Lyxfällan besöker Puma

Lyxfällan är hos mig. Inte i skepnad av Charlie och Mattias. Hos mig är det grabben som leder projektet!

Spara för att kunna spendera

Jag lever ganska frikostigt. Pensionssparar inte (ska börja när jag fyller 27) och har inte heller så mycket annat aktivt sparande (jag har dock min bostadsrätt som är värd ganska mycket mer nu än vid köp för två och ett halvt år sedan - jag benämner det inaktivt sparande).

Mina intressen är dyra: enbart förra säsongens nya skidutrustning äter 2000 kr av mina pengar varje månad, sommar som vinter, och då är inte reskostnader eller liftkort medräknade. Lägg till 3 nya skoköp (spinning+löpning) per år på runt 1400 kr, 2 träningsset (jacka+byxor) för ca 1200 kr, 2 sport-bh á 600 kr och det blir en hel del bara sett till träning.

Grabben har fått mig att gå igenom mina spenderarvanor och jämföra med min inkomst. Jag har också fått göra en budget för hur mycket pengar jag vill lägga på saker och ting. Lustigt nog går den budgeten ihop med min inkomst. Ironiskt nog ligger jag hela tiden efter på kontot.

Hur som helst. Ett aktivt steg till att hushålla med min ekonomi är att köpa färre "oj-då-glömde-vattenflaskan-hemma-så-jag-köper-vatten-på-SATS" för 25 kr. Därför ska jag köpa en snygg vattenflaska. Inte en gammal Imsdal eller Ramlösa alltså. Och ingen ful gratisflaska man får på löpartävlingar och sportevenemang. Nej jag ska bannemig ha en snygg flaska som jag inte glömmer. En flaska som det blir roligt att dricka ur.

Tänket är lite detsamma som med dyra solglasögon. Köper jag ett par brillor på H&M för 79.50 är jag inte så försiktig med dem. Men är det ett par dyra märkesglajjor är jag nog så aktsam. Jag tror på att mitt vattenflaskförfarande blir detsamma.

Tänk att det krävs ett Lyxfällanprojekt för att inse att det kan finnas en poäng i att köpa snygg vattenflaska istället för 10 gymvattenflaskor.

(Som en parentes kan jag lägga till att jag har inte för avsikt att dra ner på mina hobbyutgifter)

Nya solbrillor

Om det hade varit söndag idag hade jag fått köpa nya solglasögon. Vet ni vad det betyder? Att jag nu gått ner mer än 5 kilo (5.4 för att vara exakt)

Tyvärr är det inte söndag idag. Det är onsdag. Halvtid. Men jag bär mer mig känslan. Eftersom jag börjar äta lite mer kolhydrater på torsdag inför Varvet på lördag, så vet jag att det är okej att jag inte väger lika lite kommande söndag som idag. Men om jag glömmer bort så får ni gärna påminna mig!

Tis 13 maj: Spring i benen

Med de snabba kolhydraterna från en Risifrutti i benen var det jag som sprang snabbdistans hem från jobbet.

Hem via Kungsholmen

Det har varit en bra dag. Smärtfritt på jobbet och en snabb löptur hem. Visserligen blåste det motvind längs Karlbergskanalen men jag hade rätt så skön sidvind uppför Västerbron och uppför Hornsgatan var det långsam kö så jag kunde spurta ikapp med bilarna. Det är när man tar sig fram lika snabbt som bussar och bilar som man känner sig lite extra snabb.

På minussidan finns saker som att batterierna till min fickradio har dött, vilket betyder att jag inte vet vad som hänt i världen idag eftersom jag inte lyssnat på Studio Ett (P1). Inte heller hade jag med mig någon gummisnodd så när det på sina ställen var vindstilla eller blåste åt fel håll hade jag håret i munnen. Eller fastklibbat i ansiktet. För det tredje packade jag aldrig ner någon bandana i väskan. Jag tränar bättre med bandana. Den berättar för kroppen att det är nu det gäller. Utan bandana går jag liksom inte in i träningsfokuset. Men det gick ju bra ändå idag. Om jag skulle försöka klämma ur mig en till minussak så skulle det väl vara att under första halvan hem så satt ena remmen på ryggsäcken lite lösare än den andra. Sådant är irriterande. Remmen hade dessutom snott sig på något sätt så den gick inte att justera.

Finn 3 fel!
(Svaret hittar du längst ner i detta inlägg)

Men på det hela taget är jag nöjd. Mycket nöjd. Det ska jag fira med min sockerkakssmetsshake. Fast jag har ingen mjölk.

(1. Håret är inte uppsatt 2. Ingen bandana 3. Misslyckat försök till uppgiven min)

Avundsjuk

Jag saknar den där järnviljan. Och jag är jäkligt avundsjuk på dem som har den.

Att (inte) ge upp

Det är inte ofta jag skriver om kontroversiella saker. Idag gör jag det.

Jag har ingen järnvilja, ingen superstark envishet eller total målfokusering. Visst kan jag vara lite envis ibland, ge mig sjuttsingen på att jag ska klara av grejer och nog är jag både ambitiös och driven. Men jag har inget pannben av stål. Tyvärr.

Har jag till exempel gett mig tusan på att inte äta choklad vet jag att jag kan klara av det ett tag, men nog sjutton kommer det en dag då jag "ger upp". Omvärderar syftet och inser att uppoffringen inte är värd det. Denna omprioritering drabbade mig på sextimmarsloppet i Skövde, och den skulle drabbat mig på löpbandsmarathonet om det inte var så att Coola Karin stod bredvid och eftersom hon ändå skulle fortsätta springa en timma till var det lika bra att jag också fortsatte. Det drabbade mig på Vasaloppspåråkningen och det drabbar ibland mina matvanor.

Jag är lika avundsjuk som verkligen går spikrakt på sin uppmålade linje som jag är på de som pigga och glada vaknar av sig själv och går upp klockan 06.30 varje morgon.

So far so good. Inget kontroversiellt. Men det är nu det kommer. Det kontroversiella. Det som jag tror många kommer feltolka:

Personer som drabbats av självsvältssjukdomar går också hårt på sin linje.

Jag tycker det är fascinerande. Det är ett sjukligt beteende att inte äta och det är inte svälten som jag är avundsjuk på. Det är inte förmågan att inte äta jag vill åt. Men jag beundrar styrkan att hålla fast vid något trots att det är svårt. Jag ser upp till den envishet som gör att man fortsätter trots att det gör ont och det hade varit lättast att ge upp.

Jag vill ha sådan styrka. Inte att använda till självsvält. Men att dra nytta av under marathonlopp, sega backar och långa raksträckor. Jag vill utveckla förmågan att nöta kilometer efter kilometer och stänga av allt annat. Det är vad jag vill.

Jag försöker öva mig i mental styrka. Ser backar som ett nödvändigt ont och skulle vilja springa en evighetslång raksträcka bara för att. Men det är skitsvårt. Jag hoppas få in en riktig utmaning i sommar i form av ett 24-timmarslopp i Hallsberg. Hur sjutton ska man annars öva upp pannbenet?

Things to do in Malmö

Helgen bestod av fest och promenader.

Malmö

Jag var i Malmö i helgen - nästan för första gången i mitt liv. Det är en trevlig stad. Men ingen festarstad. Hur sjutton ska man kunna gå i högklackat i Malmö? Det är fullt med gatsten i city! Överallt ligger de där och lurar och äter klacken av en, ojämna och med springor emellan. Nej tacka vet jag fotriktiga promenadskor och en glass, det är så man upplever Malmö bäst!


Gatstenar till trots så bestod lördagen mest av grabbens bästa väns bröllop. Vigsel i kyrkan med efterföljande bröllopsfest på en restaurang intill. Det blev inte så mycket förbrända kalorier på dansgolvet men däremot ganska mycket promenderande till och från kyrkan några gånger. Och på det några glas vin, medelhavsmat och god pannacotta. Gästerna bestod till 70% av gamla friidrottare och det var ironiskt hur de alla pratade träning - eller snarare hur de numera sysselsatte sig med icke-träning och medan alla frågade grabben hur det gick med löpningen var det ingen som frågade mig... men jag är mycket väl medveten om att jag inte ser ut som en löpare och att folk därför inte skulle komma på tanken att jag skulle (vara dum nog att) springa marathon.


Söndagen bestod av promenerande till Västra Hamnen och flera vändor runt stan. På slutet strejkade fötterna och det var skönt att få sitta ner på tåget hem. Tror aldrig jag druckit så mycket Cola Light som i söndags. Under lunchfikat. Till eftermiddagsfikat. Innan tåget hem och på tåget hem. Sukralosen ligger nog och fräter på min kropp just nu. Åt också underbart god glass på Lilla Glassfabriken: fransk chilichoklad och äpple/kanel.


Malmö får ett bra betyg av mig. Det ska bli kul att flytta närmare alla roliga städer i söder!

Mån 12 maj (forts.): Lidingömilen

Jag invigde mina nya skor idag. På anrik mark på Lidingö. Under de två sista kilometrarna kände jag mig som Magnus Uggla - som en kung! Fast inte i baren...

10 kilometer terräng

Det brukar inte vara så lätt att springa på Lidingö. Det brukar vara backe upp och backe ner tills jag liksom inte orkar mer. Idag var det inte så. Idag gick jag i mål utan att vara speciellt trött. Ändå hade jag bränt på ganska bra de sista två kilometrarna. Så pass bra att grabben sa att nu skulle vi haft pulsklockan med, bara för att se hur fort det gick. Vadå, undrade jag. Vad gör det för skillnad om vi har pulsklocka eller inte, det går väl inte fortare för det.

Jag sprang i mina nya Adidas Adistar för första gången. Jag vet, det är ett jäkla tjat om dem men nu är de äntligen invigda! Jag vet inte om det var tack vare dem som jag sprang på i vad som brukar vara över min förmåga, eller om det var tack vare kladdkakan med vaniljvisp som kompletterade det tidigare IKEA-besöket. Jag hade hur som helst både energi, lust, motivation och ork.

Vi bytte om i bilen.
Det är himla bökigt att komma i sportbh:n på ett smidigt sätt...

Solen låg som en spegel över Lidingös stramremsa och skogen fångade det mesta av vinden. Några fåglar gjorde oss sällskap och det var lugnt och tyst och stilla. Som gjort för löpning. Bland mina terrängrundor: Lidingö, Ursvik, Hellas, Prins Bertilstigen i Halmstad och Erstavik/Saltsjöbaden, är det Prins Bertil i Halmstad, Lidingö och Erstavik/Saltsjöbaden som ligger högst på topplistan över mesta njutningen och vackraste vyerna. Jag ser fram emot sommaren. Att bli lättare, snabbare och jaga den där flygande känslan på skogsstigarna under solgasset. Det kommer bli en sjujäkla sommar helt enkelt!

När känslan är sådär sjukt skön, kommer jag alltid att tänka på Magnus Ugglas låt "Kung i baren". Jag är inte kung i någon bar, men i min värld är jag kung i mina löparskor.

Mån 12 maj: Biceps och bröst på lunchen

I love effektiv träning!

Lunchträning

Jag var ensam på jobbgymmet vid lunch. Då är jag ruskigt effektiv. Lite för effektiv. Jag undrar liksom hur jag kunnat göra det jag skulle gjort på bara 15 minuter. Ska det inte ta lite längre tid?

Bicepscurls med stång och hammercurls avverkades i en ruskig fart. Det är svårt att känna den riktiga kontakten med muskeln även om den tar slut snabbt. Men någon svidande mjölksyra känns aldrig av.

Bröstmuskelträning ger mig däremot perfekt känsla. Jag riktigt känner hur träningsvärken utvecklas redan när jag utför mina bröstpressar och flyes med hantel.

Jag har med mig löparkläderna till jobbet. Planen var att springa hem, 5 kilometer snabbdistans, men nu blir det förmodligen en sväng till Ikea då jag plötsligt blivit med bil och sedan en joggingturpå Lidingö för att fånga lite sol men undvika blåsiga raksträckor.

Min vikt!

Efter fem veckor kom bakslaget.

Plus!

Denna vecka registrerar jag en viktuppgång på 0.6 kilo. Det gör att jag ligger 0.9 kilo från mina nya solglasögon som jag får köpa efter -5 kilo. De hade behövts i helgen. De behövs idag också trots att det bara ska bli 10 grader, det är ju ändå soligt!

Det har spånats och spekulerats i vad viktuppgången beror på, och orsaken får kategoriseras som kroppens jävlighet. Att det skulle bli plus konstaterade jag redan halvvägs in i veckan och jag kan inte påstå att jag ätit som jag borde, och som jag brukar, i Malmö (vad jag mer gjorde i Malmö kommer det inlägg om ikväll!). Däremot kan jag konstatera att när jag äter sådan där "vanlig" mat som inte längre är vanlig för mig, så känner jag mig smutsig i kroppen och längtar efter mina "rena" rätter, typ min trotjänare kycklingfilé med 3 tomater, paprika och avokado.

Kommande veckan avslutas med GöteborgsVarvet. Det blir klurigt att ligga på minus kalorimässigt samtidigt som jag ska försöka ladda lite för att inte stupa och dö efter 15 kilometer.

Paulúns muslibars

Jag har testat. Nu ska jag tycka till.

Bars

Jag fick några bars från Paulún hemskickade till mig. Gratis är gott men dessa var faktiskt goda ändå. Jag har svårt att bestämma mig för om chokladsmaken eller hasselnöten var godast men jag tror den senare vinner eftersom chokladen var lite för söt. Ändå är det inget socker tillsatt om jag läste pressmeddelandet rätt. Chokladvarianten skulle lätt kunna ersätta vilken chokladkaka som helst, smaken var sådär djup liksom. Och det var mycket att tugga på! Men jag tror jag utser nötversionen till vinnare. Den var lite matigare, lite mer nötig och med lite fantasi tonade en smak av kola fram. Frågan är bara hur bra dessa egentligen passar som mellanmål - skulle man kunna stå sig på dem ett tag? Jag vet inte.


Nötmuslibar (per bar, 30g):
195 kcal, 14g protein, 19g kolhydrater, 6.5g fett.

Chokladmuslibar (per bar, 30g):
195kcal, 11.5g protein, 21g kolhydrater, 7,5g fett

PS. Jag sitter på tåget och recenserar. Det är lördag morgon, klockan är strax efter 06.00 och jag är på väg till Malmö. Jag har ännu inte provat mina nya Adidas Adistar-dojjor, jag hann helt enkelt inte komma ut på något långpass igår kväll. Hör och häpna har jag inte med mig dojjorna till Malmö heller. Jag kommer hem imorgon så det är ingen fara på taket. DS.

Att ge svar på tal

Jag är inget fan av Magdalena Ribbing. Men jag går ändå ändå in och läser hennes spalt på DN. Precis som jag ibland läser Blondinbellas blogg trots att jag inte är intresserad.

Oönskade råd

Idag skriver Magdalena Ribbing om hur man ska svara om man får oönskade diettips från sina vänner. Magdalenaa tipsar om att antingen bara titta på den som gett rådet, utan att svara, eller att man ska vara lydigt artig och säga "tack men jag pratar hellre om något annat".

Jag tycker Magdalena är en bra vett- och etikettbank när det gäller traditioner och seder vid till exempel bröllop. Men vad har hon egentligen att komma med när det gäller det vardagliga livet? Där är vi alla experter.

Något jag aldrig förstått är varför man inte får prata i telefon på tunnelbanan. Det tycker nämligen inte Magdalena Ribbing att man ska - det är oartigt. Jag kan för min del tycka att personer som pratar högljutt i telefon är pinsamma - och skämmer ut sig själva. Men mer fel än så tycker inte jag att det är. Skämmer ut sig själva är det många personer som gör på många olika sätt. Vanliga konversationer får till exempel föras i tunnelbanan, och barn får också åka och vara ganska högljudda - varför har mobilpratandet blivit en sådan bov?

Hur jag ska få ihop det här inlägget med träning vet jag inte. Inte heller har jag lyckats hitta en bra runda på 15-16 kilometer till ikväll trots att jag lekt och pusslat med Gmaps kartfunktion. Jag vill springa en runda med bra utsikt men med lite folk. Norr Mälarstrand funkar alltså inte. Jag vill inte springa slalom och bli irriterad. Kan man springa 15 kilometer i Hagaparken utan att behöva springa runt runt? Var ska man starta?

Hjälp!

Shopping!

Jag fick ett tips.

Runners Store

Vi har varit i grabbens godisbutik: Runners Store. Medan han hade siktet inställt på ännu ett par DS Trainer fortsatte jag jakten efter nya bästisar. Idag hade jag något att gå på. Jag hade nämligen fått ett tips!

Grabbens nya DS Trainer.

Jag testade Asics Kinsei, Adidas Adistar Cushion och Saucony Paramount. Kinseien fanns inte i rätt storlek och dessutom skavde en söm på tån redan efter två minuter i skon. Ingen hit. Lika bra det eftersom den kostade 2000 spänn. Paramounten gick lös på 2000 kronor den med, men kändes inte heller wow. Adidasen däremot - snacka om skön sko! Kändes lika skön som mina Asics Nimbus men jag hoppas denna ska hålla bättre.

Adidas, min nya kärlek?

På Löplabbet fick jag inte prova några Adidasskor, trots att jag frågade. De har för smal passform, sa tjejen som istället gick och hämtade tiotalet andra möjliga och omöjliga skor.

Jag köpte ändå de där Adidasskorna idag. Det återstår att se vad jag verkligen tycker efter att ha sprungit i dem på riktigt. Kan det bli till kärlek måntro?

Pumas nya Adistar Cushion.

Förnuftet som försvann

Det är konstigt hur man fumlar i nattmörkret trots att man vet hur det funkar.

Våg och vikt

Jag litar på min våg trots att den står i badrummet och inte gillar fukt. Men den är pålitlig. Visar samma siffror när jag kliver av och på tre gånger i rad. Visar samma siffror oavsett var på golvet den står. Både igår och idag visar den plus drygt ett kilo.

Förmuftiga Puma vet att det är ok. Att det kan vara så. Att det inte är något konstigt. En gång i månaden är det nämligen inte så roligt att vara tjej. En gång i månaden blir viktminskningen till en riktig utmaning även om den inte skulle vara det innan.

Grejen är den att i vanliga fall brukar man känna sig som en uppsvullen men ändå mosad ballong någon dag innan den där tråkiga perioden. Därför var jag nöjd med att ändå ha gått ner förra veckan. Nu känner jag mig som allra mosigast mitt under tråkperioden. Det är som om ballongeffekten har förskjutits. Och med det även viktuppgången.

Förnuftiga Puma vet att viktpluset beror på ballongsyndromet. För hittills har jag skött mig så jäkla exemplariskt just denna vecka. Pucko-Puma är ett större frågetecken. Just för att viktuppgången brukar inte komma nu, den borde redan ha varit? Och har jag ätit bra – eller har jag kanske ätit för lite? Men det borde snarare resultera i viktstopp än viktplus.

Idag är det vilodag och väntedag. Jag väntar på att tråkperioden ska vara över så jag kan återgå till att bli en framgångsrik viktminskare igen. Jag hade ju bara tre hekto kvar till mina nya solbrillor!

Kanske kommer några av er säga att det är lugnt, kroppen samlar på sig vatten ibland och vikten går upp och ner. Jag vet. Men de senaste fem veckorna har jag vägt mig regelbunden att jag även haft koll på detta. Varför har kroppen samlat på sig den samlat på sig - just nu?

Ons 7 maj (forts.):

Spinningen var hemsk. Och underbar.

130 min svett på cykel

Det var varmt i Hötorgets spinningsal. Under Pias pass var det skönt och härligt. Under Andreas pass var det kvavt och jobbigt.

Det är bra med bandana för svetten hamnar där istället för i ögonen. Men när det börjar droppa från själva bandanan runt pannan har den gjort sitt. Resten av kläderna var lika blöta de. När jag kom ut ur spinningsalen efter dryga två timmar var det som om jag duschat med kläderna på.

Under Pias pass körde vi fartlek. Vi cyklade utifrån tre olika intensiteter, alla med sitt eget syfte. Roligt - och jobbigt. När Pia spelade Mitternacht sa hon till mig att jag skulle köra för (Coola) Karin också (som inte var där) och då var jag ju tvungen att lägga på ett kol. Det blev sådär sjukt skönt jobbigt. Ni vet, man ligger runt 90% av max och det är skitjobbigt men man har flyt ändå och vill liksom inte släppa. Känslan av att vara stark just då och där är otrolig.

Jag var inte lika stark på Andreas Giro d'Italia-pass. Början var bra med några riktigt långa backar. Definitivt min tekopp. Jag hade kvar känslan från Piapasset och var stark och fokuserad. Men sen knäppte han på rockmusiken och då passade min ork på att tryta. Rock rockar inte min spinningvärld. Resterande delen av passet minns jag därför inte. Det var lite backar och lite andra jobbiga grejer men både fokus och ork och motivationen lite bortspolad i svetten som rann längs armarna. Inte ens sluttampen var något att hurra för, den bestod av ännu en rocklåt. (Till passets försvar måste jag säga att Andreas är en riktigt bra instruktör, fast... Pia är ännu lite bättre)

Ons 7 maj: Sprint på lunchen

Jag har gjort slut med pulsklockan!

Snabbdistans

Ni vet hur det är, trender kommer, går och kommer tillbaka igen. Så är det med det mesta. Även vad gäller min besatthet av pulsklocka och fotpod.

Förut kände jag mig handikappad när jag inte hade attiraljerna med mig. Pulsklockan var ovärderlig. Utan fotpod kunde jag inte springa. Jag var tvungen att se hastighet, kolla hur jag låg till, jämföra med känslan för att sedan utvärdera.

Den senaste veckan har varit annorlunda och en tydlig insikt har mognat fram. Jag har bytt fokus på ganska mycket. Numer bryr jag mig inte om hur många kalorier jag gör av med under min träning till exempel. Det spelar ingen roll: jag bör ändå ligga på mina 1700 kalorier per dag (vilket hittills har fungerat utmärkt). Jag bryr mig inte om hur fort jag springer på Varvet om en och en halv vecka. För jag har insett att mitt i detta viktminskningsprojekt som är prio ett, så är inte fokus att prestera. Fokus är att genomföra. Varvet är ett verktyg - ett sätt att nå mitt mål. Att prestera kommer bli fokus – om ett tag.

För att komma tillbaka till löpträningen så spelar det ingen roll om jag springer mina fartlekar på 5.30 eller 5.15 min/km. Det är känslan jag vill åt. Jag har tränat så länge med min pulsklocka så jag vet när jag ligger på 70% av max. Jag vet när jag ligger på 85% av max och jag vet när jag ligger på över 90% av max. Just nu känns pulsband och fotpod lite överflödiga. Men jag vet att deras nödvändighet kommer tillbaka. Precis som alla andra trender och tendenser.

Rubriken på detta inlägg lyder ”sprint på lunchen”. Det var en sprint i två bemärkelser. Farten var snabb, och träningspasset var kort. 25 minuter på jobbets löpband hann jag med. Valde bandet framför utomhuslöpning eftersom det var effektivare. Sedan snabbt in i duschen och tillbaks till jobbet medan eftersvettningen gjorde sig påmind.

Det är tur att kontroll-över-tempot-hetsen släppt. Farten på löpbandet skruvas nämligen upp och går inte att se exakt. Jag fick chansa lite. Men vad gör det när jag ändå fått för mig att under en tid ändå ”bara” går på känsla?

Träningsmotivation

Helgens "träningsläger" gav mersmak. Jag vill inte annat än träna långa intensiva dagar och blanda med totalvila. Idag ska jag försöka göra till en sådan dag. Ja så mycket som det bara går när man samtidigt jobbar heltid. Snabbdistans på lunchen och kanske dubbelspinningpass ikväll, om allt flyter på som det ska och jag kan gå några minuter tidigare från jobbet. Klickar allt som det ska blir morgondagen en skön vilodag. Jag vill tillbaka till mitt 2+1-tänk. Det funkade bra, för kroppen och i huvudet!

Tis 6 maj: Vass fartlek

Det var jag som ägde stan ikväll!

Fartlek mitt i natten

Nix skriver att kvalitetspass efter klockan 22 inte är det otpimala. Han har fel. Kvällens pass med start klockan 22.20 var något utöver det vanliga. Det var fantastiskt. Det var jag som var kung i stan!

Planen var att köra 6-8 kilometer fartlek. Det blev 8.5 kilometer. Fartlek såklart. Från Zinkensdamm ner mot Västerbron i lugnt tempo. Sedan första tempoökningen: uppför bron. Det var en piece med kaka. Av de stela benen kändes inget. Baksida lår samarbetade. Jag ökade takten och blev knappt anfådd. Hade Safri Duo i öronen, och musiken var lika bra som utsikten över vattnet var bedårande.

Efter bron svängde jag vänster, ner mot vattnet. Gångvägarna skulle ta mig mot Lilla Essingen. Sprang lite lugnt ett tag, men ökade omedvetet farten uppför en backe. I mörkret är backarna inte lika branta. Förra gången jag sprang här kändes backen seg. Idag var det knappt så jag märkte av den. Hann med en till lite längre fartökning innan jag förvånat upptäckte att jag var framme vid Lilla Essingen.

Bestämde mig för högervarv runt ön. En ensam båt kom farande bredvid mig och jag sprang fartlek mellan lyktstolparna medan våren kittlade i näsan. Korta rusher den här gången. Halvvägs runt ön upphörde gatlyktorna. I mörkret blev raksträckorna kortare och mina tempoökningar längre. Snart befann jag mig vid Västerbron igen.

Från Kungsholmshållet ser uppförsbacken över bron kortare ut. Men det är en synvilla. Backen är fortfarande lång. Som om det skulle göra något. Ikväll var det jag som var oövervinnerlig. Jag lade i växel efter växel men det var som om det inte gick att bli anfådd. Inte ens när jag fartlekte uppför Hornsgatan ville pulsen slå fortare än sekundvisaren på klockan. Det kändes bra, lätt. Men lite bisarrt. Jag befinner mig i Sveriges största stad - men mötte knappt en människa. Inte konstigt att det var jag som ägde stan ikväll!

Ångest på Löplabbet

Försökte köpa skor idag. Det var stört omöjligt.

Löplabbet

Jag gick till Löplabbet vid Fridhemsplan efter jobbet. Skulle kolla in nya skor, tänkte jag. Grabben sa lite halvspydigt att jag fick se till att köpa rätt skor, och då kom ångesten som ett expressbrev med bud. Crash, boom, bang!

Hur fasen vet jag att jag köper rätt skor efter att haft dem på mig i en kvart och sprungit på butikens löpband i två minuter? Det krävs minst en snabbdistans och ett ambitiöst långpass för att säkert veta att skon passar just mig.

Jag provade nog tio par skor. Lite Saucony, lite Nike(!), lite New Balance, lite Asics och lite annat som inte är värt att minnas. Efter jag provat alla skorna visste jag lika lite vilka jag ville ha som innan jag snörat på mig dem.

Saucony Triumph: snyggaste skon... men vad spelar det för roll?

Saucony Triumph och Nike Pegasus kändes ganska lika och ganska normalsköna även om Triumphen tydligen hade tåligare stöd på sidan (hälen) för mitt dumma löpsteg än Pegasusen. Däremot hade New Balanceskon (minns inte modellen) grymmast stöd - men kändes som att köra Volvo när jag hellre vill gasa på i en Ferrari. Dämpning och stöd i all ära men jag vill ju för fan ha lite känsla också! Förra årets Pegasusmodell kostade bara 700 spänn men årets dammodell av Triumphen var klart snyggast av alla skor jag testade. Fast egentligen spelar varken pris eller färg roll. Det är bara bonus. Den avgörande faktorn om jag hittar två modeller som är som gjorda just för mig.

Asicsskon jag testade var en Cumulus. Den minns jag inget av. Hade gärna velat testa Nimbusen men den fanns inte i rätt storlek. Jag tycker Nimbusen är grymt skön men mina förra Nimbusar trampade jag sönder alldeles för snabbt för att de ska vara värda sina pengar.

Ja ni hör ju hur mycket klokare jag blivit. Fan. Nu vill jag till Runners Store och se vad de har. Fast jag har redan varit där för inte så länge sen. Gick även då från affären tomhänt och med alla mina slantar kvar i plånboken.

(När jag gick hemåt funderade jag på att gå in cykelaffären som blivit min nya granne för att se om de har några spinningskor, men jag sansade mig. Dumt att tröstshoppa spinningskor bara för att jag inte hittar några joggingskor...)

Bästa joggingskon

Ge mig en bra sko tack!

Bästa skon?

Under två löppass de senaste 10 dagarna har min högra vadframsida stumnat. Den känslan har jag inte haft på evigheter. Trist som det är känns det ändå skönt att veta att det beror på mitt dumma löpsteg. Jag minns fortfarande surgubben på den annars rätt bra affären Runners Store som sa att jag inte ens borde springa på grund av min supination.

Jag har inte känt av supinationen på evigheter. Men att jag gör det nu säger mig en sak: köp nya skor!

De löpardojjor jag springer i nu är inte evighetsgamla. Tre månader ungefär. Men de ser äldre ut. Färgen är grusgrå och sulan är lite sliten. Jag är en fena på att slita ut skor och bör förmodligen ta till mig skolivslängdsråd lika lite som jag ska ta till mig generella skoråd. För på mig stämmer inga skoråd. Detta är något jag är långt ifrån ensam om.

Egentligen vill jag inte ta till mig generella råd överhuvudtaget. Jag är inte generell. Risken att råden inte stämmer är överhängande. Det är som det där med barn. Den genomsnittliga familjen föder 3.2 barn (ja det är väl mamman som föder egentligen, och siffran stämmer kanske inte längre men jag matades med den faktabiten när jag gick i plugget). Ironiskt nog finns det inte en enda familj med 3.2 barn. Så mycket för genomsnittet alltså.

När det tipsas om skor i tidningar nämns sällan löpsteg. På plocksidor ser man hellre till färgen. En rosa outfit matchas med rosa skor. Tjusigt, javisst. Men ganska dumt ändå. Det är så mycket mer till en sko än färgen - eller dämpning, som det också tjatas om. Allt annat då? Är det en pronationssko? En neutral sko? Hur är den i hälen? Tåparti? Smal eller bred? Stabil? Lätt eller tung?

Det är med stor skeptis jag läser modetidningars träningssidor, här snackas det mest bara färg. Det är med mer tillförsikt jag läser Marathonportalens stora skotest. Men jag håller ändå i bakhuvudet att hur mycket en sko lovordas i testet, så vet jag inte om den passar mig. Inte heller kommer jag föda 3.2 barn. Jag är nämligen inget genomsnitt.

Uppladdning inför halvmarathon

Jag är lite stel i baksida lår idag. Vilan är given. Men träningsplaneringen är ändå i full gång!

Varvet

Om mindre än två veckor hoppas jag ha passerat mållinjen i GöteborgsVarvet. Innan dess ska jag ha hunnit ladda upp, gå på bröllop i Malmö och få ett tjockare pannben sprängfyllt med envishet och förmåga att inte ge upp.

Jag har fått tips från coachen om hur jag bör lägga upp min löpträning inför Varvet:

Denna vecka:
Tis: 8-10km fartlek
Ons: 6-8km
Fre: 15-16km långpass

Nästa vecka:
Mån: 5km snabbdistans
Tis: 8-10km fartlek
Tor: 6-8km fartlek
Lör: GöteborgsVarvet!

Jag hoppas benen hunnit återhämta sig lite till imorgon. Och så hoppas jag kunna lägga in lite spinning i schemat. Och lite styrketräning. Och lite annat smått och gott.

Sön 4 maj: Blogger Boot Camp, dag 2

Vi har i alla fall tränat magen i helgen...

Jogging

Eftersom det gick så fort att springa hem igår började jag Boot camp-dag nummer två med en morgonjogg till Planet Fitness. Eftersom klockan var förmiddag behövde jag inte kryssa mellan shoppare vid Fridhemsplan även om en och annan brunchare vid St Eriksplan förmodligen tittade roat på mig och undrade vad jag höll på med.

Det var varmt i solen redan på förmiddagen och även om intensiteten på min joggingtur var ganska låg svettades jag en del ändå. Det var nästan så att det var skönare att springa i skuggan...

Boot camp

Det var både skönt och roligt att det var fler än jag som hade träningsvärk i baksida lår. För min del var det gårdagens första pass som satte sig rejält i baksidan. Det hämmade inte dagens fortsatta träning men kändes i alla stretchövningar.

Första passet för dagen var boot camp. Eller PT-cirkel som det heter på SATS-språk. Två och två tränade vi oss igenom ett gäng stationer för ben, mage, axlar och resten av kroppen. Jag kämpade ikapp med Terese och det var inspirerande att ge gärnet mot en livs levande instruktör. Som grädde på moset blev det magövningar på slutet. Som om de vi gjorde igår inte var nog...

Tae box

Efter det mycket svettiga cirkelpasset bjöd fantastiska M(ika)ela på sig själv och sina erfarenheter under ämnet balans. Balans vad gäller träning och mat och egentligen livet i stort. Sedan var det dags för pulsträning - Tae box.

Tae box, lite body combataktig typ av träning, är som body pump fast i flåsformat. Jobbigt, javisst - men samma sak om och om igen.

Som pricken över i:et bjöd instruktören på tuff magträning. Som om de vi gjorde tidigare inte var nog...

Yoga

Sist ut var ett yogapass baserat på olika former och gamla favoriter blandades med nya samtidigt som jag genomled hunden och andra ställningar som inte ligger under kategorin favoriter direkt. Vissa i gruppen var riktiga yogisar vilket var både roligt och imponerande att se!

På slutet körde vi några yogamagövningar som sista genomkörare. Som om vi inte skulle gjort några magövningar under helgen...

Sen då?

Jag tog bussen hem från Planet Fitness. Att springa hem skulle gått i princip lika fort men efter den sista lågpulsträningen kändes det inte riktigt rätt att kicka igång kroppen igen.

Jag känner av träningsvärken i baksida lår mest, och även lite rumpa, men har mer energi att ge bort om någon skulle vilja ha den. Bisarrt nog skulle jag kunna tänka mig att köra skiten ur mig med en snabbdistans för att verkligen känna få lite maxpulsträning och en sista genomkörare men istället sitter jag här och äter Frödinge ostkaka och jordgubbar.

Tack alla bloggvänner för en trevlig träningshelg och tack Sofy för en riktigt bra idé. Jag tycker att vi gör det snart igen!

Min vikt!

Ny söndag. Ny domedag.

Veckans resultat

Jag har inte ätit enligt skolbokan alla dagar denna vecka heller. I onsdags blev det en hel del snabba kolhydrater och i torsdags blev det tre och en halv flaska 6950 på två personer. Nästan rena rama fylleslaget. Men lägg ihop det och en bra nivå på träningen och vågen visar fortfarande nedåt. -1.1 kilo. Jag är nöjd!

Jag skrev i vintras att när jag gått ner 10 kilo skulle jag köpa nya kläder från Peak Performance. Jag hittade några favoriter i butiken i Åre. Men även 5 kilo förtjänar en belöning (jag är där om 0.3 kilo). Nämligen ett par snygga solglasögon. Jag pratar inte ett par slit-och-slängglasögon för 79.50 på H&M. Nej jag pratar sådana solglasögon som vanligtvis ligger i en låst vitrin i butiken. Det verkar bli dyrt, det här viktminskningsprojektet. Men det är värt varenda kreditkortslånad krona som finns!

Riskfylld svensexa

Grabben ringde nyss. Han har skadat tån.

Svensexa

När jag sprang hem över Västerbron idag mötte jag en kille som skejtade med rullskidor uppför bron. Han hade på sig en töntig friidrottsdräkt och en svans med tomma ölburkar som skränade på en lina. Typisk svensexegrej.

Grabben har också varit på svensexa (i Malmö). Han ringde nyss. Och berättade att han skadat tån. Jag visste att något skulle hända. Att någon skulle skada sig. Det var liksom upplagt för det!

Den blivande äkta maken är gammal friidrottare. Det är hans svensexekamrater också. Därför var femkampen på gamla friidrottsarenan en given aktivitet. Längdhopp, kula, höjd, 60 och 800 meter stod på schemat. Lägg till några förmodligen stela ouppvärmda utövare på 30+ och sannorlikheten att något ska hända är rätt så stor.

Mycket riktigt. Grabben skadade tån. Fast inte på femkampen. Nej istället sprang han in i en vägg när de senare spelade laserdome. Det var dumt. Imorgon, när han kommer hem med sin blå, bultande tå får väl jag leka sjuksyrra och konstatera att det blir svårt att träna ordentligt de sista veckorna innan Varvet och Maran.

Hur ska detta sluta? Spänningen är olidlig. I alla fall förstod jag på honom att smärtan är det...

Lör 3 maj: Blogger Boot Camp, dag 1

Mer Blogger Boot Camp åt folket!!

Dag 1

Det var på pirrigt förväntansfulla ben som jag träffade övriga träningsbloggare på Planet Fitness imorse. Vi var ett ordentligt gäng på strax under 20 personer, den ena än trevligare än den andra. Min hjärna försökte frenetiskt pussla ihop alla ansikten med respektive blogg och under lunchen (med supergod hallon/blåbärsmoothie) fick vi facit i form av en namn- och presentationslek.

Styrkepass

Boot Campdagen började med 55 minuter styrka. Ett slags muskelpass med gummiband, stänger, stepbräda och den egna kroppstyngden. Traditionella rörelser blandades med lite nya styrkeövningar som lockade till skratt och muskelsveda. Det är svårt att vara taktisk och ta det lite lugnt när man tycker det är både jobbigt och roligt och när det började suga i benen undrade jag hur det skulle gå med spinningpasset som följde.

Spinning

Terese ledde spinningen och hon hade med två av mina favoritlåtar (When you're gone och Mitternacht). Lägg till min mentala men mycket fysiskt närvarande tävlingskompis som jag brukar ta rygg på och det blev ett pass nära maxpuls. När "When you're gone" drogs igång tog fötterna några glädjevarv på pedalerna med extra belastning. Det var dumt. Mjölksyran låg nämligen och frätte ordentligt i benen ganska många minuter efteråt. Men det var bara att köra på. Vad skulle det hjälpa att ge upp? Visst, det skulle bli lite lättare - men inte skulle jag bli gladare av det. Jag kunde bara inte släppa ryggen vid sidan om...

Pilates

Efter spinning var det lunch och sedan pilates. Kroppen hade hunnit varva ner och trodde träningen var slut för dagen men nej nej. Det var mitt tredje pilatespass i livet men det kunde lika gärna vara det första. De små små rörelserna vi gör bränner förvisso ibland men effekten går ur kroppen för fort på något sätt. Kan man gå från ett pilatespass och vara lika skakig som efter ett styrketräningspass med vikter? Däremot bjuder pilatesklassen på bra magträning. Och väldigt mycket stretch (vilket jag i och för sig kan behöva...).

Jogging

Medan gänget gick och vattenboxades drog jag på mig löparskor och ryggsäck. Planen var att offra vattenträningen för en jogg hem. Jag behöver få alla kilometrar jag kan jaga fatt inför stundande rätt så ångestfyllda lopp.

Jag trodde det skulle ta ett tag att springa från Norrtull till Söder via folkfyllda citygator men ack så fel man kan ha. Det tog 30 minuter inklusive en Västebro och Hornsgatsuppförsbacke. Benen bråkade i början och höger vad stumnade (en konstaterat supinationskonsekvens) men efter lite stretch var problemet som bortblåst. Borta var också blåsten på Västerbron och med Safri Duo i öronen blev resan en ganska angenäm upplevelse. Men det är klart, man hinner inte bli så trött på fem kilometer i medeldistansfart...

Min telefon vill inte skicka några boot campbilder just nu. Jag lägger upp dem så fort mobilen slutat trilskats. Om den inte åker ut genom fönstret innan dess...

Att springa Sparthatlon

Idol: hjälte, favorit, stjärna, ideal, förebild, avgudad person

Fredrika

Det finns en tjej som verkar vara något utöver det vanliga. Tyvärr känner jag inte henne så väl. Men jag vet ändå att hon är en av mina idoler.

När jag växte upp var det i avsaknad av den typ av idoler som andra såg upp till. Jag hade inte väggarna tapetserade med planscher på killarna i Take That eller gänget i Beverly Hills. Jag köpte inte varenda album och varenda singel som Bryan Adams gav ut och blev inte svimfärdig eller gråtnödig vid tanken på att se någon känd person live. Jag är fortfarande totalt oberörd av snygga kändisar eller bästsäljande stjärnor. Jag kan tycka att sportpersonligheter är coola och väldigt bra förebilder. Jag sätter både Klüft, Kallur och Persson på varsin rätt så hög piedestal. Men är de mina idoler? Njäe.

En idol för mig är någon som på något sätt är lik mig, som förverkligar sina drömmar även om de är svåruppnåerliga, innebär hårt jobb, många uppoffringar och att envist kämpa långt utanför sin comfort zone. En idol är någon som tar sig dit de vill trots att resan är tuff.

Coola Karin är en idol. Och Fredrika är en idol. Mina idoler!

Jag blev väldigt glad när Karin började blogga. Och jag är sjukt glad över att Fredrika äntligen tagit steget ut ur Funbeat och nu bloggar för hela världen. Fredrika är ingen vanlig bloggare. Hon är THE löparbloggare. Läs bara varför hon vill (ska!) springa Sparthatlon. Läs hennes underbara teknikinlägg. Det är så att man aldrig vill sluta läsa. Och jag blir riktigt glad när Fredrika konstaterar att det är om nio år det är dags för det stora målet. Jag hoppas det blir nio år med många blogginlägg. Det bästa är att resan har bara börjat, i alla fall på bloggen.

Fredrika - jag hejar på dig!

Fre 2 maj: Stavgång och träningsvideo

Stavgången var bra. Träningsvideon var det inte.

Hemma hos mig

Hur länge kommer man tycka att hemma inte bara är hemma hos sig själv, utan också hemma hos sina föräldrar? I mitt liv har jag två hem: hemma på Söder och hemma i Saltis. Hemma i Saltis finns mina gåstavar. Idag tog jag dem och mamma på en tur.

Jag har en sak att säga om stavgång. Eller nej, egentligen två. Det är jobbigt och det är kul!

Visst, powerwalks kan också vara jobbiga och svettiga, men lägg till två stavar, lite tekniktänk och plötsligt går det fan så mycket snabbare! Och det bara genom att använda armarna på ett effektivt sätt. I uppförsbackarna sa jag åt lilla mamma att lägga i ytterligare en växel för då var det spurtdags. Det är härligt hur man kan flyga upp för backar med hjälp av stavar. I alla fall kändes det så även om jag är mycket tveksam till om vi någon gång lättade från marken...

Jag...

...och mamma.

Efter vår stavgångsrunda på 45 minuter i lätt och vårigt duggregn laddade vi laptopen med en överkroppsträningsdvd från IForm i vardagsrummet. Tråkigare träningsprogram har jag knappt varit med om. Under 30 minuter genomled jag femtioelva repititioner av tråkövningar i ett program avsett för nybörjare. Dessutom låg vi på den vita mattan vid sofforna som hårade av sig ordentligt på mina svarta träningskläder. När vi låg på mage och lyfte en arm eller två i sju minuter fick jag matthår i näsan och när jag skulle ta bort det med handen fastnade det mer hår överallt. Tacka vet jag max tolv repetitioner och crunches på boll. Garanterat hårfritt - för det mesta.

Nu är jag hemma igen (ja på Söder alltså) och funderar på hur många upplagor träningskläder jag ska ta med mig till boot campen imorgon.

Träningskläder

Hur ser det ut i er garderob?

Plats för kläder?

Det spelar ingen roll hur ofta jag viker om mina träningskläder. Dagen efter är där oreda igen. Att hålla träningskläderna snyggt vikta är otacksamt. Allt är det där funktionsmaterialets fel. Det är för lite friktion! Lägg två bomullströjor mot varandra och de stannar där de är. Lägg två funktionströjor på varandra och de åker runt och ner så fort man ska ta ut något på hyllan. Jag har därför total oreda på min hylla med träningskläder (trångbodda är de också). Jag undrar hur det ser ut hos neatfreaks som Sporty eller Spark i baken...

På de två översta hyllor råder relativ ordning.
Längst ner är det kaos.

Tor 1 maj: Långpass i city

Varför springa rundan så snabbt man kan när det är så pass fint att man vill vara ute länge? Verkar ju jättedumt!

18 kilometer motion

Jag tänkte få in ett kortare långpass idag. Satt och lekte med Gmap igår kväll och tyckte det kunde vara roligt att lägga ihop ett varv på Södermalm med ett varv på Kungsholmen. Mellan 17-20 kilometer kunde det bli, enligt Gmap.

Cityrundan

Jag tycker inte om att springa i city mitt på dan. Det är alldeles för mycket hundpatruller, barnvagnshuliganer och annat löst folk ute. Därför var min plan att ge mig ut på morgonen. Fast inte för tidigt. Jag måste ju få snooza lite först.

Strax före klockan 10 kom jag ut, vilket inte är så värst imponerande tidigt men tillräckligt för att alla Valborgsfirare fortfarande skulle ligga och sussa i sängen (med huvudvärk). Det var ett sömnigt och molnigt Stockholm som önskade god morgon. Det blåste en del och när jag var vid Hammarbyslussen (Skanstull) övervägde jag att springa hem istället. Men vid Stadsgården fick jag både lä och bra flyt. Löpsteget kändes lätt och ledigt och nu när jag redan avverkat halva distansen kunde jag lika gärna fortsätta!

Jag sprang utan vare sig fotpod eller pulssensor idag. Jag städade nämligen igår, så nu kan jag inte hitta mina prylar. Det värsta är att jag städat så pass bra att jag inte ens vet var jag ska leta.

Utan pulsprylarna hade jag noll koll på hur fort eller hur långt jag sprungit. Och allt eftersom solen kom fran gled fokus över till att ha en trevlig stund ute i solen istället för att springa så snabbt jag kan. Därför blev det lite promenadande på transportsträckan över Centralbron till Stadshuset, tillsammans med turister från när och fjärran som knäppte kort på allt möjligt.

Vid Karlbergskanalen satte jag fart igen. Energin och löpsteget kändes fortfarande bra. Fram till Hornsberg. Nu började jag bli törstig och hoppet som tändes varje gång jag fick syn på en kiosk släcktes så fort jag såg att de alla var stängda. Jäkla 1 maj! Med törsten som största motstånd slog jag av på tempot och gick längs med klipporna på Kungsholmen. Hittade till slut Lidls konkurrent i kategorin Sveriges tristaste mataffär, Tempo vid Kristinebergs T-bana, och köpte mig en sportdryck. Råkade dricka mer eller mindre hela flaskan och fortsatte springa först då jag kommit till Västerbron för att undvika håll och drickaillamående.

Västerbron ja. Vilket elände! Det gick bra att springa uppför. Men satan i gatan vad det blåste. Vinden tog tag i fötterna och liksom krumbuktade dem i varje steg och ännu värre, blåsten rev tag i snoret i näsan och tvingade ut det ur näsborrarna så att det flög dit vinden ville. Det var en väldigt surrealistisk upplevelse.

Rundan landade på runt 18 kilometer. Både jogging och snabb gång. Bästa solgasset bjöd Hornsberg på, vid klipporna bakom Lidners Plan. Där var det varmt! Blåsigast var det på Västerbron. Mest lättsprunget var det vid Stadsgården vid Viking Linefärjorna. Tråkigast att springa var det vid Hammarby sjöstadshamnen. Skönaste känslan var när jag äntligen fick dricka min sportdryck!

Intervju med Puma

Många har gjort den tidigare. Nu är det min tur. Jag snackar om intervjun som löper som en eld genom bloggosfären. Här kommer 100% ärlighet, och lite mindre ödmjukhet än vanligt, från Puma:

1.Hur länge har du bloggat?
Snart två år.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv börja blogga?
Jag vet inte och jag brydde mig nog inte nämnvärt. Det är inget annorlunda eller speciellt med bloggare. Inte med kändisar eller toppchefer heller, men det kan vi ta en annan gång...

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Första bloggen jag verkligen följde var skriven av en tjej i Sundsvall som kallade sig Filmi. Den finns inte längre. Den ersattes så småningom av Spring i Bena, Sporty Spice, Emliscious, River och sedan av en hel drös andra riktigt intressanta bloggar (alla med den gemensamma nämnaren träning) i mitt liv. Intressant är att det på senare tid gått enorm inflation i löparbloggar. Personligen följer jag hellre dem än "body buildarbloggar"...

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Vilken skit! Då hade jag ingen koll på vad jag ville förmedla. Det vet jag bättre idag. Medan många bloggare vill vara lite av en tidning och förmedla expertis vill jag bara vara inspiration, för mig själv och andra. Jag är ingen expert och vill inte ge sken av att vara en. Jag skriver bara om mig och hur jag upplever saker (ja träning alltså). Jag skriver inte bara om när allt är som en dans på rosor. Även nedgångar kan vara inspirerande. Skulle jag läsa en blogg om någon som verkar vara perfekt skulle jag tröttna - jag skulle ju inte alls känna igen mig! En bra blogg behöver ha lite dramatik, lite spänning och samtidigt lite jädrar anamma.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Jag har lagt upp mina favoriter på Bloggkoll - här har jag total koll på er!

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
100% träning!! Andra ämnen är jag inte tillräckligt intresserad av att jag orkar bry mig om andras åsikter. Jag vet vad jag själv tycker och söker istället information på annat håll om saker jag vill hålla mig uppdaterad.

7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Jag och Coola Karin är varandras motsatser. Det märks på allt: hur vi tänker under träningen, hur vi tränar, vad vi tycker om olika instruktörer och hur vi spelar musiken i vår IPod under träningen. Jag vill inte ta efter Coola Karins sätt, men hon är ändå min idol i verkligheten!

8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Jag tycker om Annas (Orka mera) blogg. Likheten (kanske den enda?) mellan oss två är att vi är förnuftiga Hon har nog den klokaste träningsbloggen som finns!

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Grabben är inte alltid så glad. Ändå ska han jämt in och läsa... (fast mina matinlägg struntar han i, han är mest intresserad av löpningen)

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ibland när grabben och jag sprungit ihop, kan han bli förvånad över hur jag skriver att jag upplevde passet. Jag sammanfattar det som att jag är mer fåordig när jag pratar och mer uttrycksfull när jag skriver.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag har hittat en bra nivå.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Allt som inte på något sätt har med träning, vikt och fysisk hälsa att göra. Inte på den här bloggen i alla fall. Men jag skulle vilja starta en servicerecensionsblogg. Jag har en passion för service - och effektivitet...

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Bekräftelse för vadå? Att jag springer i 6-minuterstempo? Det är inte så mycket att hurra för. Däremot bloggar jag för att förmedla en känsla. Jag tror benhårt på att alla kan. Däremot är det få som vågar - för rädslan att misslyckas eller rädslan att göra något som få andra gör eller av någon annan anledning som jag inte förstår. Kanske tycker folk helt enkelt att det är jobbigt att röra lite på sig?

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
På ett sätt ja. På ett annat nej.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Jajamän.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja. Det kan vara skadligt att göra allt man gör i livet om man inte gör det med sunt förnuft.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Nej. Tvärtom är jag förvånad över hur lite skit jag har fått ta.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, jag står för allt jag säger och tycker. Till och med att jag tycker att O'boy-reklamen är dum trots att någon påpekade att en träningssite rekommenderade det som återhämtning. Jag tycker ändå att den reklamen rider lite för mycket på träningsvågen.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag tycker det är synd när företag köper bloggare. Jag har inget emot annonser. Men recenserar man något så bör man göra det ärligt. Om det är skit ska man skriva att det är skit. Och hypar man något ska man skriva att man är sponsrad - OM man är det. Sådant ovetande gör mig irriterad.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Det hoppas jag! Om inte internet tar slut...

21. Tror du att bloggarna har någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Bloggarna har oerhörd inverkan. Framförallt på unga tjejer. Det är både positivt och negativt. Det är bra att det finns ett snabbt och enkelt sätt att göra sin röst hörd, men samtidigt ställer det oerhörda krav på kritiskt tänkande - vilket ibland verkar vara en bristvara.

22. Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Bloggen har utvecklat min livsstil, försett mig själv med inspiration och morötter och gett mig nya vänner.

23. Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Det har gett mig isikt.

Sockerkakssmet till frukost

Orkade inte äta min sedvanliga frukost på keso, jordgubbar och kokta ägg. Istället blev det sockerkakssmet. I alla fall smakade det så, min frukostshake på Double Pro banana/peanut + minimjölk + 1 banan + lite havregryn. Det är också en superåterhämtare efter träning. Enligt min kostrådgivare är Double Pro långt ifrån optimal för mig eftersom den består av snabba proteiner. Och en PCOS:are som jag ska inte äta snabba saker, vare sig protein eller kolhydrater. Därför "får" jag egentligen bara äta Double Pro direkt efter träning, och aldrig i livet före läggdags. Nästa gång för jag göra havrebollssmet på Night Pro* choklad + minimjölk + banan + havregryn...

*Night Pro innehåller långsamt protein

Träning med dåligt samvete

Det börjar bli lite tråkigt nu.

Varierat?

Jag är en motståndare till rutiner. Ge mig ett återkommande veckoschema och jag slår bakut. Hur kände jag inför Szalkaiprogrammet då, kanske du undrar? Men det är inte samma sak. Szalkais program var varierat, både vad gäller typ av pass, längd och tempo. Enda tråkigheten var kanske att passen låg på samma dagar men det kunde jag leva med.

Löpningsstressen har blivit tråkig. Enformig. Med det menar jag inte att löpningen är tråkig. Bäst att jag skriver just det igen, så att ni inte missförstår mig: med det menar jag inte att löpningen är tråkig.

Vad som är lite enformigt är att det känns som att jag "alltid" bör träna löpning eftersom devisen "man blir bra på det man tränar" är jäkligt sann. Skulle jag boka in ett spinningpass är det lite grann med känslan att "jag borde inte...". Istället känner jag att jag borde klämma in ytterligare lite löpning. Det är just det som är det tråkiga. Att jag inte kan träna allt jag vill utan måste fokusera på en sak och får dåligt samvete när jag gör något annat. Dumt va!

Just nu sitter jag och kollar SATS-scheman och drömmer mig bort. Bland favoritinstruktörernas spinningpass, bland boxpass som jag älskar men aldrig hinner gå på, bland PT-cirklar som jag vet är enkel och tuff träning och därmed en favorit hos mig och bland mycket annat...

Den enda variationen bland mina joggingturer och löppass är styrketräningen. Den tycker jag är rolig, och den ger jag inte upp. Starka bröstmuskler kanske inte gör så mycket för min maraprestation men det skiter jag i. Starka bröstmuskler gör desto mer för min kropp!

Tis 29 apr (forts.): Smart löpning

Det finns något citat om att man blir dum i huvudet av löpning. Jag blir däremot smart, jag springer nämligen med Studio Ett i öronen.

Dubbelsmart

I slutet av ett långpass känns min mentala förmåga ganska mossig. När jag sprang det där 6-timmarsloppet hade jag efter några timmar svårt för att lägga ihop ett och ett. Svårt att räkna ut hur många varv jag hade kvar för att klara av mitt mål. Kanske känner ni igen er... eller så funkar ni annorlunda.

Hur som helst, jag är ett fan av P1. Det har jag erkänt förut. Jag gillar Ring P1 som sänds på morgonen (mest för att jag förundras hur människor tycker och tänker) och jag gillar Studio Ett. När jag lyssnar på Studio Ett får jag pejl på läget. Det ger lite samma känsla som att verkligen läsa DN eller SvD och inte bara skumma igenom rubrikerna.

Slå ihop lite Studio Ett och löpning hem från jobbet och ni förstår att man tycker man är värd en hel jäkla princesstårta för att man är så förbannat duktig. Men inte jag. Nej, jag får snällt äta kyckling och tre hackade tomater och min vanliga avokado ikväll. Fast... i övermorgon får jag dricka mitt älskade 6950 igen. På vägen hem under min runda från jobbet stannade jag till på Systemet, snorig och svettig och köpte med mig några nya flaskor.

Puma med sin last - i dubbel bemärkelse.
Systempåsar med 4 enheter 6950, och övrig packningslast i form av ryggsäck.

Apropå rundan. Jag försökte hitta en ny omväg hem från jobbet så det blev två tredjedels varv runt Kungsholmen och sedan Västerbron. Blev knappa 8 kilometrar. Mätte med Gmap och glömde ange kilometrar istället för english så jag undrade hur sjutton det kunde stämma när det stod att jag bara sprungit 4.7... men det var ju 4.7 miles som menades.

Tis 29 apr: Expressträning

Jag tar inte igen gårdagens missade träning. Jag tränar bara lite extra idag.

Morgon

Det blev en sådan där sjusovarnatt i natt. Gick till sängs 20.30 igår och upp 07.00 imorse. De kommer ofta nu, tröttattackerna. Känslan som bestämt säger åt mig att jag verkligen måste gå och sova. När jag tänker efter har det ingenting med vare sig kost eller träning att göra. För när jag minns tillbaka kommer jag ihåg att jag blir extremtrött på våren. På hösten är jag full med energi. På våren vill jag bara sova. That's me, lite konstig som vanligt.

Jag gick till jobbet imorse under morgonsolens strålar. Som vanligt med Adam & Gry i öronen. Jag skulle kunna gå hur länge som helst på morgnarna, bara jag får lyssna på Äntligen Morgon. Jag har försökt med Rix Morgonzoo också, men det går inte...

Middag

Körde styrketräning på lunchen. Jäkligt effektiv träning om jag får säga det själv. Bröst och triceps stod på schemat och det blev bänkpress med stång och superset med bröstpress med hantlar och flyes med hantlar på lutande bänk. Sedan suprset med tricepspushdown i cc och omvänd tricepspushdown i cc och till slut sådan där tricepspress på bänk med z-stång. En lite mindre (jo det börjar märkas på kläderna nu!) och lite mer muskulös (ser ingenting av detta än) kropp i sommarkläder hägrar... och speciellt i ny knallgul bikini från Stadium!

Kväll?

Jag har inte glömt något idag. Jag har till och med sport-bh med mig i väskan. Därför är det jag som springer hem efter jobbet. Så det så!

The return of Pucko-Puma!

Pucko-Puma är tillbaka. Utan sport-bh stod hon i omklädningsrummet på jobbgymmet och tänkte köra lite bröst-, biceps- och tricepsträning innan en skön löptur runt Kungsholmen. Av det blev det därför inget. Kanske blir det någon form av löpning ikväll. Det borde bli det. Om det inte vore för att mina ögonlock är så tunga redan nu, klockan 18.25...

Träning i Halmstad

När jag säger att jag bestämde mig för att flytta till Halmstad efter att ha joggat längs med havet, skrattar folk.

Halmstadsflytt!

Grabben snackar alltid om att Halmstad är den mest underbara platsen i världen. Han är inte ensam om att tycka så. Många Halmstadsbor verkar vara patriotiska. Och många före detta Halmstadsbor verkar vilja återvända till deras egna paradis.

Själv hade jag aldrig varit i Halmstad tills för något år sedan. Och jag har aldrig haft några tankar på att flytta till en småstad. Men - Halmstad erbjuder underbart vackra joggingförutsättningar och det var det som fick mig att vilja flytta dit. Konstigt tycker en del, alldeles logiskt tycker jag.

För mig är min mentala hälsa viktigt. Jag lever för att göra det jag vill, inte det jag borde så för min del är det inte orimligt att vilja flytta till ett ställe för att det finns schyssta joggingstigar där. Dessutom finns det många gym i Halmstad, varav SATS däremot inte är det roligaste. Men det ligger bara några minuters promenadavstånd från framtida lägenheten så jag ska inte klaga. Att stressen bara rinner av så fort jag åker nedåt gör bara saken bättre och mitt beslut att kännas mer rätt. Stockholm kommer alltid att finnas kvar, och förmodligen min lägenhet här uppe också - så jag kommer att få det bästa av båda världar: träning i Halmstad OCH träning i Stockholm!

PS. Inflyttningsdagen är fastlagd till 30 oktober - det är en bit kvar alltså... DS.

Här ska vi (snart) bo! Hoppas på mindre betongkänsla då...

Room with a view.
Ena balkongen har söderläge och utsikt mot Nissan. Andra balkongen har förvisso norrläge, men också utsikt mot Nissan. Men har man bott 2 pers på 23 kvm förtjänar man två balkonger med total yta som hela gamla lägenheten...

Min vikt!

Söndag igen.

Viktutveckling

Veckan som gått har varit långt från optimal. Jag har tränat mindre än vanligt, och både ätit och druckit lite mer. Veckans stora last hittas på Systemet. Artikelnummer 6950 är ett riktigt fyndvin! Typ det bästa vita vin jag druckit. 4 flaskor har inhandlats denna vecka och alla är slut - men jag har inte druckit dem själv. Dessutom var jag var jag med och arrangerade ett event i tisdags kväll där Årets Kock (Tom Sjöstedt) medverkade och bjöd på sin matlagningstalang. Eftersom det inte är varje dag jag bjuds på mat lagad av Sveriges bästa kock tvekade jag inte att smaka. Det var nog inte speciellt nyttigt...

I fredags på väg ner till Halmstad stannade vi på Max och jag åt GI-burgare (hamburgare utan bröd) - och valde pommes frites till. Korkat kan tyckas men jag håller inte med. Jag sparade in många kalorier på brödet och att dricka Pepsi Max istället för vanlig Pepsi och därför blev katastrofen inte total.

Och resultatet? -0.5 kilo sedan förra veckan. Det är inte jättemycket men jag är nöjd som fasen. Det går ju åt rätt håll!

Lör 26 apr: Att springa långt

Långpass är som evighetslånga berg- och dalbanor.

Jag och grabben innan berg- och dalbanan i Halmstad.

Långpass

Det kändes lätt igår. I början. Den första milen var en ren barnlek. I perfekt långpassfart tickade kilometrarna på med jämn, slät asfalt under mina fötter. När cykelbanan efter 15 kilometer övergick till landsväg med åker efter åker efter åker tröt orken lite. Minsta lilla uppförslut kändes som en jättebacke. Ena kilometern kunde kännas jättetung medan jag strax efteråt var pigg som en lärka. Det var rena rama berg och dalbanan. Men när vi hade chansen att ta en kortare väg hem ville jag ändå inte ge upp. Jag var fast besluten att springa den långa vägen.

Jag blir mer och mer övertygad om att tröttheten i huvudet styr tröttheten i benen. Den direkta kopplingen är uppenbar i min kropp och i mitt psyke. När känner mig som tröttast är det i just i knoppen som jag är trött. Grabben beskriver det som att det är svårt att få kontakt med mig och själv känner jag mig bara ynklig, som om jag skulle börja kunna gråta för ingenting för att jag inte kan annat (fast jag vill inte beskriva det som sur och grinig).

När jag var som allra tröttast igår undrade grabben vad jag tänkte på. Men jag tänkte inte på något. Huvudet var tomt på tankar och jag försökte bara att springa så "tyst" (inga onödiga rörelser) som möjligt för att spara energi. Om man nu kan säga att man sparar energi när man springer?

Vi laddade med pasta innan passet.

Pastavagnen på Stora Torg är en klassiker!

Gårdagens pass blev inte 30 kilometer. Det fattades några kilometer på slutet på rundan. Men jag är nöjd med de 24-27 (hur pass långt det blev beror på om man vill lita på kartfunktionen på internet eller fotpoden till Polars pulsklockor) som faktiskt blev av. Mot slutet blev jag lite trött i knäna och de sista 100 metrarna blev jag extremtrött i knävecksböjen så jag fick gå lite. Då kändes det vettigt att bara springa det som vi sprang och inte göra en extra loop för att få ihop 30. Någon måtta får det vara. Jag ska också erkänna att jag de sista minutrarna sa till grabben att jag inte längre visste om jag ville springa Varvet och maran. Sådana beslut bör dock inte fattas i slutet av ett långpass när man är supertrött.

Långpasset gick från Simstadion strax utanför Halmstad, ut till Tylösand och längs med kusten förbi Frösakull, Vilshärad och runt där i krokarna...

Greetings from Halmstad

Idag har vi åkt hem.


Halmstadhelg

Jag pratade med en kollega från södra Sverige igår som skröt så väldans om att våren kommit dit. Perfekt tänkte jag och väntade mig en totalförändring jämfört med Stockholm när vi bilade söderut i eftermiddags. Men nä, jag måste säga att Stockholm håller jämna steg med västkusten. Det grönaste trädet jag sett är fortfarande det som stoltserar vid Mälarpaviljongens entré.

Det känns lite konstigt att Halmstad ska bli mitt nya hem. De pratar lite konstigt här. Och man kan gå från en sida av stan till den andra på 5 minuter. Det är förvisso rätt så praktiskt. Idag var vi inne i Hemköp mitt i stan och tänkte att bland dessa hyllor med havremjölk och kikärtor kommer jag nog gå många gånger i framtiden.

Samtidigt är jag trygg i att vårt beslut att köpa en lägenhet här nere var rätt. Att jag vill kolla med mäklaren vad den ett år gamla lägenheten som ligger nära vår och med i stort sett samma vatten-, sol- och balkongläge, gick för när den såldes för ett år sedan, betyder inte alls att jag redan nu vill sälja den lägenhet som är vår och som inte riktigt är klar. Jag vill bara få bekräftat att vi inte köpt en lägenhet i en småstad till Stockholmspris förgäves.

Anyhow, imorgon har vi ett digert schema: kolla in bygget av nya lägenheten (verkar som vi fått väggar nu!), springa och sedan middag hos en god vän på kvällen. Jag vet, det låter inte jättemycket men eftersom jag gärna vill få in ett 30 kilometers långpass vet jag med mig att det kommer ta sin lilla tid...

Boot Camp

Blogger boot camp närmar sig med de rätta stormstegen. I min värld har det redan hänt. Inatt drömde jag nämligen om det. Det är Sofys fel - eller förtjänst - eftersom jag hade nöjet att prata med henne under dagen igår. Som alla drömmar var det en konstig dröm och trots att upplevelsen var glasklar precis när jag vaknade har det mesta av drömmen fallit ur mitt medvetande nu (varför blir det alltid så?). Märkligt nog tränade vi aldrig i drömmen, men vi var alla ute och åt på lördagskvällen och jag fick av någon anledning sitta vid ett annat bord tillsammans med min arbetskollega - och prata jobb - medan ni andra pratade träning och annat roligt (om det nu finns mer till livet än träning?). Betyder det att jag ska jobba mindre?

Tor 24 apr: Jobbjogg

Det bästa med att springa hem från jobbet är inte själva löpningen i sig.

Kilometerjakt

Jag hade löparkläderna med mig i ryggsäcken i morse. Noga packat så att allt ska få plats. När jag springer vill jag ju springa med så lite packning som möjligt såklart. Men inte för lite. För då skumpar innehållet bara runt. Lagom är bäst.

Det bästa med att springa hem från jobbet är inte att jag springer. Nej det allra bästa är det extra välbefinnandet jag får över att vara sådär hälsosamt duktig medan alla andra åker bil eller buss (nåväl, ganska många cyklar ju också...). Bara det ger mig en kick. Sedan att jag effektiviserar min tid riktigt duktigt ger en effektivitetsmaximerare som mig en riktig high. Nu kan jag vara träningsfärdig 45 minuter efter att jag gått från jobbet!

Som jag skrivit förut bor jag ganska nära mitt jobb. Typ 3 kilometer. Bra, eftersom man också kan gå dit och hem. Men, ska man springa får man leta lite omvägar. Förra gången hittade jag mina extra kilometrar i Kristineberg och Lilla Essingen. Idag sprang jag Västerbron och sedan rundan runt hela Långholmen. Det var lite häftigt att springa alldeles ensam på en skogsstig och se, Essingebron långt borta och hur trafiken verkligen stod still. Men jag stod inte still.

Bra löparstig på Långholmen!

När jag gjort min runda och konstaterat att den bara var på futtiga 5 kilometrar ringde grabben. Han, med sällskap, fikade på utomhusstället Mälarpaviljongen vid Norr Mälarstrand, så jag gjorde Västerbron en gång till (totalt blev det Västerbron 4 gånger idag) och sprang dit. Svettig och dan, med bandana och löpartights, gjorde jag dem sällskap - och stod ut inte så lite bland de övrigt väldigt chict klädda gästerna i vårsolen. Men jag trivdes ändå, ibland är det skönt att helt skita i vad andra tänker och tycker!

Premiär för korta(re) löpartights! Tyvärr med kritvita ben...

Äntligen har träden blivit lite gröna!

Tor 24 apr: Gym(mande) på jobbet

Det känns effektivt att lägga träningen i anslutning till jobbet. Jag älskar effektivitet (lika mycket som jag hatar ineffektivitet).

Träning innan jobbet

I förrgår blev det ingen träning. Då la jag mig ju på sängen och sov mellan 20.00 och 07.00. Igår blev det heller ingen träning. Då satt jag hos frisören mellan 17.00 och 20.00 och sedan var jag "tvungen" att prova ett nytt vin jag blivit supertipsad om. Nr 6950 på Systemet. Riktigt gott. Innehållet i flaskan försvann väldigt snabbt (tillsammans till min kyckling, tomater, avokado, paprika och light-halloumi)... Tvånget att prova beror på att jag tänkt ge bort vinet till en bekant som vi är bjudna på middag till, men jag kan ju inte hypa det om jag själv inte provat det. Vin betyder i alla fall ingen träning och det var lika bra för håret låg väldigt slätt och fint efter de många timmarna i frisörstolen och jag kände inte alls för att svetta ner det. Därför blev en vilodag till två.

Men imorse satte jag igång. 45 minuter snabb promenad till jobbed med Adam & Gry i öronen som gjorde att jag gick skrattandes över Västerbron. Sedan körde jag expresstyrketräning på jobbgymmet: bicepscurls med stång, hammercurls med hantlar, två axelövningar med hantlar, tricepspushdowns och omvände tricepspushdowns i cc och slutligen en axelövning till. 10 reps/2 set av varje övning. Tog 25 minuter. Duktigt jobbat tycker jag själv.

Jobbgymmet!

Jag har med min springryggsäck. Där ligger löparutrustningen väl packad. Gissa vem som springer hem ikväll!

När kroppen säger ifrån

När kroppen talar ska man lyssna. Och sova. Jag hade planerat för 8 km fartlek igår. Och eventuellt ett bodypumppass imorse. Men när jag kom hem 19.30 igår ville inte kroppen höra på det örat. Istället lade jag mig på sängen och somnade och gick inte upp förrän imorse. Att träningen uteblev gör mig inte så mycket. Jag tycker ju om att sova! Jag borde däremot ta igen träningen ikväll. Enda kruxet är att jag ska till frissan efter jobbet och det vore ju synd att förstöra nya frisyren med ett 12 km fartlekspass...

Mån 21 apr: SATS spinning

Glädjen och adrenalinet kunde räckt hela kvällen.

110 minuter spinning

När jag lämnade jobbet en minut över halv fem hade jag siktet inställt på en timma styrketräning och en timma Piaspinning. Men när jag kom till gymmet tio minuter innan den första av de två Piaklasserna började, gjorde jag en rövare och bokade in mig på den klassen också, på bekostnad av styrketräningen.

Jag hade inte planerat för 2 spinningpass och hade därför heller ingen extra energi med mig. Men det behövdes inte. Jag körde på adrenalin i 2 timmar. Det var inte utspätt en enda droppe! Jag kunde kört hela kvällen om så Pia bara velat sitta kvar på instruktörscykeln ett tag till.

Känslan under ett riktigt bra spinningpass är starkt beroendeframkallande! När jag har det där flytet känns det som att jag är starkast i världen. Och när jag sitter där i salen, med alla mina spinnngkamrater (jag känner igen ganska många nu) bredvid mig och framförallt Coola Karin, ja då taggar vi varandra genom vårt fokus, genom vår tystnad eller våra spontana hejarop och genom flåset och svetten. Det är en obeskrivlig och förbannat skön känsla som inte är så lätt att uppnå, och som man inte får på så många klasser. Och när den ena medryckande låten efter den andra spelas, ja då kan jag inte annat än ge allt jag har. Det bara går inte. Jag cyklar mig alldeles trött i benen, men i huvudet är allting glasklart och benen återhämtar sig lika snabbt som om ingenting hade hänt innan jag är fit for fight igen.

Fokus för dagens pass var fartlekar och bestod av "fart 1", "fart 2" och "fart 3" (nära max) som vi körde under olika block på mellan 6-9 minuter. Vi växlade mellan de olika farterna under en lång flackkörning, en ganska lång backe, en kort flack, en ganska lång backe och en lång flackkörning. Tungt och underbart! Och så allt en gång till under pass 2.

En av de där låtarna jag inte kan köra o-lugnt till är Mitternacht. Terese har den på sitt pass. Pia har den på sitt. Den låten har "det där"!

Lång funktionströja

Klev in på Jogg.se och blev lite glad över att någon annan har samma problem som jag. Glad är väl inte riktigt rätt ord, men det känns skönt att inte vara ensam om att tycka att alla funktionströjor för kvinnor slutar vid naveln. Det är inte så kul att köra axelpressar då. Igår, medan jag var i full färd att stånka och pusta och klara alla mina reps under styrketräningen, fick Nilla inte bara passa utan även dra lite i min tröja som envisades med att vilja sluta högre upp på naveln än byxlinningen. Var hittar jag en lång, snygg funktionströja i damstorlek?

Klara marathonsträckan

Jag har så svårt att förstå att kroppen, efter att ha sprungit drygt 20 kilometer några gånger efter i stort sett vilket marathonprogram som helst, sedan ska kunna springa 42 kilometer utan större problem och i samma hastighet. Hur kan det vara så? Logiken går inte in i mitt huvud, trots att jag vet att i stort sett alla träningsprogram säger samma sak: att det räcker med 20-nåntingkilometerpass innan.