Saker jag vill ha

Som vanligt finns det några saker jag vill ha.

Önskelistan

1. Shea body butter
Jag hör ofta talas om shea. Att shea body lotion ska vara så bra. Speciellt mot stretch marks om man är gravid. Jag är inte gravid. Jag har heller inga planer på att bli gravid. Men det måste väl vara bra ändå.

Någon som testat Body Shops Shea body butter och tycker något om den?


2. Lacosteskor
Jag har ett par sådana här. Förra sommaren var de vita. Nu är de gråa. De funkar till jobbet och de funkar till fritiden. Jag vill ha ett par nya!


3. Eltandborste
Jag var hos tandläkaren senast för ett halvår sedan (en mycket bra och trivsam tandläkare för övrigt). Jag lovade att börja borsta med eltandborste redan dagen efter. Jag äger fortfarande ingen. Jag vill ha en Philips Sonicare. Den verkar bra. Och jag ser framför mig hur glänsande vita mina tänder kommer bli efteråt.


4. Lean Dessert Protein
Jag är väldigt nöjd med min Double Pro proteinpulver med banana/peanutsmak. Men jag sneglar lite åt lean dessert proteinpulver. Det låter så gott.

Någon som testat lean dessert och tycker någonting om det?


5. Ny frilla!
Är det dags att klippa av sig lockarna? Enligt trendspanarna är pagen extra het i vår. Jag lockas av Katie Holmes frisyr (kanske något längre) men grabben vill inte alls ha en korthårig brud. Vad ska jag göra?

Hur fort försvinner musklerna?

Intressant fråga - och intressant svar, från Womens Health Magazine

Det blir ingen träning för mig idag. Men jag hoppas kunna göra något litet, litet imorgon. Jag hör fortfarande ingenting på ena örat. Näsan rinner och jag nyser en gång i kvarten. Men jag har i alla fall inte ont i halsen.

Jag är inte nojjig för att jag inte tränar. Jag hade faktiskt ingen ångest alls i Whistler för att jag aldrig knöt på mig joggingdojjorna. Jag var alldeles för trött i kroppen ändå. Och just nu känns det bra med några extra dagars vila. Men sedan så. Då får ni se upp! Jag är nyfiken och taggad på att kombinera ihop min egen lilla cirkelträning och jag ska försöka få ihop fler pass då jag kör träning på gymmet utan att det nödvändigtvis behöver vara gruppträning. Och så ska jag springa, springa, springa också såklart. Jag börjar dundra på igen för fullt med start måndag 4 februari!

PS. Hörni förresten, tack för alla kommentarer och utmaningar! Jag ska ta mig en närmare titt på allt nytt och alla nya inlägg på alla bloggar uhm... typ... ikväll... DS.

Skidåkning i Whistler

Hallå där - gissa vem som nyss kommit hem!

Jag och grabben är hemma igen efter 10 soligt snöiga dagar i Whistler!

Whistlerresan...

Jag är nysshemkommen och halvdöv på ena örat. Jag har inte varit med i någon skidolycka. Inte hamnat mitt i en lavin. Men jag är jäkligt förkyld och att flyga med snorig näsa är ingen höjdare. Förutom att det kändes som om ena trumhinnan skulle sprängas vid landning har jag världens jättelock i örat och hör ingenting. Men det gör inget, på bloggen behöver jag inte höra.

Whistler var lika bra som jag minns det. Snötäcket var runt 250 centimeter tjockt och solen lyste på oss mest hela tiden. Sake Margarithan på Sushi Village var fortfarande underbart god. Kycklingvingarna för 25 cents stycket på Crystal Lounge var fortfarande knaprigt oslagbara och cinnamonbullen på Hot Buns Bakery fortfarande onyttigt god. Min (alkoholhaltiga) favoritcider i tvålitersflaska stod kvar på sin vanliga plats i BC Liqueor Storen och utsikten från bergen Whistler och Blackcomb var fortfarande lika obeskrivligt imponerande. Som ni hör har jag levt gott och onyttigt. No regrets. Jag har ju åkt skidor så att mjölksyran fullkomligt sprutat i låren!

Grabben kollar varifrån vi just kom: dubbelsvarta Spanky´s Ladder på Blackcomb mountain.

I Whistler ligger sushiställena tätt. Den lokala favoriten är Sushi Village. Sushin är suveränt god men godast är nog deras strawberry sake margaritha.

Brorsan och grabben på Whistler mountain första dagen. Hello sunshine!

The Colouir Extreme på Blackcomb mountain är brant, smal och tokrolig!

Crystal Lounge. Kycklingvingar för 25 cents. Välj mellan hot, hot honey eller honey garlic. Jäkligt onyttigt. Jäkligt gott.

Jag och en stor cinnamon bun. Hallå kalorier!

Jag och grabben.

Någon annan träning än skidåkning har det inte blivit. Ja, om man inte räknar stressläpandet av bagage på Montreals flygplats då. Vi missade vårt direktplan från London till Vancouver förra lördagen så istället fick vi göra en loop via Montreal. Helt på andra sidan av landet. Och att kånka på skidbagar är jobbigt - även om de har hjul.

Däremot tog jag med mig en stor portion träningsmotivation hem. Jag köpte på mig några nummer av Oxygen Magazine och blev smittad av både träningsbuggen och den här eländiga förkylningen jag först måste bli av med...

Bloggkoll

Hörni, lägg till mig på Bloggkoll (se länk till höger) så missar ni inte om jag skulle råka göra något inlägg från Whistler. Det finns ju datorer även i Kanada...

Fre 18 jan (forts.): Spinning på Stureplan

Lagom till att kvällens spinningpass började hade jag glömt att jag var trött.

Spinning efter jobbet

Det har gått i ett hela dagen. Det brukar bli så dagen innan semester. Det blir speciellt så när man flyr landet mitt under en hektisk jobbperiod och kommer tillbaka fyra dagar innan vårens stora projektledaruppdrag kulminerar. Mot slutet av dagen snurrade hela huvudet och jag kunde inte fokusera på en enda sak. Det var både proppfullt och blanktomt däruppe.

Träning råder bot på sådant. Stress alltså. Så när man har som mest att göra och känner att man inte hinner med någonting, DÅ är det som viktigast att hålla fast vid träningen. Det lugnar ner huvudet och dämpar stressen.

Det var Terese som ledde passet på SATS Stureplan ikväll. Grabben brukar skämta om den anläggningen och säga att han inte skulle komma in där, osofistikerad icke-Stockholmare som han är. Jag och Nilla kom i alla fall in. Hittade varsin cykel gjorde vi också.

Benen, som varit trötta och sega mest hela dagen, ryckte upp sig och ville inte alls meströttköra. Det stod klart när Terese deklarerat hur dagens pass såg ut: lång backe (wohoo!), fyra 70/20-intervaller (wohoo!), vila, fyra 70/20-intervaller (wohoo igen!) och så slutligen en backe (wohoo ännu mer!). På ett sådant pass går det inte att hålla igen.

Kvällen

Jag har köpt en liten påse av Karamellkungens premiumgodis. Det är lösgodis för 19 spänn hektot. Skitdyrt - och inte fick man många lyxiga chokladbitar inte. Men de är goda (speciellt nougaten). Och för 19 spänn hektot köper man inte så mycket...

Planet till Whistler, via några onödiga stopp, går tidigt imorgon bitti om inte den hypade stormen ställer till det. Jag anar att jag och grabben kommer börja packa vid midnatt, efter lite TV-tittande och mustig morotssoppa. Det är så det brukar bli.

Och vet ni vad. Jag har ljugit för er! Jag har sagt till många att jag inte kommer ta med några träningsgrejer. Men... jag tror joggingskorna får följa med ändå. Man vet ju aldrig...

Fre 18 jan: Träning innan frukost

Hörni, hörni - nu känns det i kroppen!

Morgonspinning

Jag ska erkänna att jag låg en stund och funderade imorse. Jag var inte säker på att jag ville gå upp. Jag var trött.

Men så tänkte jag att detta faktiskt är sista dagen i träningsruset. Slutspurten. Och jag vill inte stanna av innan mållinjen. Jag vill ösa ända in.

Det borde vara vilodag idag. Men det är det inte. Det är sista träningsdagen. Imorse var det näst sista träningspasset. Inte för evigt. Men väl innan resan till Kanada.

Jag kände mig lite rostig på cykeln idag. Det tog ett tag innan jag kom in i det. Ungefär 35 minuter. Då var det bara 10 minuter kvar innan passet var slut. Jag hängde inte alls med när instruktörs-Sara frenetiskt pinnade på i hektiskt tempo. Benen känns inte riktigt så pigga. Inte så snabba. Men jag var med i backarna. Med i det segt jobbiga.

Jag har trötta ben som snart får vila.

Det ska bli spännande att se hur kroppen, framförallt benen, reagerar på passet ikväll!

Tor 17 jan (forts.): Lättdistans

När det långa blir längre, blir det korta kortare.

6 kilometer med flyt

Kvällens joggingtur är mitt fjärde pass sedan igår lunch. När jag känner efter hur kroppen mår, märker jag inte av någon överväldigande trötthet. Ingen stumhet. Inget ont. Jag har väldigt bra flyt just nu. Bra känsla. Men klart att det känns att jag har jobbat. Benen känns ganska tomma på explosivitet.

Szalkai ville att jag skulle springa 6 kilometrar ikväll. Ingen match, tänkte jag. För ju längre distanser jag springer: 8, 11 eller 18 kilometer, desto lättare känns de kortare 5- eller 6-kilometerspassen. Precis som på spinningen. Ju längre intervaller vi kör: 45, 70 eller 120 sekunder, desto lättare känns 30-sekundersintervallerna.

När jag skriver lättare menar jag inte jobbighetsmässigt. För korta rundor och korta intervaller är jobbiga med hög puls och närapå mjölksyra. Men de känns lätta mentalt!

6 kilometer är kort. Tänk er själva: under de första 2 kilometrarna springer man utan press. Man värmer upp och känner efter hur kroppen mår. När man står inför de sista 2 kilometrarna är man nästan hemma så man kan kosta på sig att springa på lite. Bli lite trött. Mållinjen är ju så nära. Det är således bara de där 2 kilometrarna i mitten som blir lite malande och gnagande. Som består av löpning där ingenting riktigt händer mer än att man sätter ena foten framför den andra.

Samma sak på 30-sekunders intervallerna på spinningen. Under de första 10 sekunderna kommer man igång. Hittar rätt motstånd och rätt fart på pedalerna. Under de sista 10 sekunderna har man fullt sjå att titta på mållinjen så man inte hinner känna hur trött man är. Det är således bara de där 10 sekundrarna i mitten som blir lite malande och gnagande. Som består av trampande där ingenting riktigt händer mer än att man försöker köra på så hårt man kan.

När det långa blir längre, blir alltså det korta kortare. Och när det är kort vågar jag springa på. Kvällens pass låg på 5.30 min/km i snitt. Det är bra med tanke på att jag värmde upp i 6.15-fart och höll 5.05-5.15 under stora delar av andra halvan. Och detta med relativt låg puls! Jag låg bara på runt 88% av max. Grattis, säger jag till mig själv och undrar vad som håller på att hända. Ge mig ett millopp nu - jag vill sätta pb!!

Tor 17 jan: Bra spinningpass på SATS

Ordningen är återställd!

Lunchspinning

Det var några blogginlägg sedan jag kom tillbaka från lunchspinningen utan den där efterträningsglädjen som är obligatorisk efter ett riktigt bra träningspass. Men det var faktiskt bara igår. Det kan tyckas att jag inte gör annat än bloggar. Men det stämmer inte. För jag tränar ju också! ...ja just det, jag jobbar ju lite också...

Nu ä ordningen återställd. Minnena från gårdagens miserabla spinning är utsuddade. Jag har varit på mitt favoritlunchpass och sitter här ensam på jobbet med ett inre leende som går upp till öronen. Det är träningsglädjen som pockar på. Och hade mina kollegor varit här hade de vetat att jag varit iväg och tränat utan att jag behövt yttra ett ord om det. Träning är fantastiskt.


Nu ska jag jobba gärnet. Sedan ska jag hem och kolla vad som behöver tvättas inför Kanadaresan med avgång i övermorgon. I work hard - and I play hard. Någonstans under kvällen blir det sex lätta Szalkaikilometrar.

Size zero

Syftet var att avskräcka men gårdagens "Sanningen bakom size zero" på TV3 var inget annat än en bantarbibel i TV-format.

Bantarbibeln

Otroligt snygga och smala Louise Redknapp (fru till f.d. Liverpoolhunken Jamie Redknapp) tycker att Size zero-idealet är avskyvärt och gör ett TV-program om vägen dit.

Hennes syfte är att avskräcka men när hennes vikt- och måttresultat redgjörs varje vecka ser det mer ut som en bit från Biggest Loser.

Och vilka resultat hon gör sen! På bara en vecka går hon ner flera kilo och minskar omfånget med flera centimetrar.

Visst, de filmade läkarbesöken vittnar om att dieten och viktnedgången var farlig men vilken underviktig eller överviktig desperat bantare lyssnar på det örat? Allt man ser är en vacker Louise Redknapp som blir smalare och smalare (och hungrigare och hungrigare men hey, what else is new?), som leder modeshower och som grädden på moset samlar hon alla sina vänner och ser riktigt lycklig ut på slutet när hon precis når sin Size zerokropp.

Louise Redknapp före och efter hennes 30 dagarsbantning

I mina ögon lyckas hon inte med syftet att avskräcka. Att hon är hungrig, orkeslös och har magsmärtor är inte vad jag minns av programmet. Det jag kommer ihåg är att det gick så bra för henne att gå ner i vikt. Jag kommer ihåg hur hon åker till LA och går på diverse spa-behandlingar som gör henne smalare. Jag kommer ihåg hur hennes framgångsrecept heter 52 timmar träning på 30 dagar och 800 kalorier per dag. Framförallt - jag ser hur den "quick fix" som Louise kallar det, ger resultat. Och för min del är "Sanningen bakom Size 0" inget annat än en ironisk bantarbibel.

Men - jag skulle gärna vilja ha Louise Redknapps frisyr. Den var grym!

Ons 16 (forts.): Fartlek mitt i natten

Det är skönt att springa i mörker. Då ser man inte backarna...

Szalkaiträning och marathonsnack

Efter att haft varit på jobbet alldeles själv hela eftermiddagen med P1 som sällskap (det är tantvarning på mitt P1-beroende), träffat grabben och försökt snabbhitta ett mysigt fik kring Fleminggatan, hamnat på rätt dåliga Café Blåbär, sedan gått till en Avanzaföreläsning om sparande men lämnat seminariet innan det började och kommit hem och slagit nytt rekord i nya hobbyn QuadraPop-spelet som finns i SonyEricssonmobilen och sett bantarbibelprogrammet "Sanningen bakom size 0" (inlägg kommer om det imorgon) var det äntligen dags för mig att snöra på löparskorna. Klockan hade då närmat sig 22.00.

2.38-på-maran-löparen Susanne Johansson som höll i motivationsföreläsningen på Team Stockholm Marathon i söndags sa att vissa som gillade att springa i mörker gjorde det för att slippa se backarna. Precis som alla andra i salen skrattade jag när hon sa det. Men kanske kände jag igen mig. Jag älskar att springa i mörker. Det är då jag springer som bäst. Kanske inte fortast. Men avslappnat och mest tekniskt korrekt. Det är då jag har flyt. Det var det jag hade ikväll.

Jag drog med mig snabba grabben ut på tre kilometer uppvärmning, sex kilometer fartlek och en slutlig nedvarvningskilometer (rundan blev en nedvarvningskilometer kort). Vi hade planer på att springa Nix runda runt Essingeöarna men det kändes ungefär lika långt bort i tjotahejti som att springa till Acapulco så det blev min nygamla favorit kring Årstaviken och Vikingterminalen.

Min svaghet på den rundan är evighetsraksträckan längs Hammarbykajen. Jag sprang fartlek mellan var fjärde lyktstolpe medan grabben pratade marauppläggning. Eftersom huvudet hade att göra, med att räkna stolpar och lyssna, gick raksträckan till min förvåning både fort och bra.

Mitt mål på maran är att springa varje kilometer i 6.30/6.40-fart. Varje. Varje. Varje. Även den första. Och den andra. Och inte dras med i snabbare fart trots att tempot alltid är högt i början. Grabbens förmaningar om just detta var många och de kommer jag få höra hela våren. Det är bra. Då kanske jag lär mig.

En intressant skillnad som grabben pratade flera kilometrar om, var skillnaden i marathonträningsupplägget mellan en sub3-löpare och en sådan som mig.

Nästan alla mina löppass går i ett tempo som är snabbare än min tänkta marathonfart. Det är på vippen att även mina långpass går snabbare. Därför är det viktigt att jag faktiskt håller den tänkta marathonfarten på de långa passen, eller att de till och med går långsammare, så att jag nöter in den tänkta farten i kroppen.

För grabbens del däremot är det väldigt få pass som går i hans marafart - (drygt) 4 minuter per kilometer. Bara något enstaka (ganska kort) snabbdistanspass går i tänkta marafarten. Långpassen går ganska långt från marafart och Szalkai föreslår bara några kilometrars inslag av riktigt maratempo.

Det låter både rätt (det skulle förmodligen slita på kroppen att springa många pass i det snabba tempot) men också avigt (hur ska man då vänja kroppen vid hela 42 kilometer i det snabba tempot?).

En annan livsviktig fundering som analyserades under passet är vad det är man blir trött av på maran. För en sådan som mig är det inte hastigheten, utan distansen. För en sådan som grabben är det främst hastigheten men även distansen.

Och vad är det som gör att 80-90% tappar mer än fem minuter på andra halvan av maran i Stockholm? Grabbens teori är att många tränar för lite långpass och att man går ut för hårt: det känns lätt i början så man springer på. Även ett långsamt tempo kan ta knäcken på mig. Så jag måste komma ihåg: 6.40 från start. 6.40 från start. 6.40 från start.

Nu ska jag avsluta kvällens roman. Passet ikväll var skönt, lätt och roligt. Det var länge sedan jag och grabben sprang tillsammans och det var kul att återigen lyssna till hans anekdoter och funderingar under en mil.

Imorgon blir det några nya Szalkaikilometrar - och ett nytt spinningpass.

Saltå Kvarn

De senaste minutrarna har det smakats och tyckts. Nu kommer recensionen!

Fruktkick från Saltå Kvarn

Utseendet på Saltå Kvarns fruktdryck Fruktkick signalerar "back to basics". Det ser så hälsosamt ut och flaskan skryter med ett innehåll som är biodynamiskt odlat och kravmärkt. Men den är tillverkad i Tyskland. Det är inget fel på Tysktillverkade produkter men mycket av miljötänket faller eftersom produkten på något sätt fraktats hit.


Smaken då? Nja, säger jag. Fruktkicken består av 100% fruktjuice från apelsin, äpple, morot, päron, druva, mango, banan, acerolakörsbär, passionsfrukt och guava. Någonstans bland mango-, passionsfrukt- och guavasmaken blir det lite för rörigt för mig som inte brukar tycka om sådana smaker. Det gör jag inte heller nu. Jag är mer av en bärmänniska. Därför blir inte Fruktkick något som jag kommer att lägga slantarna på. I mitt tycke seglar konkurrenten Brämhult lätt förbi Saltå Kvarns Fruktkick.

Ons 16 jan: Träning på lunchen

Vad är väl ett spinningpass på lunchen? Det kan ju vara fruktansvärt tråkigt, och... dötrist och... tråkigt... eller alldeles, alldeles underbart.

Barnkalas?

John Blund ville inte släppa klorna om mig imorse så jag missade träningsdaten med Nilla klockan 06.30. Cykelpasset åkte åt fanders. Corepasset åkte åt skogen. Och jag låg bara och sussade medan tidningen hann dimpa ner genom brevinkastet, Hornsgatan hann fyllas med morgonrusande bilar och morgonljuset sakta och väldigt osäkert öppnade sina ögon.

Jag fick ta till en nödlösning och körde ett gult (förkoreograferat) spinningpass på lunchen istället.

Kanske hade det varit bättre att låta bli. Passet var inte alls sådär underbart och skönt energiskt som det brukar vara. Det var dåligt drag och instruktören gick mig på nerverna. Ju mer hon försökte få oss att köra desto mer krängde hon själv på cykeln. Ju mer vi skulle ta i desto yvigare blev hennes kroppspråk och till slut fick jag känslan av att det var ett barnkalas vi var på. Att hon inte gav några som helst tidsangivelser vid tempohöjningarna och att hon skrek ikapp med musiken och ändå inte hördes gav inga som helst pluspoäng.


Nu längtar jag istället till ikväll då jag ska springa under Szalkais vinande piska. Gårdagen ägnades helt åt vila (och shopping!) så jag springer mina elva kilometrar med pigga ben ikväll.

Killar, tjejer, snack och träning

Att träna för att skryta, eller skryta för att man tränar?

Skrytsnack som motivationsfaktor

Jag gillar hälsobloggar, träningsbloggar och framförallt löpbloggar. Jag läser inga andra bloggar. Det finns en skara ambitiösa löparbloggar och många av de jag följer är skrivna av killar - till skillnad från andra träningsbloggar som nästan alla skrivs av tjejer.

Det är ganska ofta jag medvetet tänker på hur olika (löp)bloggarna är skrivna. Jag uppfattar det som att killarna framhäver distanser, tider och uttrycker fokus på målet, medan tjejerna skriver mer om känsla och vad som är här och nu.

Den största skillnaden som fått mig att höja på ögonbrynen och inse skillnaden är ett inlägg på den mycket läsvärda bloggen Asfaltsjokern. Nix skriver att "skrytfaktorn" är en av anledningarna som motiverar honom till att träna. Han har fått många medhållande kommentarer - alla från killar.

Jag tvekar och frågar mig själv: har jag någonsin hört en person, som inte är kille, skryta med hur långt eller fort man springer eller hur mycket man tränar? Jag tror inte det. Kanske är skrytsnacket en ren och skär killgrej? (Eller är det jag som helt enkelt inte träffat på någon skrytsnackare?)

Kanske beror skrytfaktorn på vilken fas i träningen man är. Ju färskare träningsnörd desto mer skrytsnack, både som kille och tjej?

Jag har svårt att tänka mig att Olle med tio maror i handfatet fortfarande har glöd i skrytsnacket medan Bengan med en eller två maror fortfarande är eld och lågor över bedriften (för det är en verklig bedrift att genomföra en marathon) och gärna snackar tider och resultat med energisk ihärdighet.

För att knyta ihop säcken: är skrytfaktorn en viktig del i din träningsmotivation och tror du att det finns en skillnad mellan tjejer och killar i denna aspekt?

Att skrytsnacka är inte nödvändigtvis fel eller fult, och det är inte heller vad det här inlägget handlade om. Syftet var snarare att fråga vem som skrytsnackar, eller när.

Bra citat

På Fredriks blogg finns ett citat jag gillar. Som jag gillar så pass mycket att jag ska skriva in det på hornhinnan och ta med på alla långa träningspass. Citatet lyder: "din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv."

Mån 14 jan: Snabbdistans på cykel

Tänk dig en bastu. Och en cykel. Och att du ska cykla snabbdistans. I bastuvärmen. Så var det ikväll...

110 minuter spinning

På måndagskvällar har jag ofta ont i baken. Det beror alltid på samma sak: två spinningpass på raken med underbart, härligt, fantastiskt inspirerande Pia.

Det jobbiga med två pass på raken är inte tröttheten på slutet. På slutet är man så glad, så lycklig, så nöjd att man känner det knappt. Det jobbiga med två pass på raken är den där lugna perioden på mitten. Uppvärmningen på varv två. Det är då man känner hur sadeln är ruskigt obekväm och hur det känns lite jobbigt. Men så drar musiken igång efter de där åtta-tio första lugna minutrarna och så har man glömt bort den där gnagande känslan av skavsår. Då sprutar återigen endorfinerna. Då är det bara att ge järnet som gäller. Allt annat skjuts åt sidan.

Ikväll var det inte bara endorfinerna som sprutade. Svetten sprutade också. Något knas var det på ventilationen glasväggen vid utgången immade igen redan på uppvärmningen. Värmen då var bara början. Lägg till en full cykelsal och ett stenhårt pass och svetten bara rinner och rinner.

Här har det stönats, pustats och svettats många droppar!

Snabbdistans på riktig cykel betyder ganska många timmars cykling. I spinningsalen är tidsaspekten begränsad till de vanliga 55 (eller 110 om man kör två pass) minutrarna. Jag vet inte hur det kunda flyga ur oss men efter passet stod jag och Nilla och pratade med Pia och föreslog ett tretimmarspass någon dag. Och nu verkar det bli just så. Så håll ögonen öppna för ett "riktigt" cykelpass på SATS Hötorget inom en snar framtid.

Pytt á la Puma

Jag är både stolt och mätt efter min superenkla kulinariska kreation jag sitter här och äter i TV-soffan framför Idrottsgalan.

Det hälsosammaste jag kan tänka mig att äta, är ren mat. Ren alltså. Utan krångligheter. Under studietiden hade jag och min lägenhetskompis dille på att äta rivna morötter med italiensk salladskrydda och kikärtor. Bara. Det var supergott. Ikväll bjöds det på lika enkel, men varm, mat.

Pytt á la Puma

Pytt á la Puma, uppfunnen ikväll, betyder en bit purjolök som fräses tillsammans med tärnad kassler och frysta wokgrönsaker. Till det serveras tärnad avokado och lite keso. Voilá!

Så stark är Sanna Kallur

Aftonblaskan levererar en ganska rolig artikel från ett av Sanna Kallurs styrketräningspass. Jag gillar citatet från SOK:s Richard Nilsson bäst: "Det handlar om att få rätt sorts styrka. Du kan vara stark som en traktor eller stark som en Ferrari. I Sannas fall är det Ferrarin som gäller."

Recept på räkor

Det här inbjudande receptet hittade jag i DN från helgen. Verkar hur gott som helst. Och ganska nyttigt.


Jag har för övrigt med mig matlåda idag. Igen! Helt ofattbart. Jag som totaltvägrat matlådor börjar nu ge med mig. Alldeles strax väntar mig en krämig tonfiskröra med krispig pastasallad. Fast jag skippade pastan och har bara den krispiga salladen (några bönor har jag inte heller).

Spinning för killar?

Förlåt, jag kan bara inte låta bli. Läste just denna fråga på träningsforumet Puls och vet inte om jag ska skratta eller gråta:

Dum, dummare dummast

"som jag skrev i tidigare inlägg, så har jag mycket problem med vader och smalben och det kräver vila. men eftersom har stockholm mara i tankarna så vill jag inte förlora för mycket kondis.

eftersom jag är förra detta kamsportare så tror jag att det är inte så bra eftersom vi endå springer en del.

jag funderar på SPINNING.
men den erfarenheten jag har haft att det är oftast bara tjejer eller dom få killarna det är verkar vara lite "feminina".
(hadde tyckt att det är lite pinsamt att bara träna med tjejer)

någon som har någon åsikt ?"

Ja jag har en jäklans massa åsikter. Bland annat är detta inlägg bland de dummaste jag läst och innehåller både en gigantisk portion med fördomar och brist på förnuft. Att man inte kan någonting om spinning kan jag däremot förstå.

Sön 13 jan: Team Stockholm Marathon

Söndagar betyder långpass. Så också idag. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

16 kilometer njutning

Långpass ska vara långa - och långsamma. Men ledarna på Team Stockholm Marathon hade som vanligt inget hastighetsperspektiv. Tråkigt tycker jag som inte alls hängde med i den fart som låg snäppet högre än den borde.

Som skenande hästar rusade TSM-ledarna rakt in i jobbigheten

Istället var det jag som tvingade med Sofia i maklig takt runt Djurgården. Inte 16 kilometer som enligt programmet. Men väl 14 kilometer vilket jag senare mycket förvånad konstaterade på min klocka.

Andhämtningen var det inget fel på idag. Men benen. Oj oj. Det var som om jag kört tung styrketräning hela dagen igår. Var det för att vi avslutade kvällen men ännu en flaska bubbel? Var det för att min frukost bestod av en macka? Eller var det helt enkelt en dålig långlöpardag?

Jag hade i alla fall trevligt. Mycket trevligt. Och att höra Sofias marathonberättelse från hennes start i Stockholmsmaran förra året är fascinerande. Hur hon med bara ett 15-kilometerspass i bagaget sprang banan på 4 timmar och 17 minuter... cool tjej!

För en gångs skull är också grabben riktigt trött. Men så sprang han mer än en halvmara också. 24 kilometer på en tid som betyder maran på 3 timmar. Det vill säga alldeles för snabbt för ett långpass även på hans nivå.

Att man inte ska handla när man är riktigt hungrig är ju välkänt. Men vi hade inget val. Jag som var mer törstig än hungrig köpte hur mycket dricka som helst medan grabben siktade in sig på andra godbitar. Ja ja, jag hade i alla fall vett nog att komma ihåg tvättmedel trots törstyran.

SATS Bokning

Eftersom lördagens TV-tablå inte innehåller några höjdare gör jag något riktigt roligt.

Planering

Finns det något bättre än att gå igenom kommande veckans dagar. Bläddra bland inplanerande jobbmöten och kvällsaktiviteter och klämma in små guldkorn i form av tuffa träningspass.

Att scrolla bland passen på SATS är enkelt. Jag väljer ut mina favoritanläggningar (de som är närmast jobbet) och väntar med föväntan medan sidan uppdateras med vilka pass som går just där. Och framförallt - vilka instruktörer som leder passen.

Tack SATS för att vi kan boka våra klasser. Men vill man gå på yoga på måndag på Zenit blir det svårt. Klassen är full och 25 personer står redan i kö...

Jag håller mig till mina favoritinstruktörer. Vågar nästan inte prova några nya. För jag vet hur otroligt roligt och inspirerande och alldeles fantastiskt underbart det är med en riktigt bra instruktör. Och hur trist och tråkigt och långsamt det kan bli med en kass instruktör.

Nästa vecka blir en riktig utmaning. Slutspurten innan min tiodagarsresa till Kanada. Det kommer bli tufft och det kommer att göra ont. Framförallt i cykelbaken. Men det kommer bli så roligt och så svettigt att jag sitter här och önskar att det snart vore måndag. Men först ska jag springa långpass. Imorgon.

Min lördag

(Det här inlägget har inget med träning att göra. Så jag skriver det inom parentes.

Fyrverkeri

Det är skönt med lördagmorgnar. Så väldigt skönt. En sovmorgon fram till runt halv tio är perfekt. Då finns hela dagen kvar när jag väl gått upp.

Medan jag satt i soffan på förmiddagen och kollade in de alpina tjejerna och killarna i backarna på TV:n, for grabben runt som en duracellkanin och fixade och grejade inför ett fyrverkeri ikväll.

Med pyroteknikertröjan på följde även jag med till skådespelarplatsen. Dumt nog glömde jag videokameran hemma, för detta var verkligen ett fyrverkeri att titta på igen och igen. Jag brukar annars vara rätt kräsen och vill gärna att det ska skjutas i takt till musik för att det ska imponera på mig. Men ikväll var det bra!

Pyroteknikergrabben sätter på eltändare på några markpjäser
medan jag gör allt annat... uhm, ja, okvalificerat arbete.

Rödkålssallad

Mätt och belåten sitter jag nu återigen i min TV-soffa och konstaterar att det inte finns något roligt alls i dumburken.

Laga Lätts rödkålssallad och en kycklingbit ligger i magen. En rolig och annorlunda sallad jag gärna haft på julbordet. Det är så dags att komma på det nu.)

Fre 11 jan: After work

Terese försökte ta kål på oss idag.

Spinning på Stureplan

SATS Stureplan är en labyrint av trappor och små gångar. Efter att ha varit uppe på tredje plan och virrat genom rum och kyffen hittade jag träningssugna Nilla och konstaterade att spinningsalen med det halvdåliga ljudet låg nere på entréplan nära omklädningsrummet.

Terese stod för passet och jag visste att det skulle vara bra. Det är ju trots allt Terese vi pratar om!

Passet bestod av tre varv på en imaginär bana. Varje varv började med fem minuter backe. Sedan ett tungt block med intervaller. Många och korta och få och långa i en härlig blandning.

Personligen gillar jag de som är mellan 40 sekunder till 1 minut. Tillräckligt korta för att jag ska våga hålla hög intensitet men tillräckligt långa för att hinna bli riktigt jobbiga.

Nu har jag landat hemma i TV-soffan. Jag har en riktigt skön fredagskväll framför mig. I kylen står en flaska bubbel och väntar på att bli öppnad - den perfekta vardagslyxen. Imorgon väntar sovmorgon, vila från träningen och sedan ett av grabbens fyrverkerijobb på eftermiddagen. Det ska bli en skön helg på hemmaplan, något som jag inte haft sedan mitten av november.

- Andra sidan är ni klara?

Snart slår klockan helg!

- Jajamensan fattas bara!

Nu är det inte många minuter kvar till helg och ledighet och fattas-bara-annatträning.

Vet ni hur jäkla skönt det är med ett tufft pass efter jobbet på fredagseftermiddagen? Om ni inte vet, så är det bara att testa. Om ni vet, så kör igen!

Jag ska alldeles iväg och ge gärnet. På cykeln. No mercy. Här ska svettas, här ska flåsas, här ska mjölksyresprutas (ja i slutet alltså) och här ska näramaxpulsas. Och det ska bli så jäkla kul så jag sitter här och svär för jag kan inte annat.

För sen, efteråt, när man är hemma och nyduschad, ja då är man så jäkla välförtjänt av en skön kväll så det finns inte.

Det finns risk för att jag gör av med all energi nu när jag sitter här och längtar och tänker på passet så jag ska avsluta detta blogginlägg på studs. Abrupt.

Men du... jag återkommer snart!

Smal och lycklig...

Hur dum får man bli? Tror folk verkligen att de skulle bli lyckliga bara för att de går ner i vikt?

Smal och lycklig?

Det brukar skrattas åt folk som är så naiva som tror att de blir lyckliga bara de blir smalare. Jag skrattar inte längre.

Jag är inte groteskt fet. Men jag är överviktig. Övervikten påverkar mitt liv i sådan utsträckning att jag vet att jag skulle bli lyckligare om jag gick ner i vikt. Inte lycklig. Men lyckligare. Och lyckligare är ett steg i riktining mot att bli lycklig.


Visst kan jag träna med min övervikt. Jag springer för glatta livet trots att jag ofta hör och läser andra människor i min viktklass som hävdar "nej jag kan inte träna, jag som väger såhär mycket". Snicksnack. Klart det går. Men det går för jäkla långsamt.

Jag har löptränat länge och regelbundet och lunkar fortfarande på i samma makliga takt som nyfunna löparvänner. Frustrerande. Men jag gnetar på. Tänker att jag kan i alla fall hålla på länge även om jag inte springer snabbt. Men det är klart att det gör lite ont att inte uppleva resultat av slitet.

Ni som hängt med ett tag vet att jag älskar skidåkning. Jag åker bra. Men det känns i kroppen att jag åkte långt mycket bättre när jag var lättare. Jag var smidig på ett snabbare sätt då.

Det som skulle göra mig allra lyckligast över att gå ner i vikt är att jag äntligen skulle kunna köpa de kläder jag verkligen vill ha. Bli den jag verkligen vill vara även på utsidan. Det är inte särskilt roligt, eller speciellt upplyftande för självförtroendet, att gå in i en butik och prova ett par byxor i den största storleken och upptäcka att de inte passar. Gång på gång.

Så visst skulle jag bli lyckligare om jag gick ner i vikt. Nästan lycklig.

Det viktigaste i mitt resonemang är denna mening: Det är inte att vara smal som jag tror gör mig lycklig. Det är de positiva konsekvenserna av att vara smalare än jag är idag som jag vet gör skillnaden.

Hur lycklig man blir av att gå ner i vikt, beror på de positiva konsekvenserna av viktminskningen. Rent logiskt borde 15 kilos viktminskning ge fler positiva konsekvenser än 1 kilo, förutsatt att man behöver gå ner dessa kilo från början.

Hängde ni med?

Tidningar på hög

Hej Bullen, jag har ett problem...

Tips?

Vissa tidningar köps, läses - och slängs. Andra tidningar vill man spara. Men själva grejen med att spara tidningar är väl att på ett enkelt sätt kunna ta fram dem igen. Antingen för att leta efter något specifikt som man vet finns där, eller för att slöbläddra och suga åt sig inspiration en andra gång.

Så nu till frågan. Hur förvarar man bäst tidningarna? Hur arkiverar man dem på bästa sätt?

En av mina högar med tidningar jag sparar

Fitness Magazine innehåller ju både superbra träningsövningar och recept medan Laga Lätt exploderar av recept jag gärna skulle vilja ha kvar.

Klipper ni ut det ni tycker är läsvärt? Tänk om det är något bra på båda sidor, hur gör ni då?

Just nu ligger mina tidningar bara på hög. Det känns inte så effektivt. Hur gör ni?

Tor 10 jan (forts.): Jogging med Szalkai

Fy fasen va bra det gick!

Szalkais åtta kilometrar

Torsdag kväll betyder löpning enligt Szalkai. Fyratimmarsprogrammet säger åtta kilometer lätt distanslöpning. Wohoo, kan man tycka om man inte redan tränat idag. Oj oj då, var min egna tanke efter att ha kört spinning på lunchen.

Jag var inte alltför optimistisk innan jag kom utanför dörren. Dels trodde jag att jag var trött i benen. Dels var det ganska regnigt ute. Vilket i och för sig är mitt favoritlöparväder. Men inte just idag.

Ikväll blev det en ny variant på en gammal vana. Jag sprang min trogna runda åt andra hållet. Det kändes som en helt ny slinga!

I början kändes det dock ganska bakvänt. Jag började med att springa över Liljeholmsbron men hörde en ständig röst som sa att jag sprang åt fel håll och det kändes som att ett gummiband var fäst i ryggen som ville dra mig åt andra hållet för att visa att jag faktiskt sprang fel.

Efter ett tag gick det bra. Jäkligt bra. Jag sprang fort som tusan. Men det blev aldrig jobbigt. Jag upplevde det som ett kontrollerat löppass med sansade steg och bekväm andning.


Pulsklockan noterade högsta puls på 88% av max och ett snitt på 81% - och en snittfart på 5.45 min/km och högsta fart på 5.09 min/km. Det är långsamt. Men jäkligt snabbt för mig som springer som en snigel. Totalt avverkades den 7.53 km långa sträckan på 43.26 minuter. (Jag vet, det fattas 470 meter för att det ska bli riktigt enligt Szalkai).

Det finns inget dålig väder...

Nyss hemkommen och det har precis börjat regna. Jag som tänkt svida om till löparstassen för ett Szalkaipass. Ska ni med?

Tor 10 jan: Träning på lunchen

Det finns någt smått otroligt över träning.

45 min spinning

Träning har en förmåga att likt ingenting annat ändra humöret och sinnesstämningen totalt. Det är löjligt fantastiskt. Och det går inte att i ord beskriva. Det måste upplevas!

Innan dagens pass kände jag mig oengagerad och likgiltig. Nu är jag pigg och lätt i sinnet. Vilket botemedel träning är!

Under lunchspinningen var jag omgärdad av pepparkakor. Nyförlovade Tereses andra hälft Glenn ledde passet och en av mina vänner från bloggen satt bredvid och spred energi. Båda nyss hemkomna från sol och bad och ledighet i Thailand. Det syntes! Nu är det jag som går hem och badar i brun utan sol!

Denna mellanbudgetvariant av brun utan sol från L'oreal gillar jag. Den finns också som färgad créme vilket är snäppet enklare.
Doftmässigt är den okej. Visst luktar den. Men den stinker inte.

Spinningen var, som vanligt när det är Glenn som är uppe och tutar och kör på podiet, rak och hård. Nytt pass, nytt upplägg och ny musik. Men en sak var densamma. Glenn spinnar på med de långa blocken. Det är bra. Det är tufft. Det är toppen.

Nu sitter jag här och äter matlåda. Igen! Laga Lätts kinesiska faluwok står på menyn.

Att fylla åren med liv

Min största ångest är att inte fylla åren med liv.

Det är vad du inte gör du kommer ångra

Tid gör mig stressad. Inte att ha ont om tid, eller att ha för mycket att göra. Nej, snarare att inte ta tillvara på tiden.

När jag tänker i banor som "jag kommer aldrig att vara 25 igen" börjar stressen surra på högvarv i kroppen. Har jag verkligen fått ut så mycket som möjligt av den här dagen, det här året, det här livet?

Jag har tror benhårt på devisen "it's what you don't do that you will regret". Spinning-Pia sammanfattade det till "fyll åren med liv, inte liven med år", på det sista passet innan julledigheten.

Jag gillar tankesättet. Samtidigt ger det mig ångest.

Jag har gått runt i över 10 år och varit otroligt missnöjd med hur jag ser ut. Hur jag har vägt för mycket. Hur det här kroppshöljet som förföljer mig inte alls passar mig.

Känslan av att vara illa till mods och missnöjd på grund av det, och framförallt desperationen över hur jag ska skala av det överflödiga, finns alltid där. Alltid. Och jag kan inte annat än undra vad jag skulle ägnat mina tankar åt om jag inte hade haft fetkostymen på mig, om jag faktiskt varit normalviktig. Det är trots allt varje sekund under varje dag under minst 10 år vi pratar om.

Det är sorgligt att jag fortfarande går runt och känner likadant. Att jag fortfarande ägnar så mycket tankekraft till att hitta ut ur den tjocklabyrint jag gått vilse i. Att jag under dessa 10 år fortfarande befinner mig på ruta 1. Att jag under dessa 10 år ägnat så mycket energi på mig själv och mitt eget utseende att jag ibland missar att göra det bästa av här och nu.

När jag ligger och funderar om kvällarna stör det mig att jag fortfarande bär med mig alla extrakilon. Men framförallt frustrerar dig mig något oerhört att det påverkat mitt viktigaste ledord i livet. Att göra allt det som jag senare skulle kommit att ångra om jag låtit det vara ogjort. Att fylla åren med liv. Att leva fullt ut.

Låter det som att jag befinner mig nere i depphålet? Ja lite kanske. Men, träningslusten är det i alla fall inget fel på. Idag blir det två chanser till träningsglädje. Två adrenalinkickar. Två tillfällen att göra kroppen starkare. Två timmar som fyller mina år med enormt mycket liv.

Glidvalla

Vet ni vad världens sämsta skidåkare heter? Jo, Inge Glid. Kanske hade han vallat med glidvalla...

Snabbare skidor

Forskarna har kommit på att vi står och smälter glidvalla över plockepinnlaggen helt i onödan. De nya rönen uppmärksammas flitigt i media . Missa inte att lyssna på Vetenskapens Värld i P1 strax efter lunch idag, onsdag, då det också pratas om valla och glid.

Vallapyssel. Snart ett minne blott?
Själv tycker jag det är trist att lägga på glidvalla. Men fästvalla, det är grejer det.

Apropå skidor. Grabben köpte nya längdlagg förra veckan. Efter att ha provat skida efter skida som alla var för hårda rynkade försäljaren pannan och sa "du är lite för lång för din vikt". Ett fint sätt att säga att grabben är underviktig. Jag å andra sidan är alldeles för kort för min vikt...

Ons 9 jan: Bålstyrka

Sådär ja, nu har magen fått jobba.

Coreträning med solbrända Terese

När klockan ringde imorse, klockan 05.45, gick det i ett huj att gå upp. Kanske var det chocken över ljudet av klockan som fick mig på fötter. Kanske var det att grabben envisades med att fortsätta sova och inte alls vaknade för att gå upp och stänga av klockan som han ofta brukar. Det fanns helt enkelt inget annat val än för mig att snabbt skynda mig upp och stänga av eländet.

Innan coren träffade jag på Nilla som gav mig frukost i form av nybakt Paulunbröd med aprikoser i. Tänk vilka träningsvänner man har! I och med detta har Nilla satt ribban högt. Nu förväntar jag mig smakbitar varje gång hon bakad nya nyttigheter.

Terese såg både sund och stark när hon i rampljuset klockan sju fick en full sal med morgonambitiösa träningsmänniskor att intensivt jobba på magrutorna. Jag i min helagrå outfit såg ut som en blek sjukling i jämförelse. Lite brun utan sol på skinnet skulle inte skada...

Hör och häpna, idag har även jag med mig matlåda. Undrens tid är inte förbi. Gårdagens köttfärsgryta blev till både middag och lunch för mig och grabben. Jag känner mig väldigt duktig. Ikväll ska jag städa dessutom. Det finns mycket tid till det eftersom träningsvila står på programmet!

Tis 8 jan: Szalkais marathonprogram

Anders Szalkais marathonpiska viner i Stockholmsluften. Det märks. Överallt.

Att ta sig i kragen

Som den midnattslöpare jag är kom jag ut relativt tidigt ikväll. Redan klockan 18.00. Men det var nära på att jag inte kom ut alls. Jag kände mig inte alls inspirerad eller träningssugen.

Jag försökte säga till grabben att jag kanske skulle flytta på kvällens löppass till imorgon men han gav mig en blick, och sa något jag inte minns. Det var blicken som fastnade. Som övertalade. Grabben skrattar säkert när han läser detta för han är förmodligen helt omedveten om den uppfodrande minen som övertalade mig. Eller nästan övertalade mig.

Jag ger inte grabben all credit för att jag kom ut ikväll. Jag hann läsa Sofys innan-träning-blogginlägg och eftersom hon också tränar efter Szalkai fick jag en dos inspiration till kvällens utmaning. Skulle hon så skulle minsann jag.

Det som verkligen fick mig att ta mig i kragen blev till slut en av mina mentala kom-ihåg-lappar: den träning du känner dig nöjdast med efteråt är den som känns jobbigast innan. Och eftersom jag älskar känslan av att vara nöjd så fick jag allt se till att ge mig ut. Att skippa passet blir jag ingen marathonlöperska av. Att skippa passet gör mig inte 20 kilo lättare.

Det bästa med att genomföra träning man verkligen inte känner för är den underbart tillfredsställande känslan som fyller en när man kommer hem.

Uppvärmning, fartlek och nedvarvning

Halva Stockholm var ute och sprang ikväll. Jag vet inte om det är för att halva Stockholm följer Szalkais marathonprogram eller om det är nyårslöften som infrias. Jag intalade mig själv att det var Szalkais piska som ven i luften. Att alla var ute för att springa två kilometer uppvärmning, fem kilometer fartlek och tre kilometer nedvarvning. Precis som jag.

Min egen löpträning började ganska kasst. Den raska promenaden ner till mitt officiella startområde kändes seg. Kroppen mossig, lealös och likgiltig.

De tre första kilometrarna gick på välkänd mark. Längs med Årstaviken. Jag sprang efter ett gäng tjejer i likadana reflexvästar och höll 6-minuterstempo. Enligt programmet.

Sedan följde fem fartlekskilometrar. Jag lekte mig fram i 5.10-tempo. Försökte få lite flyt. Men det ville sig inte något vidare. Längs med hela Hammarbykajen kändes steget stappligt och tafatt och löpardojjorna klapprade likt träskor. Jag kände mig inte alls som en löpare. Dessutom tog evighetssträckan längs kajen musten ur mig och allt kändes förfärligt tråkigt.

Vid Londonviadukten vände det. Raksträckan som följer Stadsgårdskajen ser inte speciellt rolig ut men är överraskande lättsprungen. Bilarna som susar bredvid drog mig upp i fart och den lätta utförslöpan gjorde under för löpsteget. Det blev större och högre och mer effektivt. Det kändes som om jag fick farten gratis.

Väl framme vid festbåten Patricia hörde jag Szalkai ropa i mitt huvud att nu kunde jag ta det lugnt. Fartleksbiten var över. Bara de tre nedvarvningskilometrarna längs Söder Mälarstrand kvar. Det kändes skönt. Befriande. Tillfredsställande. Det gjorde inget att sista biten gick i dryga 6-minuterstempot. Jag hade gjort det jag skulle. Jag var nöjd.

Nyss hemkommen fter träningen. Nöjd men inte utpumpad.

Pulsklockan konstaterade att jag ändå inte fått kroppen att vakna till ordentligt. Pulsen var ganska jämn under passet med ett snitt på 80% av max och en toppnotering på 87% (178 slag).

Kylskåpsmakeover

Minns ni hur mitt kylskåp såg ut imorse. Nu är det skillnad. Dryga timmen på Hemköp gjorde susen. Nu ska jag alldeles strax laga middag. Det ska faktiskt bli riktigt roligt!

Fullt hus i kylskåpet!

Besatt av träning

Är du besatt av träning, frågar MSN:s hälsohörna E-health. Här finns svar på vad ortorexi är och testet som visar om du är i riskzonen.

Så lyckas du med träningen

För min del finns det tre förutsättningar för lyckad träning. Hittills idag har två av dem fallerat.

Sömn, käk och fokus

Mina tre stöttepelare för bra träning stavas sömn, mat (frukost framförallt) och träningsfokus.

I går natt gick jag och lade mig runt 03.00. Det är nästan imorse. Då skrev jag äntligen klar min första betalda tidningsartikel. Såväl Seinfeld som CSI Miami som Law & Order hann både börja och sluta på TV:n. Men gamla klassikern Magnum hann bara börja.

Imorse ringde klockan tidigt. Morgonträningen, med konditionsstationer på gymmet, förflyttades ut i periferin. Både huvud och ögon kändes grumliga och kroppen tafatt klumpig. Tydliga trötthetstecken. Här fanns inte minsta tillstymmelse till träningsfokus. Crosstrainervadå?

Dessutom ekar kylen tom. Fortfarande. Tisdag morgon och det enda som finns är smör, grönmögelost och apelsinmarmelad. Ja, tillsammans med de där flaskorna Dooleys jag tjatat om förut. Utan bra mat blir man ingen framgångsrik hurtbulle...

Vad får man om man blandar smör, grönmögelost, apelsinmarmelad, konserverade morötter, Dooleys, en glasslåda med mormors lingonsylt, thousand islanddressing i lightversion och Nygårds julmust med äcklig nougatsmak? Ja, ingen god frukost i alla fall.

Det blev frukost på Seven Eleven istället. I samband med ett morgonjobbärende bjöd jag mig själv på rågsmörgås med mager ost och en 100% blåbärssmoothie från Brämhults. Gott men dyrt. 60 kronor. Eftersom jag dessutom måste skaffa lunch utifrån trots hemmajobb idag landar dagsnotan på över 100 spänn. Som man bäddar får man ligga.

Tur att Szalkais träningsprogram är gratis. Inte en krona behöver jag betala för den mil jag ska springa ikväll. Inte ett öre behöver jag spara för att orka mig igenom kvällens fem kilometer fartlek som ingår i milrundan. Allt som är gott är gratis heter det och kvällen ser ut att bjuda på en riktig gourmetmiddag!

Innan dess ska jag uppfylla mina tre träningsförutsättningar: någon middagstimme ska sovas och bra mat att fylla kylen med ska inhandlas. Träningsfokusering och uppladdning pågår just nu!

Mån 7 jan: Bästa spinningpasset

Nu är det annat än julköttbullar som rullas.

Maxad spinning

Jag anser mig inte ha vilat under julen så jag dundrade på för fullt redan första gruppträningsdagen för året.

Det var skönt att cykeln så gott som rullade under mina fötter igen. Det var skönt att ha en energibomb i form av Nilla bredvid mig under passet. Det var skönt att favoritinstruktören Pia körde med oss rejält i form av tio 70/20-intervaller och sedan en rejäl uppförsbacke innan målsnöret. Och eftersom jag inte kunde hålla mig från att köra två pass blev det en favorit i repris direkt efter att första passet avslutats.

Under passen kändes det som om jag hade Virpi Kuitunen framför mig. Cyklisten som jag följde hack i häl var stark och snabb och grym. Mitt mål var att köra lika hårt som henne, men ändå lite hårdare. Som Charlotte Kalla.

Den där målbilden envisades med att hänga med alla 110 minutrarna i eftermiddags. Och kommer säkert hänga med hela våren. Gårdagens Kallalopp är en verklig rush för inspirationen. Summerat i bokstäver sammanfattas bedriften "du kan om du vill". Och det är hur jäkla självklart som helst att jag vill!

Att jag ville syntes på pulsklockan. En maxnotering på långt över 90% på hör till ovanligheterna för mig i spinningsammanhang.

Laga Lätt

Efter en slitande tågresa med träsmak i baken och alldeles för tunga väskor kom vi sent igår kväll hem till...

Laga Lätt

Det är alltid lika jobbigt att komma hem efter mer än en veckas hemmafrånvaro. Post- och tidningshögen vid dörren var enorm. Alla Dagens Nyheter blandat med brev och räkningar och postorderkataloger och ett "gratisnummer" av IForm (vad jag nu ska med det till) och andra lokaltidningar och - Laga Lätt. Det senaste numret låg där som en strålande sol bland gråtunga dystermoln.


Jag måste säga att jag verkligen gillar Laga Lätt. Äntligen en tidning med matlagning på min nivå. Jag längtar efter att förverkliga recepten: härlig morotssoppa, kikärtssoppa med parmesan och rågmacka, bönpasta med krämig tonfiskröra, köttfärsgryta, spenat- och valnötspasta, rödkålssallad med kanel och citron, kinesisk faluwok...

Helgträning

Idag har jag inte tränat ett dyft. Och dessutom bakat bullar.

Julhelgsslutspurt

Helgen bjuder på slutspurt på det mesta. Från ledighet till Tour de Ski.

Jag lät Anja och Kalla sköta skidåkningen åt mig idag. Kalla gjorde det bättre än Anja. Från frukost till eftermiddag bjöd SVT på skidåkning i rutan.

Det stormade fortfarande utanför fönstret och liftkön som ringlade kring de få liftar som var öppna passade inte mig i smaken så jag lät bli åkningen. Istället satt jag i soffan och myste med mitt te medan familjen packade sig in i bilen och åkte ned mot Stockholm. Imorgon är det dags för hemfärd för mig och grabben. Men först blir det mer skidåkning i TV. Kalla & Co ska ta sig uppför en skidbacke. Inte med lift. Utan på skidor. Snacka om jobbigt! Om vädret vill sig väl kan jag också klämma in en och en halv timmas skidåkning. Dock nedför. Inte uppför.

Jag fick för mig att baka bullar i eftermiddags. De är livsfarligt goda och inte ett dugg nyttiga. Men det gör inget. Träningsveckan som börjar på måndag ser nämligen ut att bli grym.

Jag fortsätter senhöstens försök att planera träningen utifrån strategin 2+1 (två träningsdagar, en vilodag) men vill hinna med både Szalkais marathonprogram plus spinning plus annat.

Jag ser fram emot vardagen. Träningen blir som bäst då!

Fre 4 jan: Det blåser på toppen!

Det blåser. Riktigt ordentligt. Frågan är om det är skönast i soffan eller skidspåret. Vi har testat!

Völkl Mantra

Efter en seg morgon med envis snöblåst utanför fönstret och världens bästa Kalla på TV:n begav vi oss ut lagom till att liftarna på berget stängde. Vi hann med två åk. Två åk på mina sprillans nya Völkl Mantra.


Jag är en frenetisk tekniktjej. Ingen raffig offpistbrud. Men nu ska det bli lite offpist i min skidvärld också. Breda Mantran kändes riktigt bra under fötterna, både mellan träden utanför pisten och på det isblåa underlaget som tittade fram där blåsten gått hänsynslöst fram. Jag ser fram emot att ta med mig dessa giganter till skidor, ja jämfört med mina pistskidor alltså, till Whistler om två veckor.

Längdskidor

Vi kände oss inte riktigt klara för dagen efter våra två futtiga alpinåk. Så vi bestämde oss för att kolla längdspåren i Björnen. Snöyran låg som ett böljande skynke kring bilen på väg till Björnens längdsskidcenter men det var skönt att det var mjuka snöflingor som senare yrde kring ansiktet och inte piskade regn och ispikar.

Vi åkte bara fem kilometer idag. Snön låg i drivor över spåren och det var både halkigt och ojämnt. För att inte tala om blåsigt. Jag är fortfarande långsam i nedförsbackarna men klarar nu av att byta spår utan att komma helt i obalans och har faktiskt kontroll på plockepinnskidorna även utanför spår. Det går framåt. Fortfarande är jag i mitt esse i uppförsbackarna och älskar att diagonala uppför krönen. Visst blir jag trött men det är förvånansvärt vad snabbt återhämtningen går. Man tror att man nästintill ska dö när man väl nått toppen på en backe men så går det lite utför och kroppen väcks med ny kraft och energi. Det är coolt med längd!

2-4 jan: (Inte) bortblåst på fjället

Internetuppkopplingen bråkar men längdskidorna går finfint. Vinden viner runt husknutarna och det är nästan så att man skulle vilja ha googles på sig i längdspåret. Löpträningen har blivit lidande den här veckan men det gör inget. Jag tar igen det nästa vecka. För då är jag hemma igen. Då sjutton ska det tränas. På SATS. Med Nilla. På spinningcykeln. På Stockholms gator och torg. Jag är taggad. Längdskidorna får vila lite. Men bara lite.

Charlotte Kalla

Jag har precis sett något fantastiskt underbart!

Kolla på Kalla!

Den som vill ha en kick ska definitivt kolla på Charlotte Kalla. Dagens jaktstart var ett mirakel. Eller nej, det var det inte alls. Mirakel är faktiskt helt fel ord. Det var en bragd. Ett bevis på att allting går bara man vill. En uppvisning. En utklassning. En gigantiskt stor portion jävlar anamma.


Inför dagens jaktstart på Tour de Ski startade Kalla sexa, 38 sekunder efter ledande Norska suveränen Marit Bjorgen. Efter sex(!!) kilometer in i det tio kilometer långa loppet var Kalla ikapp. Och som hon åkte. Jag hade gåshud på armarna under i stort sett hela loppet. Hon fullkomligt flög fram. Speciellt i uppförsbackarna. Det riktigt glödde under skidorna.

Det bästa av allt är all energin som sprutade ut ur TV:n. Som Kalla delade med sig. Efter att ha sett hennes bragdlopp som Aftonbladet kallar det, känner jag att jag också kan gå ut och göra vad som helst. Vilken kick hon levererade till svenska folket!

Det näst bästa var att höra henne intervjuas efteråt. Hon hade inte alls tänkt att vinna, bara åka in lite tid. Kalla är vår nästa Kallur. Vår nästa Anja. Vår nästa folkhjälte!

PS. Jag har också åkt skidor idag. Men på det mindre jobbiga sättet, nämligen utför. Tre timmar bränner ändå rätt så bra. 1200 kalorier och hårdare ben DS.