägg.

Efter den blygsamma mellanklassen väntade machospinning. 70% biffiga killar och 30% tuffa tjejer. En ganska typisk uppställning för just den här klassen. Passet leddes av en kille och det märktes: på snacket och på musiken och till viss del på upplägget som bestod av en hel del långa, tunga block. Hela passet avslutades med Sveriges Radios "mål-jingel" som radiosporten använder när de rapporterar från hockey, fotboll eller bandy eller vad det nu kan vara...

Kvällens pass var på det stora hela en lite konstig upplevelse. Jag blev inte jättetrött, trots att jag körde på. Jag svettades på långa vägar inte lika mycket som jag brukar, trots att pulsklockan visade på ganska bra siffror: ganska exakt 150 minuter, 1500 kalorier, medelpuls på 73% av max, maxpulsnotering på 96% av max (och en lägsta puls på 22% av max).

Idag är början på resten av ditt liv

A new dawn, a new day, - a new beginning.

Hallelujah

Idag är början på resten av ditt liv. Imorgon också. Är det inte härligt, varje dag får vi en ny chans till omstart. En ny chans till att ta nya friska tag.


Idag är lite av en början på något verkligt nytt för mig. Det ska bli spännande. För en gångs skull snackar jag inte träning eller kost, även om det kommer få positiva träningskonsekvenser...

Jag driver eget företag tillsammans med några kollegor. Därför kan jag ibland ta mina långluncher. Därför kan jag ibland jobba hemifrån. Därför har jag kunnat vara uppe och åka skidor lite som jag vill (även om det inte skett så ofta i år - ändå har jag fått in runt 4 veckors skidåkning...). Idag skriver jag förhoppningsvis på kontraktet för ett långtids konsultuppdrag. Lönen är säkrad för ett tag framöver. Långluncherna och jobba hemmachanserna minimeras, men - det finns gym på jobbet med gruppträningsklasser och i närheten öppnar snart en ny SATS-anläggning. Spännande är bara förnamnet.

Om allt går som planerar väntar ikväll den största spinningutmaningen jag hitills varit med om. Jag har laddat träningsväskan med två flaskor Powerade för äventyret. Det är en ordentlig utmaning vi snackar om.

Välkommen till verkligheten

Crash, boom, bang.

Vardag

Jag gick upp 16.30 idag. Låg kvar i sängen och vägrade envist titta på klockan. Grabben hann både göra frukost och lunch och gå iväg för att träffa en kompis som är på genomresa. Med IPod-lurarna i öronen försvann jag in i Karin Alvtegens värld. Orkade inte göra något. Inte tänka på något.

Abstinensen slog till hårt denna gång. Varenda gång jag kommer hem från Åre är det som att jag ställer mig i en obarmhärtig kalldusch. Igår kväll kändes det rätt okej. Jag tyckte jag hanterade hemvändandet bra. Det kändes bra på tunnelbanan hem, trots att just tunnelbanan hör till de mest kritiska ögonblicken. Inget känns mer ogästvänligt än stökiga perronger, smutsiga tåg och ogästvänliga människor. Det är som att jag inte orkar med det. Men igår gick det bra. Imorse gick det sämre. Det som till slut verkligen slog undan benen var vågen som imorse visade rekordsiffror. Så mycket jag vägde imorse har jag aldrig vägt förut. Tre timmar senare vägde jag mig igen och då visade vågen 1 kilo mindre. Ironiskt.

Tjocksnoret i näsan och huvudvärken innanför pannbenet hänger envist kvar som kedjor som gör att jag inte ens orkar ta mig ur dessa lågskor jag har på mig idag. Dokumentären om killen som enbart äter Mc Donaldsmat i veckor snurrar på 2:an och när jag orkar ska jag försöka ta mig till någon mataffär för att fylla på kylskapet med sunda matvaror. Det krävs dock en hel massa energi för att orka ta mig de 250 metrarna till den lite större mataffären än mitt lilla Konsum på hörnet.

Dagen var tänkt att fyllas med ett långpass. Det enda långpasset som blivit av idag är slumrandet i sängen. Men imorgon är en annan dag. En ny dag med nya känslor och nytt humör. Det är lustigt hur allt kan förändras så snabbt.

PS. Karin Alvtegens böcker Svek och Skugga är något deprimerande, men fruktansvärt bra! Medan Svek berörde mig på ytan fick Skugga mig att fundera. Vems var skulden? Var Gerda den onde som inget gjorde trots att hon visste, enligt den teori Halina berättade för Axel i Västerås? DS.

Lör 22 mar: Att överleva skidåkningen

Det vore roligt att haft pulsklockan idag. Den hade nog visat på spännande siffror.

Skidåkarben

Det fanns en tid då jag blev förbannat trött i benen av att åka skidor. Det brände rejält redan efter halva pisten. Jag trodde jag hade dåligt tränade ben eller att jag åkte fel med för mycket "broms" på (jag är ingen raceråkare, jag är teknikfreak). Men jag älskade skidåkning så pass mycket att jag inte gav upp trots den snabba tröttheten.

Denna tid utspelade sig för inte så länge sedan. Epoken där jag alltid grinade illa inombords slutade så sent som i januari. Då gick mina "gamla" Technicapjäxor sönder. En skruv försvann någonstans i snön och bergen i Kanada. Det var bara två dagar kvar på skidresan och jag hade inga planer på nya pjäxor. Istället hyrde jag ett par pjäxor. Det finns inte ord att beskriva hur dåligt åkningen i hyrpjucken gick. Det spelade ingen roll om du har världens bästa skidor - om du har världens sämsta pjäxor blir bra åkning en omöjlighet. Hyra skidor kan jag tänka mig göra i framtiden, men hyra pjäxor? Nej tack.

Den skiddagen försvann till spillo och istället gick jag till en ordentlig boot fitter: FanatykCo (i Whistler). De tittade ordentligt på mina fötter. Analyserade hur de såg ut. Vilka pjäxor mina fötter skulle trivas i. Det tog ett par timmar. Jag provade och provade. Technica. Salomon. Head. Det slutgiltiga köpet gick loss på 6 000 kronor. Men det är bland de mest välinvesterade pengarna i mitt liv. Med mig hem till Sverige, och mitt nya sköna skidåkarliv, har jag ett par underbara pjäxor. Originalinnerskon är bortkastad och utbytt mot en innersko som är formad helt efter min fot. Det har gjort underverk. Jag, som har jobbiga problemfötter, skulle vilja skriva att jag åker skidor i bomull. Men då skulle jag ljuga. Pjäxor ska ju inte vara bekväma. Mina pjäxor är heller inga joggingskor, men skillnaden är enorm. Då var det tight och aj. Nu är det tight och skönt. Det har gjort mig så mycket starkare. Som om jag stått i jägarställning mot en vägg en halvtimma varje dag i ett halvår.

Idag åker jag både en och två och tre backar utan att behöva stanna. Jag ligger på, pressar teknik, kör till max och när jag stannar är det inte den brännande känslan i benen som stör. Det jag känner när jag stannar är hur pulsen slår. Snabbt, snabbt. För nu äntligen kan jag jobba genom svängen, med ben och fötter och allt, och det finns inget som gör ont. Inget som blir trött i förtid. Därför hade det varit kul med pulsklockan idag. Pulsen har stigit högt, högt, flera gånger idag.

Tväråvalvet. En Åreklassiker i solsken.

Gästrappet.

Fullt ös medvetslös (teknikmässigt, inte fartmässigt) utan "bränn" i benen.

Påsken ligger tidigt i år och det märks. Inget töväder i sikte. Minus 15 grader under natten bäddade för hårt före i pisten. Grabben klagade på isen och undrade om det fann skridskor i skiduthyrningen. Vadå is, undrade jag och älskade det hårda rena föret och mina Nordica Dobberman som skar fast ordentligt. Breda all mountainskidor i all ära. Men är det hård pist ska man ha något med bra grepp och som gör sig bäst på kant.

Kallt i bilen - trots värmefläkt. Växthuseffekten har åkt någon annanstans.

Men visst fanns det moln trots klarblå himmel. Mycket folk betyder långa liftköer. Långa liftköer betyder vassa armbågar och sura miner och skällande liftvärdar - i alla fall i Åre. Jag skulle vilja ta mig ett snack med Niklas Sjögren, destinationschef i Åre. Mycket folk i liften behöver nämligen inte betyda bu och gnäll och överkörda skidor... jag sitter här med svaren på alla Åres liftköproblem så jag hoppas han vill lyssna när jag ringer!

Här var det folk så det räcker och blir över...

I köer och folksamlingar där djungelns lag råder spiller jag allt det goda humör jag besitter. Att ta skidbussen hem mitt i rådande överbefolkade påsklovsvecka skulle förmodligen förstört hela eftermiddagen. Därför var det grabben som beslutade att vi skulle ta oss hem för egen maskin: på slalomskidor över fjällmyrarna. Jobbigt? Ja, naturligtvis. Jobbigt och helt klart värt det! Jag står ut med 20 minuters sega ben och armar bara jag slipper allt stök och bök och irritation i en kaotisk skidbuss. Dessutom brände de där 20 minutrarna ordentligt med kalorier, gav mig kanske lite extra framtida uthållighet i armarna och några snygga fjällvidder till minnesalbumet. Dessutom fuskade jag och drack en kopp choklad efter min "kycklingsås med sallad istället för ris" till lunch. Det man fuskar ska man sota för. Inte självdestruktivt. Bara rättvist.

Jag och grabben kämpar i sega uppförslut.

Eller, det är mest jag som kämpar. Fjäderlätta grabben flyger fram och väntar sedan tålmodigt på att jag ska komma ikapp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sota för nästa vecka. Mycket träning blir det. Imorgon åker jag hemåt och måndag kan därför bli till en enda lång träningsdag. På tisdag hoppas jag på mastodontspinning. Skavsåren i baken är inget jag tänker på nu. När det gäller träning hoppar jag först och tänker sedan. Den metodiken funkar inte alltid. Fråga grabben som skulle göra stunttrick (hopp från gigantisk snöhög med snorhala sneakers) igår kväll men som sträckte både en och två muskler i ryggen. Fråga yngsta brorsan som gav sig på en uppenbarligen alltför stor kicker i parken på brädan idag och slog höften ur led. Båda två lever och mår under omständigheterna bra. Jag hoppas på mindre skråmor och blessyrer nästa vecka.

Topprestation

Peak Performance. Topprestation.

Snygga kläder?

I gymnasiet på sena 90-talet var Peak Performance bland de coolaste klädesmärkena man kunde bära. I 8:an eller 9:an hade jag en tröja i tegelstensorange med Peaks gamla indianlogga som jag köpt billigt på Stadium. Det var jag inte ensam om. Halva skolan hade fyndat Peaktröjor på samma rea. Jag minns också polotröjorna, vita med höga kragar och loggan vid halsen. Ovanpå skulle man helst ha en skjorta från Polo Ralph Lauren (åh härliga Saltsjöbadsmode...). De var coola. Då.

Peak Performance står tryggt som varumärket som signalerar baslyx. I min värld är inte Peak Performance det trendigaste och hippaste som finns. Men varumärket utstrålar ändå någonting. Självsäkerhet, kvalitet, klass och stil. Peak Performance är attraktivt.

Hur pass snygga och roliga Peak-kläderna är, beror på vilken butik man besöker. Gå till Peak Performance i Whistler och utbudet är skralt och magert. Gå till Peak Performance på NK och utbudet är enkelspårigt och tråkigt. Men gå till Peak Performance i Åre eller Biblioteksgatan/Birger Jarlsgatan och jäklans vad jag kan tänka mig att shoppa grejer! (De två sistnämnda är Peak Performance flagship stores i Sverige och har "allt")

Jag är ett fan av Peaks sportigare kollektioner. Särskilt "spring 2008". Jag hittade många godbitar när jag var inne i Årebutiken och när jag bara gått ner några (okej då, 10) kilon ska jag öppna plånboken. Grabben är inte förtjust när jag är på mina shopping sprees men denna kommer han tillåta!

På fotot ser den här västen ganska trist och plastig ut men den är egentligen både basic och classy - precis vad jag vill ha i mina kläder. Dessutom är det en smidig väst och ingen köttbulleväst. Vill ha!

Detta är ingen vanlig tråkig vit hood. Materialet är lite annorlunda. Lite glättigt och knottrigt. Snygg som fan. Basic och classy, igen. Finns i en mängd olika färger. Jag vill ha allihop!

Snygg användbar sportig jacka. Blå är ingen favoritfärg hos mig men det här var en schysst blå färg. Vill ha - i alla färger helst!

Världens underbaraste jacka i något slags supertunt funktionsmaterial. Jag älskar detaljer som riktigt snygga blixtlås (som även finns på Jon Olssonkollektionen hos Cross). Vill ha som fan!

Visst har ni sett ett par svarta träningstights som slutar på vaden förut? Vanligtvis står det Craft, Nike, Adidas eller något annat på dem. På dessa står det Peak. Same same - but different. Vill ha!

Supertunna vårmössor (och headbands) i något funktionsliknande material. Lite snyggt långa så att man inte ser ut som ett ägghuvud. Jag älskar den bruna mössan med blå text. Och den vita högst upp med blåprickigt P. Och den gräddvita med rosa text. Fan. Jag vill nog ha allihop!

Den här cykeltröjan fotade jag mer för skojs skull. Men ju mer jag kollar på den, desto mer vill jag ha den.

Förundrad

Tänk att två hackade tomater och en liten näve bladspenat kan fylla en hel tallrik. Jag är förvånad. Tills nu har jag trott att jag behövt skörda ett växthus för att få ihop till en grönsaksmiddag. Obviously not.

Middagstallriken fylldes också med kycklingbitar, några hackade oliver, lite lite fetaost, några doppar balsamvinäger och massor med italiensk salladskrydda.

Tor 20 mar: Semi-träning

Jag längtar efter träning, och att skriva riktiga blogginlägg.

Skidåkning

Utförsåkning är lite som medelintensiv intervallträning. När jag åker blir jag trött. Inte maxtrött men lite sådär färdig att vilan i liften känns skön. Och visst bränner det kalorier, det märkte jag inte minst i julas när jag åkte med pulsklocka. Men, jag ser visst ändå inte utförsåkning som riktig träning. Igår åkte jag med en brännande känsla i halsen till exempel. Jag skulle inte få för mig att träna någonting annat med halsont. Men utförsåkning är heller ingen icke-träning. Jag kan bli hur trött som helst efter en minuts åkning där jag "gett allt" och pulsen ligger nog på drygt 80% då. Tills jag fått för mig något annat stoppar jag utförsåkning i kategorin "semi-träning". Här hamnar även powerwalks och promenader.

Vi: jag, grabben, Jon Olson med grå-vit Lamborghini med tjusig tillhörande takbox, och alla andra som befinner sig i Åre, har njutit av två dagar med nästan-blå himmel och helt okej liftköer. Jag bävar lite inför morgondagens påskrusning. Skidåkning är så mycket bättre när man inte behöver vässa armbågarna i liftkön hela tiden. Och Åres kösystem är tyvärr superkasst.

Åredagar = mysiga varm choklad- och fikadagar. Men det där med fika är inte lika kul längre. Cola light är vad som bjuds mig. Allt annat är ju bara kolhydrater. Igår åt jag kalops utan potatis till lunch (jag är inte alls en husmanskostmänniska...) och idag blev det en svindyr sallad som inte visade sig innehålla en enda gnutta protein. Men jag försöker i alla fall. Vi får se vilka val morgondagen bjuder på.

Visst skrev jag att det var soligt?

Såhär bra blir bilden med självutlösare...

Hummelbranten, det där området på kullen med lite buskar precis till vänster om liften, bjuder på skön och lättåtkomlig utanförpistenåkning. Att kalla det offpist är väl lite over the top...

Den här bilden är tagen bakom Ullådalsstugan. Istället för att ta skidbussen kan man staka sig hemmåt (mot Tegefjäll) över myrarna. Det är väl en 3-4km och tar runt 20min.

Helt klart värt besväret!

Hallå, ska det vara ett ankare?

Ska det vara ett sport-ankare så ska det vara:

André Pops!

Tack André för att du suttit med oss i SVT:s vinterstudio hela säsongen. Du är bäst! Det tycker både jag och hela svenska folket, eller juryn, eller vem det nu är som röstat fram dig till TV:s bästa sportprofil. Peter Jihde har jag redan glömt vem det är.

Däremot kan kommentatorn Jonas Karlsson gå och göra något annat. De senaste månaderna har han expertkommenterat både skidåkning och friidrott på SVT. Jag tror jag kunnat gjort det bättre själv. Mister Karlsson har bland annat "sett" hur Kalla tagit in sekunder efter sekunder i längdlopp men se - det noterade aldrig någon annan och ingen klocka heller för den delen. Och så har det hållt på. Misstag efter misstag. Nej Jonas Karlsson, håll dig till det du kan!

(Jag känner mig elak just nu, det kanske är elaka kycklingsjukan?)

Puma hissar och dissar

I väntan på SJ.

Toppen och botten

Min gigantiska följeslagare är packad. Jag pratar om min supersmarta ski bag från Dakine såklart. Det bästa köp jag någonsin gjort, typ. Här får jag plats med både skidor, pjäxor och skidkläder. Ja det är sant. Halleluja! Nu ska jag bara orka släpa den till Centralen också. Jag kan inte lita på grabbens hjälp för hans Dakine är lika stor och tung.

Men det var inte det jag ville säga. Egentligen ville jag bara hissa en blogg. Jag tycker Marys funrun-blogg är riktigt rolig. Ja förutom det att katten varit på sjukan förstås. Heja Funrun!


Jag skulle ju dissa något också... Trots att jag är typ världens snällaste (förutom då jag är ute och springer för jag har både gett finger och dunkat på bilar som jag haft närkontakt med. Fast det har faktiskt inte varit mitt fel. Ja, enligt mig alltså...) tycker jag faktiskt att det finns några riktigt dåliga träningsbloggar.





Ja, inlägget tog faktiskt slut där.