Löparlägret fortsätter. Idag stod äventyr i Ursvik på listan. SL-kortet packades ner i löparjackan innan vi begav oss iväg mot nya strapatser: genom lera och uppför berg.
Terrängjogging
Ursvik är norra Storstockholms populäraste utflyktsmål, säger man på hemsidan för Ursviks motionsgård. Må så vara, men jag har aldrig varit där, tills nu det vill säga. Södra Stockholms motsvarighet, Hellasgården, har alltid legat närmre till hands. Efter att ha sprungit milrundorna på båda ställen, är min slutsats att Hellas och Ursvik är ganska lika. Terrängigt (backigt) och lite lerigt. Ursvik har mycket bättre och fräschare skyltat medan Hellas känns mer som att det ligger mer ute i naturen medan man i Ursvik ibland skymtar E18.
Jag tycker om att springa på stigar i skogen. Det "händer" saker hela tiden och det är inte lika mycket slummer som att springa på en rak asfaltslandsväg. Det är också backigare, vilket gör att farten inte ligger på topp. Grabben konstaterade att terränglöpning inte är det bästa för självförtroendet. De tidvis branta stigningarna sätter spår på pulsklockan i form av hastighetsdippar. Han nämnde att han på någon kilometer låg på 4.40min/km när det var gyttjigt och otillgängligt för att sedan landa på 4.03min/km när det var "slätare" på marken. Själv låg jag på 6-6.30min/km milen igenom.
Efter 6-7 km tog krämen slut. Energin dalade. När någon kom och sprang om mig undrade jag vilken dunderfrukost de ätit och om mina 259 kalorier till frukost varav bara 12% kom från kolhydrater (2dl minikeso+1dl hallon+2ägg) satte sina spår på mina energidepåer. Grabben har frågat om jag märker av kosten, men det är svårt att svara på. Jag vet inte hur det skulle kännas annars. Jag har ju ingen dublett av mig själv som äter gröt och mackor till frukost och som springer bredvid mig. Men nog var energidippen ändå en konsekvens av kosten. Pulsen var stabil och benen tomma på mjöksyra. Det var bara det att bensinen var slut. Grabben såg det också. När han mötte mig efter 9.5km tyckte han att mitt löparsteg såg lite stappligt ut, som om benen inte ville gå framåt. Just då hade jag Safri Duos Prelude i öronen som räddade mig från mental kollaps. Jag ville bara stanna men tack vare att spinninginstruktören Pia alltid spelar låten Prelude på hennes klasser associerade jag låten till att jag kände mig stark och oövervinnerlig så jag fortsatte kämpa på - springandes - och hade lite roligt åt mig själv mitt i tröttheten eftersom det kändes som att det gick så långsamt att någon lätt skulle kunna ha powerwalkat förbi mig.
För att knyta ihop påsen så var joggingen i Ursvik en skön upplevelse för sinnet, om än något jobbigare för kroppen. Vi åkte dit kommunalt vilket gör äventyret lite tidsödande. Hallonbergen, närmsta tunnelbanestation, är inget paradis i sig men det är roligt att Ursvik finns. Det var värt resan!
Vi fick vänta 5 minuter vid bussens (som skulle ta oss till Fridhemsplan) hållplats. Passande nog är busshållplatsen precis utanför ett konditori. I väntan på bussen stod vi och valde vilka tårtor vi helst ville ha. Drömma går ju...
Den blå tunnelbanelinjen tog oss ut till Hallonbergen, närmsta tunnelbanestation till Ursvik. Denna linje är inte hemmalinje för varken mig eller grabben, så vi (grabben) räknade stationerna mellan Fridhemsplan och Hallonbergen (där det varken verkar finnas berg eller hallon).
Hallonbergens vackra tunnelbaneperrong...
Det är välskyltat i alla fall...
...både för bilar och löpare.
Det var inte alltid helt enkelt att springa milspåret med bra fart. I sådana här off roadlägen krävdes det bra taktik. Vilket håll runt lergeggan var det bästa?
13 kommentarer:
ja, eftersom det är jag som är grabben och alltså var med på detta "hemska" äventyr i ursvik känner jag att jag måste ge min egen vinkling på vad jag tycker om detta ställe på jorden.
man kan säga "aldrig mer" om vissa saker och detta skulle kunna var ett sådant. inte för terrängen eller backarnas skull utan för all lerig geggamojja med vatteninslag som ligger på alldeles för stora delar av spåret. jag undrar alltid varför någon tycker att denna lervälling (för att välja ett snällt ord) är bättre än asfalt, strand eller i alla fall torra stigar.
så ett tips är att lämna ursvik till naturen och istället använda de många torrare alternativ som finns.
(denna kommentar blev lite snällare än vad jag egentligen tycker om ursvik för de orden får jag inte skriva för bloggägaren)
hahaha, shit vilken lera! Jag förstår grabben här att han inte vills pringa i det där. Duktigt kämpat av er! Vilket äventyr :)
Vad blir det för mer löpning ikväll då? Imorgon bitti har jag bestämt att springa med M, och han är snabbare än jag så det lär bli tufft, men en 25-30km skulle vi få in.
Lycka till med din löplägers-helg!
Kram!
Jag tror såhär:
Energin från kolhydraterna tar slut efter en ganska kort tid (beroende på träningsintensitet m.m.)till skillnad från om energin tas från fettet (som räcker i flera dagar). Om kroppen är van vid att ta sin energi från kolhydraterna kommer rimligtvis kroppen bli sämre (långsammare) på att ta energin från fettet. Energin från kolhydrater är prio ett och energin från fett blir prio två. Därför är det många som till en början känner att de fått sämre energi till en början då de recuderat kolhydrater från kosten.
Efter en tid ställer kroppen om sig till fettförbränning och många upplever då en förbättrad ork sedan tidigare.
Alla som springer milen i Ursvik är vinnare. Eftersom det är så backigt är det ett bra hjärt-/pulspass, här ska man inte titta på klockan och önska att göra sin bäst miltid. PUMA-jag utser dig till dagens vinnare!
Håller med om att det är aptråkigt med lervällingen... men "Grabben" - Ursvik är grymt vackert en torr vårdag :-) då är det faktiskt skönt att slippa asfalt.
Jag har haft mina bästa och sämsta löparupplevelser i Ursvik...
Lera är inte så skoj nej, jag förstår om du vill gnälla grabben... Bra kämpat dock!
Extrem-skylten ser kul ut, vad för sorts otäck runda pekar den mot? Lerig lodrät väggliknande backe? ;)
Jag "brukar" också springa i Ursvik när jag vill springa på löpspår (bor tyvärr på fel sida solna för att ta mig dit så lätt). Har dock inte vågat mig på milspåret där än då jag sett backen som ligger typ i mitten av spåret. Var där en sväng o tänkte springa lätta 5km-rundan 2 varv som jag hade som uppladdning inför Tjejmilen i somras, men nu var det så mycket vatten på åkrarna (för i det spåret springer man på åkrarna) och de hade ridit där (trots att de inte får) vilket gjorde att det var vatten i djupa hovspår. Det resulterade i att jag sprang vanliga 5-kmrundan det andra varvet. Jobbigt som 17 men gillar Ursvik starkt.. Lite långt till Hellasgården för min del men har varit där o gått en prommis förra vintern (gick på sjön som ligger där en bit då - mysigt!)..
Kom tillbaka till Ursvik när det är torrare ute, då är det ett toppen-spår!! :-)
/Helena
Ujujuj va du e duktig tjejen. Själv ligger jag på soffan och matar Indianerna med choklad och laddar musklerna inför i morgon! *s*
Milen i Ursvik är inte att leka med, så det var bra jobbat!!!
Härligt med lite skogslöpning. Verkar påminna lite om skatås, fast där är det inte riktigt så lerigt.. förutom på 18km spåret då, där man springer över myrar och sånt :)
Svar på Extreme: det är 15km. Alltså det vanliga backiga 10 kilometersspåret med 5 km extra. Fem-kilometer-extra-uppförsbackar. Nej tack.
grabben:
äh, chilla lite nu. vad gör väl lite lera på marken? vad är det värsta som kan hända? att du får bruna fläckar på skorna? de kommer iaf inte att vara kritvita i all oändlighet... fast, när jag sprang i geggan tänkte jag på dig som sprungit där strax före mig och hur mycket du måste ha svurit. jag vet ju att du 1) hatar terräng 2) hatar lera. jag tyckte det var lite kul!
nike:
hoppas det går bra på långpasset. kan bli en bra sporre att springa med nån lite snabbare även på långpass!
dessi:
bra teori där. jag har ännu inte märkt av någon trötthet förrän just idag. men jag vet ju att jag blir sådär energislut när jag håller på länge och inte har laddat så bra. hoppas kroppen lär sig att knapra lite fett istället!! och att den lär sig snabbt...
marathonmia:
ja man ska nog inte kolla klockan i ursvik. istället gå på pulsen. jag tyckte det var ett bra äventyr. rolig omväxling till betonglöpandet i stan!!
mialena:
den slingan vill jag springa nästa gång. den gick lite kors och tvärs över milspåret.
leetah:
haha det låter som att det brukar vara blött och lerigt i ursvik?
nilla:
du har dina dagar resten av veckan!!
elin:
nä, det var ingen barnlek.
andréa:
ja det är typ som skatås. milslingan där är inte att leka med heller. jäklar vad det gick uppför!
marathonmia:
låter som en bra utmaning för ett torrare tillfälle! :-)
Usch, springa i lera verkar inte vara någon höjdare... Jag har ett 10- och ett 15kmspår i närheten som väntar på mig... Just nu har det SNÖAT igen, så det lär vara lera i massor ute bland traktorstigarna...
Jag bodde därute i Hallonbergen för ett par år sen och det finns berg och det växer vildhallon...
Vi hade ett bra pass där ute idag.
Skicka en kommentar