Tjurruset

Här följer berättelsen om asfaltsblomman som tvingades till sankmarkerna.

Prolog

Som alla andra småpojkar började grabben med fotboll. Men han upptäckte att han var bättre på att springa efter bollen än med bollen. Så han slutade. Hittade till orienteringen istället. Men märkte att han trivdes bäst på stadsorienteringarna, och att han sprang snabbare när han valde plana omvägar – än att gena genom buskar och snår i skogen.

Grabben lämnade karta och kompass hemma och hamnade i friidrottssvängen. Där han hörde hemma. Det är också här, på plant och snabbt underlag, han stannat – tills hans briljanta flickvän kom på att anmäla honom till Tjurruset. 10km terräng uppför backar, genom kärr och hinderbanor.

Dagen d

Uppladdningen började redan på fredagskvällen. Med en flaska vin till Idol och alldeles för stark mat för grabbens tycke (inte helt optimalt alltså – men bättre än den AW grabben tänkt gå på som slutade 04.20 på lördagsmorgonen).

Kvällen gick åt till att muttra spydiga kommentaren om morgondagen, men ljuspunkten var att banan beskrivits som torr på hemsidan eftersom det inte regnat på länge. Och är det någon som blig gnällig som ett barn när han blir blöt och lerig – så är det grabben.

Vi begav oss ut till Skatlötens motionsanläggning som ligger mitt ute i ingenstans. Kön till den halvleriga åkern där vi skulle parkera ringlade lång och jag såg framför mig hur vi skulle fastna i de djupa lerspåren. Vi kör ju ingen 4x4 precis…

Startskottet gick klockan ett. 10 sekunder före hade grabben ställt sig i målfållan tillsammans med 2000 andra grabbar.

I början var banan bred som en fotbollsplan. Efter 200 meter hade den smalnat av till knappt en meter och flaskhalsarna hopade sig efter varandra. Efter loppet sammanfattade grabben det som att den som var mest hänsynslös vann.

Vann gjorde en tanig liten spjuver(!) på under 35 minuter. Innan dess hade de (främst orienterare, polis- och brandkårslag samt en massa andra löparfantaster - inklusive kändisar som längdproffset Mathias Fredriksson) sprungit över bildäck, krupit under hinder och sprungit genom eller på en gigantisk snöhög, kampats om platsen på smala stigar och sprungit genom kärr och sankmarker. Tiderna blev därför därefter.

Grabben kom också i mål. Efter ett tag. Men han sa att han inte var trött. Det var bara det att det inte gick att springa fortare (har ni hört på den).

Han fick sin medalj, undrade om jag var nöjd (jag lovade att aldrig anmäla honom till Tjurruset igen) och så lämnade vi den testosteronfulla motionsanläggningen för att dricka blåbärssoppa i bilen. Slutet gott, allting gott.

Epilog

Tjurruset slog stort deltagarrekord i år. Och det är en roligt annorlunda tävling. Till nästa år pratar de om att öppna en klass för tjejer. Det vore något!