Träningsinspiration

Jag är tänd, taggad och tokinspirerad.

Impossible is nothing

Jag blir provocerad av sådant som folk säger inte går. Sådant man inte kan. Inte ska.

För det går visst. Oavsett om det handlar om att säga till den okända spinninggrannen att hon har snygga träningskläder eller köra dubbla cykelpass. Så det så.

Just nu lever jag farligt. Jag känner mig sådär sjukt inspirerad. Supertaggad. Oövervinnerlig. Jag har kontroll över latmasken i mig. Jag har kontroll över träningsinspirationen i mig. Jag behöver inte ens använda piskan.


Jag ska visa att det går. Visa mig själv att jag visst kan springa milen skitjäklasnabbt (jämfört med mina tidigare resultat) och att jag visst kan springa en halvmara och en mara på löpband. Vad är det som stoppar mig? Varför skulle det inte gå? Det enda hindret är jag själv. Ingen annan. Det finns inga ursäkter.

Jag drömmer fortfarande om den där superviljan jag skrev om förra veckan. Och jag tänker erövra den.

Som ikväll. Anders Szalkai manar till 6km på 36 minuter i sitt 4-timmarsprogram (egentligen gör han det imorgon). Jag tänker göra det till något alldeles extra. Jag ser fram emot lite mer jävlar anammaträning. En liten trevlig fartleksdate med mig själv. Påminna mig själv om att jag lever.

What doesn't kill you makes you stronger. Det är den känslan jag vill ta med mig. När jag springer mitt tristessmarathon på rullband. När jag åker de långa 9 milen mellan Sälen och Mora efter alldeles för få skidlöparmil i kroppen. När jag står i startfållan innan GöteborgsVarvet och har tidspressen på axlarna. När jag tar mina första steg i mitt första Stockholm Marathon.

Impossible is nothing.