Lör 15 mar: 6 timmars löpning i Skövde

Skövde är fint. I alla fall Bolougnersparken. Det känns som att jag kan den nu.

Ultralopp

Man hinner tänka ganska mycket under 6 timmars löpning. Ändå kunde jag inte tänka på något. Det gick en gräns efter en tid, efter ett antal kilometrar, då hjärnan fick det svårt att fokusera. Vi såg på en skärm, vid varvningen på den 1.2 kilometer långa banan, hur långt vi hade sprungit. Ändå försvann sifforna ur huvudet tre sekunder efter jag tittat på skärmen. Jag kunde inte hålla kvar tankarna i huvudet. Jag visste hur långt jag sprungit, jag visste hur lång banan var, ändå kunde jag inte förmå mig räkna ut hur många varv jag hade kvar till mitt mål. Att fokusera tanken gick inte. Hjärnan var bortom all räddning. Det är därför jag är en urdålig tävlingsmänniska. Att vinna, att nå målet, blir helt plöstligt inte så viktigt. Att uppleva är större.

Jag nådde inte mitt mål på 42 eller 45 kilometer eller vad det nu var jag satte det till (jag tror jag kom runt 40 kilometer). Jag är helnöjd. Låter det konstigt? När jag sprang där, på varv 30 eller så, kändes det liksom inte värt det att pressa mig själv över smärtgränsen. Det var inte därför jag var där. Jag var där för att vara ute och kämpa i 6 timmar - och det gjorde jag.

Jag sprang, i stort sett hela tiden, tills det var 40-45 minuter kvar. Då hade jag 3 eller 4 varv tills jag var hemma: i mål. Det var ingen omöjlighet att klara det, om jag bara stått ut med att det skulle göra lite ont. Främst i vänster höft- och rumpmuskel som inte tyckte att springandet var något kul längre. Min "lilla" trötthet och känningar var dock ingenting jämfört med gubben som fullkomligt skrek ut sina gula sportdrycksspyor efter 3 timmar. Eller gubben (det är många gubbar på långlopp) som efter målskottet skakade så att han inte kunde dricka ur den mugg han höll i handen.

Jag sprang ingen mara. Men vet ni vad, jag - en tjej på BMI 30 - var ute och sprang i nästan 6 timmar på en medelpuls av 84%. Jag skulle vilja se de snabba marathonlöparna göra om samma sak. Jag utmanar er: grabben, Allan, Nix, Masse eller vem som helst! Kanske under 6-dygnsloppet på 400-metersbana i Hallsberg i sommar? Att vara ute och springa i 3-4 timmar är väl ingenting...

Nummerlappsutdelning i Volvohuset i Skövde

Några minuter innan loppet, precis vid varvningen.

Många gubbar är det...

Coola Karin och jag med våra medaljer!

Stämningen på gårdagens ultralopp är precis vad den borde vara på Tjejmilen, Vårruset eller TSM-träningarna. Här var det gemenskap. Folk, snabb som långsam, hejade på varandra och allas armbågar var mjuka som bomull. Det var en familjär gemenskap och alla var välkomna: ung som gammal, tjock som smal. Både tjejer och killar. Gubbarna dominerar. Det är de som håller ut. De unga killarna sprang sina snabba race och försvann sedan någonstans efter 3-4 timmar. Lämnade kvar kämparna. Det är lite coolt - när det kommer till löpning är det gammal som är bäst.

En stor eloge till Coola Karin som nådde sitt mål på 52 kilometer. Hon har den grymmaste envisheten jag vet. Jag beundrar henne för den. Precis som hon säger så sitter halva loppet i huvudet. Dock gör samma envishet att det förmodligen är hon som har ondast i benen just nu... Jag känner mig också ganska stapplig. Stel framförallt. Jag har inte ont någonstans men samlade på mig en blåsa som lägligt nog sitter precis under foten.

De löpare vi sprang med igår är en imponerande och erfaren skara. Några av dem har nog inte gjort annat än sprungit i hela sitt liv. Vi tror att vi kändisspottade Rune Larsson och med på loppet fanns en tjej (okej då - dam) som slog något slags rekord i och med att hon sprang över 70 kilometer.

Gårdagens 6-timmarslopp var så hemskt och underbart och fruktansvärt och fantastiskt att vi nog ska försöka göra det igen. Förmodligen i Borlänge i april. Någon som vill följa med? Det bästa är inte milen man springer eller kalorierna man förbränner. Det bästa är upplevelsen. Ett 6-timmarslopp är något speciellt. Något galet coolt.

Highs

1. Coola Karin har blivit coolare!
2. Jag fick i mig 1dl cola eller sportdryck vid nästan varje varvning!
3. Gemenskapen och upplevelsen - obeskrivligt.

Lows
1. Pucko-Puma fattade inte ljudboken och kom sedan på att IPoden var inställd på shuffle.
2. Min icke-existerande tävlingsinstink - men jag har accepterat den.
3. Att jag glömde plånboken i Skövde...