Lyxigaste lunchen

Det blev inte mycket till lunch, men ändå var den bra. Skitbra, faktiskt.

Att äta mat

Jag är en jävel på att träna. Och framförallt på att planera min träning. I flera inlägg har jag skrivit om hur jag går igång på attplanera min vecka med träningspass och vilodagar. Jag fullkomligt älskar att planera!

Att planera kosten är jag inte lika bra på. Det gör jag sällan. Nu äter jag inte kasst som en kratta ändå, men jag äter fel - för mig. Detta konstaterade vi på lunchen. Och det är därför lunchen var så jäkla bra. Nu vet jag vad som är fel, och nu kan jag göra något åt det. "Vi" är jag och kostrådgivaren Susanne som gav mig en ordentlig spark i baken. Den kändes skön. Jag är oändligt tacksam! (Jag tror inte jag sa det Susanne...)

Jag blir inte deprimerad av att konstatera att jag inte är vad jag vill vara. Jag blir inte heller deprimerad av att veta att jag gjort fel och att se det svart på vitt. Det som gör mig låg är att inte veta vad jag ska göra för att ändra på situationen. När jag vet hur jag kan göra något åt det som inte funkat, blir det som att äta en jätteportion med motivation: nu vet jag, nu går det att förändra!

Här ska det börjas planera mat!

PS. Nu har det börjat pirra i magen inför imorgon. Jag skyller på grabben. Han har hypat upp morgondagen. Säger saker som att "imorgon vid den här tiden går startskottet". Ju mer han pratar om imorgon, desto större växer sig utmaningen i min mage. Dessutom känns det som att jag fått ont lite här och var. Mest i skenbenen. Det är hjärnan som spökar. Nu ska jag gå på spökjakt och skrämma bort de små monstren som lever rövare i hjärnan. DS.