Ons 27 feb: Mjölksyreträning

Himmel eller helvete? Ikväll var det både och.

Spinning

När jag kom till SATS Hötorget kändes det som om jag inte tränat på evigheter. Men det har jag ju. Fast inte spinning. Knät har känts för osäkert för det. Idag var det nypremiär. Det firades med Pias kanske tuffaste pass för säsongen: mjölksyreträning.

Efter en extralång uppvärmning på 16 minuter var det fulls ös medvetslös redan från början: 6 stycken 30/20-intervaller, 5 stycken 60/30-intervaller och till sist 4 stycken 90/nånting-intervaller. Målet var att alltid komma upp i 90% av max. Jag som har svårt att nå riktigt höga pulssiffror när jag kör spinning kom upp i 91-92% under de flesta intervaller (förutom två där jag mesade ska jag erkänna...) Jag hade inte bara mjölksyra i benen men också magsyra i halsen redan efter andra 30-sekundaren. Men det blev bättre. Och jobbigare. Fasansfullt fantastiskt jobbigt. Det är inte ofta jag känner mig sådär mör efter ett spinningpass, men det gjorde jag ikväll.

Efter första passet bjöd Andreas på 75 minuter Giro d´Italia. Intervaller, passande nog. Under uppvärmningen var jag som vånligt låg som en bungalow men när vi väl kom igång så fick adrenalinet mig att växa till ett höghus. Någonstans i mitten var jag i mitt esse och jag kunde också skrika, tjoa och peppa precis som alla andra energibomber där inne. På slutet var jag just det - slut. Och när stod i Konsumkön efteråt kom jag inte ens ihåg telefonnumret hem.

Kvällens spinning sammanfattar jag i den här låten som fullkomligt skriiiker energi:

Tis 26 feb: Magträning på Pilatesboll

Jag är nästan glad. Det måste firas på bollen!

Trimmad mage

Förut hade jag en snygg mage. Långt ifrån ett stramt sexpack visserligen. Men en mage som jag var nöjd med, som passade min kropp. Nu är den mest degig. Och mest i vägen.

Efter att ha pratat med HP-supporten, bevisat för dem att min garantitid inte alls gått ut som de hävdade, och sedan lagt order på några skivor som ska återuppliva datorn (även om allt på den är borta) kände jag mig glad i hågen. Lite naivt fjäderlätt (allt innehåll på datorn är ju trots allt borta).

Idag är det vilodag men eftersom jag inte ansträngt magen på länge (tydligen är magen så pass stark att den håller för rätt mycket löpning) så var det med blida ögon jag tittade bort mot pilatesbollen efter HP-samtalet.

Det ryktades att Britney Spears gjorde 100 (eller var det 1000?) sit-ups om dagen när hon var i sitt esse. Jag är glad om jag gör 100 idag. Kanske 100 varannan dag eller var tredje är en bra målsättning? På pilatesboll. Inte bara med fötterna i golvet - utan med fötterna på en bänk, mot väggen eller mellan ribborna på sådan där gymnastikskoleklättervägg. För oj oj vad just den skillnaden gjorde just det - skillnad!



När man har gott om plats på gymmet kan jag tänka mig att den här funkar också:

Bra träningsmusik

Det sägs att dofter ska ha en oerhörd förmåga att väcka minnen. Musik gör det också. Särskilt låtar jag tränat till.

Bra träningsmusik

Det finns mycket bra träningsmusik jag glömt. Inte för att den varit dålig. Mest för att det kommit så mycket ny musik. Men det som göms i snö kommer upp i tö... eller ja, på YouTube i alla fall.

1. Flipsyde

Jag upptäckte Flipsyde genom min då typ 14-åriga lillebror. Då var jag mycket ute vid Hellasgården och sprang deras milspår (terräng). I bilen på vägen dit spelade jag låtar som Someday, Angel, Time, US History och Skippin Stones. Ljudnivån på högsta möjliga såklart.

Just Someday blev min favorit att länga löpsteget till. Den är inte uppbeat, men den har "det där" - draget:



2. Kelis

Kelis är mer än bara bruden i den enerverande Milkshakelåten. För mig är Kelis Kanada. Det var Kelis och jag som jag joggade runt på linjalraka gator i villaområdena strax utanför Toronto under dryga halvåret. Tappade bort mig själv mellan förnäma hus med snygga brevlådor. Det var ju tur att jag inte var ensam, att Kelis fanns med. Speciellt låten Caught Out There där versen "I hate you so much right now" känns befriande skön att löpa bort frustrationen till:



3. Rocky Theme Song

Det finns en mängd varianter på "Rockylåtarna" ("Gonna fly now"). Den bästa versionen av dem alla finns såklart på min dator som dog häromdagen. Det är också just Gonna Fly Now (en version liknande denna, fast utan sång) som inleder många av de säljkurser som arrangeras av företaget jag jobbar för.



4. Sean Paul

Förutom att Sean Paul spelades om och om igen på dansgolven i Whistler, Kanada, när jag bodde där så följde han ofta med mig hem på kvällarna när jag varit ute och sprungit. Jag bodde halvvägs uppe på berget och löpturen slutade därför alltid obarmhärtligt med tre kilometer uppför. Låtar som Get Busy, Ever Blazing (fast den hade jag bara halva låten på eftersom nedladdningen gick fel...) och We Be Burning. Egentligen kunde de vara en och samma låt - de låter ju likadant:



5. Westlife

Jag vet. Det är pinsamt. Men det är i alla fall över nu - tiden då jag gillade Westlife (runt år 2000). Jag tyckte verkligen att de funkade att springa till. Låtar som Swear it again, World of Our Own, och Queen Of My Heart fick liksom benen att pinna på. Och... jag måste erkänna, en bit av mig tycker fortfarande att vissa av deras låtar är helt ok.Vad sägs om Total Eclipse of My Heart i ny tappning:

Avundsjuk

Jag vill också, också, också!

I en annan del av Himlen

Nanne Grönwalls schlagerdänga "Avundsjuk" sjunger i öronen när jag läser detta och detta. Visst låter det uderbart! Ett riktigt superdupertufft spinningpass är nog bland det bästa som finns.

Spinningpassen på Hötorget, måndagar klockan 17.00 och 18.00 (framförallt det senare passet) är magiska och makalösa. Här finns en stämning som jag sällan upplevt. Det är något visst med deltagarna. Det är ett skönt härligt go och fullt ös makalös. Det skriks, tjoas och peppas. Det är en upplevelse! Och jag är avundsjuk. Jag önskar jag kunde varit där.

Mån 25 feb: Ingen pilates...

...istället löpning.

Löpning i blåst och mörker

Det blev ingen pilates idag som det var tänkt. Jag var alldeles frustrerad i kroppen för det. Kunde för allt i världen inte tänka mig att ligga still och göra små lyft med benen. Hur bra det än är för kroppen. Jag ville hellre ut och rensa huvudet - och benen.

Jag tog grabben med mig och bestämde att vi skulle springa ner till Saltsjöbadens IP, till de där nya löparbanorna jag pratat om. Jag hade tänkt att vi skulle värma upp genom att springa slingan dit som går genom skogen. Jomen visst. Den visade sig vara kolsvart. Vi sprang den ändå och kunde med ned nöd och näppe urskilja vad som var upp och ned.

Medan grabben sprang intervaller på banan, sprang jag runt runt i min egen takt. Knät gör inte ondare när jag springer, men däremot känns det mer när det blåser på det. Kanske ett besök hos någon sjukgymnast/doktor vore bra, eller hur Fredrik. Jag har upptäckt att när jag trycker på en viss punkt, ganska långt ner, så är det som att en smal sträng (av något) rör sig fram och tillbaka. Det är när jag trycker här jag får ont, oavsett om jag springer eller inte.


Vi tog en annan väg hem från IP. Förmodligen något längre. Men med gatubelysning. Rundan som helhet gick på 64 minuter. Eftersom fotpoden fortfarande inte är matad med nytt batteri får det bli MarathonMias tips: mäta rundan på förträffliga Jogg.se.

Kcal vs Prestanda

Carro lämnade en smart kommentar till mig häromdagen.

Att prestera utan kalorier

I mitt ingenting-är-omöjligtinlägg skrev Carro att det är svårt att gå ner i vikt när man gör krävande saker som 6-timmarslopp och liknande, eftersom man behöver en massa energi för att klara av det.

Det är jättelogiskt. Och jag håller med.

Men - jag har faktiskt aldrig ätit mer inför en utmaning. Aldrig laddat med mer energi. Aldrig tänkt på att äta eller dricka extra mycket dagarna innan. Just för att jag alltid varit så rädd om kalorierna har jag inte ens tänkt tanken att jag borde ladda.

Kanske är det därför jag blir matt lite snabbare än jag tänkt mig? Matt är nämligen det jag oftast blir. Inte trött. Inte ont. Bara matt. Orkeslös. Förmodligen för att energin tar slut.

Smart upptäckt Puman.

Fast en gång laddade jag lite extra. Inför Blodomloppet åt jag två Risifrutti på eftermiddagen. Kanske var det därför jag sprang snabbare än jag någonsin tidigare gjort? Den tiden hoppas jag sopa banan med i nästa millopp.

Nu ska jag ut och springa. Datorhaveriet ligger och skaver i benen och det är dags att släppa lös det. Fast det går fortfarande långsamt. Knäontet håller i sig (jäkla pissknä).

Blixt och dunder

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Grr

Imorse sa min dator tack och adjö och visade upp en nattsvart skärm. Det spelar ingen roll hur många gånger jag startar om den. Den inledande "HP invent" (eller var där nu står) blinkar till och sedan blir det bara svart.

Suck och stön, säger jag som grät några ilskna tårar när jag insåg tragedin. Det är inte det att tusentals foton förmodligen kommer försvinna. Det är inte det att hela mitt jobb finns på den där förbannade dumburken. Det är "bara" det att tekniska grejer alltid ska krångla med mig.

När jag för inte ens ett år sedan valde den dyrare HP-laptopen, gjorde jag det för att jag ville att den skulle hålla. Länge. Att jag sedan fick gå tillbaka till affären dagen efter första köpet, för att hårdvaran inte funkade, gjorde mig grinig. Att jag sedan fick gå tillbaka till affären veckan efter andra köpet, gjorde mig förbannad. Tredje datorn höll. Tills nu. Den har surrat konstigt ett tag. Den har hängt sig den sista tiden. Bråkat. Satt sig på tvären.

Jag orkar inte bli arg på mig själv för att jag inte gjort några backup:er på länge. Jag blir däremot arg för att min till synes fungerande Sony Ericsson W880i inte heller fungerar. Kameran funkar bara när den vill och likaså mobilfotoalbumet. Walkmanfunktionen har aldrig kunnat kommunicera med min dator.

HP-folket har kontaktats. Men det ska skickas och faxas kvitton hit och dit och då måste jobbokföraren kontaktats eftersom det är en jobbdator. Det är ett jäkla krångel, telefonköer och snack med den totalt ointresserade tekniska supporten, som fullkomligt slukar energi.

Hur livet ska fortgå vet jag inte. Jag lever med min dator. Den är mitt jobb, min lön, och min fritid. Den är allt. Ja, förutom telefonen då. Men den kan jag ju inte heller lita på. Jäkla tekniksamhälle.

Mitt stora projekt

När jag gör något är det allt eller inget. Lagom går liksom inte. Dagens stora mat- och bakprojekt är enormt.

Ugnslycka

I min lilla oas på Söder finns ingen ugn. Där finns ett sött litet kök, ett stort snyggt badrum, en perfekt sovalkov och ett lagomt litet vardagsrum. Men ingen jäkla ugn. Eftersom jag inte har någon ugn drömmer jag alltid om att baka, laga lasagne eller svänga ihop en paj. Då behöver man en ugn.

Lagom till att jag flyttade hemifrån hittade mamma och pappa sitt drömhus och flyttade. Visserligen bara några kilometer från vårt gamla hus men tillräckligt för att hamna alldeles vid strandkanten. Mamma säger att hon inte kan åka hemifrån eftersom hon får sådan hemlängtan så fort hon åker förbi postlådan. Men nu har hon lyckats, för familjen & Co är på sportlov i norrland tillsammans med alla andra Stockholmare. Jag är hus- och kattvakt. Och smälter vid tanken att ha tillgång till ugn.

Snart smälter jag på riktigt också. Ugnen har stått på hela dagen. Jag har världens största mat- och bakprojekt på gång. Lagom finns inte när det gäller min värld. Varken i träningsambitioner eller matlagningsambitioner.

Det som har, ska, eller håller på att tillagas är:
Kesolimpa med torkad frukt
Dinkellimpa med ananas och mandel
Morotslimpa med ingefära, apelsin och vanilj
Aprikos och nötlimpa
Baconlasagne
Lasagne verde
Guldgul paj med bacon
Köttfärspaj

Det finns andra fördelar med att vara hus- och kattvakt. Häromkring finns Stockholms finaste joggingmiljöer (enligt mig alltså). Antingen kan man ta sig en långjogg in i Nacka naturreservat och förbi Erstaviks strandbad. Eller så väljer man att springa intervaller på de sprillans nya löparbanorna på idrottsplatsen. Jag har hunnit varken eller. Måste ju hålla koll på ugnen!

Lör 23 feb: Jogging i Halmstad

Jag + grabb + löpardojjor + hav= Helgens bästa grej!

Prins Bertils stig

Det går inte att beskriva hur coolt det är att springa på Prins Bertils stig i Halmstad. Det är en fantastisk stig som går längs med havet, från Halmstad till Tylösand. Naturen är underbar. Från sand och sanddynor till klippor och sten. Det känns som en blandning mellan Gotland och Irland. Både mjukt och hårt och dramatiskt, allt på samma gång.

100 löpminuter blev det. Men hur långt vi sprang har jag ingen aning om. Både min och grabbens fotsensorer till pulsklockorna behövde matas med nya batterier. Först blev jag irriterad, jag ville ju veta hur långt vi sprang. Men jag lät frustrationen blåsa bort med allt annat som försvann med stormvindarna i helgen. Prins Bertils stig är för underbar för dåligt humör.

Omöjligt?

Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Du kan!

Jag har redan nämnt ordet omöjligt fyra gånger. Ändå är det ett ord som inte finns i mitt huvud. Jag tänker helt enkelt inte i sådana banor. Det är därför jag ger mig på utmaningar som långlängdåkning och långlopp. Jag vet nämligen att jag kan. Kanske inte nu, idag. Men snart så.

Vikten envisas med att stå kvar och stampa på samma siffror. Visst kan jag under många små ögonblick bli frustrerad och fly förbannad över att det är så. Men jag fortsätter vara lika energiskt jäkla säker på att jag kommer lyckas göra något åt det. Knäet som fortfarande envisas med att vara stelt och göra blåmärkeont frustrerar mig, men jag är sjukt taggad på nystarten, på att kunna ge 110% när jag åter kommer igång med min ”riktiga” träning istället för denna eländiga kompromissträningen. De långlopp jag har framför mig i vår är ingen barnlek, men jag vet att de inte representerar omöjligheter. Bara utmaningar.

Det finns nämligen inga omöjligheter. Det finns bara mål att kämpa mot.

Jag vet. Jag är töntigt klyshig. En sådan där som sitter och säger "utmaningar sporrar mig" på anställningsintervjuer. Men det är så. Har jag inget mål, inget att sträva efter, ja då blir liksom allt så grått och trist och tråkigt och – meningslöst.

Jag är nog lite glad över att jag måste gå ner 20 kilo i vikt. Tänk vad jag är lyckligt lottad som har den piskan i ryggen. Som kan fokusera på målet. Som alltid vet var jag ska.

Annars är det bra här i Halmstad. Vi har precis varit på NCC-möte och nu är hela lägenheten klar. Vad gäller planering av inredning alltså. Bilder kommer – om 8 månader då det är inflyttningsdags.

Pumas nummer

Jag är ingen siffertrillare. Men vissa siffror är roligare än andra.

Siffertips

Det är 100 dagar kvar till Stockholm Marathon. Det är både mycket och lite. 100 dagar är ju nästan 1/3 år. Men bara 3 månader...


Det är 86 dagar kvar till GöteborgsVarvet. Men så är det bara halva maraträckan också: 21 098 meter. Piece of cake? Allting är relativt...

Endast 295 kronor kostar det att under 9 dagar (23/2-2/3) träna Bikram Yoga på Du Calme vid St Eriksplan i Stockholm (enligt det SMS jag nyss fick från studion). Billigt! Och jäkligt skönt! Bikram yoga är hathayoga i 40 graders värme.

Apropå värme åker jag om några timmar till Halmstad. Varmt och gott på sommaren. Mest grått på vintern. Året om finns här den underbara och 18 kilometer långa Prins Bertils stig som går längs vattenbrynet (havet! inte något mesigt skärgårdsvattenbryn, älv- eller sjökant). Att springa här är som att bada i bomull för själen.

Prins Bertils stig - på sommaren...

I sommar skulle jag vilja vandra (springa?) 38 km långa Hallandsleden. Det är en del av The North Sea Trail - en led som följer hela Nordsjökusten. Coolt.

Bästa styrketräningen

En gång i tiden var jag en frekvent body pumpare. Nästa vecka gör passet come back i mitt liv.

Nyttan med Body Pump?

Body Pumpen har stått i skamvrån hos mig i några år. Med skällsord om att inte vara riktig styrketräning utan (bara) uthållighetsträning för musklerna har jag övergett passet likt en diabetiker borde skita i socker.

Men kanske, kanske finns det någon nytta med Body Pump (BP) ändå?

Mina generella mål med styrkeövningar är att 1) bli synligt starkare 2) öka förbränningen 3) bli starkare i skadeförebyggande syfte.

Mina konkreta mål är att: 4) få bort gäddhänget 5) plocka fram bicepsmusklerna (de finns där redan, jag ska bara skala av fettet) 6) uthålligare ben 7) mer muskler i rumpan/tightare rumpa 8) stärka axelpartiet 9) strama upp magen och stärka corepartiet 10) kanske också tänka på ryggen lite.

För att nå dessa mål skulle två realistiska alternativ kunna vara:
a) 2 BP-pass i veckan, totalt 120 minuter med enstaka punktstyrkeövningar i samband med gruppträningspass.
b) 120 min styrketräning (tunga vikter, få reps) i veckan uppdelat på x olika dagar.

Vad vinner jag mest på?

(Helst skulle jag vilja ha en närvarande, kunnig, duktig, inspirerande och förtroendeingivande PT som skrek på mig tre dagar i veckan)

Ons 20 feb: (Ingen) kort liten jogg

Jag känner mig som en liten barnunge som blir hittad med handen i kakburken.

(Ingen) jogg

Jag har inte joggat...uhm... eller, alltså... jag var bara ute lite, lite. Man måste ju andas lite luft liksom. Att sitta still är ju inte bra. Så, ja...uhm... tänkte att jag skulle gå en sväng. Och när jag var ute och gick kunde jag ju testa att lunka lite. Sakta alltså. Och det gick ju bra. Jag skulle ju varva det med lite gång, tänkte jag. Men så sprang klockan iväg och... ja alltså, jag ville ju vara hemma till Room Service med Sanna Kallur så då var det bara att fortsätta springa. Och det gick ju bra.

Jag kommer att kunna gå imorgon också. Knäet kändes helt okej. Visst, det är inget jag springer intervaller på just nu. Men makliga joggar funkar. Och det räckte för att ge mig en adrenalinkick som heter duga.

Planen var att göra det lätt och skonsamt för mig. Springa på plan mark. Planen funkade hela vägen. Till slutet, det vill säga. Innan ytterdörren väntade två kilometers lagom uppförsbacke. Det var underbart. Det finns backar som suger musten ur en. Och så finns det backar som funkar som en katapult, som slungar en uppåt. Den avslutande backen ikväll slungade mig hemåt. Enkelt, lätt, skönt. Mitt i uppförslutet, i dis och kvällsmörker, tänkte jag att fy fan vad jäkla skönt det här är. Det spelar ingen roll om det går fort eller långsamt, om jag är bäst eller sämst - jag är bara så otroligt glad över att jag kan röra på mig precis som jag vill. Gå, springa, eller bara vifta på tårna. Vad skönt det är!

En riktig blogg!

Jag har spanat in de riktiga bloggarna. Sett hur de gör. Och konstaterat att min blogg är ingen riktig blogg. Jag dokumenterar aldrig vad jag har på mig. Skriver aldrig var kläderna kommer från. Viker inte upp benet och håller i skoklacken sådär nonchalant så att man får med varenda grej man har på sig. Men vet ni vad, nu ska min blogg bli riktig (eller nästan riktig, jag har ingen klack att hålla i!) Kolla här bara:

Lager 1:
Syrénlila funktionst-shirt, Houdini
Svarta byxor, Röhnisch

Lager 2:
Svart funktionsöverdragströja, Nike
Fortfarande samma Röhnischbyxor...
Marinblå mössa, Grabbens (han vet inte att jag lånade den så shhh!)
Pulsklocka, Polar
Inga vantar - skulle behövts

Ska du träna idag?

Jag vill också!

Jogga?

Jag önskar jag hade en felsökningsgrej på mig. Då skulle jag få en snabb, saklig prognos på mitt knä med instruktioner på vad jag borde byta ut eller smörja till. Sen skulle jag kunna gå och träna.

Jag har inte ont i knät. Jag har bara ont på knät. Det gör inte ont när jag går men det gjorde ont när jag skulle stå på alla fyra igår på pilatesen. Knät är inte svullet men det är som en liten bula på kanten och det gör blåmärksont fem centimeter nedanför knäskålen mot skenbenet. Det gör inte ont när jag böjer knät, förutom den allra lilla sista biten på tillbakavägen när benet nästan är sträckt. Eller, ont och ont. Jag blir ju inte gråtnödig precis. Men det känns. Men va fan, att springa ett marathon "känns" ju också.

Nu till den viktiga frågan. Ska jag bege mig ut och långsamtlunka ikväll?

Träningsväska

Det där med att ha med sig alla grejer till träningen, i snygg och praktisk förpackning, är ett ständigt återkommande problem.

Förlåt grabben!

Förlåt grabben, men jag har råkat köpa på mig två väskor till. Jag vet, jag vet, du tycker att jag har hur många som helst. Men några väskor som just de här två har jag faktiskt inte. Jag behöver dem!

Det borde vara världens enklaste grej att köpa en träningsväska. Sådana där fyrkantiga saker i mjukt, plastigt material som det står Nike, Converse, Adidas, Craft, Newline, Asics, Reebok eller något annat finns det ju hur många som helst av.

Klassisk träningsväska - it doesn't do it for me.

Men det är inte så lätt.

För min del är träningsväskan också den väska jag har allt annat i (plånbok, dator, nycklar, almanacka). Den måste vara lagom stor för att kunna innehålla alla träningskläder, men inte så stor att man packar i en massa onödigt. Den måste vara sportig, men också "jobbig" (jobbaktig alltså) eftersom jag ibland har med mig den på kundmöten. En handväska i oversizeformat är det jag är ute efter.

I höstas köpte jag en stor vit väska på Wedins. Den har funkat bra. Tyvärr är den inte så vit längre. Dessutom är den så stor så den brukar bli tung (som sagt, stora väskor får man ju plats med mer grejer i...).

Idag har jag fyllt på lagret med två nya väskor. En från Wedins i brunt fuskskinn med spännen (och sådant) i guldfärg och en vit (praktiskt va!) väska från H&M som inte kostade något (eller jo, lite kostade den, men inte mycket). Bägge väskorna är mindre än min f.d. vita väska, så jag får se till att packa smart. Det ser jag som en fördel, då blir den lättare att ha på axeln eller armen. Och grabben, du behöver inte hela tiden känna att du måste bära min väska för att den är så tung. Bra va!

Ganska dåliga bilder på två snygga väskor.
Den översta kommer från Wedins, har lagom många fack och kostar 399kr.
Den understa är vit och vårig och kostar 150 kr.

Tis 19 feb: Pilates

Pilates är nog bra. Jag önskar bara att jag fattade lite mer av det.

SATS Pilates

Jag vet att det tar några gånger innan man kommer in i krångligare pass som yoga, body combat, dans, body balans och - pilates. Är man fullständigt oförståndigt otålig som jag måste man påminna sig om det. Typ hela tiden.

Pilates är nog en bra grej. Jag förstår att man kan känna mycket av övningarna, bara man fattar hur de funkar. Jag förstod sådär. Visst, de klassiska magövningarna som saxen och "the hundreds" kändes gott och väl i magen, men inte mycket av det andra.

Och då ställer jag mig frågan. Om jag nu ska försöka koncentrera mig på en sak som stärker kroppskontrollen, som både funkar som lite styrketräning, stretch och smidighet, vad ska jag satsa på då? Yoga (ashtanga) är inte min grej. Bikram yoga var riktigt kul men blir för dyrt i längden. Pilates och body balance är tillgängliga SATS-pass så det får nog bli ett av dem. Men vilket?

Sådana här avancerade rörelser gjorde vi inte på SATS-pilatesen.
Tur var det!

Vet ni vad förresten? Jag har nog världens bästa stöttepelare i er som läser bloggen. Som kommenterar, som skickar peppande mail, som SMS:ar och som till och med ger mig presenter. Tack Nilla för Shea body buttern från Body Shop. Jag tycker faktiskt att den luktar gott - hälsosamt liksom!

Gratis är gott

Gratis är inte godast men väl gott.

Lifestyle + World Class

Köper man en tidningen LifeStyle eller LifeStyle Health & Beauty (tyvärr är de lika dåliga bägge två...) får man träna och sola gratis på World Class i tre veckor.

Nilla har redan provat. Häromveckan var jag och köpte mig ett nummer. Oturligt nog för min del följde det inte med något träningskort trots att tidningen var inplastad, men några telefonsamtal ska väl se till att även jag får träna några veckor på det World Classgym som faktiskt bara ligger ett stenkast från mig. Jag vill bland annat testa den omtyckta afrodansklassen!

Santa Maria

Jag har ganska många förpackningar Santa Maria spicemixar i kökskåpet. På SATS Hötorget har man fått dem gratis under någon veckas tid. Eftersom jag tar med mig en påse varje gång jag är där har det således blivit en bunt... Nu kan här lagas asiatisk mat så det står härliga till!

Du är inte tjock

Jag minns hur du stod där, nöp dig i skinnet och sa att du var så fet, medan vi väntade på att svenskläraren skulle komma. Men du var inte fet. Du var lika perfekt som alla andra. Ni sydde in jeansen så att de satt tight runt benen.

Det var som om det var häftigt att säga att du var tjock. Klaga på att du var ett fet när du knappt kunde ta tag i skinnet på din platta mage. Klaga på att du var fet när du köpte kläder i storlek small.

Varje gång du sa det, undrade jag vad jag var.

Människor omkring mig fortsätter säga att de är feta. Hittar osynliga fel på sina kroppsdelar. Och jag undrar fortfarande. Om dina ben är så tjocka som du tycker. Om dina armar är så slappa som du tycker. Om din mage hänger så som du tycker. Om du tycker du är så tjock. Vad är då jag?

Topplistan

Arla kan slå sig i väggen!

Valio

Jag är en yoghurtfantast. Jag älskar yoghurt. Nästan lika mycket som jag älskar nypressad apelsinjuice. När det kommer till yoghurt finns det ett märke som regerar: Valio.

Favoriterna bland Valios yoghurtsortiment är otaliga. Men jag tar ändå på mig den omöjliga uppgiften att skapa Pumas yoghurttopplista. Senast idag provade jag den senaste sorten: Äpple - Granatäpple, och kanske slår den sig in på mint topp 5-lista...


TOPPLISTAN

1. Äpple - Kanel: oslagbar och klassisk kombination. Är en dessert i sig!
2. Sommarbär: underbart ljuvlig. Smakar som glass!
3. Original (vanilj): en klassiker som är perfekt till fruktsalladen!
4. Hjortron - Äpple: hjortronsmaken är lyxig!
5. Femteplatsen delas av nya favoriten Äpple - Granatäpple, annorlunda mixen Hallon - Boysenbär och gamla klassikern Jordgubb som jag annars är väldigt skeptisk till. Jag kan inte välja...

Vilken yoghurt är din favorit?

Hjärnspikar!

Hjärnan är en märklig manick. Ibland vill jag bara knäppa av den, och lämna den hemma. För ibland ställer den bara till problem.

Gärna ingen hjärna

Jag har en väldig förmåga att förknippa vissa platser med speciella känslor. Jag hade ett vedervärdigt jobb vid Hornstull (i Stockholm, för er som inte är från fjollträsk...) förut. Så nu kan jag knappt vistas i Hornstull utan att känna hur det knyter sig i magtrakten.

Alla pratar om hur fint och ljuvligt det är att springa på Djurgården. Jag försöker ofta nicka ett "oh jaaa" och hålla med, men det är dags att släppa masken. Jag tycker inte om att springa på Djurgården. Allt blir jobbigt där ute. Sinnet blir tungt och mörkt och just därför blir löpkänslan därefter. Jag springer skitdåligt på Djurgården.

Varför?

De flesta löparevenemang jag deltagit i, har utgått från Djurgården. Jag har svettats otaliga liter där ute. Jag har blivit grusdammig och fått blödande skavsår. Blivit dödstrött (är det tävling så är det...) och blivit förbannad (det brukar vara alldeles för mycket folk för att man ska kunna springa i den takt man vill). Djurgården för mig är inte någon neutral mark. Här ute blir alla negativa känslor plötsligt väldigt påträngande och grusvägarna blir till en enda nedåtgående spiral... Djurgården väcker alldeles för många minnen för att jag ska kunna springa en avslappnad liten runda med gott mod och snyggt löpsteg.

Det är också på grund av hjärnan jag tycker så bra om att springa i mörker och duggregn. Det är inte för att jag är omåttligt förtjust i just regn. Det är för att mitt minne säger mig att det gått så bra i regn och mörker förut.

Ibland skulle jag vilja lämna hjärnan hemma. Kunna köra ett gäng intervaller på Djurgården. Kunna springa en sväng och känna mig lätt i kroppen i fullt dagsljus eller trivas i hippa Hornstull.

Träningsmusik

Förrförra veckan gick jag och nynnade på låten nedan så jag höll på att bli tokig. Förra veckan kom jag inte alls ihåg vilken låt det var jag hade sjungit på veckan före och blev tokig då också. Var tvungen att fråga Terese vilken låt det var, som om hon skulle veta? Men när det gäller träningsmusik är Terese en klippa. Hon visste direkt vilken låt det var. Och nu kan jag fortsätta nynna på den - och träna till den.

Känslor

Jag försöker känna efter, men känner inte så mycket. Ska man inte känna sig tröttare än såhär efter en massa timmars längdåkning? Det känns inte som om kroppen jobbat. Förbrukat kalorier. För jag var väl faktiskt trött igår?. Eller var jag helt enkelt "bara" kall och nedkyld och inte alls så trött som jag trodde? Jag vill ju känna mig trött! Jag vill känna att jag jobbat och tagit ut mig ordentligt. Jag vill känna mig värd vilan som väntar imorgon (eftersom jag inte kan komma på någon träning som passar ett ont knä). Jag har i alla fall tvättat håret. Omsorgsfull styling kan jag kosta på mig när det inte blir någon träning.

Lör 16 feb: Hopp, förtvivlan och längdskidåkning

Äventyret är över.

Ganska många mil längdskidåkning

Att åka Vasaloppsspåret var tuffare än jag trodde. Jag svävade mellan hopp och förtvivlan mest hela tiden. All respekt till dem som gör det. Och extra mycket respekt till dem som gör det på drygt 4 timmar. Det är mycket som suger musten ur en. Vädret, sträckan och – uppförsbackarna.

Vasaloppssträckan bjuder på nedförslut och - uppförsbackar

Det var mäktigt att starta i Berga By i Sälen, tidigt, tidigt på morgonen så att det knappt hade hunnit ljusna. Det var häftigt att åka på myrarna och se solen vakna över landskapet. Det kändes coolt att ensam åka i perfekta spår på breda flackar som om en vecka kommer att invaderas av skidspetsar, snoriga näsor och ljudet av stavar som möter snön. Igår var det bara tyst och lugnt och fridfullt.

Tyst och lugnt och mäktigt och fridfullt.

Det blev aldrig 90 kilometrar. Det blev 60. Äventyret slutade i Oxberg. Jag är både nöjd och missnöjd.

Jag är nöjd för att jag klarade av ganska mycket av sträckan trots att jag började åka längd i december. Jag är nöjd för att det längsta jag åkt innan igår var 15 kilometer. Nöjd för att jag har knappt 9 skidmil i kroppen när Vasaloppsarrangörerna rekommenderar 50 skidmil.

Här står jag, halvvägs till Mora, och är nöjd.

Jag är missnöjd över att jag inte hade bättre koll på dubbelstakning med frånskjut. Den teknik som Vasaloppsträckan i stort sett bygger på. Jag är missnöjd för att kroppen inte ville få i sig den Enervit, sportdryck, blåbärssoppa, tunnbrödrullar och choklad som ryggsäcken var laddad med. Det hade behövts när kroppen jobbade för fullt och pulsklockan visade på 5000 förbrända kalorier. Jag är missnöjd över att jag fegade ur i nedförsbackarna och inte fick den gratisfart jag mycket väl hade behövt. Jag är missnöjd med att jag efter 5 kilometer vurpade vid en knix i spåren och slog i knäet så att jag inte kunde böja det. Jag är inte nöjd över att jag började frysa, speciellt när svetten lagt sig och det började gå långsammare – men det var svårt att göra något åt... Allt det där är saker jag kan och vill jobba på – till nästa gång. Även om jag inte var så sugen på att åka mer längdskidor igår kväll, har lusten kommit tillbaka idag. Jag vill åka igen!

Kroppen känns förvånansvärt okej idag. Det enda som känns är knäet som jag fortfarande inte riktigt kan böja. Vurpan i längdspåret var värre än någon alpin vurpa jag gjort och hamnar i samma kategori som när jag trillade av en häst och bröt armen. Fast nu bröt jag inget ben. Smärtan sitter mest på utsidan så det jag gör är att vänta ut det. Visst värkte det lite inatt men det är bra, då jobbar ju kroppen med att reparera det som fått sig en smäll. Jag har aldrig förstått de som säger att längdskidåkning är en skonsam sport. Istället håller jag med min pappa som också har otur i spåren och som hävdar att längd är en kontaktsport! Fast en rolig sådan.

Jag på olycksplatsen bara några minuter efter vurpdramat.

Inga sjukvårdare tillkallades (det fanns heller inga därute...).

Istället åkte vi vidare.

Vasaloppsspåret

Så var det galna upptåget bokat. Nu ska det bara genomföras...

9 mil galenskap

Nej jag vet inte vad det är jag ger mig in på. Det är knappt jag åkt 9 mil längdskidor totalt i mitt liv. Ändå envisas jag med att vilja göra det på en enda dag: imorgon. Hur ska det gå? Den som lever får se!

Allt är bokat och klart och jag har fått tummen upp från självaste Staffan Larsson och övrig spårpersonal. Det väntas ingen mer snö och spåren är nya och (förhoppningsvis) fina. SMHI lovar någon enstaka minusgrad och sol på morgonen.

Äventyret börjar redan ikväll då jag och grabben (som jag hamnat i onåd hos eftersom han inte alls vill åka 9 mil längdskidor men jag måste ju för bövelen ha en packåsna - så han ställer upp ändå) åker uppåt till min mormor och morfar i sköna Hälsingland. Imorgon bitti, vid femtiden eller så, åker vi till Sälen. Där, i ottan (fast då är nog klockan framåt frukostdags), startar vi vår färd medan mormor och morfar checkar in åt oss på hotellet i Mora. Jag hoppas att vi får kasta oss på sängen lagom till Melodifestivalen. Det får bli mitt tidsmål...

Det viktigaste jag packar med, förutom valla och blåbärssoppa, är Compeed skavsårsplåster. Jag får grymma skavsår på händerna redan efter någon mil.

Första halvan av sträckan erbjuder inga drickakontroller. Då får vi förlita oss på den blåbärssoppa, de smörgåsar, de energibars, den energigel och de Snickersbars vi har i ryggsäcken (det gäller att vara utrustad). På andra halvan är kontrollerna öppna. Jag hoppas bara de inte hinner stänga innan vi är där...

Morgondagens utmaning är den hittills mest galna grej jag planerar genomföra. Just nu känns 6-timmarslöpning eller marathon som "a piss in the Atlantic". Jag vet inte om det är bra att vara såhär galen eller inte. Men det lär jag få veta - imorgon. En sak är säker. Det går inte att ge upp. Jag kan inte ta av mig skidorna och sluta mitt i skogen någonstans mellan Sälen och Mora. Att ge upp kommer inte vara något alternativ. Det är nog det som skrämmer mig lite...

Spinning-Pia säger att viljan sitter i ögonen. Ser ni någon vilja där? Jag ser bara galenskap!

Tor 14 feb (forts.): Vinterjogg?

Det brann på taken på Söder när jag begav mig ut. Sedan snöade det.

5.5 kilometer

Mr Szalkai skulle nog fnysa åt dagens 5.5 kilometer. Jag har ju missat en hel del mil på sistonde. Men man ska inte gå ut för hårt. Jag klockade 0 kilometer förra veckan till exempel. Då bör jag inte gå ut på max denna vecka. Jag är livrädd för att dra på mig skador. När jag är ute och springer känner jag efter med vånda. Pirrar det inte lite oroväckande i knät? Gör det ändå inte lite ont i vaden? Hur känns höften egentligen? Med min vikt, och mina löparambitioner, ligger jag i allra största riskzon för att åka på något bråkigt löparknä, ilsken benhinna eller irriterad höft. Kanske är min moderata hastighet det som räddar mig?

Det kändes att det var något på gång redan när jag stack näsan utanför dörren. Eftermiddagssolen brann på hustaken på Söder. Men det var kallt och det blåste. Stormen och vintervädret låg i luften. Mycket riktigt. När jag närmade mig Eriksdalsbadet blåste snön i vinden. Jag fick kraftig motvind uppför hela Ringvägen och kylans bett nådde ända in under tröjan.

Glad löpare inne i värmen.

Precis som tidigare idag låg pulsen högre än normalt. Maxpulsnoteringen mätte 93% av max och medelpulsen låg på hela 87% av max. Men av detta märkte jag inget. Tvärtom kände jag mig lugn och stark när jag stretade på i snöblåst och motvind - och dagsljus. Dagsljus hör inte till min favorit. Det känns väldigt avigt att springa mitt på blanka dagen.

Tor 14 feb: Träning för hjärtat!

Vad passar väl bättre än några pulstoppar såhär på våra hjärtans dag?

Spinning

Det var Glenn (på instruktörscykeln), Terese, bloggdoldisen (för att hon läser men inte skriver...) Ytz och jag, som körde tufft på lunchen idag. Och så resten av de i spinningsalen förstås, men de såg vi aldrig eftersom vi satt längst fram.

Glenn bjöd på ett tufft lunchpass och jag tackade och tog emot. Jag åt alltför många gelehjärtan på lunchen och det var dags att betala för dem med svett och mjölksyra.


Det var ett tufft pass men som kändes lätt och jag blev förvånad när jag läste av pulsklockan. Maxpulsnotering 95% och medelpuls 84% av max? På grund av, eller tack vare?, den höga pulsen brände jag också fler kalorier än vanligt. Det passar bra då det både blev utelunch och kommer bli utemiddag senare ikväll.

Jag plus huvudbonad. Den är inte till för attitydens skull.
Men den behövs så att inte all svett ska hamna i ögonen...

Nu gäller det att ladda om inför eftermiddagens löpning som jag ska klämma in mellan damernas och herrarnas skidskytte. Jobbet har jag tagit med mig hem idag. Det fanns alltför många gelehjärtan på kontoret och eftersom det bara var jag inne idag skrek de alla på just min uppmärksamhet. Farligt, farligt. Här hemma har förvisso grabben bjudit mig på belgiska chokladhjärtan men de ligger inlåsta i en liten ask och hörs inte lika bra där innifrån.

Ons 13 feb: Vila (=Body Balance)

Även stora starka ben måste vila.

Body Balance

Dagens vila betydde 55 minuter body balance på SATS Stureplan. Body balance är en blandning av yoga, pilates och tai chi. Min kropp kan behöva lite stretch och sträck!


Precis som Nilla sa var slutet bäst. Den otroligt sköna avslappningen. Denna del var bäst även när jag körde bikram yoga. Man förflyttas till ett helt annat rum och stänger ute omgivningen och här och nu något otroligt.

Yogabitarna är min svaghet. Jag får ångest av hundställningen och tycker det är jobbigt att göra sekvenserna. Då är det roligare när vi sitter och ligger och vrider och vänder. Fast även då är det svårt. Jag får inte plats med fläsket när jag ska försöka knyta knut på benen.

Jag tycker att body balance är mer nyttig än den är rolig. Men den är ett nödvändigt ont. Nästa vecka har jag bokat in mig på några pilatesklasser vilket jag hoppas blir roligt. För att min kropp inte ska ta alltför mycket stryk från min i övrigt ganska tunga träning får jag nog se till att köra några lugna stärkande klasser per vecka. Det får bli ett nytt mål.

Sämsta musiken

När jag tränar är det något otäckt som händer.

Bästa musiken

Jag kan inte träna till sofistikerad musik. Det måste vara enkel beat. Gärna låtar med lite eurotrashvarning. Min brorsa försöker få mig att gilla snygg hiphop och fransk rap men det går inte. Jag måste ha snabbare kickar till hjärnan. Typ Basshunter. Det (Boten Anna/Now You're Gone) är en låt man lätt blir knäpp på. Totalt osofistikerad. Men oj oj vad den funkar bra att träna till!



Psst... vill man testa hur det funkar att träna till den i verkligheten rekommenderar jag Tereses spinningpass!

Björn Ferry!

När Björn Ferry intervjuas spetsar jag öronen. Han är oerhört rättfram och ärlig och säger vad de flesta tänker men aldrig själva våga säga. Han var nöjd med sitt skytte (igår) och vågade säga att han var bra. Han var inte nöjd med de andras insatser häromdagen och vågade säga det också. Äntligen lite frispråkighet. Något jag också hoppas på i hans blogg.

Frosseri

När jag går till matbutiken för att leta godbitar är det juice- och mjölkdisken jag hamnar vid.

Juice

Jag älskar juice. Finns det något bättre än ett glas nypressad apelsinjuice med fruktköttet kvar? Den billa äckeljuice som ibland serveras på ställen är rena rama helgerånet (juicen som ofta serveras utomlands ska vi bara inte tala om!). Bravojuicen är inte heller min kopp med te. Det ska vara riktig juice! Gärna Brämhults eller Tropicana. Eller Willys egna nypressade variant, hör och häpna.


Det finns också juice jag inte gillar. Försökte mig på morotsjuice häromdagen. Det låter ju så gott. Men det är ju så äckligt. Den söta smaken passade inte alls mina smaklökar. Och allt som heter något med mango eller passion eller grapefrukt får stå kvar på butikshyllan.

En juicesort jag var nyfiken på, tills förra veckan, var Tropicanas Red Pleasure. Den blev urdrucken med nöd och näppe. Juice på röda bär är helt enkelt inte lika gott som det låter. Saft, javisst. Juice, nej tack.

Efter att jag har tränat och är sådär olidligt törstig och sugen, så går jag till juicehyllan och drömmer om det gula, flytande guldet. Jag tittar med törstande ögon över fruktdryckssortimentet och alla Provivasmakerna som ser så läskande förföriska ut. Drycker på kiwi, blåbär eller hallon. Oftast köper jag med mig något hem. En Provivaförpackning eller en plastflaska Brämhults. Blir det inte apelsinjuice så blir det med största säkerhet nypressad äppeljuice. Det mina vänner är det bästa som går att drickas!

En affärsidé jag tog med mig från Irland var att starta en juicebar. Mitt i ett köpcenter fanns där en bar med gigantiska fruktkorgar och mixerapparater. Det fanns olika juicevarianter beroende på fruktinnehåll, och så kunde man välja till om man ville ha till exempel ginseng eller några sorts alger, protein eller annat. Det var mycket roligare att gå dit för en quickfix än att köpa en take awaykaffe. Nu hör jag att en juicebar är på väg att öppna här hemma också, men jag vill påstå att jag var först med idén. Tji fick jag för att jag aldrig genomförde den...

Mjölk

Jag älskar mjölk. Men den är inte längre bara randig. Till min stora shoppingtillfredsställelse kan jag nu välja och vraka bland olika smaker rismjölk, havremjölk och sojamjölk. Dyra som guldkorn är de. Men så är de också lite roligare att köpa hem. Det är mer spännande med en liter havremjölk med vaniljsmak i kylen än en vanlig randig Arlamjölk. Att blanda proteinshaken med sojamjölk känns nyttigare än att mixa med vanlig komjölk. Mjölken har blivit rolig att handla!

Skadad!

Det är förvisso inget löparknä, ingen vrickad fot, ingen sträckning eller överbelastning - men det svider som sjutton ändå.

Champion?

Det vill sig inte riktigt väl mellan sportbh:arna från Champion och mig. De ger mig skavsår. Just nu har jag stora röda märken på sidan av överkroppen från bh:ns hårda kant och ett elakt rött märke på ryggen från låset. Det sved rejält i duschen.

Champion Action Shape skaver på ryggen...

Det lustiga är att jag har två olika sportb:ar från Champion, och båda skaver. Min andra sportbh, som jag inte längre får använda för grabben just för "skaderisken", ger mig osexiga skavsår vid kanten av brösten. På St Eriksloppet för några år sedan fick jag snygga blodiga märken på tröjan. Men i (löpar)stridens hetta kände jag inget förrän i duschen. Då sved det också rejält.

...och Champion Full Support skaver där fram.

Det är kanske dags att inse att jag och Championbh:n sprungit våra sista mil tillsammans. Det är dags att förlita sig på Shock Absorber, Casall och uppstickaren Hogengård of Sweden.

Tis 12 feb (forts.): Äntligen långpass!

Kvällen blev långt mycket bättre än jag trodde!

110 sköna minutrar

Emliscious myntade det sköna uttrycket talk'n'walk häromveckan och ikväll gjorde jag och Coola Karin något liknande. Vi sprang långpass ihop. Det är just det som är det sköna med långpass - man kan springa ihop med någon och faktiskt föra en vettig konversation utan en massa flämt mellan de enstaka ord man försöker få fram.

Vi hade tänkt oss en runda på 15 kilometer men när vi var längst ute på mörka och öde Djurgården visade båda våra pulsklockor runt 16 kilometer. Typiskt. Eftersom vi kände oss ganska klara med passet och dessutom började frysa tog vi en varm och skön buss hem. Tur att man har med sig SL-kortet...

Såhär såg vår runda ut. På Djurgården tappade vi bort lokalsinnet så hur vi sprang vet jag inte riktigt. Jag tappar alltid bort mitt lokalsinne och förnuft där ute, trots att jag sprungit där så många gånger...

Självfallet var det mest träning vi snackade om. Det känns som om träning är i stort sett det enda jag snackar om nuförtiden. Min umgängeskrets har sakta men säkert ändrats till att bestå av träningstokar...

Vi konstaterade att det var länge sedan vi sprang långpass. Jag körde ett i Åre i julas och ett misslyckat pass med Sofy för någon månad sedan men förutom dessa två var det evigheter sedan sist. Därför känns det bra att kvällens 16.5 kilometrar kändes både sköna och smärtfria. Farten låg på bekväma 6.40 vilket är något långsammare än min tänkta marathonfart men väl i takt med, eller lite snabbare än min tänkta fart på 6-timmarsloppet.

Nu ska jag vara extra duktig och stretcha lite...

Gott & Blandat

Ibland måste man få skriva ostrukturerade inlägg om allt och ingenting.

Allt och inget

Ögonlocken har varit tunga hela dagen. Jag ska erkänna att jag helt sonika lade ner huvudet på jobbskrivbordet imorse, slöt ögonen - och somnade i 20 minuter. Inte har jag blivit piggare av att skidskyttet fortsätter gå skitdåligt för svensk del. Enda ljuspunkten på Östersunds-VM är vädret. Det verkar vara soligt och fint, eller hur Ebba? Det ser fantastiskt jobbigt ut att åka skejt förresten. Man lär få snygga ben av det. Därmed vill jag lägga till riktig skejtåkning (inte på slalomlagg alltså) på min lista över saker jag vill lära mig.

Ibland undrar jag vad det är för fel inne i mitt huvud. Jag tänker alldeles för ofta på helt onödiga saker. Igår kväll i duschen stod jag och funderade på det här med km/h jämfört med min/km. När man springer pratar man mest min/km-fart men löpband visar oftast km/h. Ju högre kilometerfart, desto lägre minutfart, och tvärtom. Men någonstans där på mitten måste ju km/h vara lika snabbt (eller långsamt) som min/km. Svaret är nånstans mellan 7.74 och 7.75 km/h, eller min/km (nej, jag kom inte fram till det själv...). Men vad spelar det för roll, hade jag inte kunnat filurat på bättre saker?

Jag har i alla fall gjort en god proteinshake idag: mjölk, banan, double pro proteinpulver och havregryn åkte ner i mixern. Det där med havregryn i shakes är inte så dumt i alla fall.

Nu känns ögonlocken tunga igen. Bäst att jag vilar dem i några minuter innan jag och Coola Karin ska köra långpass. Szalkai flåsar oss i nacken...

Snurrande stolen, något för dig?

Klippt och klistrat (nåja, scannat) från Metro:

Tis 12 feb: Spinning före frukost

Klockan ringde 05.57 och jag förvånade mig själv genom att vara snabb att kliva ur sängen.

Morgonspinning

Hemligheten bakom att faktiskt lyckas komma upp på morgonen är nog att gå upp snabbt. Inte ligga kvar och tänka. Ligger jag kvar och tänker börjar jag oundvikligen analysera om det är värt att gå upp och eftersom jag har otur i tanken sådär tidigt på morgonen kommer jag för det mesta fram till att det inte är det. Värt att gå upp alltså. Därför måste jag se till att gå upp innan jag börjar tänka. Det gjorde jag imorse.

Det var verkligen ingen angenäm upplevelse att sätta sig på cykeln imorse. Det skavde och det nötte mot stackars rumpan. Vid varje tramptag grimaserade jag inombords. Men körde på ändå. Andades ut när vi äntligen fick ställa oss upp och köra lite. Stod gärna kvar lite längre än Terese framme på instruktörscykeln. Det var ett pass med mycket backar, vilket passade mig bra.

Som vanligt var det kö till duscharna efteråt. Typiskt. Dessutom var jag tvungen att tvätta håret på gymmet och eftersom jag inte kan ta med alla mina produkter och grejer till gymmet ser jag just nu ut som hej kom och hjälp mig. Hoppas jag inte får några spontanmöten inbokade under dagen...

PS. Tack Nilla för gott vaniljbröd! Tillsammans med en Brämhults hallon/blåbärsmoothie blev det en smarrig frukost! DS.

Mån 11 feb: Spinning x 2

Uppladdning, uppvärmning, fokus, fokus, fokus. Hårdkörning. Nära max, nära max, nära max. Och så max. Sedan, nedvarvning. Lite stretch. Pusta ut. ...och så alltihop igen!

Snabba pedaler

Hötorgets okrönte spinningdrottning Pia bjöd på två pass där vi hela tiden skulle ligga på 80-90% av max. Ingen mjölksyra. Men nära på. Min pulsklocka skvallrar om en medelpuls på nästan 80% och max på 94% så jag lyckades pricka in det ganska rätt.


Det första passet var fullsatt och jag hade Nilla bredvid mig. En full klass betyder nästan alltid fullt ös medvetslös och det är en underbar känsla att köra ikapp med en hel sal med folk. Pass nummer två bjöd på Coola Karin som cykelkompis, i övrigt färre deltagare men ett tightare gäng som alla peppade varandra. Det mina vänner, är riktigt coolt. Snacka om att vara med i ett lag!

Men det var inte frid och fröjd och oj vad kul under alla 110 minutrarna. Under andra passets första 18 minutrar var det snarare pest och pina. Jag hade ont i baken och ont i händerna (styret är så hårt..) och cykeln var jäkligt obekväm. Uppvärmning nummer två kändes evighetslång.

Sedan hände det något. Det var som om allting bara lättare. Jag kunde dra på motstånd, dra på pedalvarv och det bara flöt på utan ansträngning, som Sanna Kallur brukar säga efter ett riktigt bra häcklopp. Sadeln var plötsligt stoppad med bolster och hur skön som helst. Träningsglädjen sprutade och det var underbart, fantastiskt och helt och hållet störtskönt.

Måndagsstart

Måndag morgon: sol och nya projekt på G.

Metformin

Måndagsmorgonen började med läkarbesök på Sophiahemmet. Vi utvärderade effekten av p-pillren jag knaprat i tre månader för min PCOS-åkommas skull. Jag har varken gått upp eller ner men ska fortsätta äta dem, tillsammans med läkemedlet metformin.

Metformin ges till folk som har diabetes. Det har inte jag. Men eftersom jag har PCOS är min blodsockerkurva som en berg och dalbana och metaformin ska hjälpa till att sänka blodsockret (sänka glukoshalten i blodet) genom att öka kroppens känslighet för insulin. En konsekvens, som jag hoppas på, är att det ska hjälpa mig gå ner i vikt.

Vikten gör mig frustrerad, men det som frustrerar mig ännu mer är att folk inte förstår hur mycket jag tränar: just på grund av hur jag ser ut. Jag har ingen Kallurkropp. Ingen Klüftkropp. Ingen Anjakropp. Just därför förstår inte folk att jag tränar, trots att jag säger att jag tränar. Läkaren idag tipsade mig om en stegräknare och sa "man tror ofta att man går mer än man gör". Jag försökte jag förklara för henne att jag springer runt tre mil i veckan plus massa timmar annan träning. Hon hann också med att säga att jag inte borde styrketräna. Men då var jag så inne i pillersnacket att jag inte hann fråga om det var för att jag var en PCOS-person eller för att jag var tjej?

Förutom metforminprojektet startar jag även idag projekt kostdagbok. En av mina snälla bloggkamrater, tillika utbildad kostrådgivare, har åtagit sig att utvärdera min kost eftersom jag tror att nyckeln till min viktnedgång finns här. Jag ser fram emot hennes utvärdering om 2-3 veckor!

Sist men inte minst ligger jag i startgroparna för en ny, fantastisk träningsvecka! Det blir svårt med vilodagarna denna vecka men jag ska försöka hinna med dem också...

6 timmars löpning

Det har inte blivit något långpass idag. Shame on me. Men den 15 mars blir det långpass så det står härliga till!

6-timmarslopp

Långpasset är det viktigaste träningspasset inför ett marathon. Idag blev det inget. Och det ställer jag mig i skamvrån för. Därför känns det extra skönt att äntligen ha bokat in en av de saker som står på min träningsmålslista: ett 6-timmarslopp. Loppet i Skövde är betalat och bokat för - så det ska verkligen bli av!

Jag har inget annat mål för loppet än att känna av hur kroppen mår efter så pass lång tid i rörelse. Det är skönt att jag är i gott sällskap, i form av Coola Karin, som testat på detta förut. I och med hennes förra 6-timmarslopp kan hon kalla sig ultralöpare - eftersom hon sprang längre än ett marathon.

Siten marathon.se har listat olika former av utmaningar, och hur jobbiga dessa är. Enligt dem ligger ultralopp på jobbighetsnivå 9 av 10. Att genomföra ett marathon får bara jobbighetsbetyget 6 av 10.

På 6-timmarsloppet springer man runt, runt på en bana som är 1.2 kilometer lång. Efter 6 timmar stannar man och den totala sträckan mäts. Banan bjuder på mat, dryck, massage och annat. Vill man kan man ta paus i 4 timmar under loppet. På så sätt kan jag på förhand känna att det är mindre "press" på ett sådant här lopp än på ett marathon där man ska ta sig från a till b.

Här någonstans i Bolougnerskogen i Skövde ska det springas, och springas, och springas...

Lör 9 feb: Afrodans

Som sig bör röjde vi på dansgolvet på lördagen.

Afro

SATS fyller 10 år och förutom en gigantisk stor princesstårta i svart och med SATS-loggan och en present till gymbesökarna i form av en träningsdagbok, bjöd SATS Hötorget på specialklasser. Nilla, som helt förälskat sig i World Class afrikanska dans, och jag, bestämde oss för att testa afrodansklassen på lördagsförmiddagen.

Det är kul - men svårt - att dansa. Koordinationen undantaget är det svåraste att släppa på kontrollen. Jag, som alltid brukar ha totalkontroll på mina rörelser, skulle helt plötsligt rocka loss överkroppen. Rumpshaken är inga problem. Har man en stor rumpa så är det lätt. Jag menar, då skakar den bara man står och stampar lite. Men att släppa loss axlar och nacke är en helt annan historia i sig. Dessutom har jag inte längre något långt hår som fladdrar som kan hjälpa mig förhöja känslan...

Att kalla gårdagen för afrodans vill inte Nilla riktigt. Hon står fortfarande fast vid World Classversionen. Gårdagens afrodans var mer som aerobics med trummusik och afrorörelser. Ett tag under passet, när musiken var uppskruvad så att allting gick i ultrarapid, försökte jag föreställa mig ett gäng afrikanska kvinnor dansa i fast forward - men bilden stämde inte alls. Därför ser jag fram emot att testa en lite långsammare, och kanske mer gedigen, variant av afrikansk dans på World Class i veckan.


Apropå World Class så skulle jag gärna vilja testa deras booty express också...