Lör 26 apr: Att springa långt

Långpass är som evighetslånga berg- och dalbanor.

Jag och grabben innan berg- och dalbanan i Halmstad.

Långpass

Det kändes lätt igår. I början. Den första milen var en ren barnlek. I perfekt långpassfart tickade kilometrarna på med jämn, slät asfalt under mina fötter. När cykelbanan efter 15 kilometer övergick till landsväg med åker efter åker efter åker tröt orken lite. Minsta lilla uppförslut kändes som en jättebacke. Ena kilometern kunde kännas jättetung medan jag strax efteråt var pigg som en lärka. Det var rena rama berg och dalbanan. Men när vi hade chansen att ta en kortare väg hem ville jag ändå inte ge upp. Jag var fast besluten att springa den långa vägen.

Jag blir mer och mer övertygad om att tröttheten i huvudet styr tröttheten i benen. Den direkta kopplingen är uppenbar i min kropp och i mitt psyke. När känner mig som tröttast är det i just i knoppen som jag är trött. Grabben beskriver det som att det är svårt att få kontakt med mig och själv känner jag mig bara ynklig, som om jag skulle börja kunna gråta för ingenting för att jag inte kan annat (fast jag vill inte beskriva det som sur och grinig).

När jag var som allra tröttast igår undrade grabben vad jag tänkte på. Men jag tänkte inte på något. Huvudet var tomt på tankar och jag försökte bara att springa så "tyst" (inga onödiga rörelser) som möjligt för att spara energi. Om man nu kan säga att man sparar energi när man springer?

Vi laddade med pasta innan passet.

Pastavagnen på Stora Torg är en klassiker!

Gårdagens pass blev inte 30 kilometer. Det fattades några kilometer på slutet på rundan. Men jag är nöjd med de 24-27 (hur pass långt det blev beror på om man vill lita på kartfunktionen på internet eller fotpoden till Polars pulsklockor) som faktiskt blev av. Mot slutet blev jag lite trött i knäna och de sista 100 metrarna blev jag extremtrött i knävecksböjen så jag fick gå lite. Då kändes det vettigt att bara springa det som vi sprang och inte göra en extra loop för att få ihop 30. Någon måtta får det vara. Jag ska också erkänna att jag de sista minutrarna sa till grabben att jag inte längre visste om jag ville springa Varvet och maran. Sådana beslut bör dock inte fattas i slutet av ett långpass när man är supertrött.

Långpasset gick från Simstadion strax utanför Halmstad, ut till Tylösand och längs med kusten förbi Frösakull, Vilshärad och runt där i krokarna...