Sön 30 mar: Jogging med Serena Williams

Jag har gjort det - med sällskap!

Gnistan är tänd

Jag har börjat löpträna. Vadå, tänker väl ni, det har ju jag gjort länge. Sanningen är den att jag inte tagit många seriösa joggingsteg sedan 6-timmarsloppet i Skövde. Det var några veckor sedan, men det känns som en mindre evighet.

Jag har inte längtat efter löpningen. Jag har varit alldeles för rädd. Jag är fortfarande skräckslagen. Prestationsångesten är enorm. Hade jag inte haft ett analkande Göteborgsvarv eller Stockholm Marathon hade det varit lugnt. Då hade jag kunnat springa mina rundor, långpass varvat med intervaller, utan press. Nu är läget annorlunda. Nu har jag något jag måste klara. Den pressen är rätt så jobbig. Den icke-existerande tävlingsmänniskan i mig darrar redan.

Det kändes svårt innan jag kom ut. Hur skulle första löppasset gå? Det var en hög mental mur jag var tvungen att komma över. Lättaste sättet att klättra över den var att inte tänka. Sagt och gjort, jag tryckte igång autopiloten och satte på mig mina träningskläder. Jag hade inte en enda förhoppning inför passet. Inte en enda målsättning. Det enda jag skulle göra var att springa i det tempo som kändes bra med "Serena Williams Intervals" i lurarna.

De tio första joggingmetrarna reflekterade jag inte ens över hur det kändes. Det kan vara skönt att inte behöva analysera allt hela tiden. I takt med mina steg vaknade en glöd under mina fotsulor. Förutom att min tröja ideligen gled upp över magen kände jag mig bekväm i löparspåret. Det är här jag hör hemma, trot att jag är långsam. Det bästa av allt är att jag sitter här med en bultande lyckokänsla inombords - och jag har inte ens försökt tvinga fram den. Facklan är tänd. Jag är på banan. Löpning är kul!


Serena Williams var ett bekvämt sällskap. Hon följde med under 30 minuter och tre gånger ville hon att jag skulle dra upp tempot under fyra minuter. Musiken var bra. Inte wow men medryckande. Serena pratade med mig under passets gång, peppade mig när det bara var slutspurten kvar, påminde mig att inte tappa alltför mycket i tempo mellan tempoökningarna och undrade ibland hur jag mådde. Det var helt enkelt kul att ha henne med och hon är värd de 90 spänn hon kostar via Itunes om man för en gångs skull vill vara laglig...