Lör 17 maj: GöteborgsVarvet

Under de sista kilometrarna igår var jag fast besluten att jag inte skulle springa maran om 2 veckor. 2 timmar efter målgång såg jag fram emot den dubbla distansen och tyckte maran skulle bli rolig.

21 km sightseeing

Morgonen började bra. Frukost strax efter 07.00 med en ordentlig kolhydratladdning. Jag tog fasta på Powersus tips och skippade allt vad fibrer hette. Siktade in mig på vitt bröd och pannkakor. Det var gott men på grund av mängden mådde jag inte som en kung efteråt så det var tur att vi hade några timmar att sova på även efter frukost.

På förmiddagen hängde några tunga svarta moln och hotade den blå himlen men framåt dagen försvann de och det blev skönt i solgasset. Men blåsten bestod och vinden var kall och blev också det största besväret när jag väl startat. Det var länge sedan jag hade en låsning i axeln med tillhörande nack-/axelspärr men ironiskt nog smög den sig på i nedförsbacken efter Älvsborgsbron. Trots både t-shirt och vindjacka med krage. I mål kunde jag knappt lyfta högra armen på grund av axeln men egentligen spelade det ingen roll, det var ju inte med axeln jag sprang. Låsningen störde mig mer när jag väl kommit i mål än under själva löpningen (däremot undrar jag vad det beror på: att jag spänner mig? hållning?)

Tillbaka timmarna innan loppet och frukosten: knappt hade vi ätit den förrän vi också skulle äta lunch. Klockan hade hunnit bli 12 och jag var proppmätt. Valde bort spagetti och köttfärssås för en miniflaska Pucko som tog evighetslång tid att dricka. Jag är för dålig för att äta mat när jag måste men ser inte heller hur det ska bli bättre. Om jag skulle ätit skulle jag mått illa och det är inte heller ett bra startläge för ett halvmarathon (eller marathon).

Grabben, som startade i grupp 1A, rusade iväg tillsammans med Kenyanerna klockan 14.00. Han skulle nästan komma i mål innan jag ens startat, 1 timme och 9 minuter senare. Jag mötte upp med Coola Karin (och Snabba Karin - men som också startade tidigt) och vi tillbringade en stor del av vår väntan i kön till toaletterna. När det väl var dags för startgrupp 10 hade vi på något sätt hamnat längst fram i startgruppen.

Så gick starten och resan genom Göteborg till fots hade börjat. Jag kände ingen press att prestera men däremot en nervositet över var jag skulle tappa energin och känna mig trött.

Såhär i efterhand är jag jäkligt nöjd med att jag sprang hela tiden - uppför alla backar och broar. Vid de första vätskestationerna drack jag medan jag sprang men sedan stannade jag till för att dricka eftersom det faktiskt var lite enklare. Jag lyckades komma in i en bra och energisparande löpstil (okej då, joggstil, eftersom det inte gick så fort) uppför backarna vilket gjorde att jag kom upp snabbare än de som gick men sparade oerhört mycket energi. Även om jag var trött i kroppen och tom på energi på slutet av loppet konstaterade jag att jag aldrig varit riktigt andfådd under, vilket kan tyckas vara lite ironiskt.

Av banan visste jag inte så mycket innan start och det kändes skönt att vara naivt ovetandes. Under loppet tyckte jag dock att det var dumt att jag inte tagit reda på hur slutet såg ut så att jag säkert visste var jag skulle öka på farten utan att senare dö i något uppförslut. Nu blev det ingen fartökning ändå eftersom kilometrarna 17, 18 och 19 kändes extra långa. Men in mot mål spurtade jag i alla fall och här, tillsammans med nedförsbacken efter Älvsborgsbron, kände jag mig som allra piggast. Tråkigaste delen av banan var mellan de 2 broarna, på Hisingen, vilket var ganska många kilometrar. Här sprang jag i en slags väntans töcken och ville bara att bro 2 skulle dyka upp så jag äntligen kunde springa uppför (och nedför) Avenyn vilket var det roligaste delen av loppet. Dock får publiken utmed banan minuspoäng. Det hejades på vänner och bekanta men annars stod de tysta utmed banan och jag fick känslan många gånger att jag var en apa på ett zoo. Men det är klart, efter 2 timmars klappande och hejjande kanske även publiken känner sig trött och mätt på löparfesten.

Det är svårt att beskriva ett lopp dagen efteråt. Det känns väldigt länge sedan så de flesta spontana tankar och reflektioner har mattats av. Men - jag är förvånad att jag inte blev trött förrän runt 18:e kilometern. Kanske berodde det på den fartökning som skedde uppför Avenyn och den besvikelse jag kände när jag insåg att funktionärerna plockat bort det bord med Enervittabletter (vid 15 kilometer) jag sett fram emot sen start. När man är trött blir alla detaljer desto viktigare.

När jag var som tröttast ville jag slå alla marathontankar ur huvudet. Vid 18:e kilometern undrade jag hur jag skulle klara av att springa 24 kilometer till - i samma fart (6.30-6.40 min/km). En timma eftet målgång hade hjärnan och viljan återhämtat sig. Jag kommer att starta i Stockholm Marathon!

Det blev inte mycket till vila efter målgång. På en gång var vi tvugna att leta upp en spårvagn för hemfärd och snabbt gör-om-mig-projekt inför en middagsbjudning. Efter en varm dusch för att mjuka upp låsningen i axeln skyndade vi oss vidare. Några andra (manliga) Varvetlöpare satt också till bords och det kändes bra att det verkar vara jag som har minst känningar i benen. Kanske kan jag identifiera ett litet skavsår på foten om jag verkligen försöker, och visst är benen lite trötta - men mer än så är det inte - och DET är jag väldigt nöjd med.

Bilder kommer!
Tyvärr verkar resan mellan telefon och dator vara jättelång...