Ons 16 apr: Jogging runt Marathonvarvet

I huvudet känns maravarvet inte så långt. Stan är ju inte så stor. Men det är en bit i alla fall.

Onsdag kväll 21.00

Det hann bli sent innan vi kom iväg. Jobb och efter jobbet-möten ställde till tidsplanen. För min del gjorde det inget. Jag springer bäst i mörker. Dessutom är stan ganska tom på folk ju senare timmen hinner slå.

Långpass stod på schemat. Vi gjorde det enkelt för oss och hade som målsättning att springa ett av varven som utgör Stockholm Marathon. Fast i en förkortad version då vi hoppade över Djurgårdsbiten. I slutändan blev det 15 kilometer, enligt våra distansmätare. Det låter lite konstigt. Springer man verkligen 5-6 kilometer där ute på förfärligt långtråkiga Djurgården?

Det positiva med långpasset var att det förflöt i väldig jämn marathonfart (mitt tänkta mål är 4.45 timmar plus minus 15 minuter). Det negativa var att jag tog rejält slut 200 meter från mål. Det var en känsla som höll i sig ända tills imorse. När jag kom hem strax efter 23.00 verkade även golvet vara ett schysst ställe att ligga och vila på. Mådde lite illa och ville helst duscha liggandes... ändå hade de sista kilometrarna inte känts jobbigare än några andra. Bensinen i kroppen var bara tokslut. Det kan ju vara en bra idé att ligga på lite störra kaloriintag de dagar jag ska springa långpass och framförallt när (om?) jag ska springa Varvet och Maran.

Det är fascinerande hur känslan i kroppen går upp och ner. Vi anslöt till banan på Västerbron och den gick bra men strax före Stadshuset kände jag mig oroväckande trött. En eller två minuter senare var jag hur pigg som helst igen. Vi sprang gamla varvet, d.v.s Fridhemsgatan upp och även om det är uppförsbacke och segt och det går långsammare så kändes det bra. Benen samarbetade! Jag stannade vid St Eriksplan för att knyta mina skor lite lösare eftersom en tå strejkade och fortsatte Odengatan upp mot Odenplan. Det gick bra här med. Efter att ha svängt av till höger efter Odengatan började det kännas jobbigt. Jag visste att Valhallavägen kom. Valhallavägen är inte så jobbig som den känns - den är ju totalplan - men den är för jäkla lång och tråkig. Men här hade jag ändå målvittring. Det var ju bara Strandvägen, Kungsträdgården och Södermälarstrand kvar så var vi hemma. Strandvägen blev nog min snabbaste kilometer. Södermälarstrand gick i stort sett också bra, förutom de där sista 200 metrarna. Då kom magknipen och fotböjarontet jag känt av en gång för tre veckor sedan (då också just på Söder Mälarstrand). Slutsatsen är att marathonvarvet är ett kort långt varv. Som för övrigt springs bäst då det inte är någon trafik ute eftersom man måste passera femtielva trafikljus och övergångsställen...

Idag (torsdag) blir det vila från löpningen. Men tyvärr inte någon träningsvila. Därmed bryter jag min egen regel om att vila efter 2 dagars träning. Fy skäms på mig. Men jag är i alla fall medveten om det.