Laga Lätt

Efter en slitande tågresa med träsmak i baken och alldeles för tunga väskor kom vi sent igår kväll hem till...

Laga Lätt

Det är alltid lika jobbigt att komma hem efter mer än en veckas hemmafrånvaro. Post- och tidningshögen vid dörren var enorm. Alla Dagens Nyheter blandat med brev och räkningar och postorderkataloger och ett "gratisnummer" av IForm (vad jag nu ska med det till) och andra lokaltidningar och - Laga Lätt. Det senaste numret låg där som en strålande sol bland gråtunga dystermoln.


Jag måste säga att jag verkligen gillar Laga Lätt. Äntligen en tidning med matlagning på min nivå. Jag längtar efter att förverkliga recepten: härlig morotssoppa, kikärtssoppa med parmesan och rågmacka, bönpasta med krämig tonfiskröra, köttfärsgryta, spenat- och valnötspasta, rödkålssallad med kanel och citron, kinesisk faluwok...

Helgträning

Idag har jag inte tränat ett dyft. Och dessutom bakat bullar.

Julhelgsslutspurt

Helgen bjuder på slutspurt på det mesta. Från ledighet till Tour de Ski.

Jag lät Anja och Kalla sköta skidåkningen åt mig idag. Kalla gjorde det bättre än Anja. Från frukost till eftermiddag bjöd SVT på skidåkning i rutan.

Det stormade fortfarande utanför fönstret och liftkön som ringlade kring de få liftar som var öppna passade inte mig i smaken så jag lät bli åkningen. Istället satt jag i soffan och myste med mitt te medan familjen packade sig in i bilen och åkte ned mot Stockholm. Imorgon är det dags för hemfärd för mig och grabben. Men först blir det mer skidåkning i TV. Kalla & Co ska ta sig uppför en skidbacke. Inte med lift. Utan på skidor. Snacka om jobbigt! Om vädret vill sig väl kan jag också klämma in en och en halv timmas skidåkning. Dock nedför. Inte uppför.

Jag fick för mig att baka bullar i eftermiddags. De är livsfarligt goda och inte ett dugg nyttiga. Men det gör inget. Träningsveckan som börjar på måndag ser nämligen ut att bli grym.

Jag fortsätter senhöstens försök att planera träningen utifrån strategin 2+1 (två träningsdagar, en vilodag) men vill hinna med både Szalkais marathonprogram plus spinning plus annat.

Jag ser fram emot vardagen. Träningen blir som bäst då!

Fre 4 jan: Det blåser på toppen!

Det blåser. Riktigt ordentligt. Frågan är om det är skönast i soffan eller skidspåret. Vi har testat!

Völkl Mantra

Efter en seg morgon med envis snöblåst utanför fönstret och världens bästa Kalla på TV:n begav vi oss ut lagom till att liftarna på berget stängde. Vi hann med två åk. Två åk på mina sprillans nya Völkl Mantra.


Jag är en frenetisk tekniktjej. Ingen raffig offpistbrud. Men nu ska det bli lite offpist i min skidvärld också. Breda Mantran kändes riktigt bra under fötterna, både mellan träden utanför pisten och på det isblåa underlaget som tittade fram där blåsten gått hänsynslöst fram. Jag ser fram emot att ta med mig dessa giganter till skidor, ja jämfört med mina pistskidor alltså, till Whistler om två veckor.

Längdskidor

Vi kände oss inte riktigt klara för dagen efter våra två futtiga alpinåk. Så vi bestämde oss för att kolla längdspåren i Björnen. Snöyran låg som ett böljande skynke kring bilen på väg till Björnens längdsskidcenter men det var skönt att det var mjuka snöflingor som senare yrde kring ansiktet och inte piskade regn och ispikar.

Vi åkte bara fem kilometer idag. Snön låg i drivor över spåren och det var både halkigt och ojämnt. För att inte tala om blåsigt. Jag är fortfarande långsam i nedförsbackarna men klarar nu av att byta spår utan att komma helt i obalans och har faktiskt kontroll på plockepinnskidorna även utanför spår. Det går framåt. Fortfarande är jag i mitt esse i uppförsbackarna och älskar att diagonala uppför krönen. Visst blir jag trött men det är förvånansvärt vad snabbt återhämtningen går. Man tror att man nästintill ska dö när man väl nått toppen på en backe men så går det lite utför och kroppen väcks med ny kraft och energi. Det är coolt med längd!

2-4 jan: (Inte) bortblåst på fjället

Internetuppkopplingen bråkar men längdskidorna går finfint. Vinden viner runt husknutarna och det är nästan så att man skulle vilja ha googles på sig i längdspåret. Löpträningen har blivit lidande den här veckan men det gör inget. Jag tar igen det nästa vecka. För då är jag hemma igen. Då sjutton ska det tränas. På SATS. Med Nilla. På spinningcykeln. På Stockholms gator och torg. Jag är taggad. Längdskidorna får vila lite. Men bara lite.

Charlotte Kalla

Jag har precis sett något fantastiskt underbart!

Kolla på Kalla!

Den som vill ha en kick ska definitivt kolla på Charlotte Kalla. Dagens jaktstart var ett mirakel. Eller nej, det var det inte alls. Mirakel är faktiskt helt fel ord. Det var en bragd. Ett bevis på att allting går bara man vill. En uppvisning. En utklassning. En gigantiskt stor portion jävlar anamma.


Inför dagens jaktstart på Tour de Ski startade Kalla sexa, 38 sekunder efter ledande Norska suveränen Marit Bjorgen. Efter sex(!!) kilometer in i det tio kilometer långa loppet var Kalla ikapp. Och som hon åkte. Jag hade gåshud på armarna under i stort sett hela loppet. Hon fullkomligt flög fram. Speciellt i uppförsbackarna. Det riktigt glödde under skidorna.

Det bästa av allt är all energin som sprutade ut ur TV:n. Som Kalla delade med sig. Efter att ha sett hennes bragdlopp som Aftonbladet kallar det, känner jag att jag också kan gå ut och göra vad som helst. Vilken kick hon levererade till svenska folket!

Det näst bästa var att höra henne intervjuas efteråt. Hon hade inte alls tänkt att vinna, bara åka in lite tid. Kalla är vår nästa Kallur. Vår nästa Anja. Vår nästa folkhjälte!

PS. Jag har också åkt skidor idag. Men på det mindre jobbiga sättet, nämligen utför. Tre timmar bränner ändå rätt så bra. 1200 kalorier och hårdare ben DS.

Mån 31 dec: Lungorna sprängs på längden

Så har årets sista träningspass klarats av. Det kändes som om lungorna skulle sprängas.

Maxpulsjakten

Jag är på en ständig jakt. En uttalad jakt på färre kilon. En uttalad jakt på lägre fettprocent. En uttalad jakt på fullföljda långlöparlopp. Och en liten outtalad jakt på min maxpuls.

Den där formeln, 220-ålder=din maxpuls, ger jag inte mycket för. Jag har knappast träffat någon som tycker den stämmer. Efter lite meckande och försökande, har jag uppskattat min maxpuls till 205 slag i minuten.

Hittills tycker jag att den stämt när det gäller löpningen. Jag har aldrig kommit över 95% av max, men jag ligger däromkring när det är riktigt jobbigt. Men inte döjobbigt. För dit har jag inte vågat mig än. På spinningen stämmer den inte alls. Där har jag en mycket lägre maxpuls. Jag kan stå och trampa tills lungorna kreverar men pulsklockan visar ändå bara lama 85% av max.

I längdskidspåret levereras det högre pulssiffror. Speciellt idag. För en gångs skull åkte jag ikapp andra längdskidåkare och ville åka om, och har man väl åkt om folk så måste man lägga i en till växel så att man får lite avstånd.

Men det där med att lämna spåret tycker jag är svårt. Min plockepinnskidebalans är fortfarande undermålig. Eftersom jag har mest kontroll, och bäst balans, i uppförsbackarna är det just här jag valde att "plocka" åkare. Att gasa på uppför är rejält jobbigt. Trots bra fäste (jag lyckades än en gång riktigt bra med vallan).

Det gick bra till krönet av backen. Det gick bra den första metern utför efter krönet. Men sedan kom andningen ifatt mig. Syreskulden, som jag lärt mig att det heter. Hjärtat pumpade. Men det märkte jag inte av. Det var lungorna jag kände. Hur de växte. Expanderade. Blev enorma. Då visade klockan 97% av max. Och det var väl bra. Men samtidigt undrade jag om det stämde. Hade jag kunnat komma över 100%? Om backen varit lite längre, lite brantare eller om jag kört lite fortare. Har jag högre maxpuls än jag tror?

Den som lever får se.

Jag pustar ut efter en jobbig halvtimme i spåret.

Nu ska jag snart gå och duscha och piffa till mig så gott det går. Jag har inte öppnat make upväskan på över en vecka (grabben, jag vet att du inte tror mig men så är det) så det ska bli trevligt att försöka bli lite snygg ikväll.

Runt tolvslaget är det jag som står för pyrotekniken i familjen (det blir med andra ord en lugn kväll(. En trälåda på 35 kilo ska fyras av. Den har tagit upp halva bagageutrymmet i familjebilen. Ändå är det en rätt stor bil. Efter det blir det skumpa för mig också. Nästa år blir det mer skidåkning!

Fyrverkerilådan som pryder natthimlen ikväll.
Utan nedfallande pinnar.
Utan plastgrejer som ligger och skräpar i skogen.
Allt i en låda, som sköter sig självt.
En tändning ger fyra och en halvminut färgsprakande show med både inledning och final. Genialiskt.

Året som gick 2007

Precis som förra året är det läge för en årssummering såhär näst sista dagen på 2007.


Highs and lows - 2007

Årets träningsminne
Löpträningen på Prins Bertilstigen i Halmstad. Finare löpmiljö finns inte!

Prins Bertilstigen

Årets jobbigaste
Voluntärjobbet som banarbetare under alpina VM i Åre. 18 dagars snöskottning från morgonmörker till kvällsskymning. Fast det var ganska glassigt ändå när vi under själva tävlingarna ansvarade för startområdet för herrarnas alla discipliner.

Årets bästa
Pias spinningpass på SATS Hötorget!

Årets frustration
När jag hade ont i höften hela vintervåren och inte kunde springa...

Årets höjdpunkt
Alpina VM i Åre.

Årets dumbom
Runners Store i Stockholm som tycker jag borde sluta springa. Och som inte kan ge mig ordentliga skor som deras inlägg passar i.

Årets tråkigaste träning
Träningen på gymmen i Toronto, Kanada, i somras. Visst är det lyxigt med privata gym men utan sällskap blir det ganska tråkigt.

Gymträning i tråkmiljö. Med obligatorisk heltäckningsmatta.

Årets ambitiösaste
När jag och Grabben tog på oss träningskläderna för en jogg omkring Mount Royal, Montreal, i Kanada på självaste Canada Day (1 juli).

Grabben på gatorna i Montreal

Årets morot:
Vikten. Som vanligt.

Årets inspiration
Bloggvännerna - och träningskompisarna jag träffar på riktigt!

Årets mest annorlunda
Att jag skulle ge mig på längdskidåkning. Jag som alltid sagt "nej aldrig!"

Årets förvåning
Att jag älskar längdskidåkning!

Årets roligaste
Boxpassen. Som alltid. Varför tränar jag inte det mer?

Årets besvikelse
Att vikten fortsätter uppåt trots att jag tränar som en galning.

Årets hype
Allt om Hälsanmässan. Den var skit. Det enda som var bra var sällskapet.

Jag och Nilla!

Årets upptäckt
Att jag har PCOS som stökar till det med vikten.

Årets sämsta träning
De Team Stockholm Marathonträningar jag varit med på. Hoppas passen våren 2008 blir bättre...

Årets träningsredskap
Alla bloggar som ger oumbärlig inspiration!

Lör 29 dec: Springa snabbare

Flämt. Pust. Flås. Puh.

Sju snabba kilometrar

Jag har gått och längtat efter att springa fort. Idag, i pausen mellan damslalomen och herrstörtloppet, försökte jag.

Benen var sega och trötta. Fotsensorn till pulsklockan var död på batteri och fästet i väggrenen var som att åka längdskidor utan fästvalla. Eller som att springa i torrsand. Jobbigt alltså. Speciellt uppför. Marginellt nedför.

Landsvägslöpning med Åres stolthet Gästrappet i ryggen. Framför mig fanns bara rak, tråkig väg. Och dåligt fäste.

Men som sagt. Jag försökte. Låg på. Flämtade. Pustade. Stönade. Ute på landsvägen hör ingen mig ändå. Enligt IForm presterar man bättre om man stönar lite. Jag vet inte om det hjälpte. Att sjunga till Lars Winnerbäcks "Om du lämnade mig nu" samtidigt som jag sprang uppför gick däremot inte. Det blev dubbelt jobbigt.

Idag kom jag upp i en maxpulsnotering på 94% (medelpulsen låg på 82%). Det är jäkligt nära max.

Jag vet precis var hjärtat jobbade som allra hårdast. I uppförsbacken på slutet. Hela den sista kilometern hem går visserligen uppför. I olika etapper. Oftast ser jag den här biten som nedvarvning så jag brukar ta det lugnt. Idag hade jag krafter kvar som jag ville ta kål på. Sprang uppför. Gjorde slarvsylta av den sista energin. Och förärade mig själv en liten mental seger.

Roligare löparutsikt: slingriga Gamla Årevägen.

Koordinationslopp

Det finns mer till löpträning än att springa långt och långsamt eller kort och snabbt.

Szalkais marathonprogram

På måndag startar vecka fem av Szalkais marathonprogram. Han lade in koordinationslopp redan vecka tre (för 4-timmarsprogrammet) men jag "råkade" missa dem då. Jag börjar med koordinationslopp - fartökningar - nu istället.

Anders Szalkai är kanske inte så snygg.
Men han kan i alla fall det här med löpning.

Szalkai verkar gillar koordinationslopp. Själv har jag inte kört det så mycket. I min värld har det bara existerat fartlekar, intervaller och rena snabbdistanser när det gäller tempolöpning.

Koordinationslopp är en slags fartstegring där man under 60-100 meter börjar lugnt och sedan ökar till nästan max. Jag antar att tanken med koordinationslopp är att få lite fartkänsla och bli lite snabbare. Och det kan ju jag behöva...

Bästa solsemestern

Snö och skidåkning är det bästa jag vet. Men nu längtar jag faktiskt efter sol och strandliv!

Solsemester

Även om jag tycker det är kul att jobba och kul att tjäna pengar är det snäppet roligare att vara ledig (så länge man har lite pengar i kassan). Mer tid till mig och mer tid till träning!

Nu längtar jag efter solsemester! Det är en ovanlig längtan för mig eftersom jag inte brukar gilla solsemestrar särskilt mycket. Det blir lätt så varmt och jobbigt... och jag är för rastlös för att ligga still och stekas.

Men det går inte att förneka att solsemestrar (utan barn) brukar vara lugna och sköna. Även om man tar tillfället i akt att träna. Och det är just en solsemester med träning jag är ute efter.

Jag har svårt att se hur jag ska få in en vecka i solen i vår. Och i sommar vill jag nog inte ens åka i väg. Men till hösten har jag en hemlig dröm: jag vill ta en långsemester. Precis som förra året. Thailand lockar igen. Men det gör också Australien (kräver dock större reskassa). Och Västindien. Och Vietnam. Och...?

Vilket är ditt bästa solsemestertips - för kort och för längre tid?

Koh Chang

Koh Maak

Koh Nan Yang

Ao Nang, Krabi

Jag längtar inte bara efter sol förresten. Just nu längtar jag efter ett kort löptempopass också.

Tor 27 dec: Långjogg i Åre

Man hinner njuta mycket under en långsam långjogg. Och trots att man inte tror det i början, så hinner man också bli ordentligt trött.

15 kilometer

Dagen har varit grå och mild. Fyra plusgrader. Smältsnön härjar på gatorna och isen har luckrats upp lite. Imorgon blir det kallgrader igen. Då kommer vägarna återigen att bli till isbanor. Det gäller att passa på att komma ut och springa medans man kan!

Jag sprang till Åre och tillbaka i eftermiddags. En skön runda på sisådär 15 kilometer. Det hade börjat skymma redan strax efter 14.00 när jag gick utanför dörren och när jag kom hem drygt en och en halv timma senare var det beckmörkt.

Med pannlampa och reflexkläder syns jag - trots mörker!

Farten låg på snälla 6.20-6.30 per kilometer. Jag kommer inte riktigt ihåg vad Szalkai förespråkar för oss i 4-timmarsgruppens marathonprogram men det ligger där någonstans.

I början kändes det bra. Kontrollerat. Starkt. Jag började med 4-5 kilometer på den mysiga gamla Årevägen och kom snart förbi Olympialiften där en drös med skidåkare stod och väntade på bussen hem. Ju närmare centrala Åre jag kom, desto livligare blev det. Det märks att Stockholmarna kommit upp nu. Det var köigt och kaos utanför både Ica och Konsum med intilliggande Systemet. Jag fortsatte förbi böket. Upp över bron som tar biltrafiken till relativt nya Holiday Club. Bron markerade att jag kommit halvvägs. Pulsklockan visade på dryga sju kilometer. Bara hemvändan kvar.

Det var nog här någonstans jag började bli trött. Och hungrig. Började tänka på mat och julmust. Stegen blev kortare. Tröttare. Segare. Jag tappade energin i benen allteftersom.

När jag bara hade tre kilometer kvar åkte min mormor förbi med sin mörkblå Volvo. Hon tutade. Undrade om jag ville åka med hem. Klart jag ville det. Egentligen. Men jag tackade nej. Jag hade ju inte mycket kvar nu. Och det är klart att jag skulle springa den sista biten hem. Ta mig in i mål för egen maskin. Och njuta av ett gigantiskt stort glas julmust och en varm, skön dusch.

Träningsmusik

Jag laddar IPoden inför mitt stundande långpass så att jag sitter här framför datorskärmen är rättfärdigat.

Anastacia

Jag har en ny favoritträningslåt: Everything burns med Ben Moody feat. Anastacia. Det är förvisso en lugn låt - men oj vilket sug. Efter 2 minuter och 30 sekunder kommer min favoritdel. Här drar jag på. Ökar löpsteget, andas snabbare, kör tyngre, vill mer. Det behövs ingen dunka-dunka för att nå maxpuls.

Anastacia gör överlag riktigt bra låtar som är grymma att träna till. Min favoritträningslåt genom alla tider är Anastacias Left Outside Alone (kolla in den här). Så fort jag hör den låten, oavsett var jag är, kommer träningsrushen över mig. Jag ryser över hela kroppen och känner en enorm träningslängtan!

Välkommen till Vålådalen

Jag har aldrig varit här, men hit vill jag åka - och testa längdspåren!

Ons 26 dec: Mera skidåkning

Nu får jag snart börja träna något annat!

Skidåkning på längden

Det börjar bli tjatigt nu va? All denna skidåkning. Det känns som om det är allt jag skriver om. Löpningen har blivit på tok för lidande. Utnavigerad. Men det beror lite grand på att det ligger ett förrädriskt tunt snötäckte över en elak isbana på vägarna. Så jag väntar på att det ska snöa lite till innan jag ger mig ut och springer enligt Szalkais marathonprogram.

Man behöver i och för sig inte vara ute och springa på isbanor för att trilla och slå sig. Idag när jag var ute och åkte längd (igen) blev det ännu en praktvurpa - och en vrickad tumme. Jag har självdiagnostiserat mig och kommit fram till att det är en klassisk skidåkartumme. Det gör liksom ont i själva böjen. Fast det där med tummen spelar egentligen ingen roll. Det är ju inte med den jag åker skidor eller joggar.

Det är ganska jobbigt att åka längdskidor. Väldigt jobbigt till och med. Idag åkte jag milspåret på runt 50 minuter. Men trots trekvartsintensitet kändes det riktigt jobbigt ändå. Snittpulsen låg på hela 81% av max!

Under turen försökte jag få perspektiv på det jag föresatt mig. På mina Vasaloppstankar. Kan jag verkligen tänka mig att åka detta milspår åtta gånger till? Jobbigheten gör mig orolig. Dagens enmilare är ett niondels Vasalopp. Det är som lite drygt en kilometer på en mil. Som nästan fem kilometer på maran. Om man är trött efter den biten, hur ska man då klara resten? Klara alltihop? Och jag undrar stilla för mig själv, hur ska det här gå - egentligen?

Jag är en fegis. Det oroar mig också. Jag klarade med nöd och näppe den utförslöpa med sväng jag känner ständig och gigantisk ångest inför. Till på köpet har jag har lockat fram en rädsla inför svängar även om de är spårade och är en helutvecklad tönt som därför bromsar inför alla sådana luriga svängar. Det gör att jag inte får något gratisglid. Jag är ju för upptagen med att bromsa! Jag måste råda bot på detta miserabla kärringtillstånd och det med detsamma!

Snart ska jag ut och åka lite utför. Det ska bli skönt att åka på skidor jag har kontroll och koll på. Som man kan svänga ordentligt med. Skidor som älskar is och hård packad snö. Som gillar branter och skarpa svängar. Skidor som inte behöver raka spår för att gå dit jag vill.

Frossa

I julfridens tid har jag blivit välsignad med en aha-upplevelse!

Jul och träning

Här och var har det dividerats en del huruvida det blir mindre träning än vanligt under julhelgen, precis som det brukar pratas om huruvida det blir mindre träning på sommarsemestern än vanligt.

Det där med varför man skulle träna mindre på sommarsemestern förstår jag inte alls. Det är ju precis då man har tid att rå om sig själv, vilket i min värld betyder träning i olika former.

Och nu har jag precis blivit välsignad med uppenbarelsen att julen också borde innebära rena rama träningsfrossan. Det finns ju mängder med ledig tid. Juldag och annandag och allehanda klämdagar. Dussintalet timmar då folk sitter dästa framför TV:n i hus och hem till ingen nytta. Är man dessutom fulltankad med mat borde det ju spritta i benen med energi. Oavsett om man ätit sig mätt på skumtomtar eller julskinka.


Julhelgen borde vara det perfekta träningslägret. Oavsett om man är bortrest eller på hemmamark. Att jag inte sett det på detta sätt förut!

Tis 25 dec: Skidåkning

Det har gått utför idag. På olika sätt.

Utförsåkning

Det brukar vara rätt lugnt och skönt när jag är här uppe i Åre. Men enligt tradition är julen familjetid och det är fullt ös medvetslös i stugan. Mamma och pappa är i och för sig rätt så lugna. Annat är det med mina brorsor. De är 16 och 18 år gamla och antingen kommer vi väldigt bra överens eller så funkar det inte alls.

I förmiddags var det frid och fröjd mellan mig och mellanbrorsan. Vi var ute och brände rejält i backarna och hade hur kul som helst. Solen sken och både livet och skidorna lekte. Det var inte ens kö i liften eller fullt i backen! På kvällen hamnade vi i en diskussion om politik och då gick det utför. Mer än i pisten. Det är tvättäkta syskonkärlek!

Underbart vinterväder!
(Med några centimeter nysnö)

Jag och brorsan!

Längdåkning

Det gick utför även i längdspåret. Jag litar inte alls på mina plockepinnskidor. Speciellt inte när spåren är halvljumma och dallriga. Det är svårt när det går utför och samtidigt svänger. Skidorna vill inte svänga. De går hellre rakt fram.

Jag gjorde en riktig praktvurpa i en "backe med sväng" och var snabb att kika mig över axeln för att försäkra mig om att ingen såg. Jag hade tur. I beckmörkret klockan 19.00 är det inte många som är ute och åker.

Det är mysigt att åka längd i mörker. Månen lyste bakom trädtopparna och spåren var lite halvdunkelt upplysta. Jag som lånat grabbens fyrverkeripannlampa hade ett blått flackande sken framför mig att följa. Det var tyst och lugnt och det enda som hördes var snöns knirrande under skidorna. Och andhämtningen förstås.

Summa summarum

160 minuters utförsåkning inklusive liftåkande och pjäxknäppningar = maxpulsnotering på 86%, genomsnittlig puls på 56%, ca 1000 kalorier.

36 minuters längdskidåkning inklusive vurpa = maxpulsnotering på 89%, genomsnittlig puls på 76%, ca 450 kalorier.

Ångest över julmaten?

Ätit för mycket? Aftonbladet tipsar om aktiviteterna som bränner fett. De flesta tipsen är rätt värdelösa. Att julstäda är väl egentligen den mesta vettiga grejen man kan göra på tipslistan. Att leka med barn kräver barn. Att åka skidor kräver snö (vilket jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har) vilket även snöskottning gör. Speciellt nysnö. Men gå ut och gå kan man ju alltid göra. Dock är väl inte detta tips en nyhet för någon.

Mån 24 dec: Längdskidåkning i Björnen

Visst är det härligt med jul. Med julmust, julmat och julträning!

Längdskidåkning

Temperaturen ligger runt nollan idag. Snön som ligger är gammal och kornig och har både töat och frusit på. Hur sjutton vallar man då? Jo, med universalklister enligt Skidcenterbutiken i Åre Björnen. Det funkade faktiskt, tillsammans med lite annat. Jag känner mig mäkta stolt som lyckades valla mina skidor alldeles själv helt utan hjälp från experter (rådet från butiken räknas inte) - och dessutom få helt okej fäste!

Det är fruktansvärt jobbigt med längdskidåkning. Visst är det bekvämt att slöåka, men det är roligare att kämpa! Tar man i lite skjuter pulsen lätt i taket. Speciellt då man inte åker tekniskt korrekt (vilket jag inte gör). Någon gång under turen noterade klockan en puls på 226 slag! Pulsbandet måste ha fått fnatt, för jag beräknar min maxpuls till omkring 206 slag.

Mina 45 längdminuter gick på en medelpuls på 75% av max vilket känns riktigt. Det betyder strax över 500 kalorier vilket betyder att jag kan äta omkring 8 clementiner med gott samvete. Eller något annat...

Tomten

Efter längdturen träffade vi på tomten. Han skippade renarna och tog med sig hästen Ork istället. Nu är julaftonsdagen komplett! Eller... nej vänta, Kalle Anke har ju inte börjat än (fast jag tycker personligen att Karl Bertil som går klockan 19.00 är bättre!)

Jultomten kom!

Sön 23 dec: Jogging i Åre

Såhär dan före dopparedan borde man vara glad och förväntansfull. Jag är arg och frustrerad.

Tålamod

Det finns mycket jag inte har. En av dessa saker är tålamod. Mitt hjärta rusar iväg i 180 när jag behöver vänta. Som när jag jobbade i Kanada och tunnelbanan strulade på fredagseftermiddagarna när jag skulle hem från jobbet. Hjärtat stod mig nästan i halsen. Eller som nu. När jag suttit i Telias telefonkundservicekö i 63 minuter för att få hjälp och jag måste vänta i 105 minuter till eftersom hjälpen inte hjälpte första gången jag ringde. Min frustration vet inte var den ska ta vägen. Det i sig gör mig ännu mer frustrerad. Det får mitt hjärta att slå ilskna trippelvolter rakt ut i revbenen. Det får den där berömda kokande ilskan folk ibland talar om att fräsa och fräta.

Men det var inte det jag tänkte skriva om. För jag har faktiskt varit ute och sprungit idag. Såhär dan före dopparedan.

Sju kilometer i Åre

En joggingtur råder bot på det mesta. Från lätt och tillfällig depression till frustration. En portion jogging ger välmående som det lyser om det. För min del funkar det bättre än rosenrött rouge på vinterbleka kinder.

Dagens joggingtur på sju kilometer gick på nakna vintervägar runt Duved. Det har försvunnit en hel del snö sen förra helgen. Vägarna är snustorra. Det gör det lättare att springa men samtidigt skapar bussar och lastbilar stora cancermoln av vägdamm och andra elaka partiklar som inte känns alltför roliga att andas in.

Landsvägslöpning är både bra och dåligt. Bra för att utförslöporna ofta är långa och skönt sluttande. Dåligt för att uppförsbackarna är segt oändliga. Det gäller att ha någonting bra i öronen. För de andra sinnenas hunger stillas knappast.

Jag hade tur i oturen. Min IPod som var halvdöd redan när jag stack ut dog i sista uppförsbacken till tonerna av Eminem som jag springer så bra till. Nu får jag se till att ladda både IPodens och mina egna batterier till nästa pass. Joggingskorna vill nämligen snart ut igen!

GI-mat på julbordet

Jag har precis kommit hem från ännu ett julbord.

GI-smart

Julbord är bra. Väldigt GI-mässigt. Skinka och grejer är ju mest proteiner. Ända tills man kommer till ris á la maltan. Då blir det både fett och kolhydrater - värsta möjliga kombinationen!

Glögg är inte speciellt nyttigt heller. Men nu sitter jag här och intar min andra kopp för dagen. Samtidigt lyssnar jag på julmusik precis som en film på Kanal 5 börjar och jag ska dessutom packa. Alla träningskläder ska med! Imorgon bär det av till Åre. Igen.

Prydlig packning

Springa med pannlampa

Det är bara att konstatera, jag vill inget hellre än bli sedd!

Ljushuvud!

När jag var ute och sprang i det becksvarta vintermörkret häromdagen mötte vi en del filurer. Främst flåsande vålnader med pannlampa. Men också ett gäng varelser i markhöjd som blinkade rött. Det visade sig vara dussintalet hundar. Men det såg vi inte. Allt vi såg var det röda som blinkade. Så mörkt var det. Becksvart.

Det där med pannlampa kan nog vara smart. Man ser och man syns. Att synas är exta viktigt om jag ska springa på landsvägarna i Åretrakten.

På diskussionsforumet Utsidan skriver löparen HåkanK att "det är fräckt att springa med pannlampa. Det ger en extra kick åt löpningen. Man (jag) känner mer fokus på löpningen. Löpning är allt som finns, och det finns inget utanför lampans sken."

Visst låter det mysigt!


Grabben använder en pannlampa från Clas Ohlsson för en halv hundring när han är ute och gör sina fyrverkerijobb. Men jag vet inte om den skulle funka för löpning? Läser på jogg.se att de flesta diodlampor är för svaga för mörkerlöpning, speciellt om det skulle vara lite si och så med underlaget. Istället ska man ha halogenlampor. Ändå tipsas det från många håll om Silva L1, en stark diodlampa, för 895 kronor på Addnature eller om en Petzl som säljs på just Clas Ohlsson.


Springer ni med pannlampa? I så fall, vilken sort? Är den bra? Var köper man den? Mitt habegär har precis väckts!

Tor 20 dec: Träning på löpband

Ni vet den där historien om vanten som "bidde" en tumme (som senare"bidde" ingenting). Så blev det nästan för mig idag.

En fantastiskt strålande dag

Det var i alla fall fint väder idag. Krispigt kallt och soligt. Morgonen var också ganska bra. Sov till halv åtta. Njöt av havrebröd med en massa skinka på och ett stort glas 100%-ig juice. Inget (tillsatt) socker. Inget konserveringsmedel. Men en massa fruktkött. Precis som det ska vara.

Sedan stördes friden. Det kom in ett jobbuppdrag strax efter att "Ring P1" var slut. Deadline var klockan 15. Idag. Med ens fick jag en miljon telefonsamtal att ringa och flera ställen runt om i Stockholm att åka till.

Det var lugnt tänkte jag. Jag har ju bilen här i stan idag. För efter lunch ska jag och grabben åka runt och leverera fyrverkerilådor till höger och vänster.

Men det var inte så jäkla lugnt. Biljäkeln ville inte starta. Så i över en timme försökte jag leta efter en knapp som skulle återställa bränsleförsörjningen eftersom verkstadskillen trodde det var den det var fel på. Efter mycket om och men kom grabben som helt utan bilkunskap startade motorn på ett knick.

I och med det löste sig de flesta problem av sig självt. I och med det var också min energi borta. Nästan. Lite hade jag sparat i min buffert. Jag skulle ju göra ett halvmaraförsök på löpband på kvällen!

Halvmara på löpband

Det bidde ingen vante. Det bidde en tumme. 12 kilometer fick jag ihop på löpbandet. Inte 21 som planerat.


Jag är både nöjd och missnöjd. Nöjd för att jag inte är trött trots kilometrarna. Missnöjd för att jag inte fortsatte eftersom jag ändå inte var trött.

Det är den mentala styrkan som spökar. Grabben sprang på bredvid mig. Han hade håll och magont och sprang utan att lyssna på något (precis som han gjorde när han sprang 30 km på löpband en gång). Men han klagade inte (så mycket i alla fall). Han stannade inte.

Själv var jag tvungen att dels lyssna på musik och stirra in i TV:n för att få tiden att gå. Men när jag sprungit i 75 minuter och ett skittrist TV-program om knäppa juldekorationer satte igång så tappade jag lusten.

Ironiskt nog ser jag fram emot mitt nästa halvmaraförsök på löpband. Det ska bli skitskoj. Ja faktiskt. Ibland fattar inte ens jag hur jag funkar. Skrev jag inte nyss att jag tyckte löpbandslöpning var tråkigt? Det verkar jag ha glömt...

Team Fakta Långtidslöparna

Om jag var i Stockholm den 30 december skulle jag absolut vara med på detta!

Årets sista långpass

Tack Elin för detta guldtips: årets sista långpass. Ett organiserat träningspass på dryga 64 kilometrar med lite smått ironiska matstopp på Mc Donalds.

Om jag var i Stockholm denna näst sista dag på året skulle jag vara med. Jag tycker det låter rent ut sagt skitskoj. Och tipsen som ges på siten är bra, handfasta och intressanta.

Fitness Magazine

Nya numret av Fitness Magazine har dimpt ner i lådan!!

Wohoo!

Efter några halvdana nummer av Fitness Magazine såg jag redan på omslaget att nummer 1 2008 skulle bli bra. Med gult och grönt kan man inte gå fel!


Jag har inte hunnit läsa tidningen än. Jag är alldeles för exhalterad för det. Likt ett barn på julafton har jag kastat mig över tidningen och bläddrat och skummat och konstaterat att det inte bara är omslaget som är bra. Det är innehållet också.

Musiktipsen redan på sidan nio verkar lovande, sedan ett spinningporträtt med tips, stretch för löpare, intressanta styrkeövningar och mat som verkar både kul att göra och kul att äta, GymGlam finns med på ett hörn och en krönika om omklädningsrumsuppförande och så Terese som finns med på Sportys uppslag och dessutom en kul annons till LifePortalen som Terese också jobbar med.

Den här tidningen kommer att bli läst. Om och om igen. Äntligen!

Julbord

Ikväll är det jag, grabben och Prins Carl Philip.

Hur laddar man upp inför ett julbord?

För två år sedan, precis på dagen, hittade mitt och grabbens hjärtan varandra. Främst genom vårt stora skidintresse. Genom våra Årekopplingar. Men också genom vår envisa träningsvilja och gigantiska res- och äventyrslust.

Jag och grabben under långresan till Thailand.

Ikväll firar vi det tillsammans med Prins Carl Philip. Eller snarare på Prins Carl Philip. Och ett dignande julbord - fast med internationell tappning vilket är en lustig twist på det mer än 100 år gamla mälarfartyget.


Frågan är bara hur jag ska ladda upp inför julbordet? Då menar jag inte hur jag ska äta, eller inte äta, under dagen för att få plats med så mycket julmat i magen som möjligt. Nej jag syftar på träning - såklart. Hur ska jag träna under dagen för att må så bra som möjligt i kroppen och i knoppen eftersom jag vet att jag kommer äta både gott och mycket ikväll?

Hur jag ska träna imorgon vet jag. Då är det halvmaradags. Jag lär ju vara fulltankad i alla fall...

ViktVäktarna

Metro rapporterar att ViktVäktarna slutar med pointssystemet. Istället får man äta hur mycket man vill.

Tis 18 dec: Jogging på söder

Nu är jag tränad, glad och lycklig.

Årstaviken runt

Jag stod väl rustad inför kvällens integrerade Szalkai- och fartleksrunda. Med dubbla löpartights, nyladdad Ipod och personlig livvakt (ja grabben alltså) som skyddade mig mot vintermörkret tog jag mig an rundan kring Årstaviken med gott mod.


Flacka Tantolundssidan av Årstaviksrundan bjöd på 3.5 kilometer i något snabbare fart (5.40 min/km) än vad Szalkai påbjuder i 4-timmarsprogrammet (6 min/km). Det kändes bra. Det kändes lätt. Träningslugnet spred sig långsamt ut i fingertopparna.

När jag sprang över Skanstullsbron var slussenpassagen full av sekelskiftesbåtar med julbelysning som riktigt osade vintervärme och julmys. Jag beundrade det verkliga vykortsmotivet en stund. Sedan sprang jag på.

Jag tänkte att Årstasidan 5 kilometer skulle bjuda på fartlek. Men det ville sig inte riktigt. Här finns nämligen ingen belysning. Att springa i Årstasidans becksvartsmörker är som att springa mitt ute i vildmarken. Man ser i stort sett ingenting och både mörkret och tystnaden är överraskande påtaglig. Och då är det inte lätt med fartlek. Närmare Liljeholmen är man tillbaka i stadens ljus igen. Då rusade benen iväg och jag efter.

Det blev en bra runda på 48 minuter, 650 kalorier och en snittpuls på 82% av max.

Mens och träning

Forskning visar att träning kan lindra menssmärtor. Vad tycker du?

Mensvärk och träning

Malin Ewerlöf skriver i sin löparbok att hennes bästa resultat kom strax efter mens. Jag vet inte specifikt vilka dagar hon syftar på, för "strax efter" är väldigt relativt. Malin beskriver hur grönskan svischar förbi när hon trycker på lite extra och att hon känner sig oövervinnerlig. Uppenbarligen sprang aldrig Malin när det var kallt och vintrigt ute. Dessutom var hon ju mer eller mindre oövervinnerlig på hemmaplan...


Malin håller med forskarna som säger att träning kan mildra och lindra mensontimagen. Och kanske är det så. Men inte känner jag mig speciellt tight och träningsvillig då.

Jag har inget emot Malin Ewerlöf. Jag tycker faktiskt "Malins Löparbok" är ganska bra (tack för lån Elin!). Jag är bara mensvresig. Och när jag är mensvresig är jag inte det minsta gymsugen.


Däremot kan jag gott och väl tänka mig att gå ut och springa en sväng. Szalkais sex kilometrar pockar på men jag har intensivare planer än så. Lite fartlek till exempel. Till nynedladdad musik (musiktips kommer!). Kanske inte moraliskt fläckfritt men jag räddar ju i alla fall miljön!

Mensvärk och prestation

Förra sommaren råkade jag pricka in mesta ontimagendagen med St Eriksloppet. Första milen gick bra. Andra milen sprang jag i ett dimmigt, vingligt töcken. Både Norr Mälarstrand och Söder Mälarstrand var evighetslånga och magen värkte på värsta mensvis. Den där obehagskänslan förföljde mig alla de 22 kilometrarna runt Stockholm och på kvällen kunde jag inget annat än ligga dubbelvikt i sängen och frysa och värka.

Det positiva från den dagen var att jag fick en superkass tid som förmodligen är lätt att slå. Och personliga rekord är alltid uppmuntrande!

Sju önskningar

Jag trodde att alla goda ting var tre men de är visst sju. Att lista sju önskningar är min utmaning från River. Dessutom passar jag på att utmana alla er som själv har en blogg att göra samma sak!

Mina sju önskningar:

1. Behålla träningsglädjen.
Jag låg och tänkte på det igår. På känslan. På glädjen. Jag tränar inte för att primärt nå en viss miltid. Jag springer för så mycket mer. För livet. För självkänslan. För glädjen.

2. Få drömkroppen

Jag vet hur den ser ut. Jag har haft den. Jag ska dit igen.

Jag för 12 kilon sedan. Då var jag 8 kilon från drömkroppen. Idag ligger den 20 kilo bort.

3. Springa långt
Förra året satte en envis höft stopp för all löpning under våren. Visst försökte jag knapra Voltaren och springa samtidigt, men det funkade liksom inte. Därför blev det ingen start i Stockholm Marathon 2007. Jag hoppas på en revansch i år. Tillsammans med ett 6-timmarslopp i Mars, en start i GöteborgsVarvet i maj och kanske ett galet marathon på löpband däremellan.

4. Att grabben vill...

Jag tror att min grabb är exceptionell. Jag tror att om han bara tränade lite så skulle han bli hur bra som helst. Folk är ute och tiotalet mil i veckan för att nå de tider han gör helt utan träning. Han har viljan. Men saknar motivationen. Och jag är oförmögen att sprida min entusiasm åt det hållet. Så en av mina önskningar går därför till grabben.

Grabben letar motivation i blaskan IForm inför en löptur i Norrköping i somras.

5. Löpardojjor
Så en konkret önskning. Jag vill hitta de perfekta löparskorna för en person som enligt Runners Store "kanske inte ska springa alls" på grund av supinationsproblem på högerfoten. Asics Nimbusen kändes bra, men blev urtrampade ganska snabbt. Lågoddsskon Brooks har funkat oförskämt bra hela hösten. Nu vill jag prova något annat. Något nytt. Hitta rätt!

6. Julträning
Nu närmast hoppas jag att min julträning blir riktigt bra. I form av löpning javisst. Men främst i form av längdskidåkning. Det är en nödvändighet för att jag ska klara av de där galna nio milen senare i februari. Jag hoppas framförallt att jag fattar det där med vallningen. Hur man tekniskt gör vet jag. Men det svåra verkar vara att hitta rätt valla för rätt väder. Och jag vill inte att en sådan liten men viktig detalj ska sätta käppar i hjulet för mig.

7. Frisk!
Sist men inte minst hoppas jag att jag får vara frisk. Inga brutna ben i skidbacken. Inga växande fotproblem i löpardojjorna. Inga baciller, sjukdomar eller infektioner i kroppen som ligger och gror och växer till en katastrof.

Träning med pilatesboll

Jag älskar nyheter. Allt som är nytt måste dessutom provas!

SATS Pilatesboll

I vår börjar SATS med en ny klass: pilatesboll. Självklart måste klassen testas. Jag hoppas nyheten blir lika kul som den låter!

Kalorier i Aladdinasken

Är din Aladdinfavorit en fettfälla, frågar sig Aftonbladet. För i vilket julhem finns det inte en Aladdinask? Jag vet inte var de kommer från. Men de finns alltid där likförbannat. Dessutom hör mina favoriter till de fetaste. Typiskt.

Kall om fläsket

Känner du igen dig?

Här finns fettet!

Jag läser en lite smårolig tråd på jogg.se. En man skriver att han är lite tjock om magen och att han blir "iskall om fläsket" när han är ute och springer.

Jag känner igen mig. Men hos mig sitter det inte (bara) på magen. Jag blir mest iskall om höfterna och rumpan. Men jag fryser inte alls. För jag känner inte av det. Det är bara grabben som skriker högt när han senare ska försöka värma mig i tron om att jag fryser.

Logiskt sett är det väl som så, precis som det skrivs i tråden, att fläsket isolerar så att inte kroppsvärmen tränger ut till ytan och att det på så sätt värmer vitala organ i kroppen. Extra kläder behövs alltså inte eftersom man (vi/jag) redan har ett naturligt skyddande lager.


Själv tycker jag att det är ett ypperligt sätt att se var på kroppen man har fettdepåer (att bli av med): gå ut och spring när det är kallt och kom sedan hem och konstatera var det är iskallt (och gärna lite rödfruset). Det är bättre än de där röda pilarna och ringarna man brukar se plastikkirurger rita på nakna stackars kroppar under ilsken belysning.

Bra frukost

Frukost är det bästa som finns!

Frukost

Jag skriver ofta om sådant som är det bästa som finns. Som att sova. Som skidåkning. Som frukost. Jag kan liksom inte hjälpa att det finns så många underbara saker i livet! Dock hör inte aerobics och dammsugning till dem...

Jag gillar särskilt en riktigt bra hotellfrukost. Eller söndagsfrukosten hemma hos mina föräldrar. Eller frukostbuffén för 69 kronor på Åre Bageri. Porslin man blir ätglad av, nybakt bröd, god fjällyoghurt, bullar direkt från ugnen, utsikt mot fjälltopparna i deras nybyggda cafédel... Efter en sådan frukost kan man träna riktigt bra.

Riktigt så ser inte frukosten ut hos mig just nu. Jag har förvisso två liter mjölk i kylen. Men båda gick ut i lördags. Och så står där två flaskor bubbel (och en herrans massa småflaskor med Dooleys som förmodligen aldrig kommer bli öppnade). Men det kommer man inte ens en vettig lättdistans på. Långt inne står också en burk smörgåsgurka och ett halvtomt paket med 10%-ig leverpastej. Men det hjälps inte när det inte finns minsta tillstymmelse till brödbit att bre det på.

Det bästa jag kommer på just nu är att åka till jobbet utan frukost i magen. För jag vet att det serveras lussebullar där. Och just nu får det fungera som frukost. Hur otillfredsställande näringsmässigt det än må vara.

Sön 16 dec: Skidåkning och kalorier. Och en jogg.

Det har varit en dag med mycket aktivitet.

Skidåkning och kalorier

Jag tog med mig pulsklockan ut i backen idag. Jag ville veta hur jobbigt det egentligen är att åka utför.

Det blev bara en kort session på 30 minuter. Men jag hann med en vurpa under den tiden. Stig Strand skulle sagt att det var en klassisk innerskida om han kommenterat mig på TV. Men nu var det bara grabben som kommenterade. Och jag som konstaterade. Det kommer bli ett snyggt blåmärke på höften om en par dagar.

En halvtimme utförsåkande inklusive liftvila "kostade" mig 200 kalorier. Då ingick vurpa och promenad från bilen till backen. Maxpulsnoteringen låg på 81%. Medel på 59%.

Jogging

Jag förvånade mig själv med en jogg strax efter lunch. Jag satt inne och grämde mig ett bra tag. Kikade ut genom fönstret. Och våndades. Öppnade dörren. Och fick ångest. Det såg ju så kallt ut. Och tanken på en joggingtur lockade inte alls.

Fönsterjoggångest.

Vinterjoggvånda.

Men så tänkte jag på bloggen. På er. Tänkte på mina överskottskilon. På maran. Och jag konstaterade att om jag inte tar mig i kragen, om jag inte går ut och joggar - ja då blir jag inte av med några kilon. Då tar jag mig heller inte runt på maran. Då vet jag inte riktigt vad jag ska skriva på bloggen. För det är jobbigt att utveckla ursäkter som i alla fall inte håller. Blogg och extrakilon är bästa motivationsmoroten helt enkelt!

Skön viljetrots - med reflexväst!

Det blev en skön tur till Duved. Inte de åtta kilometrar som Szalkai förespråkade för dagen. Men jag känner mig nöjd ändå. Så nu kan sitta still på min stolsdyna de 70 milen ner till Stockholm med gott samvete.