Tis 1 jul: Ursvik Extrem

Juli har börjat bra. Med 45 min snabb promenad och nästan 120 min terränglöpning.

Terrängjogg

Coola Karin har fått dille på att springa i terräng. När hon föreslog ett löppass i Ursvik var jag inte sen att haka på. Vi planerade att ses hemma hos henne efter jobbet för att åka till Hallonbergen och sedan springa milspåret där i Ursvik.

30 minuter innan jag ska lämna jobbet öppnar sig himlen på riktigt. Det är inget sommarregn. Inget duggregn. Det är ett ordentligt skyfall som pågår utanför fönstret. Jag ringer Karin, säger att vi visserligen kan springa i regn - men inte Ursvik i regn. Det blir som att springa i rena lervällingen. Efter lite velande så tar vi oss i kragen. Lite (!) lera har ingen dött av. Vi ska till Ursvik!!

Väl framme vid spåren ser marken ganska torr ut. Inget skyfall här inte. Istället skiner solen och fåglarna kvittrar. Vi är så tagna av intrycken att vi hurtigt slänger milspåret över axeln och istället bestämmer oss för att ta oss an 15-kilometraren: Ursvik Extremspåret.

Ursvik Extrem går väldigt mycket runt, runt och väldigt mycket upp och ner. Coola Karin beskrev det perfekt: det kändes som att springa runt i en blomma (runt bladen, ni vet). I början var det roligt men vid 11 km kändes det som om vi aldrig skulle komma fram. Men det gjorde vi. Efter nästan två timmar. Då var benen väldigt sega - trots att flåset aldrig varit speciellt jobbigt eller mjölksyran nära. Det är helt enkelt så att backar suger musten ur en. Och vi hade inte speciellt bråttom heller. Vi hade nästan en liten minisemester där ute i skogen. Så långt från livet kändes det som att vi var!

Innan det sega vid 11 km började kom vi på världens bästa idé. Förutom 24-timmarsloppet och våra 2 multiträningsdagar vi planerar för, så ska vi ha en terrängdag. Under en och samma dag ska vi springa milspåret i Hellas, Ursvik och på Lidingö. Jag tror jag ska föreslå att vi kallar det för The Kinder Challenge: 3 överraskningar i 1!

Jag är så jävla nöjd

Det finns alltid någon som är lite snyggare, lite mer perfekt.

Att älska sig själv

Imorse övergav jag mitt favoritprogram Äntligen Morgon på Mix Megapol. Jag tycker sommarvikarierna Raz och Katrin Schulman är för tråkiga. De är inte som Adam, Anders och Gry. De gör inte min morgon roligare. Därför lyssnade jag istället på P3:s morgonsnack. De pratade om att vara tjock och att vara smal och de kom fram till att tjejer klär upp sig för att imponera på andra tjejer snarare än killar. En kille sms:ade in och sa att utseendefixeringen även gäller killar men att killarna inte drabbas av den i lika hög grad eftersom de helt enkelt inte tar åt sig. Och de jämför sig heller inte lika mycket med varandra.

Jag är en långt ifrån perfekt person. Men jag är så jävla nöjd med mig själv. Och jag skiter i om det låter kaxigt och egentligen helt vanvettigt eftersom jag varken kommer i ett par 38:or eller ens 40:or och dessutom har gropar på låren.

Men - who cares? Skulle jag vara lyckligare om jag var snygg i jeans som hade midjan i armhålan? Skulle jag vara lyckligare om jag hade de där perfekta benen som jag såg komma gåendes i ett par shorts på Storgatan i Halmstad i helgen. Skulle jag vara lyckligare om någon annan avundades hur jag såg ut? Och om jag faktiskt svarade ja på de tre nyss ställda frågorna - vad för människa skulle jag vara då?

Jag kan också sukta efter modellernas retuscherade utseende. Det gör jag ofta. Avundas långa ben, smala armar och fylliga läppar. Men aldrig att jag skulle inte skulle tycka om den jag var för att min utsida inte passar sig på framsidan av Vogue. Det finns mer till livet än så. Det finns mer än stuprörsjeans och höga klackar. Det finns mer än att vara snygg i trekantsbikini och kortkort i lycra. Det finns mer Det finns en insida.

Det finns en insida och den är du.

Det finns en insida och det är den jag älskar.

Vi bråkar ofta om ytliga saker, jag och min insida. Om hårfärg, som solbränna, om kläder som jag faktiskt inte passar i. Men vi försöker alltid nå framåt. Det är därför vi älskar varandra. Oavsett hur mycket det blåser, hur hårt det stormar, så vill vi alltid framåt. Framåt. Ett steg till. Vidare. Längre. Jag kommer alltid att bli lite bättre än jag var igår. På alla sätt. Det är därför jag är så jävla nöjd.

Busstrejk

Det går inga bussar i Stockholm och för min del är det lika bra. Nu har jag inget annat val än att gå till jobbet. Eller jo, tunnelbana finns det ju, men jag gillar verkligen inte att åka tunnelbana. Jag blir alldeles för stressad av att stå i underjorden och vänta i 7 minuter på nästa tåg och inte ha någonting alls intressant att titta på än att läsa fördummande gratistidningar. Dessutom funkar inte min radio i underjorden. Nä, jag har som sagt inget annat val än att gå till och från jobbet. Perfekt. Jag sparar pengar eftersom jag inte heller har någon jäkla SL-remsa. Tack alla chaffissar för att jag får lite vardagsmotion! Jag tycker synd om Nacka- och Värmdöborna. De har några mil att promenixa till sina jobb i stan...

Jag tycker även att "sommartidtabell" borde betyda sommarpris eftersom det inte är lika många avgångar som vanligt.

Om jag får tycka fler saker så tror jag inte att vägavgifter och bensinskatter är vad som får människor att åka kommunalt. Istället borde man satsa på att göra kollektivtrafiken mer attraktiv. Det är vad som skulle få mig att byta helt och hållet.

Juni

Det är svårt att förstå att juni är till ända när man tittar ut genom fönstret men så är det. Och så säger även min träningskalender på Funbeat. Juni har inte varit en speciellt bra månad.

Träningssammanfattning

450 minuter.
522 minuter.
312 minuter.
365 minuter.

Så sammanfattas juni i antal träningsminutrar. För min del är det inga siffror att hurra över. Jag brukar träna mer. Jag har som målsättning att träna mer.

Det handlar inte alltid om minutrar. Det handlar också om kvalitet. 30 minuter fartlek är bättre än 60 min powerwalk i syftet att springa snabbare. Och visst har jag blivit snabbare. Visst känner jag att det går bättre. Men junis minutrar består tyvärr inte bara av kvalitet. Fördelningen mellan kvalitet och kvantitet är mer eller mindre densamma som övriga månader. Det är helt enkelt så att jag i juni tränat mindre.

I juli ska jag träna mer. I juli är det semester. Semestern bjuder alltid på riktigt bra träning. Egentligen spelar det ingen roll var man är. Semester ger fler möjligheter och fler tillfällen och så mycket mer tid. Jag skulle vilja ha semester mest hela tiden - tänk så mycket man kunde träna då!

Shoppingtips

Det är måndag och avresedag från Halmstad. Stockholm och jobbet kallar. Jag har lätt men skön träningsvärk i rumpan (främst i vänstra delen av någon underlig anledning) och mellan en arbetsintervju här i Halmstad och min lunchdate med grabben råkade jag springa in i några affärer och slå till på några fynd. Halmstad är en jäkligt bra stad att shoppa i. Ironiskt nog gör jag alltid mina bästa köp i mindre städer.

Köp jag gjort den senaste tiden som jag är speciellt nöjd med är (ej inköpta idag):

Max Factor miracle touch liquid foundation är
förutom det löjligt långa namnet en av de bästa
budgetfoundations jag provat.
Det är inte speciellt "liquid" och i en särskilt behållare
i den lilla burken finns en skumgummiapplicator.


Jag vill ha en brun utan sol-produkt som ger bra färg

och som inte stinker BUS på lång väg.
Estée Lauders variant ger guldbruna ben efter en applicering
och luktar förvisso - men inte traditionellt BUS utan
BUS på Estée Laudersätt.

Stimorol Fusin i smaken jordgubb-lime:
jäkligt gott tuggummi!!

Sön 29 jun (forts.): Löpning i terräng

Jag hade verkligen ingen lust. Men det blev riktigt roligt!

Fartlek i backar

Efter förmiddagens pass åkte vi ut till stranden i Halmstad. Inte Tylösand, utan Östra. Den stranden som inte anses vara lika fin. Det är den inte heller. Men den är grym ändå.

Det blåste rätt så friskt och vi var både frusna och väldigt sömniga när vi körde hemåt för att snabbt byta om och sedan springa i terrängslingan i Oskarström innan det var dags för avspark i den där matchen som tydligen också var EM-final.

Jag velade ett tag. Men eftersom jag tidigare ätit en underbar glass (smakerna lemon curd, tiramisu och chokladboll från Sia är supergoda) var det lika bra att byta om och pallra sig iväg. Jag visste dessutom att får jag bara på mig kläderna så får jag också på mig motivationen. Och om inte det räcker så försvinner allt vad sömnighet heter när man väl är ute i spåret.

Jag hittade en rolig skylt - som jag aldrig sett förut.
Har ni?

Det är ingen grabb. Det är en pajas.

Precis i slutet av slingan, efter den
brantaste backen - fanns det blåbär.

Terrängslingan i Oskarström är på 2 kilometer. Med många småknixbackar, svängar och en del annat upp och ner-löpande är den riktigt bra. Eller som grabben uttrycke det: det är alltid nära till mål eller varvning så man vågar springa på.

Jag tyckte jag sprang på rätt så bra. Överlag springer jag på rätt så mycket bättre nu än förut. Jag känner skillnaden på drivet i steget och det känns relativt lätt att öka farten ganska rejält. Nästa mål är att springa snabbare under längre distanser. Och att fortsätta min backträning såklart. På torsdag till exempel. Då ska jag träffa bloggvärldens snyggaste träningstjejer - vi ska rusa uppför backar. Kan man ha roligare? Tveksamt!

Sön 29 jun: Backträning

Jag har gått och väntat och längtat. Nu har jag äntligen sett den - och gjort den.

Rumpans bästa vän

Backar är bra. De ger en snygg rumpa och de ger bra flås. Jag borde helt klart köra mer backträning!

I Stockholm finns det en hel del backar. Men jag kan inte påstå att de ligger på rad som ett pärlband. Det blir mest springa upp och ner några gånger. Annat är det på den runda jag nyss sprungit. Den som berättats för mig flera gånger den senaste tiden. Grabben har pratat om den. Och grabbens (löpar)föräldrar har beskrivit den. Jag såg framför mig en uppförsbacke i form av en brant mur som knappt gick att åka uppför med bil. Rundan bestod av 2-3 kilometer uppvärmning - sedan tog den så kallade väggen vid. En kilometer eller två med backe efter backe i olika längd och lutning. Perfekt!

Backträning är bra.
Backträning i terräng är bättre.

Grabben (coachen) tjatar och tjatar om mina armar hela tiden.
Och det med rätta, i och för sig.
Jag måste pendla mer.
Helst ska handen upp till örat...

Ingen backe. Men väl en jäkligt cool skog.

Man blir sådär härligt trött och flåsig av backar. Och benen blir sådär skönt sega. Jag riktigt känner att jag jobbat - och nu väntar jag bara på hur rumpan ska lyfta sig några centimeter som en positiv konsekvens. Annars får jag väl springa i fler backar. Om det blir ett till pass idag ska det bli fartlek på en slinga med många småbackar.

Det som kallas livet

Det har varit mycket nu. Och lite. Lite träning för att mycket annat kommit i vägen. Men det spelar ingen roll vad som kommer i vägen. Även om det består av bröllopsfest med fördrink x 2, glas med vin x 4, avec (bara en - jag är inte så mycket för avecer), drink x 3. När klockan slog halv fyra på morgonen tyckte jag att det var en bra idé att promenera halvmilen hem i gryningen.

Idag är det varken mycket eller lite. Idag är det backträningsdag. Jag ska bara dricka några glas vatten först... (och så ska jag övertala grabben. Han gnäller om sitt huvud...)

Här står vi med fördrink nummer 1 i handen...

Festens anledning: en kärleksförklaring

Vätskepaus!

Klockan är runt 5 på morgonen.
Jag befinner mig på en landsväg i Halland.
Och jag är ganska nöjd med att gå den där halvmilen hem.
(Grabben klagar inte så mycket han heller)

Vi hittade en ny kompis i gryningen.

Sprint

Slutet av veckan går i fast forward. Det spring hit och spring dit. Det är tyvärr livet som kallar. Inte träningen eller någon sprint på löparbanan. Det är möten det är deadlines, det är panik här det är hej kom och hjälp mig där. Onsdagen innebar planerad vila och gårdagens lunchträning kördes över likt en ångvält full av jobb. Kvällen bestod av ett välkommet avbrott med skumpaprovning hos vännerna (4 härliga flaskor skulle smakas, avnjutas och diskuteras). Sedan återvände stressen och jag rusade hem för att packa väskan långt efter midnatt. Idag är det panik med allt på jobbet. Allt ska vara klart innan semestrarna och jag har det härliga uppdraget som projektledare. Det är som att fånga in en skock hönor på vift - och det ska göras snabbt. Ikväll åker jag ner till Halmstad (igen) för en stundande bröllopsfest. Mest ser jag fram emot löpträning i den där mördarbacken jag hört talas om. Den ska bli skoj!

Livets underbara djävlighet

Livet leker och vågen pekar nedåt. Ja, pekade i alla fall. För nu visar min p-pillerkarta på vita piller från och med imorgon och därmed borde jag väga som mest idag. Vilket jag gör. Fast inte mer än vanligt eftersom det ju går neråt. Det är en salig röra av gott och ont på samma gång. Underbart och förjäkligt. Men jag är nöjd. Jag går ju inte upp!

Bantningsgnäll

Skit i din pojkvän.

Om du bantar handlar det bara om DIG

Innan jag påbörjar inlägget vill jag ursäkta det utskällda ordet "bantar". Det är förnekat, det är uttjatat, det är omodernt. Men vi fattar vad det betyder. När man bantar vill man gå ner i vikt. Det vill jag.

Jag hör ofta tjejer som bantar klaga på sina oförstående pojkvänner. Som gnäller över att pojkvännen äter chips, godis, pizza eller annat onyttigt framför hennes ögon.

För min del säger jag bara: ät på bara grabben!

Herregud. Om inte jag kan stå emot när grabben knaprar grillchips, dricker cola eller äter falukorv med makaroner - hur sjutton ska jag då kunna stå emot glassen i affären bredvid jobbet, fikan med någon kompis eller alla andra onyttigheter som cirkulerar framför mina ögon vareviga dag.


Det är jag som ska gå ner i vikt. Inte min pojkvän. Bara jag, jag, jag. Det är jag och min självdisciplin, ingen annan. Det är en jäkla tråkig sanning, men verkligheten är ofta krass.

Det gäller även dig - om du är en bantande flickvän. Skit i din pojkvän!

Tis 24 jun (forts. igen): Löpning från Centralen

Vi hade bråttom hem från Centralen. Seinfeld skulle ju börja om 35 minuter. Så det fick bli en snabbdistans!

Löpning (nästan) mitt i natten

Mamma anlände med tåget till Centralen från Göteborg strax efter klockan 22. Jag var där med bilen så att hon kunde ta den hem ut till Nacka. För egen del övertalade jag grabben att han också skulle följa med till Centralen så att vi kunde springa hem istället för att få skjuts. Han klagade och gnällde en del, men gjorde snällt som jag ville.

När vi satt i bilen och väntade på mamma såg det inte särskilt lockande ut på andra sidan bilfönstret. Det såg kallt ut. Och det blåste - som sjutton. Men jag minns bara att vi hade motvind fram till Stadshuset. Sedan minns jag typ inget mer förrän strax innan Västerbron. Vi måste ha sprungit väldigt snabbt. Hur snabbt vet jag dock inte, eftersom vi inte hade någon klocka med oss.

Det börjar faktiskt bli roligt att springa med klocka igen. Mest tack vare att jag känner att det är enklare att springa snabbare nu. Men jag har tyvärr utvecklat en bortskämd ovana. Numera vill jag inte springa med klocka på min egen handled. Nej nu är jag van vid att grabben springer bredvid, med pulsklockan, och var 20:e sekund säger vilket tempo vi håller. Det är träningslyx det!

Tis 24 jun (forts.): Starkast i världen

En av styrketräningstopparna kom helt otippat idag.

Träning efter jobbet

Det var bara till att börja knata när klockan slog 16.30 och jag beslöt mig för att lämna jobbet enligt ordinarie arbetstid trots att jag har tokmycket att göra. Eftersom jag inte har något SL-kort är det just nu fötterna som bär mig framåt. Från Stadshagen till SATS Regeringsgatan.

Fridhemsplanskorsningen var knökad som vanligt. På Fleminggatan hände inget spännande annat än en grupp poliser undrade hur det stod till med en gubbe på lyset. Det kändes som om jag var tvungen att passera oändligt många övergångsställen vid Kungsgatan/Vasagatan men när jag svängde upp på Regeringsgatan var det skönt att ta sig fram till fots. Här var det kaos. Trafiken stod helt stilla eftersom trafikljusen vid Drottning(gå)gatan var ur funktion och bilarna bara hade ett enda körfält. Det kan bara gå på ett sätt: käpprätt åt skogen. Det enda som var lite irriterande var allt tutande som gör ont i öronen. Men snart svängde jag höger in på Regeringsgatan och kunde kliva ner i SATS-källaren.

Nilla satt redan i en fåtölj och väntade. Efter en banan var vi redo att köra styrketräning: bröst, biceps och axlar!

Jag kunde redan med en gång konstatera att jag tokgillar SATS Regeringsgatan styrketräningsutbud. Det är förhållandevis gott om plats, det känns inte alltför källaraktigt och det är ganska fräscht. Dessutom är jag stark på SATS Regeringsgatan!


Vi började med bänkpress i maskin (liggandes) som variation på vår vanliga bänkpress med stång. Vikten höjdes gång på gång tills jag kände mig ganska nöjd på lite drygt 30 kilo (personbästa) efter några set. Sedan pec decs - också dessa i maskin (liggandes) som jag förvisso inte kände mig jättestark i, men det har jag förträngt... Bicepscurls med stång: 15 kilo avverkades relativt lätt, likaså 17 kilo... och sedan 20 kilo (också personbästa). Sedan några set hammercurls med hantlar. Sist men inte minst var det dags för axlelträning. Jag hade fått syn på en rolig maskin för "rotator cuffen" så den testade vi rätt ordentligt och konstaterade att den var tokbra. Sedan körde vi axellyft åt sidan ståendes på balansbräda innan vi konstaterade att vi hade tränat en hel timma och att det fick räcka för idag.

Efter styrketränandet var det bara att knata hemåt igen. Hungern värkte i magen och när jag kommit till slottet började det bränna under fotsulorna. Fötterna tror att de gått mer idag än vad de faktiskt har. Men, de får inte ge upp än. Jag ska ju ut och springa om några timmar!

BLOGGER SKI CAMP

Hej alla träningsbloggare som gillar snö!

Jag har tänkt och funderat och inspirerats av allas vår samordnare söta Sofy. Till vintern 2008/09 presenterar jag därför Blogger Ski Camp! Det är många som tagit sig an (tjej)Klassikern och som ser skidåkningen som den största utmaningen. Därför kan det kanske vara läge med lite skidåkning och tekniktips innan.

För att kunna filura vidare på idén vill jag veta:
1. Är du intresserad?
2. Vill du ha möjlighet att åka både längd och alpint (mer konkret: ska vi åka till Mora eller Åre)?
3. Skulle en weekend funka (tors-sön) och ungefär när i tiden?

Mina spontana tankegångar låter såhär:
En Blogger Ski Camp i weekendversion passar bäst från slutet av november till januari. Åker vi till Mora blir det i stort sett bara längd med tekniktränare (och snölöpning samt improviserad inomhusstyrketräning/stationspass med fokus på funktionell träning). I Åre kan vi åka längd med tränare, alpint med instruktör (de som vill åka fort kan åka efter Sofy...), göra mer aktiviteter på kvällarna och fixa specialklasser på gym. Åre blir dyrare överlag även om jag säkerligen kan fixa schyssta boendepriser och försöka förhandla om det andra så gott det går (dock ej utrustning eller liftkort). Men - detaljerna tar vi sedan. Nu vill jag veta vad ni tycker?

Intresserad?
Hör av dig till: traningsblog@gmail.com med lite tankar kring frågorna ovan!

Tis 24 jun: Träning hela dagen

Få se nu här...

Ett morgonpass bestående av 45 min powerwalk: check!
Ett lunchpass med 30 min på crosstrainer: check!
Ett efter-jobbetpass på typ 60 min tuff styrketräning: ska bli!
Ett härligt, galet fartlekspass från Centralen mitt i natten hem till Zinken på Söder: ska bli!

Mitt SL-kort har dessutom gått ut. Vilket betyder att jag "måste" gå från jobbet på Kungsholmen till SATS i city där styrketräningen ska utföras. Kanske går jag hem också...

Kan man äta för mycket lax?

Jag älskar lax. Denna veckan är det lätt till att det blir lax i stort sett alla dagar. Till både lunch och middag. Förutsatt att jag håller mig inom en rimlig kalorinivå (1700 för min del) - kan man risker att äta för mycket lax? Finns det något dåligt med att äta lax två gånger per dag under fem dagar (förutom att det kanske blir tråkigt)?

Mån 23 jun: Snabbdistans med fart

Inspirerad av Coola Karins tydliga utveckling vad gäller löptempo begav jag mig ut på snabbdistans med grabben som hare.

Snabbdistans + backträning

Jag kan tycka att långpass är relativt lätta pass eftersom man inte behöver komma upp så mycket i puls - det är med andra ord ganska lätta pass rent flåsmässigt. Men jag tycker också att snabbdistanspass är relativt lätta pass eftersom man inte behöver hålla på så länge. Det är med andra ord ganska lätta pass rent nötmässigt. Men lätt i någon annan mening är det inte.

Jag hade tänkt mig en snabbdistans på några kilometer som skulle gå i ett tempo som är 15 sekunder under min bekvämlighetsfart. Så blev det inte. Det gick snabbare. Jag sprang snarare 45 sekunder snabbare per kilometer än vad jag vanligtvis anser som bekvämt. Det kändes jäkligt bra mentalt, även om jag inte kan springa milen i den farten - i dag.


Vi sprang 5-kilometersrundan med start i Tanto där en Friskisklass just startade i parken, förbi hypade (och överskattade) Street, runt Reimersholme med en massa motvind och sedan längs med evighetslånga Söder Mälarstrand till Skinnarviksberget dök upp på högersidan.

Uppvärmning i gult.
Snabbdistans i rött.
De många parallella strecken visar
Skinnarbacken som finns där någonstans...

Skinnarviksberget is the shit. Perfekt backträning. Fantastisk trappträning. Vi körde lite av båda. Först sprang vi uppför trapporna: de är långa och erbjuder på bra lungträning. Men man ska akta sig för att bli för trött, jag skulle inte gärna snubbla i sådana stentrappor. Sedan sprang vi uppför Skinnarbacken 6 gånger. Grabben sprang hela medan jag sprang halva. Det kändes fint att se honom svettas lite för en gångs skull.

Det är efter sådana här pass, när man verkligen känner att man utmanat sig själv lite, jag mår som allra bäst! Jag mår så pass bra att jag nyss köpt två liter jordgubbar som jag tänker knapra i mig utan några som helst tankar på hur mycket de kostar. Jordgubbar är bra för kroppen och bra för själen.

Monday morning

Gårdagens fotbollsrysare höll mig vaken ända till sista straffläggning. Då var klockan sent. För sent för att det skulle vara vettigt att pigg och utvilad gå upp klockan 05.00 på måndagsmorgonen när klockan ringde för morgonjogg. Jag gjorde visserligen ett försök. Klev upp men kände mig både vimmelkantig och omtöcknad på ett sätt som inte bådar gott för en fortsatt bra dag. Så jag gick och lade mig igen något oroad för hur det skulle gå med dagens tre träningspass. Nåväl, jag har i alla fall med mig egen supernyttig matlåda med lax och grönsaker till lunch. Och alldeles strax ska jag börja på träningspass nummer ett. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Välkommen till verkligheten

Vi har lämnat rivieran. Paradiset. Och kommit tillbaka till verkligheten.

The Sunday feeling

Söndagar är inte speciellt lattjo. Men det ligger ändå ett skimmer av en skön känsla över den långsammaste dagen i veckan. Så även idag.

Vi har kört över stock och sten, genom regn och rusk, och är hemma igen. Tillbaka i verkligheten. Jag sitter och studerar SATS-schemat inför nästa vecka och planerar in väldigt ambitiös träning. Samtidigt vet jag att jag kommer behöva jobba så att det räcker och blir över vilket säkerligen kommer att påverka träningen. Men - siktar jag mot stjärnorna landar jag kanske i en trädtopp och det är inte fy skam det heller. Därför har jag bokat in 3 träningspass imorgon och 3 på tisdag för att åtföljas av en vilodag på onsdag. Resten av veckan är ännu oplanerad.

Till helgen blir det återigen Halmstad. Då ska jag stämma träff med en backe som får Hallandsåsen att blekna i proportionerlig jämförelse.

Det är inte bara träningen som blir ambitiös kommande vecka. Även mathållningen. Jag ska testa att ha matlådor med mig till jobbet. Det var väldigt mycket extrapris på lax på Konsum idag så jag har köpt så mycket lax att det snart kommer växa fenor på mig. Tillsammans med tomater, babyspenat, ägg, oliver, paprikor och andra grönsaker hoppas jag kunna komponera matlådor min kropp blir glad över.

No Air remix?

Jag älskar Jordin Sparks och Chris Browns nya låt "No air". Jag är helt övertygad om att den skulle bli en alldeles underbart fantastiskt jäkla skitbra träningslåt om den bara remixades och blev lite mer upbeat.

Typ såhär:

<