Käk!

Igår var första dagen enligt ny matmodell. Hur gick det?

Utvärdering av dag 1

Det är för tidigt att säga något om mitt nya matliv än så länge, men jag kan ändå göra några konstateranden:

Min mage håller sig inte mätt på gröt särskilt länge. Är det något fel på den? Magen menar jag, inte gröten.

Bananer är den frukt som mättar mest men det är väl också den som ger mest kalorier? Synd! (Har precis ätit en banan till förmiddagsmellanmål och jag tror inte att det var ett bra val)

Proteindrycker som blandas med vatten blir inte lika goda som på mjölk... i avsaknad av kaseinprotein fick det bli DoublePro igår eftermiddag. Blandade 1dl pulver med 4dl vatten men fuskade och hällde i 1dl mjölk också. Det får bli ett avvänjningsprojekt.

Grönsaker tar stor plats på tallriken! Jag köpte manchetesallad (eller vad det nu heter) ekologiska tomater, ekologiska champinjoner och ekologiska paprikor men paprikorna fick inte plats på tallriken. Jag har dessutom upptäckt hur fel det känns att köpa icke-ekologiska grönsaker. Då känns det som att man lika gärna kan skita i dem. Och visst smakade de ekologiska kravodlade tomaterna lite bättre än "vanliga"?

Det är kul att äta ofta! Även om jag som vanligt höll på att glömma mellanmålen...

Jag är fortfarande förkyld. Halsen skaver och jag är irriterande snorig. Jag har inte tid med sådana här skitförkylningar! Igår missade jag dubbelspinningen efter jobbet och idag blir det heller ingen träning innan nattåget norrut (i sittplats, snål som jag är).

Nu fortsätter jag dricka te. Skål!

Ekologiskt is the shit!

Får det lov att vara champinjonstekt kycklinginnerfilé på en bädd av machetesallad tillsammans med en tomat- och löksallad toppad med pinjenötter och balsamvinäger? Ja tack.

Djur i maten!

Jag kom hem i lördags, trött och hungrig och alldeles oförberedd på vad som skulle trilla ur mitt flingpaket!

Flingor med protein

Vi har läst om det förr: möss i chipsen och andra döda kryp i varor som kommer från mataffären. Som så mycket annat tror man aldrig att det ska hända en själv. Visst har jag också sett mjölbaggar och andra insekter i sallad och så. Men de har i alla fall levt. Och de har varit i deras naturliga tillvaro...

I Kellogs K Special flingpaket förväntar jag mig inga småkryp. Men en död insekt var precis vad som trillade ut bland de torkade hallonen och landade i min yoghurtstallrik ovanpå en krispigt spröd Kellogsflinga. Yuk! Jag, som inte är särskilt äckelmagad tappade matlusten. Samtidigt undrade jag vem jag skulle kontakta först: Kellogs eller Aftonbladet?

Jag ringde aldrig Aftonbladet. Klockan var mitt i Schlagerfestivalen. Däremot skickade jag ett mail till Kellogs konsumentkontakt och idag fick jag svar. De vill att jag skickar in insekten för analys så att de kan utvärdera händelsen. Visst kan jag göra det. Men - jag vill ju för fasen ha kompensation. Och tänk om de mörkar händelsen och säger att de aldrig hänt? Då har jag bara en suddig bild på något mörkt tillsammans med några kellogsflingor.



Jag kommer nog inte äta Kellogs Special K (red berries) längre. De innehåller ju faktiskt kolhydrater - dessutom snabba sådana...

Dagen D

Måndag morgon och jag vaknar med skavsår i halsen. Inte precis vad jag tänkt mig.

Kostplansstart

Jag hade tänkt spinna benen varma på en spinningcykel ikväll. Den planen är bortspolad. Jag har ont i halsen och ska knapra Sinutabs och dricka te istället. Te utan honung. Jag drack alltid te med honung förut men jag är glad att jag vant mig av vid det eftersom det är dagen d idag. Dagen då jag börjar planera min kost och ändra några av mina kostvanor.

Jag äter inte för många kalorier egentligen. Och jag äter i stort enligt Livsmedelsverkets rekommendationer. Men, för mig med PCOS och tillhörande fucked up insulinkänslighet, äter jag fel. Dessutom bör jag äta mindre kalorier än jag gjort hitills, eftersom det här med kalorinivåerna också verkar vara en PCOS-okänslighet.

Jag sitter här med facit framför mig - förslag på hur en matdag kan se ut. Jag ska sikta mot 1700 kalorier. Till min hjälp bör jag registrera mig på Viktklubb igen för att hålla koll på kalorier men framförallt andel kolhydrater/proteiner/fett. Mitt mål är att försöka ligga på en fördelning av 43% protein, 24% fett och 33% kolhydrater, eller nånstans däromkring. Rekommenderat intag av kolhydrater är 40-50% men just p.g.a. PCOS:en är jag en kolhydratsalien.

Ett av mina stora misstag har varit att jag äter för sällan. Just som jag sitter här kommer jag på att jag faktiskt inte ätit sen frukost. Mitt schema förespråkar ett päron till förmiddagsmellanmål. Jag är mycket väl medveten om att man ska äta ofta. Jag har lite naivt trott att jag faktiskt gjort det. Men mina nedskrivna vanor talar sitt tydliga språk och jag glömmer faktiskt ofta bort att äta mellanmål. Eller så är jag lat och orkar inte snurra bort kontorsstolen till fruktkorgen som oftast är välfylld eftersom vi är så få på kontoret. Dumma vanor hos en oftast ganska klok Puma.

Misstag nummer två som jag gjort är att inte äta tillräckligt med grönsaker. Anledning till det är att jag under vinterhalvåret sällan är sugen på grönsaker. Enda sättet att komma till rätta med detta är att planera in grönsaksrätter. Att spontanlaga en grönsaksmiddag sitter nog rätt långt inne. Planering är a och o, och det ska jag ta fasta på.

Löparskador

Tillsammans med en naprapat föreläste Lisa Blommé om skador, och hur man förebygger dem, idag på Team Stockholm Marathons träning. Naprapaten var (väl) där för att berätta just om den förebyggande biten. Lisa å sin sida kunde intyga att hon haft alla dessa skador. Som om det var en meritlista. Visar inte det istället på att hon tränat fel. Och att hon dessutom tränat fel flera gånger, eftersom hon varit skadad så mycket? Vad för förebild gör det henne till?

Fysiska utmaningar

Jag och Coola Karin kan inget annat än snacka träning och utmaningar när vi ses. 6-dygnsloppet i Hallsberg i sommar vore coolt. Men innan dess ska vi hitta på en spinningutmaning. Den ska finslipas lite innan den duger för presentation - och genomförande...

Lör 15 mar: 6 timmars löpning i Skövde

Skövde är fint. I alla fall Bolougnersparken. Det känns som att jag kan den nu.

Ultralopp

Man hinner tänka ganska mycket under 6 timmars löpning. Ändå kunde jag inte tänka på något. Det gick en gräns efter en tid, efter ett antal kilometrar, då hjärnan fick det svårt att fokusera. Vi såg på en skärm, vid varvningen på den 1.2 kilometer långa banan, hur långt vi hade sprungit. Ändå försvann sifforna ur huvudet tre sekunder efter jag tittat på skärmen. Jag kunde inte hålla kvar tankarna i huvudet. Jag visste hur långt jag sprungit, jag visste hur lång banan var, ändå kunde jag inte förmå mig räkna ut hur många varv jag hade kvar till mitt mål. Att fokusera tanken gick inte. Hjärnan var bortom all räddning. Det är därför jag är en urdålig tävlingsmänniska. Att vinna, att nå målet, blir helt plöstligt inte så viktigt. Att uppleva är större.

Jag nådde inte mitt mål på 42 eller 45 kilometer eller vad det nu var jag satte det till (jag tror jag kom runt 40 kilometer). Jag är helnöjd. Låter det konstigt? När jag sprang där, på varv 30 eller så, kändes det liksom inte värt det att pressa mig själv över smärtgränsen. Det var inte därför jag var där. Jag var där för att vara ute och kämpa i 6 timmar - och det gjorde jag.

Jag sprang, i stort sett hela tiden, tills det var 40-45 minuter kvar. Då hade jag 3 eller 4 varv tills jag var hemma: i mål. Det var ingen omöjlighet att klara det, om jag bara stått ut med att det skulle göra lite ont. Främst i vänster höft- och rumpmuskel som inte tyckte att springandet var något kul längre. Min "lilla" trötthet och känningar var dock ingenting jämfört med gubben som fullkomligt skrek ut sina gula sportdrycksspyor efter 3 timmar. Eller gubben (det är många gubbar på långlopp) som efter målskottet skakade så att han inte kunde dricka ur den mugg han höll i handen.

Jag sprang ingen mara. Men vet ni vad, jag - en tjej på BMI 30 - var ute och sprang i nästan 6 timmar på en medelpuls av 84%. Jag skulle vilja se de snabba marathonlöparna göra om samma sak. Jag utmanar er: grabben, Allan, Nix, Masse eller vem som helst! Kanske under 6-dygnsloppet på 400-metersbana i Hallsberg i sommar? Att vara ute och springa i 3-4 timmar är väl ingenting...

Nummerlappsutdelning i Volvohuset i Skövde

Några minuter innan loppet, precis vid varvningen.

Många gubbar är det...

Coola Karin och jag med våra medaljer!

Stämningen på gårdagens ultralopp är precis vad den borde vara på Tjejmilen, Vårruset eller TSM-träningarna. Här var det gemenskap. Folk, snabb som långsam, hejade på varandra och allas armbågar var mjuka som bomull. Det var en familjär gemenskap och alla var välkomna: ung som gammal, tjock som smal. Både tjejer och killar. Gubbarna dominerar. Det är de som håller ut. De unga killarna sprang sina snabba race och försvann sedan någonstans efter 3-4 timmar. Lämnade kvar kämparna. Det är lite coolt - när det kommer till löpning är det gammal som är bäst.

En stor eloge till Coola Karin som nådde sitt mål på 52 kilometer. Hon har den grymmaste envisheten jag vet. Jag beundrar henne för den. Precis som hon säger så sitter halva loppet i huvudet. Dock gör samma envishet att det förmodligen är hon som har ondast i benen just nu... Jag känner mig också ganska stapplig. Stel framförallt. Jag har inte ont någonstans men samlade på mig en blåsa som lägligt nog sitter precis under foten.

De löpare vi sprang med igår är en imponerande och erfaren skara. Några av dem har nog inte gjort annat än sprungit i hela sitt liv. Vi tror att vi kändisspottade Rune Larsson och med på loppet fanns en tjej (okej då - dam) som slog något slags rekord i och med att hon sprang över 70 kilometer.

Gårdagens 6-timmarslopp var så hemskt och underbart och fruktansvärt och fantastiskt att vi nog ska försöka göra det igen. Förmodligen i Borlänge i april. Någon som vill följa med? Det bästa är inte milen man springer eller kalorierna man förbränner. Det bästa är upplevelsen. Ett 6-timmarslopp är något speciellt. Något galet coolt.

Highs

1. Coola Karin har blivit coolare!
2. Jag fick i mig 1dl cola eller sportdryck vid nästan varje varvning!
3. Gemenskapen och upplevelsen - obeskrivligt.

Lows
1. Pucko-Puma fattade inte ljudboken och kom sedan på att IPoden var inställd på shuffle.
2. Min icke-existerande tävlingsinstink - men jag har accepterat den.
3. Att jag glömde plånboken i Skövde...

Starten har gått. Grabben gästbloggar

Klockan har passerat 10.00 och starten har gått i Skövdes 6-timmarslopp. I 6 långa timmar ska ett gäng tokstollar springa runt en bana på 1,2 kilometer. Puma är en av dessa och detta är alltså "grabben" som gästbloggar. Det är med blandad förtjusning som jag nu sitter här och måste skriva nåt bra och kul, men jag är egentligen ingen talare, eller skribent kanske det heter.

Vid 19-tiden igår kväll träffades Puma och Coola Karin för att påbörja sin tågresa ner till Skövde och dagens 6-timmarslopp. Det handlar denna gången inte om spinning/cykling eller skidåkning eller något annat normalt man faktiskt kan göra i 6 timmar, det handlar om löpning som man normalt sett inte håller på med så långe. Tänk er att springa nästan en hel arbetsdag!

I vanliga fall brukar ju ett lopp vara en sträcka, 5 eller 10 km, eller kanske till och med ett marathon, 42,195 km, men den här gången handlar det mer om att springa en viss tid, 6 timmar, och se hur långt man kommer. Spännande va? En annan skillnad är ju också att alla faktiskt håller på lika länge, både elit och motionärer. På tex marathon så hinner en del komma i mål, jogga ner, duscha, byta om, åka hem och kanske öppna första ölen innan en del motionärer tar sig över mållinjen. Det kan också vara ganska intressant, för eliten är säkert inte van vid att springa så länge, även om det kan göra en mara på en bra tid.

Hur kommer det då att gå för Puma och Coola Karin? Ja, jag tror det kommer gå bra. De sprang ju en maradistans på löpband för 2 veckor sen och det gick ju bra, så detta borde inte vara någon större skillnad. Men det borde ju vara roligare med mer folk och så, även om runt 40 varav på en 1,2 kilometersrunda kan bli ganska enformigt. Vädret verkar okej, eller "ingenting väder" som Puma sa en timme innan start. Någon liten skavank kanske kändes, men det är förhppningsvis bara nervositet och försvinner när hon kommer igång.

Det kommer nog att gå som en mara, dvs ganska bra och enkelt de första 25-30 km, för att sen kanske bli lite värre. Hoppas att hon har koll på klockan så att hon inte startar för snabbt. När det börjar bli jobbigt efter halva tiden tror jag att det är ganska bra att rundan bara är 1,2 km. Det blir lätt att tänka "ett varv till". Och det finns ju tydligen en massa mat och dricka, så man kan ju verkligen använda alla 6 timmarna även om man har haft lite fikapauser på vägen.

Jag tror att maradistansen kommer att passeras innan 6 timmar har gått, men jag tror kanske inte att Puma hinner upp till 50 km. De 8 kilometrarna däremellan tar ju en stund och springa och har man passerat maran så kanske der är svårt att motivera sig så mycket mer.

Nu håller vi tummarna och hoppas att de har skoj där i parken i Skövde. Om någon är i krokarna så stick dit och heja lite. Själv kunde jag inte följa med för ikväll är det fyrverkerijobb igen.

Grattis grattis om ni orkade läsa hela inlägget. Ikväll är säkert Puma tillbaka på bloggen igen och berättar hur det gick och hur de har haft det.

"Grabben"

Lyxigaste lunchen

Det blev inte mycket till lunch, men ändå var den bra. Skitbra, faktiskt.

Att äta mat

Jag är en jävel på att träna. Och framförallt på att planera min träning. I flera inlägg har jag skrivit om hur jag går igång på attplanera min vecka med träningspass och vilodagar. Jag fullkomligt älskar att planera!

Att planera kosten är jag inte lika bra på. Det gör jag sällan. Nu äter jag inte kasst som en kratta ändå, men jag äter fel - för mig. Detta konstaterade vi på lunchen. Och det är därför lunchen var så jäkla bra. Nu vet jag vad som är fel, och nu kan jag göra något åt det. "Vi" är jag och kostrådgivaren Susanne som gav mig en ordentlig spark i baken. Den kändes skön. Jag är oändligt tacksam! (Jag tror inte jag sa det Susanne...)

Jag blir inte deprimerad av att konstatera att jag inte är vad jag vill vara. Jag blir inte heller deprimerad av att veta att jag gjort fel och att se det svart på vitt. Det som gör mig låg är att inte veta vad jag ska göra för att ändra på situationen. När jag vet hur jag kan göra något åt det som inte funkat, blir det som att äta en jätteportion med motivation: nu vet jag, nu går det att förändra!

Här ska det börjas planera mat!

PS. Nu har det börjat pirra i magen inför imorgon. Jag skyller på grabben. Han har hypat upp morgondagen. Säger saker som att "imorgon vid den här tiden går startskottet". Ju mer han pratar om imorgon, desto större växer sig utmaningen i min mage. Dessutom känns det som att jag fått ont lite här och var. Mest i skenbenen. Det är hjärnan som spökar. Nu ska jag gå på spökjakt och skrämma bort de små monstren som lever rövare i hjärnan. DS.

Förberedelser och erkännelser

Jag har någonting att berätta...

Förberedelser

Idag har jag tränat. Borde ha sprungit en bit för att förbereda benen på vad som komma skall men som ni vet blev det spinning och styrketräning. Det blir nog bra. Lördagens långjogg är ju som en walk in the park. Bokstavligt talat faktiskt. För hastigheten kommer bli något över promenadtakt. Och det ska bli över 30-talet varv i parken. Det gäller att tänka positivt!

Även parkpromenader kräver sina förberedelser. Jag har shoppat! Ingen Enervit eller sportgels eller så, för jag är så dålig på att äta dem. Däremot har jag köpt 6 blå Powerades (det kommer finnas dricka där med, men dessa kommer gå åt i alla fall), 3 nötcréme, 2 pigall, smågodis och bananer. Inte alls hi-tech på något sätt. Under de senaste galenskaperna har jag lärt känna mig själv. Jag blir trött och matt för att jag inte äter någonting och jag äter ingenting för att jag tycker det är svårt att äta. Kroppen skriker efter energi men hjärnan mår illa vid tanken. Choklad och godis ska nog funka. Annan mat, dricka och smågodis sponsrar arrangörerna med.

Erkännelser

Jag var på spinning idag. Jag var på spinning i måndags. Men det stod inte mitt namn på bokningslapparna...

Eftersom jag råkat missa 3 klasser de senaste 3 månaderna är jag portad från SATS bokningssystem. Jag kan fortfarande boka klasser på plats samma dag men att boka i förväg på internet går inte. De klasser jag vill gå på brukar ofta vara fullbokade och att jag vill inte chansa, därför lånar jag grabbens kort för mina tillfälliga bokningar. Shame on me. Jag vet. Men - jag måste ju få träna!

Hitills har det gått bra. Lika bra som det numera går att aldrig betala parkeringsavgifterna. Det har jag nog inte gjort på minst ett halvår. Nu kör jag inte bil varje dag, och riskerar därför inte heller böter varje dag, men periodvis både kör och parkerar jag mycket och jag har garanterat sparat tusenlappar. Jag har stått på Sveavägen åtskilliga dagar, utan p-lapp - utan p-bot. Parkerar jag i garage kostar det mig över 300 kronor för några timmar. Då riskerar jag hellre att bli lappad för 450 kronor. Risken att det skulle hända är minimal. Men - i småstäder betalar jag alltid. Där är det "billigt" att parkera. Då är det dumt att riskera en p-bot.

Sådär. Tack för bikten.

Mobilblogging...

Jag försökte mig på att blogga med mobilen idag. Jag vill ju kunna rapportera live från långlöparloppet på lördag! Men det ville inte funka. Inlägget publicerades inte på bloggen men ligger i min redigeringslista på instrumentpanelen. Någon som vet hur man löser detta?

Tor 13 mar: Styrka och spinning

Nu har jag vilat nog!

Styrka + spinning = Långlunch

Igår jobbade jag till långt efter Seinfeld slutat. Därför belönade jag mig med en två timmars träningslunch idag. Styrketräning av biceps, triceps, rygg och axlar stod på schemat, tillsammans med ett 45-minuters spinningpass.


Eftersom jag var på gymmet redan före 11 var det tyst och lugnt. Inte lika många grabbar i styrketräningsrummet som vanligt. Ingen kö, ingen trängsel, bara jag och mina femtielva övningar som stod snyggt listade i träningsdagboken:

• stående rodd med stång + bicepscurls med stång (superset)
• bicepscurls med rep i cc: svårt att få kontakt med muskeln med rep.
• tricepspushdowns med rep i cc
• tricepspushdowns med stång i cc: åh vad det bränner skönt!
• latsdrag i maskin: blev inte så många eftersom jag inte vet om jag gör den rätt...
• hammercurls + "sidlyft med hantel för midjan" (superset)
• rygglyft på golv
• crunches på boll med fötterna mot väggen: shit vad det bränner!
• sneda crunches
• "bensträck" på matta: känns mer i höftböjaren än i magen så jag utför den inte korrekt...

Både tid och ork rann iväg så jag hann inte med den sittande rodden, hantelrodden på lutande bänk och ryggresningar som också fanns med på listan. Visst är det smart att inte hinna eller orka med den muskelgrupp man gillar minst att träna. Shame on me!

Men spinningen gick bra. Svetten rann som bara den och tramporna gick i ett. Fast... den musik instruktörs-Glenn spelade före passet var snäppet bättre än musiken på själva passet, så jag drog igång i förväg. Pinnade på under de 10 minuter när folk satte sig till rätta.

1 timma och 45 minuter landade lunchträningen på. Jag hade på pulsklockan i stort sett hela tiden - mellan seten och under uppvärmning - därför känns det ganska otroligt att jag låg på en snittpuls på 71%! Visst kände jag att det gick lätt att komma upp i puls, i första supersetet låg jag på nästan 80% av max och under spinningen registrerade pulsklockan en maxnotering på 199 slag - 97% av max. Det är den högsta notering jag uppmätt som jag inte absolut vet är en felhicka. Men 199 låter lite väl högt - speciellt när jag inte minns att det var så pass jobbigt någongång. Så det är nog också en felhicka...

Min våta dröm

Det finns de som dagdrömmer om en solvarm sandstrand, böljande blå vågor och skira paraplydrinkar.

Inte jag.

Jag drömmer om att kliva upp klockan 05.00, full av förväntan, en vanlig vardagsmorgon. Jag drömmer om att sätta på mig träningskläderna i tysthet. Att vakna av morgonluften och bilfria gator som hälsar mig god morgon i den sena gryningen. Att lugnt och stilla jogga kilometer efter kilometer tills de är långt många fler än det är fingrar på mina händer. Se stan vakna till liv. Se pulsen stiga. Sedan komma hem lagom till varmdusch och morgonsoffa. Och sen, möta arbetsdagen samtidigt som alla andra - men med ett underbart långpass i benen. Vilken kick.

Det närmsta jag kommit är när jag och grabben sprang ett varv av Stockholmsmaran klockan 06.00 en lördagsmorgon. Men det är skillnad att göra det en vardagsmorgon. Det är liksom lite dumt.

Träningstidningar

Jag vill ha!

Tidningar och böcker

Här hemma i Svedala är utbudet av träningstidningar ganska glåmigt. Det finns Fitness Magazine och den är bra. Sedan finns det ToppHälsa som aldrig går in på djupet utan är en liten föryngrad version av vänterumsblaskorna Hälsa och Leva fast med mindre forskning och mer träning. Och så finns det Runner's World: har man läst några nummer har man läst alla nummer.

Igår var jag inne på Press Stop. Jag suktade över alla de amerikanska träningstidningarna. Framförallt en tjock special edition av Women's Health. Och Oxygen. Zest. Shape. Och allt vad de heter. Men det blev inget köpa av. 100 spänn för en träningstidning vill jag inte ge. Inte heller 159 kronor för den tjocka special edition-varianten. Den må se hur lockande ut som helst men jag har lovat grabben att vara snäll mot mina finanser som mår dåligt från skidäsongsutgifter.



Däremot kan man för 150 spänn få Jonas Coltings "Se bra ut naken"-bok eller kanske, kanske den där stretchboken från Cia Larsson som Sporty Spice tipsat om. Men den köper jag bara om den har färgbilder. Böcker ger mig mer för mina buck än tidningar och Paolo Robertos "En kvart om dagen"-bok har gett mersmak.

Men ändå... jag suktar fortfarande över de utländska träningstidningarna på Press Stop.

Träningsplaner

Dagen blev en oplanerad men välbehövlig vilodag. Men det blev desto mer träningssnack.

Fikasnack

Jag och Coola Karin träffades efter jobb och frisörbesök. Min umgängeskrets förvandlas så smått från att bestå av gamla högstadiekompisar till "nya" träningskompisar. Mitt liv har länge handlat mycket om träning. Skillnaden nu, mot förr, är att jag äntligen har vänner att prata träning med. Både med grabben och med mina "nyfunna" vänner och här på bloggen såklart. Jag tycker att träningssnack är inspirerande. Ju mer jag pratar, desto mer ter sig allting möjligt.

Coola Karin och jag har känt varandra ett bra tag. I nästan ett och ett halvt år faktiskt (det är länge för mig som har en tendens att flytta runt och byta bekantskapskrets ganska ofta). Ju mer vi snackar desto mer galenskaper föds. Jag vet inte vem av oss som är värst... men jag tror det är Karin. Hon har en diger tävlingssäsong framför sig med galna och roliga träningsläger.

Jag och Karin på Coffeehouse by George

(som stängde alldeles för tidigt).

Det finns en sak som jag särskilt beundrar Karin för - hennes mentala styrka. Den är grym. Om jag bara hade ett uns av den skulle jag i stort sett kunna göra vad som helst. Jag måste se till att skaffa mig ett hårdare pannben!

Tillsammans har jag och Karin utökat våra målsättningar. Numera står Las Vegas marathon i december på vår "to do"-lista. Yihaa! Det är väl den ekonomiska biten som kan vara ett hinder för mig men jag hoppas på lokala sponsorer.

Jag skulle kunna tänka mig fler äventyr i sommar. Cykla längs med Göta Kanal till Göteborg till exempel. Det kräver en cykel och en fungerande, bekväm sådan har jag inte. Jag vill även vandra mer i fjällen. Av någon anledning brukar jag inte hinna upp till Årestugan under sommaren, trots att den står där snällt och väntar. Dumt! Och så vill jag göra en massa utflykter i Halland också. Både till fots och till cykel. Men det var det där med att ha en cykel...

48 timmar på löpband

En mara på löpband är väl ingenting. Vad sägs om 48 timmar istället? Det har Valdemar Andersson testat - och klarat av. Vad sägs om det, Coola Karin?

Kl. 10.03

Sätt på radion och ratta in P1 kl. 10.03 idag. Programmet "Kropp & Själ" pratar om jogging. Tydligen både om "trivseljogging" och hur man ska förbereda sig inför lopp. Undrar om de berättar hur man ska förbereda sig inför ett 6-timmarslopp?

Mån 10 mar: Spinning och styrketräning

Jag känner mig påtagligt sliten. Grabben fick till och med fixa middagen - då är det illa ställt!

Störtskön styrka - supertuff spinning

Styrketräningen igår visade sig vara jobbig för musklerna. Idag var det väldigt svårt att få på sig jackan. Bröstmusklerna stretade emot och ville inte alls att jag skulle "öppna" armarna.

På spinningen ikväll var det tricepsmusklerna som vek ner sig. Benen pumpade på finfint i backarna men armarna ville mest gå och lägga sig. Men se det ville inte jag. Istället ville jag stå i backarna: 12, 9 och 6 minuter långa - allt gånger två eftersom det bjöds på två pass på raken. Mellan första och andra backen fick vi 5 minuter snabb flackkörning. Mellan andra och sista backen tilläts vi hämta andan under bara 30 sekunders vila.

I backarna manade instruktörs-Pia till fartlekar och det tog ut sin rätt. Jag blev sådär segt mör i kroppen. Inte explosivt utpumpad. Jag hade just inte mycket till explosivitet i benen men låg ändå konstant på en puls mellan 80-90% av max. Det är skönt att kunna ligga där så pass länge!

Apropå puls är det intressant när längdskideliten åker med pulsklocka som visas i TV-rutan. Suveränen Bauer låg på runt 93% ofta och länge under lördagens femmil. Intressant är också att maxpulsen är oberoende av hur vältränad man är. Hur tränad man är påverkar dock hur pass länge man kan ligga nära max, och även vilopulsen såklart.

Innan spinningen körde jag 45 minuter styrketräning. Styrketräningssalen var full av grabbar. Det hördes på jargongen. Det snackades en hel del om fräcka sms från lördagsragg... Jag deltog inte i diskussionen utan koncentrerade mig på mitt: min rygg, mina biceps och min mage. Jag konstaterade att styrketräning tar tid - jag hann inte alls med alla övningar på min lista. Mest nöjd var jag över att jag hittat min perfekta magövning: crunches på pilatesboll med fötter på väggen. Min mage tycker att det är så mycket jobbigare än när jag kör crunches med fötterna på golvet.

När jag kom hem upptäckte jag att min laptop nummer två också har tackat för sig. Visst har jag märkt de senaste dagarna att skärmen gått och dött och hela skiten hängt sig när jag råkat trycka lite på området nedanför tangentbordet. Men jag är inte förvånad. Den laptopen är antik - från 2000. Dessutom väger den alldels för mycket för att släpa till och från kontoret. Det är med nöd och näppe jag fått låna grabbens laptop. Det är knappt att jag vill. Jag är livrädd för laptopar numera - alla jag rör vid går sönder!

God morgon världen!

Vad som behövs en grå, trist och regnig måndagsmorgon är en god frukost!


Äntligen måndag

Det är måndag - den jobbigaste dagen på hela veckan. När det gäller träning, menar jag. Jag är förväntansfull över kvällens utmaningar på gymmet. Det ska bli tufft och skitkul. Jippie för måndagar!

Bra träning kräver bra mat. Jag är ingen expert på mat, men jag vet vad jag gillar att äta - speciellt till frukost: mosad avokado och några skivor med rökt skinka på det fantastiskt jättegoda nöt- och aprikosbrödet från Arlas receptbank. Och gärna en liten skål med keso och yoghurt bredvid.

Vad äter ni till frukost?

Spring snabbare

Det är många som har världens bästa pojkvän. Jag är en av dem.

Vavavroom

Efter att ha joggat några kvällar med mig i mitt 6-minuterstempo, och en eller tre gånger sprungit 5-kilometersrundan i eget tempo, var det grabben som häromdagen sprang 27km på 1 timme och 59 minuter (under 4.30 per km). Bara sådär. Jag förstår inte riktigt hur det är ställt med den grabben. Vad skulle hända om han bara tränade lite mer konsekvent liksom? Sprang de där mer än 4 milen i veckan som folk med maraambitioner brukar göra.

Fast... idag gick det inte lika snabbt. Medan jag lassade på vikter i styrketräningssalen tog han sig en söndagspromenad på löpbandet. Det är väl inte så man blir snabbare på maran? Men du grabben, jag tycker om dig ändå. Fast du får gärna träna lite mer. Det skulle vara kul att se hur bra du kan bli. Att springa långt och snabbt utan träning imponerar inte lika mycket på mig längre. Din stentuffa flickvän (som aldrig är nöjd) vill ha snabbare och längre. Sådär. Nu har jag hängt ut dig tillräckligt.

En snabb pojkvän. Och en långsam flickvän.

Sön 9 mar: Styrketräning!

Här sitter jag och kan knappt lyfta tekoppen.

Bröst, triceps, axlar

Det blev scones med mamma istället för styrketräning i fredags. Men idag så jäklar, nu är come backen gjord!

Jag och Nilla möttes upp på SATS Telefonplan. Ett fräscht litet gym med vardagsrumskänsla. Bröst, triceps och axlar stod på schemat och jag hade laddat träningsdagboken full med övningar vi skulle köra: bröstpress med stång, superset med lutande bröstpress och flyes med hantlar, utåtrotation i kabelmaskin, tricepspushdowns i kabelmaskin, tricepskickbacks med hantlar, superset med axeldrag och axelpress med stång och så det sista: en himlans massa mördarset med axellyft åt sidan.

Puma. Nilla. Puma.

Så nu sitter jag här och ska nog dricka te i små koppar. Så att de inte väger så mycket.

Det känns himla skönt att ha kommit igång med styrketräningen. Visst, jag har några teknikbitar att jobba på och axelstyrkan är min riktiga akilleshäl. Men jag är på gång! Och det var riktigt kul idag! Roligt att ha dagboken full med övningar som ska tickas av och fyllas i med vikt och repitioner. Roligt att ha resten av veckan planerad med vilka muskelgrupper jag ska köra vilka dagar.

Det kan finnas en positiv sak med att ha PCOS. Det är att "PCOS-personer" verkar ha en tendens att lättare lägga på sig muskelmassa enligt vissa studier. T.ex. är det ganska många elitidrottare som har PCOS (enligt samma studie). Jag hoppas det stämmer även på mig. Lite flyt kan jag väl ändå få ha? Jag vill bli stark - och snygg!