Tis 8 apr: Motala by night

Är det en bil? Är det en motorcykel? Är det ett jasplan? Nej det är Puma som är ute och löptränar!

Nattligt äventyr

Det gick snabbt ikväll. Inte den direkta farten på klockan, men känslan i kroppen. Löparkänslan. Jag ska inte säga att jag flög fram, men nästan - i alla fall jämfört med hur det känts förra veckan.

Jag flyger inte - ännu. Men jag står på startbanan!

Nu blev det bara 4 kilometrar med start klockan 23.00. Men för det första är det 4 kilometrar fler än 0 kilometrar som det lätt blir på konferenser där en middag tar 3 timmar och 3 glas vin och kvällen bara försvinner. Precis som jag valde bort den enligt utsago "krämiga potatisgratängen antingen gjord på bechamelsås eller grädde" till förmån för extra babymorötter och broccoli, valde jag också bort vinet för Pepsi Max. När resterande i gruppen gick till puben för mer öl gick jag till mitt rum och bytte jobbdressen mot löparstassen. Det gick av bara farten. För när jag haft en bra dag med bra matval kändes det enkelt att fortsätta på samma spår. Visst, det är galet att gå ut och jogga efter 23.00 men en liten tur tar inte mer än en halvtimma. Peanuts!

Jag vet inte om det var den sena timman. Eller om det var det lätta duggregnet. Eller om det bara var känslan att jag var ensam i hela världen (jag såg ingen förutom en anka som badade i gatuskenet i Vättern), men det gick bra ikväll! Fotpoden, som ofta mäter hastigheten lite för generöst, hade jag knutit hårdare på foten än vanligt. Gör det att den mäter mer exakt? Det kändes så. För även om känslan sa att det gick fortare än vanligt, visade klockan på den vanliga 6-minutersfarten. Vanligtvis brukar jag ta det med en nypa salt men ikväll har jag inte så mycket salt i nypan för jag tror att jag låg precis såsom klockan sa idag (återigen, kan det ha att göra med att jag knöt fotpoden hårdare?)

Jag sprang 2 kilometer "bortåt" längs strandpromenaden, och 2 kilometer "hemåt". Bästa sättet att inte springa vilse. På hemvägen ökade jag farten. Inte medvetet och knappt märkbart. Men en sådan liten skillnad gör ända att jag springer 15 sekunder snabbare per kilometer. Det är ju bra att en sådan liten fartökning inte känns nämnvärt i kroppen. Men det skulle vara förödande om en sådan lite fartsänkning skulle kunna passera en obemärkt.

Nu är det slut på det roliga för idag. Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis med bra val. Jag tjatar om min mat och mina val men fan och hans fru ska veta att jag kämpar... God natt Sverige!

Greetings from Motala

Hej där hemma. Är i Motala och har det bra. Solen skiner inte som den ska men vi har roligt ändå. Snart ska jag ut på löptur i Motalakrokarna. Jag ska bara leta upp en karta först. Nedan ser ni mitt rum. På detta golv ska göras tåhävningar, rumpövningar, armhävningar och några situps.


Idag har jag lyckats med flera bra val: en halv nyttig fralla istället för en hel på vägkrogen i Stavsjö, jag uteslöt riset till lunchen på kinarestaurangen och åt morötter istället, hoppade över browniesen som serverades på fikapausen och åt ett surt grönt äpple istället för konferensgodis under eftermiddagen.

Paus!

Energipaus mitt i jobbstressen i form av kaseinproteindryck i pappersmugg. Skål!

Veckan som kommer

ska bli lite bättre än veckan som gick.

Måndag morgon

Måndag - den perfekta starten på något nytt. Jag har skrivit det förr och skriver det igen - tänk vad bra det är att vi varje vecka får chansen att göra en ny rivstart. Fantastiskt!

Veckan som gick var okej. Inte dålig men inte jättebra. Nya jobbuppdraget ställer till det lite för mig och medan stressnivåerna accelererade minskade träningsminutrarna drastiskt. Men - jag höll kosten i schack. Och - jag har kommit igång med löpningen.

Vågen denna morgon visade på nedgång. Jag borde vara överlycklig men det är jag inte. -0.7 kilo kan ju faktiskt bara vara en slump eller minskade vattenmängder i kroppen. Därför hoppas jag på ytterligare nedgång denna vecka, så att jag får bevisat för mig att mina 30%-iga kolhydratsnivåer och 1700 kalorier per dag faktiskt ger resultat.

Vad gäller träning så bortprioriteras de flesta SATS-klasser den här veckan. Inte en enda spinningklass så långt ögat når. Istället ska jag löpträna - och åka till Motala. En konferens ned nya jobbuppdraget ligger och stör i min mitt-i-veckanträning. Löpskorna åker mer till Motala men jag har inte riktigt koll på konferensprogram och upplägg så vi får se hur det blir med löpningen just då.

Däremot blir det löpning så det förslår till helgen. Borlänge 6-timmars går av stapeln på lördag men jag har andra planer. Jag ska på löparläger - i egen regi. Jag har äntligen grabben (tränar'n) hemma hos mig så på fredag blir det intervaller på bana, på lördag förmiddag blir det milrundan i Ursvik eller på Lidingö, eventuellt backträning på lördag kväll och sist men inte minst långpass på söndag. Det betyder träning 3 dagar i rad vilket inte är optimalt, men är det läger så är det!

Ikväll har jag möte med andra jobbet efter första jobbet. Jag vet, lite knepigt att hålla isär. Egentligen borde idag vara vilodag eftersom jag tränat två dagar i rad (vilket känns i biceps- och magmuskler) men vi får se vilka jobbstresshormoner som måste jagas bort ikväll. Det blir antingen en promenad eller - löpning.

Sön 6 apr: Löpning och styrketräning

Efter att ha haft taskigt gymflyt några dagar kom jag iväg - men det var på håret.

Styrketräning

Jag och Nilla hade bestämt att träffas på SATS Telefonplan för att köra styrketräning. Det var dags för rygg, biceps och mage eftersom vi inte körde de sist. Sist var typ tre-fyra veckor sedan, men vi har båda kört en hel del styrketräningspass sedan dess. Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att ses klockan 13.00. Det är bara det att strax efter 12 ringer Nilla och är bakis och nyvaken och tycker det är lite jobbigt att gå upp. Som tur var svarar jag inte (inte för att jag inte vill, men för att jag inte hör telefonen). Nilla har därför inget annat val än att pallra sig ner till gymmet - vilket hon i slutändan var rätt skönt.

Det som på pappret såg ut som ett snabbt pass drog ut på tiden. Det var magövningarna som fick vår kreativa förmåga att rusa i höjden och vi provade på en drös olika magvarianter med bollar som "kastades", viktplattor som lyftes från sida till sida och så utmanade vi varandra på crunches på boll. Men innan dess var vi fokuserade, körde sittande rodd och lastdrag för ryggen, jävligt noggranna bicepscurls och hammercurls för bicepsen och till sist en funktionell styrkeövning (eftersom det är så i ropet) där man ligger på mage och förflyttar en viktskiva "runt sig" (tränar överkroppen).

Det är kul att köra styrka tillsammans - om man kan fokusera och inte pratar bort tiden. Det är jätteviktigt att träningen är träning och inte en social trevlighet. Men det lyckas vi bra med. Den sociala trevligheten tog vi efteråt då vi gick och åt nyttig lunch på Skvallertorget i Midsommarkransen.

Löpning

Jag fick för mig att springa till gymmet i förmiddags. Packade min smidiga Salomonväska, som jag köpte till Vasaloppet, med det nödvändigaste och begav mig iväg. Det är inte mer än 5 km till SATS Telefonplan från mig men jag kände mig ändå som Renata Chlumska. Allt som fattades var ett par trailskor och lite gyttjestänk så hade jag varit en äventyrare. Nu skulle jag ju bara springa bland storstadsbetongen.

Det var jobbigt nog. De första 1.5 km till Liljeholmsbron går nerför men sedan går det faktiskt bara uppför, om än i olika skiftningar. Jobbigt som tusan, så jag gick lite här och var ska erkännas. Backträning står högt upp på min lista över det som behöver tränas. För det var inte pulsen som slog volter - det var benen (höger lår) som tog slut.

Jag sprang aldrig hem från gymmet. Jag och Nilla käkade lunch och sedan åkte vi in till stan för att försöka göra av med pengar på träningskläder. Det gick inte så bra. Vi hittade ingenting roligt. Inte ens en endaste bandana!

Att springa eller inte springa

- det är frågan.

Om framtiden

Jag kämpar i motvind. Ingen orkan, men väl en envis snålblåst. Med de extra kilona är löpningen relativt jobbig och jag gör inte lika snabba framsteg som jag skulle kunna ha gjort - med färre kilon i ryggsäcken. Men, jag tycker ju att löpning är roligt!

I februari gick det bra. Skitbra, rent ut sagt. Jag flög fram under mina snabbdistanspass. Benen ville aldrig stanna under långpassen.

Nu vill de inget annat än stanna. För där, i februari, hände något. Jag åkte livsfarlig längdskidåkning och slog knät i en vurpa. Men jag sprang vidare Knät motsade sig inte långpassfart, men ville inte veta av några fartökningar. Nu, såhär 2 månader efteråt har farten sprungit ifrån mig.

För 4 veckor sedan sprang jag 6-timmarslopp och det kändes också bra. Men var är den känslan nu? Och än viktigare, kan jag hitta tillbaka - till formen och känslan inom 6 veckor?

Om 6 veckor går Göteborgsvarvet. Om 8 veckor går Stockholm Marathon. Och här sitter jag och är nervös och vet inte var löpningens beståndsdelar har tagit vägen. Under den kommande veckan är det jag som ska leta upp dem! Känna efter om jag ska lägga in femmans växel och hoppas på flyt eller om jag gör en Jenny Kallur*. Hoppet är långt ifrån ute - men den kommande veckan blir viktig.



*Jenny Kallur har ställt in första halvan av utomhussäsongen i år på grund av sin skada.

Rockig träningsmusik (?)

När jag höjde Safri Duo till skyarna undrade Umefredrik över rockmusikens (icke)existens hos mig. Ja du Fredrik, förutom den stående favoriten Ballroom Blitz följer här ett av mina rockigare träningsmusiktips, The Sounds - Living in America:

Molitva Progressive Remix

På en Absolute Kidzskiva finns en upbeat remix av förra årets ESC-vinnare; Marija Serifovic och låten Moltiva. Remixen är sjukt bra att träna till. Det finns ganska många, ganska dåliga, remixar på Molitva på YouTube men denna är mest lik (fast går lite för snabbt) den som ligger lagrad och träningsglad på min IPod:

Hallå World Class?

Kan det gå mer fel?

Oflyt

Jag har total och fullständig oflyt vad gäller träningen just nu. Först icke-träningen igår, sedan den tunga löpningen imorse och sedan det som hände alldeles nyss, som pricken över i:t på mitt oflyt.

Jag hade tänkt mig ett pass Booty Express på World Class. Hade siktat in mig på ett pass med start 11.40 på Hornsgatan. Perfekt, tänkte jag. Bra läge och bra i tid. Så jag gick dit. Och upptäcker en jäkla skylt på receptionsdisken med att just idag, just denna dag då Puma tänker testa World Class, så har de tillfälligt lagt om schemat. Just här, just nu. Va fan!


Det blir ingen booty idag. Istället ska jag gå och kolla om de fortfarande har bra pris på satinlakan på Hemtex. Deras så kallade rea brukar pågå året om med halva priseterbjudanden men bara för att jag kollar just idag, och bara för att jag har oflyt, så är det säkert fullt pris igen.

Lör 5 apr: Löpning på E4:an

Morgonstund har guld i mun. Eller sol i alla fall.

30 min löpning

Vaknade av mig själv 8.22 imorse. Det är typ andra gången i världshistorien jag vaknar utan väckarklocka så tidigt en helgmorgon. Inte bara det, jag gick till och med upp!

Jag tänkte att det var lika bra att sticka iväg på en morgonrunda på en gång. Görs det inte nu så görs det inte alls. Så brukar det bli när det gäller löpningen på lördagar. Eftersom jag bor mitt i stan är det inte så kul att sticka ut senare och behöva sicksacka sig förbi alla shoppare.

Nu blev det lite sicksacking ändå. Jag tog rundan på E4:an (längs med Årstaviken alltså) runt Eriksdalsbadet och tillbaka via Ringvägen. Det var trångt på den soliga och smala lilla asfaltsvägen vid vattnet. Hundar, barnvagnar men också en jäklans massa stavgångare. Joggarna var i minoritet men jag höll fanan högt. Jag var nämligen ute på löppass: intervaller med Serena Williams!

Det som gick så bra förra gången gick halvbra idag. Började med en stabil fart runt 6min/km första 5 uppvärmningsminutrarna. Den efterföljande intervallen på 4 minuter gick i 5.16-fart. Det kändes bra. Lite jobbigt, javisst men en intervall ska ju vara lite jobbig. Serena poängterade att det var en hustle vi gjorde - inte en sprint, och jag höll med. Sedan hände det något. Jag blev trött. Under de nästkommande 4 inte lika intensiva minutrarna hann jag inte återhämta mig och när det blev fartökning igen (4 minuter till) blev det jobbigt. Inte så att det märktes på farten för jag sprang i 5.19-tempo ganska konstant men jag kände mig lite obehagligt trött. Funderade ett tag på om det är denna känsla jag måste vänja mig vid eftersom jag har problem med att jag ger upp för lätt när jag springer och gärna skulle vilja kunna kämpa till jag når blod, svett och tårarstadiet. Hur som helst, efter den andra intervallen återhämtade jag mig faktiskt gåendes.

När jag satte igång igen väntade mig Ringvägens långa uppförsbacke och även om farten inte var jättehög utan runt 5.59-6.03min/km så var det segt för benen. Precis när jag nådde krönet påminde mig Serena om att det var dags för sista intervallen och även om det nu bar lätt nedför var benen stumma och min andhämtning tung. Jag vet inte vad jag höll för tempo nu. Allt jag minns är att jag under de sista 5 lugna minutrarna på passet sprang i 6.30-tempo och det kändes superjobbigt. Ungefär lika jobbigt som när jag sprang det första tempoblocket i 5.16-fart. Inte flåsmässigt - men i benen. Det är bara att inse att mitt löparuppehåll har kostat och att jag nu måste se över den närmsta framtiden. Fast först ska jag upptäcka World Class, jag ska bara äta lite frukost och sen - iväg.

Träningsbloggar

Har ni sett nya samlarsiten Träningsbloggar? Kul idé. Men vem står bakom, annat än "vi på träningsbloggar". Ibland är nätet för anonymt för sitt eget bästa. Nu försöker inte Träningsbloggar sälja något annat än annonser, men om de skulle gjort det hade jag varit den första att rekommendera Redaktionens böcker i bland annat marknadsföring på nätet och hur man gör affärer via sin hemsida. Men det där är ett helt annat kapitel för en träningsblog. Lite oroväckande att jag har så så låg ranking förresten. Har inte jag nätets bästa träningsblogg eller?

Nähä...

Smal utan träning

Av sömn blir man tydligen smal.

Zzz

Ni har väl inte missat att man blir smal av sömn! Fast det är ju ingen nyhet. Nyttan med sömn har det pratats länge om. Sydsvenskan skriver om det. Chef skriver om det. Aftonbladet skriver om det. Sporty Spice skriver om det. Många andra skriver om det. Ofta beskrivs nyttan av sömn som en reducering av både stress och vikt. Stressen köper jag. Vikten har jag aldrig märkt något av.

Jag undrar hur mycket man måste sova om man vill bli till exempel tio kilo lättare? Måste man sova en hel helg eller räcker det med tio timmar sömn per natt under en månad? Eller om man vänder på det: vad resulterar en timmas extra sömntimma per natt i på vågen? Hur länge ska man hålla sig till tåls egentligen?

Bästa stället i lyan? Sängen, såklart! Klippansoffan får se sig besegrad.
I natt ska jag praktisera viktminskning, ja sömn alltså (inget annat om ni trodde det, även om kvällspressen ofta skriver att andra sängaktiviteter också kan ge resultat på vågen...)

Varför man inte tränar

Det finns några anledningar. Typ två:

1. För att man tvingas jobba övertid och missar gymklassen med sju minuter. Den klass man annars skulle kommit i tid till - med god marginal.

2. För att när man väl kommit till gymmet (inte samma gym som klassen man precis missat) efter gigantisk storstadsfredagskaosträngsel, slutligen hittat p-plats, visserligen på här-får-man-inte-parkera-plats men skit samma (jag ligger ändå på plus på parkeringsavgiftskontot), står halvnaken och ska byta om och upptäcker att javisst fasen, träningsbyxorna glömde jag visst packa ner imorse. Va fan!

Efter sådana turer är man ganska slut. Trött. Och lite irriterad. Mycket irriterad. Nej vänta nu, jävligt irriterad. Att nu ge sig ut på en fin liten fredagssolsjogg på E4:an (Årstaviken) är inget jag längtar efter. Nej ge mig mörker och regn och smuts och lera så jag kan sticka ut och springa av mig frustrationen!

Please note: med "man" i texten ovan åsyftas Pucko-Puma som inte vill gå med rumpan bar och som inte gillar när planerade aktiviteter kastas upp i luften.

Jogging Vs. Löpning

Vad är skillnaden?

Joggare och löpare

"Löpare" tycker sig ofta vara något förmer än joggare. Men enligt min teori är vi alla joggare ibland. Oavsett om vi heter Hanna eller Haile (Gebrselassie).

Jag tycker inte att jogging och löpning har med absolut fart att göra. Det handlar inte om vi springer milen på 42 eller 58 minuter. Det har inte att göra med om vi springer i 3.50-minutersfart eller 6.02-minutersfart. Enligt min mening beror det på den relativa pulsen. Är Haile ute och springer (springer blir här ett gemensamt namn för jogging och löpning) på, tja, 65% av max går det säkerligen skitfort - relativt till hur jag springer. Men inte relativt till honom själv. I detta fall joggar han. När han kör hårdare pass, och ligger på högre procent av max, löper han.

Jag själv är både en joggare och löpare. Gårdagspasset var ett joggingpass. Det i söndags (då jag sprang med Serena) var ett löppass.

Sådär, det var väl enkelt förklarat. Jag är öppen för andra åsikter - bring them on. Hur förklarar du skillnaden mellan jogging och löpning?

Varning för ras!

Hittade den här skylten ovanför huvudet utanför knuten. Ett lyckat exempel på gerilla-PR. Dumt bara att allt verkar påminna mig om att det är upp till Åre jag borde flytta. Men flytten kommer. Jag ska bara bo och träna lite i Halmstad först.

Tor 3 apr: Jogging på söder

I söndags kändes löpningen som en bit kaka. Idag var löpningen som en tung, tung stek i magen (med bearnaisesås).

10 km jobbighet

Jag gillar inte tunga stekar. Jag gillar inte heller killar som helt öppet och ogenegerat kliar sig på pungen. Svett må rinna, löpfjärtar må släppas, men jag vill ändå inte se killar länge och väl flytta runt paketet i byxan. Jag gillar inte heller bilar som kör i 80 kilometer i timmen mitt på Hornsgatan och jag tyckte synd om den lilla överviktiga kille i trettonårsåldern som sprang så gott han kunde längs med Årstaviken mellan pappa/tränare cyklade direkt bakom. Killen och det cyklande sällskapet har jag sett förut, i höstas. Jag lade märke till dem då också. De små stegen som tungt rörde sig framåt. Kroppen som såg lite sned ut. Men kämpandet, strävandet som tog pojken framåt. Jag ser inte heller ut som en spänstig löparsnärta när jag är ute och kämpar. Men löparglädjen bultar oftast inuti mig ändå. Kanske är det samma sak för den till synes stackars pojken?


Dagens tio kilometer tog mig runt söder. En timmes jobbighet. En timme är i sig ganska kort tid, men oj vad världen hinner förändras. Från solig och varm eftermiddag vid Tantolunden till blåsig kväll med plus fyra grader vid Stadsgårdskajen.

Mina steg var ganska tunga. Och långsamma. Ja förutom i början då jag sprang alldels för snabbt och blev trött alldeles för fort. Jag funderade på att ta femkilometersslingan men eftersom jag hade en liten gåpaus redan efter tre kilometer så bestämde jag mig för att springa en omväg och landa på en mil. Även om det innebar fler gåpauser blev det också mer löpning.

Så det blev som det blev. En runda på tio kilometer som hamnade på den lägre betygsskalan vad gäller prestation. Men det gör inget. Värre var att jag för första gången kände av långt, långt nere i vaden (i böjmekanismen) nästan nere vid höger fot. En direkt supinationskonsekvens. Jag hoppas den försvinner. Bort, bort!!

Snälla löparguden, gör så att jag aldrig får ont någonstans.
...och att jag blir 90 sekunder snabbare per kilometer... snälla?

Hallå hela världen!

What a feeling...

Torsdagskänsla

Igår var jag i Sveriges metropol Sala. Uppenbarligen gjorde småstadspulsen mig trött för jag kom hem kl 21.00, gick och lade mig halvtimman senare och sov gott ända fram till 07.30. Att jag behövde sova märkte jag imorse. Det gick hur lätt som helst att komma upp. För en gångs skull kände jag mig riktigt utvilad. Jag önskar att det kändes så varje morgon. Men det gör det inte. Förmodligen inte heller imorgon. Det blev övertid på jobbet ikväll och kombinerat med min stora TV-tittarkväll (Anna Skipper följt av Criminal Minds) betyder det att det blir natträning. Jag försakar Gordon Ramseys Nightmare Kichten för en sen löpartur. Sängen får vänta till efter 23-tiden. Men det gör inget, imorgon är det fredag. Fredag med stort f: träningsFredag!

Det känns som att jag välsignats med ett stort matlugn de senaste dagarna. Jag har ännu inte blivit så duktig att jag tar med mellanmålsprotein till jobbet, men när jag står där i företagskiosken - omgiven av godis och choklad, bullar och kakor, är jag inte det minsta sugen. Idag när jag stod i kön och väntade på min tur, försökte jag välja ut något onyttigt jag skulle köpt om jag bara så fick, men jag kom inte på något. Det var skönt. Skönt är också att jobbet dukar upp med ordentlig salladsbuffé till lunch. Jag hugger in på sallad, proteintillbehör och keso. Synd bara att den lunchen kostar mig 70 spänn om dagen (blir en halv förmögenhet per månad) och synd att man måste käka innan klockan 12.00 för sen börjar salladen sina... Matlåda är ett hett och ständigt återkommande alternativ men jag har ärligt talat inte sett någon här ta med sig lunchmat hemifrån. Då snackar vi ändå om ganska många hundratals personer...

Har ni någonsin känt att kroppen är i förbränningsmode? Det kändes verkligen så häromdagen. Jag dubbelkollade med Viktklubb (som fungerade snabbare den gången) och jag hade ätit ganska exakt 1700 kalorier. Känslan i kroppen var att den jobbade. Det hände saker inombords. Som att den gnolade liksom.

Bäst att sluta här innan ni tror att jag är helt thick as a ditch - bortom flötet alltså. Fast... jag känner mig inte riktigt klar. Kanske ska jag springa istället för att kolla Anna Skipper? Eller så ger jag mig ut nu? Det som nyss var så glasklart är helt plötsligt grumligt.

Jag återkommer med träningsrapport!

Tis 1 apr (forts.): Spinning

Ikväll var jag på en musiklektion. Eller vänta, var det inte spinning?

Söderspinning

Gå på spinningpasset på SATS Södermalm på tisdagar klockan 18.00 och du får dig en rejäl dos med housemusik och kunskaper om hur Erik Prydz lägger upp sina spår. Du får också veta vad låtarna under passet heter, vad de handlar om och vilka DJ's som spelade var och när.

Gå på spinningpasset på SATS Södermalm på tisdagar klockan 18.00 och du får också en tung dos spinning. Medan många lägger upp sina pass som ett besök till en djurpark (titta lite här, titta lite där: köra lite backar, köra lite flack i korta variationsrika block) med Mix Megapolmusik var det här något helt annat. En jämn ström av för mig helt okända houselåtar (men så är jag ingen housemänniska heller) och samma mönster hela passet igenom: långa jumps, evighetslång backe och 1-2 minuter flack: totalt fyra gånger. Det här var ingen underhållning. Inget djurparksbesök. Det här var liksom riktig träning - om man själv hade disciplinen, för man är tvungen att verkligen fokusera på egen hand.


Jag hade ett och bara ett mål när jag satte mig på cykeln på rad nummer två: att följa ryggen framför mig. Det var ingen lätt match. Den ryggen envisades med att stå upp under hela passet förutom de fyra gånger vi satt ned och körde flack (tempo)! Det fanns inte på kartan att jag skulle ge upp. Mitt spinningpannben är många gånger tjockare än mitt löparpannben av någon anledning. Men jag har ryggen framför att tacka för ett utmanade pass. Och för att det blev så roligt. Och för mina genomsvettiga träningskläder!

(Nu är jag lite trött i huvudet så jag är faktiskt inte med på det afropass som pågår i närheten. Istället äter jag en salladstallrik på tomat, kyckling, paprika, avokado och keso. Senare blir det kaseinprotein)

Lurad?

Snabb-update för dagen:
1 april och jag tror inte jag blivit lurad än. Har du? Till och med kroppen känner sig ganska smal idag (i min helsvarta outfit) och magen samarbetar med mig och håller sig för en gångs skull ganska platt. Ja, relativt sett alltså. Stod mig bra på mina proteiner till frukost och har inte blivit hungrig förrän nu faktiskt. Men jag åt lunch ändå. Kyckling och sallad. Snart ska jag iväg på en spinningpass jag blivit rekommenderad att gå på. Jag är väldigt förväntansfull. Kommer det vara bra? Kommer jag bli nöjd? Den som lever får se!

Tis 1 apr: Morgonjogg

Jag har genomlidit världens kortaste längsta natt.

Morgonsväng med löparpjucken

Jag försökte gå och lägga mig tidigt. Klockan hann bli 22.49. Tre timmar senare vaknade jag och trodde att klockan var 06.00. Det var hon inte. Och sådär höll det på. Har kollat klockan minst tio gånger för att försäkra mig om att jag skulle hinna upp för min löprunda. Det har varit en lång natt. Men alldeles för kort för att jag ska vara pigg och utvilad.

Det slutade att jag vaknade i tid för att komma ut. Dessutom ringde grabben 05.50 för att väcka mig. Att ge upp för tröttheten gick inte. Jag har ju väntat på det här så länge!

Rundan gick bra. Höll en lugn, jämn fart. Lagom intensitet för att bara vara halvvaken. Var pigg och klarvaken när jag kom hem men tröttheten börjar smyga sig på igen.

Hade dålig fantasi när det gällde frukosten (ärligt, jag bara kunde inte göra gröt imorse) så jag gjorde några skramlade ägg och hade keso till. Det får nog bli lite Night Pro också trots att det är mitt på morgonen...