Mån 14 jan: Snabbdistans på cykel

Tänk dig en bastu. Och en cykel. Och att du ska cykla snabbdistans. I bastuvärmen. Så var det ikväll...

110 minuter spinning

På måndagskvällar har jag ofta ont i baken. Det beror alltid på samma sak: två spinningpass på raken med underbart, härligt, fantastiskt inspirerande Pia.

Det jobbiga med två pass på raken är inte tröttheten på slutet. På slutet är man så glad, så lycklig, så nöjd att man känner det knappt. Det jobbiga med två pass på raken är den där lugna perioden på mitten. Uppvärmningen på varv två. Det är då man känner hur sadeln är ruskigt obekväm och hur det känns lite jobbigt. Men så drar musiken igång efter de där åtta-tio första lugna minutrarna och så har man glömt bort den där gnagande känslan av skavsår. Då sprutar återigen endorfinerna. Då är det bara att ge järnet som gäller. Allt annat skjuts åt sidan.

Ikväll var det inte bara endorfinerna som sprutade. Svetten sprutade också. Något knas var det på ventilationen glasväggen vid utgången immade igen redan på uppvärmningen. Värmen då var bara början. Lägg till en full cykelsal och ett stenhårt pass och svetten bara rinner och rinner.

Här har det stönats, pustats och svettats många droppar!

Snabbdistans på riktig cykel betyder ganska många timmars cykling. I spinningsalen är tidsaspekten begränsad till de vanliga 55 (eller 110 om man kör två pass) minutrarna. Jag vet inte hur det kunda flyga ur oss men efter passet stod jag och Nilla och pratade med Pia och föreslog ett tretimmarspass någon dag. Och nu verkar det bli just så. Så håll ögonen öppna för ett "riktigt" cykelpass på SATS Hötorget inom en snar framtid.

Pytt á la Puma

Jag är både stolt och mätt efter min superenkla kulinariska kreation jag sitter här och äter i TV-soffan framför Idrottsgalan.

Det hälsosammaste jag kan tänka mig att äta, är ren mat. Ren alltså. Utan krångligheter. Under studietiden hade jag och min lägenhetskompis dille på att äta rivna morötter med italiensk salladskrydda och kikärtor. Bara. Det var supergott. Ikväll bjöds det på lika enkel, men varm, mat.

Pytt á la Puma

Pytt á la Puma, uppfunnen ikväll, betyder en bit purjolök som fräses tillsammans med tärnad kassler och frysta wokgrönsaker. Till det serveras tärnad avokado och lite keso. Voilá!

Så stark är Sanna Kallur

Aftonblaskan levererar en ganska rolig artikel från ett av Sanna Kallurs styrketräningspass. Jag gillar citatet från SOK:s Richard Nilsson bäst: "Det handlar om att få rätt sorts styrka. Du kan vara stark som en traktor eller stark som en Ferrari. I Sannas fall är det Ferrarin som gäller."

Recept på räkor

Det här inbjudande receptet hittade jag i DN från helgen. Verkar hur gott som helst. Och ganska nyttigt.


Jag har för övrigt med mig matlåda idag. Igen! Helt ofattbart. Jag som totaltvägrat matlådor börjar nu ge med mig. Alldeles strax väntar mig en krämig tonfiskröra med krispig pastasallad. Fast jag skippade pastan och har bara den krispiga salladen (några bönor har jag inte heller).

Spinning för killar?

Förlåt, jag kan bara inte låta bli. Läste just denna fråga på träningsforumet Puls och vet inte om jag ska skratta eller gråta:

Dum, dummare dummast

"som jag skrev i tidigare inlägg, så har jag mycket problem med vader och smalben och det kräver vila. men eftersom har stockholm mara i tankarna så vill jag inte förlora för mycket kondis.

eftersom jag är förra detta kamsportare så tror jag att det är inte så bra eftersom vi endå springer en del.

jag funderar på SPINNING.
men den erfarenheten jag har haft att det är oftast bara tjejer eller dom få killarna det är verkar vara lite "feminina".
(hadde tyckt att det är lite pinsamt att bara träna med tjejer)

någon som har någon åsikt ?"

Ja jag har en jäklans massa åsikter. Bland annat är detta inlägg bland de dummaste jag läst och innehåller både en gigantisk portion med fördomar och brist på förnuft. Att man inte kan någonting om spinning kan jag däremot förstå.

Sön 13 jan: Team Stockholm Marathon

Söndagar betyder långpass. Så också idag. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

16 kilometer njutning

Långpass ska vara långa - och långsamma. Men ledarna på Team Stockholm Marathon hade som vanligt inget hastighetsperspektiv. Tråkigt tycker jag som inte alls hängde med i den fart som låg snäppet högre än den borde.

Som skenande hästar rusade TSM-ledarna rakt in i jobbigheten

Istället var det jag som tvingade med Sofia i maklig takt runt Djurgården. Inte 16 kilometer som enligt programmet. Men väl 14 kilometer vilket jag senare mycket förvånad konstaterade på min klocka.

Andhämtningen var det inget fel på idag. Men benen. Oj oj. Det var som om jag kört tung styrketräning hela dagen igår. Var det för att vi avslutade kvällen men ännu en flaska bubbel? Var det för att min frukost bestod av en macka? Eller var det helt enkelt en dålig långlöpardag?

Jag hade i alla fall trevligt. Mycket trevligt. Och att höra Sofias marathonberättelse från hennes start i Stockholmsmaran förra året är fascinerande. Hur hon med bara ett 15-kilometerspass i bagaget sprang banan på 4 timmar och 17 minuter... cool tjej!

För en gångs skull är också grabben riktigt trött. Men så sprang han mer än en halvmara också. 24 kilometer på en tid som betyder maran på 3 timmar. Det vill säga alldeles för snabbt för ett långpass även på hans nivå.

Att man inte ska handla när man är riktigt hungrig är ju välkänt. Men vi hade inget val. Jag som var mer törstig än hungrig köpte hur mycket dricka som helst medan grabben siktade in sig på andra godbitar. Ja ja, jag hade i alla fall vett nog att komma ihåg tvättmedel trots törstyran.

SATS Bokning

Eftersom lördagens TV-tablå inte innehåller några höjdare gör jag något riktigt roligt.

Planering

Finns det något bättre än att gå igenom kommande veckans dagar. Bläddra bland inplanerande jobbmöten och kvällsaktiviteter och klämma in små guldkorn i form av tuffa träningspass.

Att scrolla bland passen på SATS är enkelt. Jag väljer ut mina favoritanläggningar (de som är närmast jobbet) och väntar med föväntan medan sidan uppdateras med vilka pass som går just där. Och framförallt - vilka instruktörer som leder passen.

Tack SATS för att vi kan boka våra klasser. Men vill man gå på yoga på måndag på Zenit blir det svårt. Klassen är full och 25 personer står redan i kö...

Jag håller mig till mina favoritinstruktörer. Vågar nästan inte prova några nya. För jag vet hur otroligt roligt och inspirerande och alldeles fantastiskt underbart det är med en riktigt bra instruktör. Och hur trist och tråkigt och långsamt det kan bli med en kass instruktör.

Nästa vecka blir en riktig utmaning. Slutspurten innan min tiodagarsresa till Kanada. Det kommer bli tufft och det kommer att göra ont. Framförallt i cykelbaken. Men det kommer bli så roligt och så svettigt att jag sitter här och önskar att det snart vore måndag. Men först ska jag springa långpass. Imorgon.

Min lördag

(Det här inlägget har inget med träning att göra. Så jag skriver det inom parentes.

Fyrverkeri

Det är skönt med lördagmorgnar. Så väldigt skönt. En sovmorgon fram till runt halv tio är perfekt. Då finns hela dagen kvar när jag väl gått upp.

Medan jag satt i soffan på förmiddagen och kollade in de alpina tjejerna och killarna i backarna på TV:n, for grabben runt som en duracellkanin och fixade och grejade inför ett fyrverkeri ikväll.

Med pyroteknikertröjan på följde även jag med till skådespelarplatsen. Dumt nog glömde jag videokameran hemma, för detta var verkligen ett fyrverkeri att titta på igen och igen. Jag brukar annars vara rätt kräsen och vill gärna att det ska skjutas i takt till musik för att det ska imponera på mig. Men ikväll var det bra!

Pyroteknikergrabben sätter på eltändare på några markpjäser
medan jag gör allt annat... uhm, ja, okvalificerat arbete.

Rödkålssallad

Mätt och belåten sitter jag nu återigen i min TV-soffa och konstaterar att det inte finns något roligt alls i dumburken.

Laga Lätts rödkålssallad och en kycklingbit ligger i magen. En rolig och annorlunda sallad jag gärna haft på julbordet. Det är så dags att komma på det nu.)

Fre 11 jan: After work

Terese försökte ta kål på oss idag.

Spinning på Stureplan

SATS Stureplan är en labyrint av trappor och små gångar. Efter att ha varit uppe på tredje plan och virrat genom rum och kyffen hittade jag träningssugna Nilla och konstaterade att spinningsalen med det halvdåliga ljudet låg nere på entréplan nära omklädningsrummet.

Terese stod för passet och jag visste att det skulle vara bra. Det är ju trots allt Terese vi pratar om!

Passet bestod av tre varv på en imaginär bana. Varje varv började med fem minuter backe. Sedan ett tungt block med intervaller. Många och korta och få och långa i en härlig blandning.

Personligen gillar jag de som är mellan 40 sekunder till 1 minut. Tillräckligt korta för att jag ska våga hålla hög intensitet men tillräckligt långa för att hinna bli riktigt jobbiga.

Nu har jag landat hemma i TV-soffan. Jag har en riktigt skön fredagskväll framför mig. I kylen står en flaska bubbel och väntar på att bli öppnad - den perfekta vardagslyxen. Imorgon väntar sovmorgon, vila från träningen och sedan ett av grabbens fyrverkerijobb på eftermiddagen. Det ska bli en skön helg på hemmaplan, något som jag inte haft sedan mitten av november.

- Andra sidan är ni klara?

Snart slår klockan helg!

- Jajamensan fattas bara!

Nu är det inte många minuter kvar till helg och ledighet och fattas-bara-annatträning.

Vet ni hur jäkla skönt det är med ett tufft pass efter jobbet på fredagseftermiddagen? Om ni inte vet, så är det bara att testa. Om ni vet, så kör igen!

Jag ska alldeles iväg och ge gärnet. På cykeln. No mercy. Här ska svettas, här ska flåsas, här ska mjölksyresprutas (ja i slutet alltså) och här ska näramaxpulsas. Och det ska bli så jäkla kul så jag sitter här och svär för jag kan inte annat.

För sen, efteråt, när man är hemma och nyduschad, ja då är man så jäkla välförtjänt av en skön kväll så det finns inte.

Det finns risk för att jag gör av med all energi nu när jag sitter här och längtar och tänker på passet så jag ska avsluta detta blogginlägg på studs. Abrupt.

Men du... jag återkommer snart!

Smal och lycklig...

Hur dum får man bli? Tror folk verkligen att de skulle bli lyckliga bara för att de går ner i vikt?

Smal och lycklig?

Det brukar skrattas åt folk som är så naiva som tror att de blir lyckliga bara de blir smalare. Jag skrattar inte längre.

Jag är inte groteskt fet. Men jag är överviktig. Övervikten påverkar mitt liv i sådan utsträckning att jag vet att jag skulle bli lyckligare om jag gick ner i vikt. Inte lycklig. Men lyckligare. Och lyckligare är ett steg i riktining mot att bli lycklig.


Visst kan jag träna med min övervikt. Jag springer för glatta livet trots att jag ofta hör och läser andra människor i min viktklass som hävdar "nej jag kan inte träna, jag som väger såhär mycket". Snicksnack. Klart det går. Men det går för jäkla långsamt.

Jag har löptränat länge och regelbundet och lunkar fortfarande på i samma makliga takt som nyfunna löparvänner. Frustrerande. Men jag gnetar på. Tänker att jag kan i alla fall hålla på länge även om jag inte springer snabbt. Men det är klart att det gör lite ont att inte uppleva resultat av slitet.

Ni som hängt med ett tag vet att jag älskar skidåkning. Jag åker bra. Men det känns i kroppen att jag åkte långt mycket bättre när jag var lättare. Jag var smidig på ett snabbare sätt då.

Det som skulle göra mig allra lyckligast över att gå ner i vikt är att jag äntligen skulle kunna köpa de kläder jag verkligen vill ha. Bli den jag verkligen vill vara även på utsidan. Det är inte särskilt roligt, eller speciellt upplyftande för självförtroendet, att gå in i en butik och prova ett par byxor i den största storleken och upptäcka att de inte passar. Gång på gång.

Så visst skulle jag bli lyckligare om jag gick ner i vikt. Nästan lycklig.

Det viktigaste i mitt resonemang är denna mening: Det är inte att vara smal som jag tror gör mig lycklig. Det är de positiva konsekvenserna av att vara smalare än jag är idag som jag vet gör skillnaden.

Hur lycklig man blir av att gå ner i vikt, beror på de positiva konsekvenserna av viktminskningen. Rent logiskt borde 15 kilos viktminskning ge fler positiva konsekvenser än 1 kilo, förutsatt att man behöver gå ner dessa kilo från början.

Hängde ni med?

Tidningar på hög

Hej Bullen, jag har ett problem...

Tips?

Vissa tidningar köps, läses - och slängs. Andra tidningar vill man spara. Men själva grejen med att spara tidningar är väl att på ett enkelt sätt kunna ta fram dem igen. Antingen för att leta efter något specifikt som man vet finns där, eller för att slöbläddra och suga åt sig inspiration en andra gång.

Så nu till frågan. Hur förvarar man bäst tidningarna? Hur arkiverar man dem på bästa sätt?

En av mina högar med tidningar jag sparar

Fitness Magazine innehåller ju både superbra träningsövningar och recept medan Laga Lätt exploderar av recept jag gärna skulle vilja ha kvar.

Klipper ni ut det ni tycker är läsvärt? Tänk om det är något bra på båda sidor, hur gör ni då?

Just nu ligger mina tidningar bara på hög. Det känns inte så effektivt. Hur gör ni?

Tor 10 jan (forts.): Jogging med Szalkai

Fy fasen va bra det gick!

Szalkais åtta kilometrar

Torsdag kväll betyder löpning enligt Szalkai. Fyratimmarsprogrammet säger åtta kilometer lätt distanslöpning. Wohoo, kan man tycka om man inte redan tränat idag. Oj oj då, var min egna tanke efter att ha kört spinning på lunchen.

Jag var inte alltför optimistisk innan jag kom utanför dörren. Dels trodde jag att jag var trött i benen. Dels var det ganska regnigt ute. Vilket i och för sig är mitt favoritlöparväder. Men inte just idag.

Ikväll blev det en ny variant på en gammal vana. Jag sprang min trogna runda åt andra hållet. Det kändes som en helt ny slinga!

I början kändes det dock ganska bakvänt. Jag började med att springa över Liljeholmsbron men hörde en ständig röst som sa att jag sprang åt fel håll och det kändes som att ett gummiband var fäst i ryggen som ville dra mig åt andra hållet för att visa att jag faktiskt sprang fel.

Efter ett tag gick det bra. Jäkligt bra. Jag sprang fort som tusan. Men det blev aldrig jobbigt. Jag upplevde det som ett kontrollerat löppass med sansade steg och bekväm andning.


Pulsklockan noterade högsta puls på 88% av max och ett snitt på 81% - och en snittfart på 5.45 min/km och högsta fart på 5.09 min/km. Det är långsamt. Men jäkligt snabbt för mig som springer som en snigel. Totalt avverkades den 7.53 km långa sträckan på 43.26 minuter. (Jag vet, det fattas 470 meter för att det ska bli riktigt enligt Szalkai).

Det finns inget dålig väder...

Nyss hemkommen och det har precis börjat regna. Jag som tänkt svida om till löparstassen för ett Szalkaipass. Ska ni med?

Tor 10 jan: Träning på lunchen

Det finns någt smått otroligt över träning.

45 min spinning

Träning har en förmåga att likt ingenting annat ändra humöret och sinnesstämningen totalt. Det är löjligt fantastiskt. Och det går inte att i ord beskriva. Det måste upplevas!

Innan dagens pass kände jag mig oengagerad och likgiltig. Nu är jag pigg och lätt i sinnet. Vilket botemedel träning är!

Under lunchspinningen var jag omgärdad av pepparkakor. Nyförlovade Tereses andra hälft Glenn ledde passet och en av mina vänner från bloggen satt bredvid och spred energi. Båda nyss hemkomna från sol och bad och ledighet i Thailand. Det syntes! Nu är det jag som går hem och badar i brun utan sol!

Denna mellanbudgetvariant av brun utan sol från L'oreal gillar jag. Den finns också som färgad créme vilket är snäppet enklare.
Doftmässigt är den okej. Visst luktar den. Men den stinker inte.

Spinningen var, som vanligt när det är Glenn som är uppe och tutar och kör på podiet, rak och hård. Nytt pass, nytt upplägg och ny musik. Men en sak var densamma. Glenn spinnar på med de långa blocken. Det är bra. Det är tufft. Det är toppen.

Nu sitter jag här och äter matlåda. Igen! Laga Lätts kinesiska faluwok står på menyn.

Att fylla åren med liv

Min största ångest är att inte fylla åren med liv.

Det är vad du inte gör du kommer ångra

Tid gör mig stressad. Inte att ha ont om tid, eller att ha för mycket att göra. Nej, snarare att inte ta tillvara på tiden.

När jag tänker i banor som "jag kommer aldrig att vara 25 igen" börjar stressen surra på högvarv i kroppen. Har jag verkligen fått ut så mycket som möjligt av den här dagen, det här året, det här livet?

Jag har tror benhårt på devisen "it's what you don't do that you will regret". Spinning-Pia sammanfattade det till "fyll åren med liv, inte liven med år", på det sista passet innan julledigheten.

Jag gillar tankesättet. Samtidigt ger det mig ångest.

Jag har gått runt i över 10 år och varit otroligt missnöjd med hur jag ser ut. Hur jag har vägt för mycket. Hur det här kroppshöljet som förföljer mig inte alls passar mig.

Känslan av att vara illa till mods och missnöjd på grund av det, och framförallt desperationen över hur jag ska skala av det överflödiga, finns alltid där. Alltid. Och jag kan inte annat än undra vad jag skulle ägnat mina tankar åt om jag inte hade haft fetkostymen på mig, om jag faktiskt varit normalviktig. Det är trots allt varje sekund under varje dag under minst 10 år vi pratar om.

Det är sorgligt att jag fortfarande går runt och känner likadant. Att jag fortfarande ägnar så mycket tankekraft till att hitta ut ur den tjocklabyrint jag gått vilse i. Att jag under dessa 10 år fortfarande befinner mig på ruta 1. Att jag under dessa 10 år ägnat så mycket energi på mig själv och mitt eget utseende att jag ibland missar att göra det bästa av här och nu.

När jag ligger och funderar om kvällarna stör det mig att jag fortfarande bär med mig alla extrakilon. Men framförallt frustrerar dig mig något oerhört att det påverkat mitt viktigaste ledord i livet. Att göra allt det som jag senare skulle kommit att ångra om jag låtit det vara ogjort. Att fylla åren med liv. Att leva fullt ut.

Låter det som att jag befinner mig nere i depphålet? Ja lite kanske. Men, träningslusten är det i alla fall inget fel på. Idag blir det två chanser till träningsglädje. Två adrenalinkickar. Två tillfällen att göra kroppen starkare. Två timmar som fyller mina år med enormt mycket liv.

Glidvalla

Vet ni vad världens sämsta skidåkare heter? Jo, Inge Glid. Kanske hade han vallat med glidvalla...

Snabbare skidor

Forskarna har kommit på att vi står och smälter glidvalla över plockepinnlaggen helt i onödan. De nya rönen uppmärksammas flitigt i media . Missa inte att lyssna på Vetenskapens Värld i P1 strax efter lunch idag, onsdag, då det också pratas om valla och glid.

Vallapyssel. Snart ett minne blott?
Själv tycker jag det är trist att lägga på glidvalla. Men fästvalla, det är grejer det.

Apropå skidor. Grabben köpte nya längdlagg förra veckan. Efter att ha provat skida efter skida som alla var för hårda rynkade försäljaren pannan och sa "du är lite för lång för din vikt". Ett fint sätt att säga att grabben är underviktig. Jag å andra sidan är alldeles för kort för min vikt...

Ons 9 jan: Bålstyrka

Sådär ja, nu har magen fått jobba.

Coreträning med solbrända Terese

När klockan ringde imorse, klockan 05.45, gick det i ett huj att gå upp. Kanske var det chocken över ljudet av klockan som fick mig på fötter. Kanske var det att grabben envisades med att fortsätta sova och inte alls vaknade för att gå upp och stänga av klockan som han ofta brukar. Det fanns helt enkelt inget annat val än för mig att snabbt skynda mig upp och stänga av eländet.

Innan coren träffade jag på Nilla som gav mig frukost i form av nybakt Paulunbröd med aprikoser i. Tänk vilka träningsvänner man har! I och med detta har Nilla satt ribban högt. Nu förväntar jag mig smakbitar varje gång hon bakad nya nyttigheter.

Terese såg både sund och stark när hon i rampljuset klockan sju fick en full sal med morgonambitiösa träningsmänniskor att intensivt jobba på magrutorna. Jag i min helagrå outfit såg ut som en blek sjukling i jämförelse. Lite brun utan sol på skinnet skulle inte skada...

Hör och häpna, idag har även jag med mig matlåda. Undrens tid är inte förbi. Gårdagens köttfärsgryta blev till både middag och lunch för mig och grabben. Jag känner mig väldigt duktig. Ikväll ska jag städa dessutom. Det finns mycket tid till det eftersom träningsvila står på programmet!

Tis 8 jan: Szalkais marathonprogram

Anders Szalkais marathonpiska viner i Stockholmsluften. Det märks. Överallt.

Att ta sig i kragen

Som den midnattslöpare jag är kom jag ut relativt tidigt ikväll. Redan klockan 18.00. Men det var nära på att jag inte kom ut alls. Jag kände mig inte alls inspirerad eller träningssugen.

Jag försökte säga till grabben att jag kanske skulle flytta på kvällens löppass till imorgon men han gav mig en blick, och sa något jag inte minns. Det var blicken som fastnade. Som övertalade. Grabben skrattar säkert när han läser detta för han är förmodligen helt omedveten om den uppfodrande minen som övertalade mig. Eller nästan övertalade mig.

Jag ger inte grabben all credit för att jag kom ut ikväll. Jag hann läsa Sofys innan-träning-blogginlägg och eftersom hon också tränar efter Szalkai fick jag en dos inspiration till kvällens utmaning. Skulle hon så skulle minsann jag.

Det som verkligen fick mig att ta mig i kragen blev till slut en av mina mentala kom-ihåg-lappar: den träning du känner dig nöjdast med efteråt är den som känns jobbigast innan. Och eftersom jag älskar känslan av att vara nöjd så fick jag allt se till att ge mig ut. Att skippa passet blir jag ingen marathonlöperska av. Att skippa passet gör mig inte 20 kilo lättare.

Det bästa med att genomföra träning man verkligen inte känner för är den underbart tillfredsställande känslan som fyller en när man kommer hem.

Uppvärmning, fartlek och nedvarvning

Halva Stockholm var ute och sprang ikväll. Jag vet inte om det är för att halva Stockholm följer Szalkais marathonprogram eller om det är nyårslöften som infrias. Jag intalade mig själv att det var Szalkais piska som ven i luften. Att alla var ute för att springa två kilometer uppvärmning, fem kilometer fartlek och tre kilometer nedvarvning. Precis som jag.

Min egen löpträning började ganska kasst. Den raska promenaden ner till mitt officiella startområde kändes seg. Kroppen mossig, lealös och likgiltig.

De tre första kilometrarna gick på välkänd mark. Längs med Årstaviken. Jag sprang efter ett gäng tjejer i likadana reflexvästar och höll 6-minuterstempo. Enligt programmet.

Sedan följde fem fartlekskilometrar. Jag lekte mig fram i 5.10-tempo. Försökte få lite flyt. Men det ville sig inte något vidare. Längs med hela Hammarbykajen kändes steget stappligt och tafatt och löpardojjorna klapprade likt träskor. Jag kände mig inte alls som en löpare. Dessutom tog evighetssträckan längs kajen musten ur mig och allt kändes förfärligt tråkigt.

Vid Londonviadukten vände det. Raksträckan som följer Stadsgårdskajen ser inte speciellt rolig ut men är överraskande lättsprungen. Bilarna som susar bredvid drog mig upp i fart och den lätta utförslöpan gjorde under för löpsteget. Det blev större och högre och mer effektivt. Det kändes som om jag fick farten gratis.

Väl framme vid festbåten Patricia hörde jag Szalkai ropa i mitt huvud att nu kunde jag ta det lugnt. Fartleksbiten var över. Bara de tre nedvarvningskilometrarna längs Söder Mälarstrand kvar. Det kändes skönt. Befriande. Tillfredsställande. Det gjorde inget att sista biten gick i dryga 6-minuterstempot. Jag hade gjort det jag skulle. Jag var nöjd.

Nyss hemkommen fter träningen. Nöjd men inte utpumpad.

Pulsklockan konstaterade att jag ändå inte fått kroppen att vakna till ordentligt. Pulsen var ganska jämn under passet med ett snitt på 80% av max och en toppnotering på 87% (178 slag).

Kylskåpsmakeover

Minns ni hur mitt kylskåp såg ut imorse. Nu är det skillnad. Dryga timmen på Hemköp gjorde susen. Nu ska jag alldeles strax laga middag. Det ska faktiskt bli riktigt roligt!

Fullt hus i kylskåpet!

Besatt av träning

Är du besatt av träning, frågar MSN:s hälsohörna E-health. Här finns svar på vad ortorexi är och testet som visar om du är i riskzonen.

Så lyckas du med träningen

För min del finns det tre förutsättningar för lyckad träning. Hittills idag har två av dem fallerat.

Sömn, käk och fokus

Mina tre stöttepelare för bra träning stavas sömn, mat (frukost framförallt) och träningsfokus.

I går natt gick jag och lade mig runt 03.00. Det är nästan imorse. Då skrev jag äntligen klar min första betalda tidningsartikel. Såväl Seinfeld som CSI Miami som Law & Order hann både börja och sluta på TV:n. Men gamla klassikern Magnum hann bara börja.

Imorse ringde klockan tidigt. Morgonträningen, med konditionsstationer på gymmet, förflyttades ut i periferin. Både huvud och ögon kändes grumliga och kroppen tafatt klumpig. Tydliga trötthetstecken. Här fanns inte minsta tillstymmelse till träningsfokus. Crosstrainervadå?

Dessutom ekar kylen tom. Fortfarande. Tisdag morgon och det enda som finns är smör, grönmögelost och apelsinmarmelad. Ja, tillsammans med de där flaskorna Dooleys jag tjatat om förut. Utan bra mat blir man ingen framgångsrik hurtbulle...

Vad får man om man blandar smör, grönmögelost, apelsinmarmelad, konserverade morötter, Dooleys, en glasslåda med mormors lingonsylt, thousand islanddressing i lightversion och Nygårds julmust med äcklig nougatsmak? Ja, ingen god frukost i alla fall.

Det blev frukost på Seven Eleven istället. I samband med ett morgonjobbärende bjöd jag mig själv på rågsmörgås med mager ost och en 100% blåbärssmoothie från Brämhults. Gott men dyrt. 60 kronor. Eftersom jag dessutom måste skaffa lunch utifrån trots hemmajobb idag landar dagsnotan på över 100 spänn. Som man bäddar får man ligga.

Tur att Szalkais träningsprogram är gratis. Inte en krona behöver jag betala för den mil jag ska springa ikväll. Inte ett öre behöver jag spara för att orka mig igenom kvällens fem kilometer fartlek som ingår i milrundan. Allt som är gott är gratis heter det och kvällen ser ut att bjuda på en riktig gourmetmiddag!

Innan dess ska jag uppfylla mina tre träningsförutsättningar: någon middagstimme ska sovas och bra mat att fylla kylen med ska inhandlas. Träningsfokusering och uppladdning pågår just nu!

Mån 7 jan: Bästa spinningpasset

Nu är det annat än julköttbullar som rullas.

Maxad spinning

Jag anser mig inte ha vilat under julen så jag dundrade på för fullt redan första gruppträningsdagen för året.

Det var skönt att cykeln så gott som rullade under mina fötter igen. Det var skönt att ha en energibomb i form av Nilla bredvid mig under passet. Det var skönt att favoritinstruktören Pia körde med oss rejält i form av tio 70/20-intervaller och sedan en rejäl uppförsbacke innan målsnöret. Och eftersom jag inte kunde hålla mig från att köra två pass blev det en favorit i repris direkt efter att första passet avslutats.

Under passen kändes det som om jag hade Virpi Kuitunen framför mig. Cyklisten som jag följde hack i häl var stark och snabb och grym. Mitt mål var att köra lika hårt som henne, men ändå lite hårdare. Som Charlotte Kalla.

Den där målbilden envisades med att hänga med alla 110 minutrarna i eftermiddags. Och kommer säkert hänga med hela våren. Gårdagens Kallalopp är en verklig rush för inspirationen. Summerat i bokstäver sammanfattas bedriften "du kan om du vill". Och det är hur jäkla självklart som helst att jag vill!

Att jag ville syntes på pulsklockan. En maxnotering på långt över 90% på hör till ovanligheterna för mig i spinningsammanhang.

Laga Lätt

Efter en slitande tågresa med träsmak i baken och alldeles för tunga väskor kom vi sent igår kväll hem till...

Laga Lätt

Det är alltid lika jobbigt att komma hem efter mer än en veckas hemmafrånvaro. Post- och tidningshögen vid dörren var enorm. Alla Dagens Nyheter blandat med brev och räkningar och postorderkataloger och ett "gratisnummer" av IForm (vad jag nu ska med det till) och andra lokaltidningar och - Laga Lätt. Det senaste numret låg där som en strålande sol bland gråtunga dystermoln.


Jag måste säga att jag verkligen gillar Laga Lätt. Äntligen en tidning med matlagning på min nivå. Jag längtar efter att förverkliga recepten: härlig morotssoppa, kikärtssoppa med parmesan och rågmacka, bönpasta med krämig tonfiskröra, köttfärsgryta, spenat- och valnötspasta, rödkålssallad med kanel och citron, kinesisk faluwok...

Helgträning

Idag har jag inte tränat ett dyft. Och dessutom bakat bullar.

Julhelgsslutspurt

Helgen bjuder på slutspurt på det mesta. Från ledighet till Tour de Ski.

Jag lät Anja och Kalla sköta skidåkningen åt mig idag. Kalla gjorde det bättre än Anja. Från frukost till eftermiddag bjöd SVT på skidåkning i rutan.

Det stormade fortfarande utanför fönstret och liftkön som ringlade kring de få liftar som var öppna passade inte mig i smaken så jag lät bli åkningen. Istället satt jag i soffan och myste med mitt te medan familjen packade sig in i bilen och åkte ned mot Stockholm. Imorgon är det dags för hemfärd för mig och grabben. Men först blir det mer skidåkning i TV. Kalla & Co ska ta sig uppför en skidbacke. Inte med lift. Utan på skidor. Snacka om jobbigt! Om vädret vill sig väl kan jag också klämma in en och en halv timmas skidåkning. Dock nedför. Inte uppför.

Jag fick för mig att baka bullar i eftermiddags. De är livsfarligt goda och inte ett dugg nyttiga. Men det gör inget. Träningsveckan som börjar på måndag ser nämligen ut att bli grym.

Jag fortsätter senhöstens försök att planera träningen utifrån strategin 2+1 (två träningsdagar, en vilodag) men vill hinna med både Szalkais marathonprogram plus spinning plus annat.

Jag ser fram emot vardagen. Träningen blir som bäst då!

Fre 4 jan: Det blåser på toppen!

Det blåser. Riktigt ordentligt. Frågan är om det är skönast i soffan eller skidspåret. Vi har testat!

Völkl Mantra

Efter en seg morgon med envis snöblåst utanför fönstret och världens bästa Kalla på TV:n begav vi oss ut lagom till att liftarna på berget stängde. Vi hann med två åk. Två åk på mina sprillans nya Völkl Mantra.


Jag är en frenetisk tekniktjej. Ingen raffig offpistbrud. Men nu ska det bli lite offpist i min skidvärld också. Breda Mantran kändes riktigt bra under fötterna, både mellan träden utanför pisten och på det isblåa underlaget som tittade fram där blåsten gått hänsynslöst fram. Jag ser fram emot att ta med mig dessa giganter till skidor, ja jämfört med mina pistskidor alltså, till Whistler om två veckor.

Längdskidor

Vi kände oss inte riktigt klara för dagen efter våra två futtiga alpinåk. Så vi bestämde oss för att kolla längdspåren i Björnen. Snöyran låg som ett böljande skynke kring bilen på väg till Björnens längdsskidcenter men det var skönt att det var mjuka snöflingor som senare yrde kring ansiktet och inte piskade regn och ispikar.

Vi åkte bara fem kilometer idag. Snön låg i drivor över spåren och det var både halkigt och ojämnt. För att inte tala om blåsigt. Jag är fortfarande långsam i nedförsbackarna men klarar nu av att byta spår utan att komma helt i obalans och har faktiskt kontroll på plockepinnskidorna även utanför spår. Det går framåt. Fortfarande är jag i mitt esse i uppförsbackarna och älskar att diagonala uppför krönen. Visst blir jag trött men det är förvånansvärt vad snabbt återhämtningen går. Man tror att man nästintill ska dö när man väl nått toppen på en backe men så går det lite utför och kroppen väcks med ny kraft och energi. Det är coolt med längd!

2-4 jan: (Inte) bortblåst på fjället

Internetuppkopplingen bråkar men längdskidorna går finfint. Vinden viner runt husknutarna och det är nästan så att man skulle vilja ha googles på sig i längdspåret. Löpträningen har blivit lidande den här veckan men det gör inget. Jag tar igen det nästa vecka. För då är jag hemma igen. Då sjutton ska det tränas. På SATS. Med Nilla. På spinningcykeln. På Stockholms gator och torg. Jag är taggad. Längdskidorna får vila lite. Men bara lite.

Charlotte Kalla

Jag har precis sett något fantastiskt underbart!

Kolla på Kalla!

Den som vill ha en kick ska definitivt kolla på Charlotte Kalla. Dagens jaktstart var ett mirakel. Eller nej, det var det inte alls. Mirakel är faktiskt helt fel ord. Det var en bragd. Ett bevis på att allting går bara man vill. En uppvisning. En utklassning. En gigantiskt stor portion jävlar anamma.


Inför dagens jaktstart på Tour de Ski startade Kalla sexa, 38 sekunder efter ledande Norska suveränen Marit Bjorgen. Efter sex(!!) kilometer in i det tio kilometer långa loppet var Kalla ikapp. Och som hon åkte. Jag hade gåshud på armarna under i stort sett hela loppet. Hon fullkomligt flög fram. Speciellt i uppförsbackarna. Det riktigt glödde under skidorna.

Det bästa av allt är all energin som sprutade ut ur TV:n. Som Kalla delade med sig. Efter att ha sett hennes bragdlopp som Aftonbladet kallar det, känner jag att jag också kan gå ut och göra vad som helst. Vilken kick hon levererade till svenska folket!

Det näst bästa var att höra henne intervjuas efteråt. Hon hade inte alls tänkt att vinna, bara åka in lite tid. Kalla är vår nästa Kallur. Vår nästa Anja. Vår nästa folkhjälte!

PS. Jag har också åkt skidor idag. Men på det mindre jobbiga sättet, nämligen utför. Tre timmar bränner ändå rätt så bra. 1200 kalorier och hårdare ben DS.

Mån 31 dec: Lungorna sprängs på längden

Så har årets sista träningspass klarats av. Det kändes som om lungorna skulle sprängas.

Maxpulsjakten

Jag är på en ständig jakt. En uttalad jakt på färre kilon. En uttalad jakt på lägre fettprocent. En uttalad jakt på fullföljda långlöparlopp. Och en liten outtalad jakt på min maxpuls.

Den där formeln, 220-ålder=din maxpuls, ger jag inte mycket för. Jag har knappast träffat någon som tycker den stämmer. Efter lite meckande och försökande, har jag uppskattat min maxpuls till 205 slag i minuten.

Hittills tycker jag att den stämt när det gäller löpningen. Jag har aldrig kommit över 95% av max, men jag ligger däromkring när det är riktigt jobbigt. Men inte döjobbigt. För dit har jag inte vågat mig än. På spinningen stämmer den inte alls. Där har jag en mycket lägre maxpuls. Jag kan stå och trampa tills lungorna kreverar men pulsklockan visar ändå bara lama 85% av max.

I längdskidspåret levereras det högre pulssiffror. Speciellt idag. För en gångs skull åkte jag ikapp andra längdskidåkare och ville åka om, och har man väl åkt om folk så måste man lägga i en till växel så att man får lite avstånd.

Men det där med att lämna spåret tycker jag är svårt. Min plockepinnskidebalans är fortfarande undermålig. Eftersom jag har mest kontroll, och bäst balans, i uppförsbackarna är det just här jag valde att "plocka" åkare. Att gasa på uppför är rejält jobbigt. Trots bra fäste (jag lyckades än en gång riktigt bra med vallan).

Det gick bra till krönet av backen. Det gick bra den första metern utför efter krönet. Men sedan kom andningen ifatt mig. Syreskulden, som jag lärt mig att det heter. Hjärtat pumpade. Men det märkte jag inte av. Det var lungorna jag kände. Hur de växte. Expanderade. Blev enorma. Då visade klockan 97% av max. Och det var väl bra. Men samtidigt undrade jag om det stämde. Hade jag kunnat komma över 100%? Om backen varit lite längre, lite brantare eller om jag kört lite fortare. Har jag högre maxpuls än jag tror?

Den som lever får se.

Jag pustar ut efter en jobbig halvtimme i spåret.

Nu ska jag snart gå och duscha och piffa till mig så gott det går. Jag har inte öppnat make upväskan på över en vecka (grabben, jag vet att du inte tror mig men så är det) så det ska bli trevligt att försöka bli lite snygg ikväll.

Runt tolvslaget är det jag som står för pyrotekniken i familjen (det blir med andra ord en lugn kväll(. En trälåda på 35 kilo ska fyras av. Den har tagit upp halva bagageutrymmet i familjebilen. Ändå är det en rätt stor bil. Efter det blir det skumpa för mig också. Nästa år blir det mer skidåkning!

Fyrverkerilådan som pryder natthimlen ikväll.
Utan nedfallande pinnar.
Utan plastgrejer som ligger och skräpar i skogen.
Allt i en låda, som sköter sig självt.
En tändning ger fyra och en halvminut färgsprakande show med både inledning och final. Genialiskt.

Året som gick 2007

Precis som förra året är det läge för en årssummering såhär näst sista dagen på 2007.


Highs and lows - 2007

Årets träningsminne
Löpträningen på Prins Bertilstigen i Halmstad. Finare löpmiljö finns inte!

Prins Bertilstigen

Årets jobbigaste
Voluntärjobbet som banarbetare under alpina VM i Åre. 18 dagars snöskottning från morgonmörker till kvällsskymning. Fast det var ganska glassigt ändå när vi under själva tävlingarna ansvarade för startområdet för herrarnas alla discipliner.

Årets bästa
Pias spinningpass på SATS Hötorget!

Årets frustration
När jag hade ont i höften hela vintervåren och inte kunde springa...

Årets höjdpunkt
Alpina VM i Åre.

Årets dumbom
Runners Store i Stockholm som tycker jag borde sluta springa. Och som inte kan ge mig ordentliga skor som deras inlägg passar i.

Årets tråkigaste träning
Träningen på gymmen i Toronto, Kanada, i somras. Visst är det lyxigt med privata gym men utan sällskap blir det ganska tråkigt.

Gymträning i tråkmiljö. Med obligatorisk heltäckningsmatta.

Årets ambitiösaste
När jag och Grabben tog på oss träningskläderna för en jogg omkring Mount Royal, Montreal, i Kanada på självaste Canada Day (1 juli).

Grabben på gatorna i Montreal

Årets morot:
Vikten. Som vanligt.

Årets inspiration
Bloggvännerna - och träningskompisarna jag träffar på riktigt!

Årets mest annorlunda
Att jag skulle ge mig på längdskidåkning. Jag som alltid sagt "nej aldrig!"

Årets förvåning
Att jag älskar längdskidåkning!

Årets roligaste
Boxpassen. Som alltid. Varför tränar jag inte det mer?

Årets besvikelse
Att vikten fortsätter uppåt trots att jag tränar som en galning.

Årets hype
Allt om Hälsanmässan. Den var skit. Det enda som var bra var sällskapet.

Jag och Nilla!

Årets upptäckt
Att jag har PCOS som stökar till det med vikten.

Årets sämsta träning
De Team Stockholm Marathonträningar jag varit med på. Hoppas passen våren 2008 blir bättre...

Årets träningsredskap
Alla bloggar som ger oumbärlig inspiration!

Lör 29 dec: Springa snabbare

Flämt. Pust. Flås. Puh.

Sju snabba kilometrar

Jag har gått och längtat efter att springa fort. Idag, i pausen mellan damslalomen och herrstörtloppet, försökte jag.

Benen var sega och trötta. Fotsensorn till pulsklockan var död på batteri och fästet i väggrenen var som att åka längdskidor utan fästvalla. Eller som att springa i torrsand. Jobbigt alltså. Speciellt uppför. Marginellt nedför.

Landsvägslöpning med Åres stolthet Gästrappet i ryggen. Framför mig fanns bara rak, tråkig väg. Och dåligt fäste.

Men som sagt. Jag försökte. Låg på. Flämtade. Pustade. Stönade. Ute på landsvägen hör ingen mig ändå. Enligt IForm presterar man bättre om man stönar lite. Jag vet inte om det hjälpte. Att sjunga till Lars Winnerbäcks "Om du lämnade mig nu" samtidigt som jag sprang uppför gick däremot inte. Det blev dubbelt jobbigt.

Idag kom jag upp i en maxpulsnotering på 94% (medelpulsen låg på 82%). Det är jäkligt nära max.

Jag vet precis var hjärtat jobbade som allra hårdast. I uppförsbacken på slutet. Hela den sista kilometern hem går visserligen uppför. I olika etapper. Oftast ser jag den här biten som nedvarvning så jag brukar ta det lugnt. Idag hade jag krafter kvar som jag ville ta kål på. Sprang uppför. Gjorde slarvsylta av den sista energin. Och förärade mig själv en liten mental seger.

Roligare löparutsikt: slingriga Gamla Årevägen.

Koordinationslopp

Det finns mer till löpträning än att springa långt och långsamt eller kort och snabbt.

Szalkais marathonprogram

På måndag startar vecka fem av Szalkais marathonprogram. Han lade in koordinationslopp redan vecka tre (för 4-timmarsprogrammet) men jag "råkade" missa dem då. Jag börjar med koordinationslopp - fartökningar - nu istället.

Anders Szalkai är kanske inte så snygg.
Men han kan i alla fall det här med löpning.

Szalkai verkar gillar koordinationslopp. Själv har jag inte kört det så mycket. I min värld har det bara existerat fartlekar, intervaller och rena snabbdistanser när det gäller tempolöpning.

Koordinationslopp är en slags fartstegring där man under 60-100 meter börjar lugnt och sedan ökar till nästan max. Jag antar att tanken med koordinationslopp är att få lite fartkänsla och bli lite snabbare. Och det kan ju jag behöva...

Bästa solsemestern

Snö och skidåkning är det bästa jag vet. Men nu längtar jag faktiskt efter sol och strandliv!

Solsemester

Även om jag tycker det är kul att jobba och kul att tjäna pengar är det snäppet roligare att vara ledig (så länge man har lite pengar i kassan). Mer tid till mig och mer tid till träning!

Nu längtar jag efter solsemester! Det är en ovanlig längtan för mig eftersom jag inte brukar gilla solsemestrar särskilt mycket. Det blir lätt så varmt och jobbigt... och jag är för rastlös för att ligga still och stekas.

Men det går inte att förneka att solsemestrar (utan barn) brukar vara lugna och sköna. Även om man tar tillfället i akt att träna. Och det är just en solsemester med träning jag är ute efter.

Jag har svårt att se hur jag ska få in en vecka i solen i vår. Och i sommar vill jag nog inte ens åka i väg. Men till hösten har jag en hemlig dröm: jag vill ta en långsemester. Precis som förra året. Thailand lockar igen. Men det gör också Australien (kräver dock större reskassa). Och Västindien. Och Vietnam. Och...?

Vilket är ditt bästa solsemestertips - för kort och för längre tid?

Koh Chang

Koh Maak

Koh Nan Yang

Ao Nang, Krabi

Jag längtar inte bara efter sol förresten. Just nu längtar jag efter ett kort löptempopass också.

Tor 27 dec: Långjogg i Åre

Man hinner njuta mycket under en långsam långjogg. Och trots att man inte tror det i början, så hinner man också bli ordentligt trött.

15 kilometer

Dagen har varit grå och mild. Fyra plusgrader. Smältsnön härjar på gatorna och isen har luckrats upp lite. Imorgon blir det kallgrader igen. Då kommer vägarna återigen att bli till isbanor. Det gäller att passa på att komma ut och springa medans man kan!

Jag sprang till Åre och tillbaka i eftermiddags. En skön runda på sisådär 15 kilometer. Det hade börjat skymma redan strax efter 14.00 när jag gick utanför dörren och när jag kom hem drygt en och en halv timma senare var det beckmörkt.

Med pannlampa och reflexkläder syns jag - trots mörker!

Farten låg på snälla 6.20-6.30 per kilometer. Jag kommer inte riktigt ihåg vad Szalkai förespråkar för oss i 4-timmarsgruppens marathonprogram men det ligger där någonstans.

I början kändes det bra. Kontrollerat. Starkt. Jag började med 4-5 kilometer på den mysiga gamla Årevägen och kom snart förbi Olympialiften där en drös med skidåkare stod och väntade på bussen hem. Ju närmare centrala Åre jag kom, desto livligare blev det. Det märks att Stockholmarna kommit upp nu. Det var köigt och kaos utanför både Ica och Konsum med intilliggande Systemet. Jag fortsatte förbi böket. Upp över bron som tar biltrafiken till relativt nya Holiday Club. Bron markerade att jag kommit halvvägs. Pulsklockan visade på dryga sju kilometer. Bara hemvändan kvar.

Det var nog här någonstans jag började bli trött. Och hungrig. Började tänka på mat och julmust. Stegen blev kortare. Tröttare. Segare. Jag tappade energin i benen allteftersom.

När jag bara hade tre kilometer kvar åkte min mormor förbi med sin mörkblå Volvo. Hon tutade. Undrade om jag ville åka med hem. Klart jag ville det. Egentligen. Men jag tackade nej. Jag hade ju inte mycket kvar nu. Och det är klart att jag skulle springa den sista biten hem. Ta mig in i mål för egen maskin. Och njuta av ett gigantiskt stort glas julmust och en varm, skön dusch.

Träningsmusik

Jag laddar IPoden inför mitt stundande långpass så att jag sitter här framför datorskärmen är rättfärdigat.

Anastacia

Jag har en ny favoritträningslåt: Everything burns med Ben Moody feat. Anastacia. Det är förvisso en lugn låt - men oj vilket sug. Efter 2 minuter och 30 sekunder kommer min favoritdel. Här drar jag på. Ökar löpsteget, andas snabbare, kör tyngre, vill mer. Det behövs ingen dunka-dunka för att nå maxpuls.

Anastacia gör överlag riktigt bra låtar som är grymma att träna till. Min favoritträningslåt genom alla tider är Anastacias Left Outside Alone (kolla in den här). Så fort jag hör den låten, oavsett var jag är, kommer träningsrushen över mig. Jag ryser över hela kroppen och känner en enorm träningslängtan!

Välkommen till Vålådalen

Jag har aldrig varit här, men hit vill jag åka - och testa längdspåren!

Ons 26 dec: Mera skidåkning

Nu får jag snart börja träna något annat!

Skidåkning på längden

Det börjar bli tjatigt nu va? All denna skidåkning. Det känns som om det är allt jag skriver om. Löpningen har blivit på tok för lidande. Utnavigerad. Men det beror lite grand på att det ligger ett förrädriskt tunt snötäckte över en elak isbana på vägarna. Så jag väntar på att det ska snöa lite till innan jag ger mig ut och springer enligt Szalkais marathonprogram.

Man behöver i och för sig inte vara ute och springa på isbanor för att trilla och slå sig. Idag när jag var ute och åkte längd (igen) blev det ännu en praktvurpa - och en vrickad tumme. Jag har självdiagnostiserat mig och kommit fram till att det är en klassisk skidåkartumme. Det gör liksom ont i själva böjen. Fast det där med tummen spelar egentligen ingen roll. Det är ju inte med den jag åker skidor eller joggar.

Det är ganska jobbigt att åka längdskidor. Väldigt jobbigt till och med. Idag åkte jag milspåret på runt 50 minuter. Men trots trekvartsintensitet kändes det riktigt jobbigt ändå. Snittpulsen låg på hela 81% av max!

Under turen försökte jag få perspektiv på det jag föresatt mig. På mina Vasaloppstankar. Kan jag verkligen tänka mig att åka detta milspår åtta gånger till? Jobbigheten gör mig orolig. Dagens enmilare är ett niondels Vasalopp. Det är som lite drygt en kilometer på en mil. Som nästan fem kilometer på maran. Om man är trött efter den biten, hur ska man då klara resten? Klara alltihop? Och jag undrar stilla för mig själv, hur ska det här gå - egentligen?

Jag är en fegis. Det oroar mig också. Jag klarade med nöd och näppe den utförslöpa med sväng jag känner ständig och gigantisk ångest inför. Till på köpet har jag har lockat fram en rädsla inför svängar även om de är spårade och är en helutvecklad tönt som därför bromsar inför alla sådana luriga svängar. Det gör att jag inte får något gratisglid. Jag är ju för upptagen med att bromsa! Jag måste råda bot på detta miserabla kärringtillstånd och det med detsamma!

Snart ska jag ut och åka lite utför. Det ska bli skönt att åka på skidor jag har kontroll och koll på. Som man kan svänga ordentligt med. Skidor som älskar is och hård packad snö. Som gillar branter och skarpa svängar. Skidor som inte behöver raka spår för att gå dit jag vill.

Frossa

I julfridens tid har jag blivit välsignad med en aha-upplevelse!

Jul och träning

Här och var har det dividerats en del huruvida det blir mindre träning än vanligt under julhelgen, precis som det brukar pratas om huruvida det blir mindre träning på sommarsemestern än vanligt.

Det där med varför man skulle träna mindre på sommarsemestern förstår jag inte alls. Det är ju precis då man har tid att rå om sig själv, vilket i min värld betyder träning i olika former.

Och nu har jag precis blivit välsignad med uppenbarelsen att julen också borde innebära rena rama träningsfrossan. Det finns ju mängder med ledig tid. Juldag och annandag och allehanda klämdagar. Dussintalet timmar då folk sitter dästa framför TV:n i hus och hem till ingen nytta. Är man dessutom fulltankad med mat borde det ju spritta i benen med energi. Oavsett om man ätit sig mätt på skumtomtar eller julskinka.


Julhelgen borde vara det perfekta träningslägret. Oavsett om man är bortrest eller på hemmamark. Att jag inte sett det på detta sätt förut!

Tis 25 dec: Skidåkning

Det har gått utför idag. På olika sätt.

Utförsåkning

Det brukar vara rätt lugnt och skönt när jag är här uppe i Åre. Men enligt tradition är julen familjetid och det är fullt ös medvetslös i stugan. Mamma och pappa är i och för sig rätt så lugna. Annat är det med mina brorsor. De är 16 och 18 år gamla och antingen kommer vi väldigt bra överens eller så funkar det inte alls.

I förmiddags var det frid och fröjd mellan mig och mellanbrorsan. Vi var ute och brände rejält i backarna och hade hur kul som helst. Solen sken och både livet och skidorna lekte. Det var inte ens kö i liften eller fullt i backen! På kvällen hamnade vi i en diskussion om politik och då gick det utför. Mer än i pisten. Det är tvättäkta syskonkärlek!

Underbart vinterväder!
(Med några centimeter nysnö)

Jag och brorsan!

Längdåkning

Det gick utför även i längdspåret. Jag litar inte alls på mina plockepinnskidor. Speciellt inte när spåren är halvljumma och dallriga. Det är svårt när det går utför och samtidigt svänger. Skidorna vill inte svänga. De går hellre rakt fram.

Jag gjorde en riktig praktvurpa i en "backe med sväng" och var snabb att kika mig över axeln för att försäkra mig om att ingen såg. Jag hade tur. I beckmörkret klockan 19.00 är det inte många som är ute och åker.

Det är mysigt att åka längd i mörker. Månen lyste bakom trädtopparna och spåren var lite halvdunkelt upplysta. Jag som lånat grabbens fyrverkeripannlampa hade ett blått flackande sken framför mig att följa. Det var tyst och lugnt och det enda som hördes var snöns knirrande under skidorna. Och andhämtningen förstås.

Summa summarum

160 minuters utförsåkning inklusive liftåkande och pjäxknäppningar = maxpulsnotering på 86%, genomsnittlig puls på 56%, ca 1000 kalorier.

36 minuters längdskidåkning inklusive vurpa = maxpulsnotering på 89%, genomsnittlig puls på 76%, ca 450 kalorier.

Ångest över julmaten?

Ätit för mycket? Aftonbladet tipsar om aktiviteterna som bränner fett. De flesta tipsen är rätt värdelösa. Att julstäda är väl egentligen den mesta vettiga grejen man kan göra på tipslistan. Att leka med barn kräver barn. Att åka skidor kräver snö (vilket jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har) vilket även snöskottning gör. Speciellt nysnö. Men gå ut och gå kan man ju alltid göra. Dock är väl inte detta tips en nyhet för någon.

Mån 24 dec: Längdskidåkning i Björnen

Visst är det härligt med jul. Med julmust, julmat och julträning!

Längdskidåkning

Temperaturen ligger runt nollan idag. Snön som ligger är gammal och kornig och har både töat och frusit på. Hur sjutton vallar man då? Jo, med universalklister enligt Skidcenterbutiken i Åre Björnen. Det funkade faktiskt, tillsammans med lite annat. Jag känner mig mäkta stolt som lyckades valla mina skidor alldeles själv helt utan hjälp från experter (rådet från butiken räknas inte) - och dessutom få helt okej fäste!

Det är fruktansvärt jobbigt med längdskidåkning. Visst är det bekvämt att slöåka, men det är roligare att kämpa! Tar man i lite skjuter pulsen lätt i taket. Speciellt då man inte åker tekniskt korrekt (vilket jag inte gör). Någon gång under turen noterade klockan en puls på 226 slag! Pulsbandet måste ha fått fnatt, för jag beräknar min maxpuls till omkring 206 slag.

Mina 45 längdminuter gick på en medelpuls på 75% av max vilket känns riktigt. Det betyder strax över 500 kalorier vilket betyder att jag kan äta omkring 8 clementiner med gott samvete. Eller något annat...

Tomten

Efter längdturen träffade vi på tomten. Han skippade renarna och tog med sig hästen Ork istället. Nu är julaftonsdagen komplett! Eller... nej vänta, Kalle Anke har ju inte börjat än (fast jag tycker personligen att Karl Bertil som går klockan 19.00 är bättre!)

Jultomten kom!

Sön 23 dec: Jogging i Åre

Såhär dan före dopparedan borde man vara glad och förväntansfull. Jag är arg och frustrerad.

Tålamod

Det finns mycket jag inte har. En av dessa saker är tålamod. Mitt hjärta rusar iväg i 180 när jag behöver vänta. Som när jag jobbade i Kanada och tunnelbanan strulade på fredagseftermiddagarna när jag skulle hem från jobbet. Hjärtat stod mig nästan i halsen. Eller som nu. När jag suttit i Telias telefonkundservicekö i 63 minuter för att få hjälp och jag måste vänta i 105 minuter till eftersom hjälpen inte hjälpte första gången jag ringde. Min frustration vet inte var den ska ta vägen. Det i sig gör mig ännu mer frustrerad. Det får mitt hjärta att slå ilskna trippelvolter rakt ut i revbenen. Det får den där berömda kokande ilskan folk ibland talar om att fräsa och fräta.

Men det var inte det jag tänkte skriva om. För jag har faktiskt varit ute och sprungit idag. Såhär dan före dopparedan.

Sju kilometer i Åre

En joggingtur råder bot på det mesta. Från lätt och tillfällig depression till frustration. En portion jogging ger välmående som det lyser om det. För min del funkar det bättre än rosenrött rouge på vinterbleka kinder.

Dagens joggingtur på sju kilometer gick på nakna vintervägar runt Duved. Det har försvunnit en hel del snö sen förra helgen. Vägarna är snustorra. Det gör det lättare att springa men samtidigt skapar bussar och lastbilar stora cancermoln av vägdamm och andra elaka partiklar som inte känns alltför roliga att andas in.

Landsvägslöpning är både bra och dåligt. Bra för att utförslöporna ofta är långa och skönt sluttande. Dåligt för att uppförsbackarna är segt oändliga. Det gäller att ha någonting bra i öronen. För de andra sinnenas hunger stillas knappast.

Jag hade tur i oturen. Min IPod som var halvdöd redan när jag stack ut dog i sista uppförsbacken till tonerna av Eminem som jag springer så bra till. Nu får jag se till att ladda både IPodens och mina egna batterier till nästa pass. Joggingskorna vill nämligen snart ut igen!