Jag brukade älska backar. Det gör jag fortfarande. Fast det är jobbigare nu än förr. Lite för många kilon på kroppen brukar resultera i den konsekvensen...
Bästa backarna i Stockholm
- Västerbron: Stockholm marathons mesta höjdpunkt - bokstavligt talat. Är kanon åt båda hållen.
- Backen vid Eriksdalsbadet: lagomt lång, lagomt brant och bra med bredd.
- Abborrbacken på Lidingö: beryktad mardröm som är värd att uppleva. Bränner bra i benen!
- Från Söder Mälarstrand till Mariatorget: börjar lätt, slutar brantare. När man svängt vet man att man nått halvvägs. En bra backe rent psykologiskt sett.
Någon dag skulle jag vilja springa uppför Hammarbybacken. Har inte haffat det tillfället än...
Att springa uppför
När jag pustar och flåsar mig uppför en backe är det armarna som min kära löptränare försöker fixa till. Hans gyllene ledord, som ständigt ekar i mitt huvud när det är backdags, är att ju brantare backen är, desto mer måste jag jobba med armarna. Pendla med dem upp och ner, i den riktning man springer. Det ger gratisfart. Att pendla med dem nere vid höfterna ger ingen fart (vanligt när man ser löpare i spåret), och att pendla med dem i sidled framför brösten ger inte heller någon vidare fart (också en vanlig syn i spåret).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar