Tis 8 apr: Motala by night

Är det en bil? Är det en motorcykel? Är det ett jasplan? Nej det är Puma som är ute och löptränar!

Nattligt äventyr

Det gick snabbt ikväll. Inte den direkta farten på klockan, men känslan i kroppen. Löparkänslan. Jag ska inte säga att jag flög fram, men nästan - i alla fall jämfört med hur det känts förra veckan.

Jag flyger inte - ännu. Men jag står på startbanan!

Nu blev det bara 4 kilometrar med start klockan 23.00. Men för det första är det 4 kilometrar fler än 0 kilometrar som det lätt blir på konferenser där en middag tar 3 timmar och 3 glas vin och kvällen bara försvinner. Precis som jag valde bort den enligt utsago "krämiga potatisgratängen antingen gjord på bechamelsås eller grädde" till förmån för extra babymorötter och broccoli, valde jag också bort vinet för Pepsi Max. När resterande i gruppen gick till puben för mer öl gick jag till mitt rum och bytte jobbdressen mot löparstassen. Det gick av bara farten. För när jag haft en bra dag med bra matval kändes det enkelt att fortsätta på samma spår. Visst, det är galet att gå ut och jogga efter 23.00 men en liten tur tar inte mer än en halvtimma. Peanuts!

Jag vet inte om det var den sena timman. Eller om det var det lätta duggregnet. Eller om det bara var känslan att jag var ensam i hela världen (jag såg ingen förutom en anka som badade i gatuskenet i Vättern), men det gick bra ikväll! Fotpoden, som ofta mäter hastigheten lite för generöst, hade jag knutit hårdare på foten än vanligt. Gör det att den mäter mer exakt? Det kändes så. För även om känslan sa att det gick fortare än vanligt, visade klockan på den vanliga 6-minutersfarten. Vanligtvis brukar jag ta det med en nypa salt men ikväll har jag inte så mycket salt i nypan för jag tror att jag låg precis såsom klockan sa idag (återigen, kan det ha att göra med att jag knöt fotpoden hårdare?)

Jag sprang 2 kilometer "bortåt" längs strandpromenaden, och 2 kilometer "hemåt". Bästa sättet att inte springa vilse. På hemvägen ökade jag farten. Inte medvetet och knappt märkbart. Men en sådan liten skillnad gör ända att jag springer 15 sekunder snabbare per kilometer. Det är ju bra att en sådan liten fartökning inte känns nämnvärt i kroppen. Men det skulle vara förödande om en sådan lite fartsänkning skulle kunna passera en obemärkt.

Nu är det slut på det roliga för idag. Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis med bra val. Jag tjatar om min mat och mina val men fan och hans fru ska veta att jag kämpar... God natt Sverige!

Greetings from Motala

Hej där hemma. Är i Motala och har det bra. Solen skiner inte som den ska men vi har roligt ändå. Snart ska jag ut på löptur i Motalakrokarna. Jag ska bara leta upp en karta först. Nedan ser ni mitt rum. På detta golv ska göras tåhävningar, rumpövningar, armhävningar och några situps.


Idag har jag lyckats med flera bra val: en halv nyttig fralla istället för en hel på vägkrogen i Stavsjö, jag uteslöt riset till lunchen på kinarestaurangen och åt morötter istället, hoppade över browniesen som serverades på fikapausen och åt ett surt grönt äpple istället för konferensgodis under eftermiddagen.

Paus!

Energipaus mitt i jobbstressen i form av kaseinproteindryck i pappersmugg. Skål!

Veckan som kommer

ska bli lite bättre än veckan som gick.

Måndag morgon

Måndag - den perfekta starten på något nytt. Jag har skrivit det förr och skriver det igen - tänk vad bra det är att vi varje vecka får chansen att göra en ny rivstart. Fantastiskt!

Veckan som gick var okej. Inte dålig men inte jättebra. Nya jobbuppdraget ställer till det lite för mig och medan stressnivåerna accelererade minskade träningsminutrarna drastiskt. Men - jag höll kosten i schack. Och - jag har kommit igång med löpningen.

Vågen denna morgon visade på nedgång. Jag borde vara överlycklig men det är jag inte. -0.7 kilo kan ju faktiskt bara vara en slump eller minskade vattenmängder i kroppen. Därför hoppas jag på ytterligare nedgång denna vecka, så att jag får bevisat för mig att mina 30%-iga kolhydratsnivåer och 1700 kalorier per dag faktiskt ger resultat.

Vad gäller träning så bortprioriteras de flesta SATS-klasser den här veckan. Inte en enda spinningklass så långt ögat når. Istället ska jag löpträna - och åka till Motala. En konferens ned nya jobbuppdraget ligger och stör i min mitt-i-veckanträning. Löpskorna åker mer till Motala men jag har inte riktigt koll på konferensprogram och upplägg så vi får se hur det blir med löpningen just då.

Däremot blir det löpning så det förslår till helgen. Borlänge 6-timmars går av stapeln på lördag men jag har andra planer. Jag ska på löparläger - i egen regi. Jag har äntligen grabben (tränar'n) hemma hos mig så på fredag blir det intervaller på bana, på lördag förmiddag blir det milrundan i Ursvik eller på Lidingö, eventuellt backträning på lördag kväll och sist men inte minst långpass på söndag. Det betyder träning 3 dagar i rad vilket inte är optimalt, men är det läger så är det!

Ikväll har jag möte med andra jobbet efter första jobbet. Jag vet, lite knepigt att hålla isär. Egentligen borde idag vara vilodag eftersom jag tränat två dagar i rad (vilket känns i biceps- och magmuskler) men vi får se vilka jobbstresshormoner som måste jagas bort ikväll. Det blir antingen en promenad eller - löpning.

Sön 6 apr: Löpning och styrketräning

Efter att ha haft taskigt gymflyt några dagar kom jag iväg - men det var på håret.

Styrketräning

Jag och Nilla hade bestämt att träffas på SATS Telefonplan för att köra styrketräning. Det var dags för rygg, biceps och mage eftersom vi inte körde de sist. Sist var typ tre-fyra veckor sedan, men vi har båda kört en hel del styrketräningspass sedan dess. Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att ses klockan 13.00. Det är bara det att strax efter 12 ringer Nilla och är bakis och nyvaken och tycker det är lite jobbigt att gå upp. Som tur var svarar jag inte (inte för att jag inte vill, men för att jag inte hör telefonen). Nilla har därför inget annat val än att pallra sig ner till gymmet - vilket hon i slutändan var rätt skönt.

Det som på pappret såg ut som ett snabbt pass drog ut på tiden. Det var magövningarna som fick vår kreativa förmåga att rusa i höjden och vi provade på en drös olika magvarianter med bollar som "kastades", viktplattor som lyftes från sida till sida och så utmanade vi varandra på crunches på boll. Men innan dess var vi fokuserade, körde sittande rodd och lastdrag för ryggen, jävligt noggranna bicepscurls och hammercurls för bicepsen och till sist en funktionell styrkeövning (eftersom det är så i ropet) där man ligger på mage och förflyttar en viktskiva "runt sig" (tränar överkroppen).

Det är kul att köra styrka tillsammans - om man kan fokusera och inte pratar bort tiden. Det är jätteviktigt att träningen är träning och inte en social trevlighet. Men det lyckas vi bra med. Den sociala trevligheten tog vi efteråt då vi gick och åt nyttig lunch på Skvallertorget i Midsommarkransen.

Löpning

Jag fick för mig att springa till gymmet i förmiddags. Packade min smidiga Salomonväska, som jag köpte till Vasaloppet, med det nödvändigaste och begav mig iväg. Det är inte mer än 5 km till SATS Telefonplan från mig men jag kände mig ändå som Renata Chlumska. Allt som fattades var ett par trailskor och lite gyttjestänk så hade jag varit en äventyrare. Nu skulle jag ju bara springa bland storstadsbetongen.

Det var jobbigt nog. De första 1.5 km till Liljeholmsbron går nerför men sedan går det faktiskt bara uppför, om än i olika skiftningar. Jobbigt som tusan, så jag gick lite här och var ska erkännas. Backträning står högt upp på min lista över det som behöver tränas. För det var inte pulsen som slog volter - det var benen (höger lår) som tog slut.

Jag sprang aldrig hem från gymmet. Jag och Nilla käkade lunch och sedan åkte vi in till stan för att försöka göra av med pengar på träningskläder. Det gick inte så bra. Vi hittade ingenting roligt. Inte ens en endaste bandana!

Att springa eller inte springa

- det är frågan.

Om framtiden

Jag kämpar i motvind. Ingen orkan, men väl en envis snålblåst. Med de extra kilona är löpningen relativt jobbig och jag gör inte lika snabba framsteg som jag skulle kunna ha gjort - med färre kilon i ryggsäcken. Men, jag tycker ju att löpning är roligt!

I februari gick det bra. Skitbra, rent ut sagt. Jag flög fram under mina snabbdistanspass. Benen ville aldrig stanna under långpassen.

Nu vill de inget annat än stanna. För där, i februari, hände något. Jag åkte livsfarlig längdskidåkning och slog knät i en vurpa. Men jag sprang vidare Knät motsade sig inte långpassfart, men ville inte veta av några fartökningar. Nu, såhär 2 månader efteråt har farten sprungit ifrån mig.

För 4 veckor sedan sprang jag 6-timmarslopp och det kändes också bra. Men var är den känslan nu? Och än viktigare, kan jag hitta tillbaka - till formen och känslan inom 6 veckor?

Om 6 veckor går Göteborgsvarvet. Om 8 veckor går Stockholm Marathon. Och här sitter jag och är nervös och vet inte var löpningens beståndsdelar har tagit vägen. Under den kommande veckan är det jag som ska leta upp dem! Känna efter om jag ska lägga in femmans växel och hoppas på flyt eller om jag gör en Jenny Kallur*. Hoppet är långt ifrån ute - men den kommande veckan blir viktig.



*Jenny Kallur har ställt in första halvan av utomhussäsongen i år på grund av sin skada.

Rockig träningsmusik (?)

När jag höjde Safri Duo till skyarna undrade Umefredrik över rockmusikens (icke)existens hos mig. Ja du Fredrik, förutom den stående favoriten Ballroom Blitz följer här ett av mina rockigare träningsmusiktips, The Sounds - Living in America:

Molitva Progressive Remix

På en Absolute Kidzskiva finns en upbeat remix av förra årets ESC-vinnare; Marija Serifovic och låten Moltiva. Remixen är sjukt bra att träna till. Det finns ganska många, ganska dåliga, remixar på Molitva på YouTube men denna är mest lik (fast går lite för snabbt) den som ligger lagrad och träningsglad på min IPod:

Hallå World Class?

Kan det gå mer fel?

Oflyt

Jag har total och fullständig oflyt vad gäller träningen just nu. Först icke-träningen igår, sedan den tunga löpningen imorse och sedan det som hände alldeles nyss, som pricken över i:t på mitt oflyt.

Jag hade tänkt mig ett pass Booty Express på World Class. Hade siktat in mig på ett pass med start 11.40 på Hornsgatan. Perfekt, tänkte jag. Bra läge och bra i tid. Så jag gick dit. Och upptäcker en jäkla skylt på receptionsdisken med att just idag, just denna dag då Puma tänker testa World Class, så har de tillfälligt lagt om schemat. Just här, just nu. Va fan!


Det blir ingen booty idag. Istället ska jag gå och kolla om de fortfarande har bra pris på satinlakan på Hemtex. Deras så kallade rea brukar pågå året om med halva priseterbjudanden men bara för att jag kollar just idag, och bara för att jag har oflyt, så är det säkert fullt pris igen.

Lör 5 apr: Löpning på E4:an

Morgonstund har guld i mun. Eller sol i alla fall.

30 min löpning

Vaknade av mig själv 8.22 imorse. Det är typ andra gången i världshistorien jag vaknar utan väckarklocka så tidigt en helgmorgon. Inte bara det, jag gick till och med upp!

Jag tänkte att det var lika bra att sticka iväg på en morgonrunda på en gång. Görs det inte nu så görs det inte alls. Så brukar det bli när det gäller löpningen på lördagar. Eftersom jag bor mitt i stan är det inte så kul att sticka ut senare och behöva sicksacka sig förbi alla shoppare.

Nu blev det lite sicksacking ändå. Jag tog rundan på E4:an (längs med Årstaviken alltså) runt Eriksdalsbadet och tillbaka via Ringvägen. Det var trångt på den soliga och smala lilla asfaltsvägen vid vattnet. Hundar, barnvagnar men också en jäklans massa stavgångare. Joggarna var i minoritet men jag höll fanan högt. Jag var nämligen ute på löppass: intervaller med Serena Williams!

Det som gick så bra förra gången gick halvbra idag. Började med en stabil fart runt 6min/km första 5 uppvärmningsminutrarna. Den efterföljande intervallen på 4 minuter gick i 5.16-fart. Det kändes bra. Lite jobbigt, javisst men en intervall ska ju vara lite jobbig. Serena poängterade att det var en hustle vi gjorde - inte en sprint, och jag höll med. Sedan hände det något. Jag blev trött. Under de nästkommande 4 inte lika intensiva minutrarna hann jag inte återhämta mig och när det blev fartökning igen (4 minuter till) blev det jobbigt. Inte så att det märktes på farten för jag sprang i 5.19-tempo ganska konstant men jag kände mig lite obehagligt trött. Funderade ett tag på om det är denna känsla jag måste vänja mig vid eftersom jag har problem med att jag ger upp för lätt när jag springer och gärna skulle vilja kunna kämpa till jag når blod, svett och tårarstadiet. Hur som helst, efter den andra intervallen återhämtade jag mig faktiskt gåendes.

När jag satte igång igen väntade mig Ringvägens långa uppförsbacke och även om farten inte var jättehög utan runt 5.59-6.03min/km så var det segt för benen. Precis när jag nådde krönet påminde mig Serena om att det var dags för sista intervallen och även om det nu bar lätt nedför var benen stumma och min andhämtning tung. Jag vet inte vad jag höll för tempo nu. Allt jag minns är att jag under de sista 5 lugna minutrarna på passet sprang i 6.30-tempo och det kändes superjobbigt. Ungefär lika jobbigt som när jag sprang det första tempoblocket i 5.16-fart. Inte flåsmässigt - men i benen. Det är bara att inse att mitt löparuppehåll har kostat och att jag nu måste se över den närmsta framtiden. Fast först ska jag upptäcka World Class, jag ska bara äta lite frukost och sen - iväg.

Träningsbloggar

Har ni sett nya samlarsiten Träningsbloggar? Kul idé. Men vem står bakom, annat än "vi på träningsbloggar". Ibland är nätet för anonymt för sitt eget bästa. Nu försöker inte Träningsbloggar sälja något annat än annonser, men om de skulle gjort det hade jag varit den första att rekommendera Redaktionens böcker i bland annat marknadsföring på nätet och hur man gör affärer via sin hemsida. Men det där är ett helt annat kapitel för en träningsblog. Lite oroväckande att jag har så så låg ranking förresten. Har inte jag nätets bästa träningsblogg eller?

Nähä...

Smal utan träning

Av sömn blir man tydligen smal.

Zzz

Ni har väl inte missat att man blir smal av sömn! Fast det är ju ingen nyhet. Nyttan med sömn har det pratats länge om. Sydsvenskan skriver om det. Chef skriver om det. Aftonbladet skriver om det. Sporty Spice skriver om det. Många andra skriver om det. Ofta beskrivs nyttan av sömn som en reducering av både stress och vikt. Stressen köper jag. Vikten har jag aldrig märkt något av.

Jag undrar hur mycket man måste sova om man vill bli till exempel tio kilo lättare? Måste man sova en hel helg eller räcker det med tio timmar sömn per natt under en månad? Eller om man vänder på det: vad resulterar en timmas extra sömntimma per natt i på vågen? Hur länge ska man hålla sig till tåls egentligen?

Bästa stället i lyan? Sängen, såklart! Klippansoffan får se sig besegrad.
I natt ska jag praktisera viktminskning, ja sömn alltså (inget annat om ni trodde det, även om kvällspressen ofta skriver att andra sängaktiviteter också kan ge resultat på vågen...)

Varför man inte tränar

Det finns några anledningar. Typ två:

1. För att man tvingas jobba övertid och missar gymklassen med sju minuter. Den klass man annars skulle kommit i tid till - med god marginal.

2. För att när man väl kommit till gymmet (inte samma gym som klassen man precis missat) efter gigantisk storstadsfredagskaosträngsel, slutligen hittat p-plats, visserligen på här-får-man-inte-parkera-plats men skit samma (jag ligger ändå på plus på parkeringsavgiftskontot), står halvnaken och ska byta om och upptäcker att javisst fasen, träningsbyxorna glömde jag visst packa ner imorse. Va fan!

Efter sådana turer är man ganska slut. Trött. Och lite irriterad. Mycket irriterad. Nej vänta nu, jävligt irriterad. Att nu ge sig ut på en fin liten fredagssolsjogg på E4:an (Årstaviken) är inget jag längtar efter. Nej ge mig mörker och regn och smuts och lera så jag kan sticka ut och springa av mig frustrationen!

Please note: med "man" i texten ovan åsyftas Pucko-Puma som inte vill gå med rumpan bar och som inte gillar när planerade aktiviteter kastas upp i luften.

Jogging Vs. Löpning

Vad är skillnaden?

Joggare och löpare

"Löpare" tycker sig ofta vara något förmer än joggare. Men enligt min teori är vi alla joggare ibland. Oavsett om vi heter Hanna eller Haile (Gebrselassie).

Jag tycker inte att jogging och löpning har med absolut fart att göra. Det handlar inte om vi springer milen på 42 eller 58 minuter. Det har inte att göra med om vi springer i 3.50-minutersfart eller 6.02-minutersfart. Enligt min mening beror det på den relativa pulsen. Är Haile ute och springer (springer blir här ett gemensamt namn för jogging och löpning) på, tja, 65% av max går det säkerligen skitfort - relativt till hur jag springer. Men inte relativt till honom själv. I detta fall joggar han. När han kör hårdare pass, och ligger på högre procent av max, löper han.

Jag själv är både en joggare och löpare. Gårdagspasset var ett joggingpass. Det i söndags (då jag sprang med Serena) var ett löppass.

Sådär, det var väl enkelt förklarat. Jag är öppen för andra åsikter - bring them on. Hur förklarar du skillnaden mellan jogging och löpning?

Varning för ras!

Hittade den här skylten ovanför huvudet utanför knuten. Ett lyckat exempel på gerilla-PR. Dumt bara att allt verkar påminna mig om att det är upp till Åre jag borde flytta. Men flytten kommer. Jag ska bara bo och träna lite i Halmstad först.

Tor 3 apr: Jogging på söder

I söndags kändes löpningen som en bit kaka. Idag var löpningen som en tung, tung stek i magen (med bearnaisesås).

10 km jobbighet

Jag gillar inte tunga stekar. Jag gillar inte heller killar som helt öppet och ogenegerat kliar sig på pungen. Svett må rinna, löpfjärtar må släppas, men jag vill ändå inte se killar länge och väl flytta runt paketet i byxan. Jag gillar inte heller bilar som kör i 80 kilometer i timmen mitt på Hornsgatan och jag tyckte synd om den lilla överviktiga kille i trettonårsåldern som sprang så gott han kunde längs med Årstaviken mellan pappa/tränare cyklade direkt bakom. Killen och det cyklande sällskapet har jag sett förut, i höstas. Jag lade märke till dem då också. De små stegen som tungt rörde sig framåt. Kroppen som såg lite sned ut. Men kämpandet, strävandet som tog pojken framåt. Jag ser inte heller ut som en spänstig löparsnärta när jag är ute och kämpar. Men löparglädjen bultar oftast inuti mig ändå. Kanske är det samma sak för den till synes stackars pojken?


Dagens tio kilometer tog mig runt söder. En timmes jobbighet. En timme är i sig ganska kort tid, men oj vad världen hinner förändras. Från solig och varm eftermiddag vid Tantolunden till blåsig kväll med plus fyra grader vid Stadsgårdskajen.

Mina steg var ganska tunga. Och långsamma. Ja förutom i början då jag sprang alldels för snabbt och blev trött alldeles för fort. Jag funderade på att ta femkilometersslingan men eftersom jag hade en liten gåpaus redan efter tre kilometer så bestämde jag mig för att springa en omväg och landa på en mil. Även om det innebar fler gåpauser blev det också mer löpning.

Så det blev som det blev. En runda på tio kilometer som hamnade på den lägre betygsskalan vad gäller prestation. Men det gör inget. Värre var att jag för första gången kände av långt, långt nere i vaden (i böjmekanismen) nästan nere vid höger fot. En direkt supinationskonsekvens. Jag hoppas den försvinner. Bort, bort!!

Snälla löparguden, gör så att jag aldrig får ont någonstans.
...och att jag blir 90 sekunder snabbare per kilometer... snälla?

Hallå hela världen!

What a feeling...

Torsdagskänsla

Igår var jag i Sveriges metropol Sala. Uppenbarligen gjorde småstadspulsen mig trött för jag kom hem kl 21.00, gick och lade mig halvtimman senare och sov gott ända fram till 07.30. Att jag behövde sova märkte jag imorse. Det gick hur lätt som helst att komma upp. För en gångs skull kände jag mig riktigt utvilad. Jag önskar att det kändes så varje morgon. Men det gör det inte. Förmodligen inte heller imorgon. Det blev övertid på jobbet ikväll och kombinerat med min stora TV-tittarkväll (Anna Skipper följt av Criminal Minds) betyder det att det blir natträning. Jag försakar Gordon Ramseys Nightmare Kichten för en sen löpartur. Sängen får vänta till efter 23-tiden. Men det gör inget, imorgon är det fredag. Fredag med stort f: träningsFredag!

Det känns som att jag välsignats med ett stort matlugn de senaste dagarna. Jag har ännu inte blivit så duktig att jag tar med mellanmålsprotein till jobbet, men när jag står där i företagskiosken - omgiven av godis och choklad, bullar och kakor, är jag inte det minsta sugen. Idag när jag stod i kön och väntade på min tur, försökte jag välja ut något onyttigt jag skulle köpt om jag bara så fick, men jag kom inte på något. Det var skönt. Skönt är också att jobbet dukar upp med ordentlig salladsbuffé till lunch. Jag hugger in på sallad, proteintillbehör och keso. Synd bara att den lunchen kostar mig 70 spänn om dagen (blir en halv förmögenhet per månad) och synd att man måste käka innan klockan 12.00 för sen börjar salladen sina... Matlåda är ett hett och ständigt återkommande alternativ men jag har ärligt talat inte sett någon här ta med sig lunchmat hemifrån. Då snackar vi ändå om ganska många hundratals personer...

Har ni någonsin känt att kroppen är i förbränningsmode? Det kändes verkligen så häromdagen. Jag dubbelkollade med Viktklubb (som fungerade snabbare den gången) och jag hade ätit ganska exakt 1700 kalorier. Känslan i kroppen var att den jobbade. Det hände saker inombords. Som att den gnolade liksom.

Bäst att sluta här innan ni tror att jag är helt thick as a ditch - bortom flötet alltså. Fast... jag känner mig inte riktigt klar. Kanske ska jag springa istället för att kolla Anna Skipper? Eller så ger jag mig ut nu? Det som nyss var så glasklart är helt plötsligt grumligt.

Jag återkommer med träningsrapport!

Tis 1 apr (forts.): Spinning

Ikväll var jag på en musiklektion. Eller vänta, var det inte spinning?

Söderspinning

Gå på spinningpasset på SATS Södermalm på tisdagar klockan 18.00 och du får dig en rejäl dos med housemusik och kunskaper om hur Erik Prydz lägger upp sina spår. Du får också veta vad låtarna under passet heter, vad de handlar om och vilka DJ's som spelade var och när.

Gå på spinningpasset på SATS Södermalm på tisdagar klockan 18.00 och du får också en tung dos spinning. Medan många lägger upp sina pass som ett besök till en djurpark (titta lite här, titta lite där: köra lite backar, köra lite flack i korta variationsrika block) med Mix Megapolmusik var det här något helt annat. En jämn ström av för mig helt okända houselåtar (men så är jag ingen housemänniska heller) och samma mönster hela passet igenom: långa jumps, evighetslång backe och 1-2 minuter flack: totalt fyra gånger. Det här var ingen underhållning. Inget djurparksbesök. Det här var liksom riktig träning - om man själv hade disciplinen, för man är tvungen att verkligen fokusera på egen hand.


Jag hade ett och bara ett mål när jag satte mig på cykeln på rad nummer två: att följa ryggen framför mig. Det var ingen lätt match. Den ryggen envisades med att stå upp under hela passet förutom de fyra gånger vi satt ned och körde flack (tempo)! Det fanns inte på kartan att jag skulle ge upp. Mitt spinningpannben är många gånger tjockare än mitt löparpannben av någon anledning. Men jag har ryggen framför att tacka för ett utmanade pass. Och för att det blev så roligt. Och för mina genomsvettiga träningskläder!

(Nu är jag lite trött i huvudet så jag är faktiskt inte med på det afropass som pågår i närheten. Istället äter jag en salladstallrik på tomat, kyckling, paprika, avokado och keso. Senare blir det kaseinprotein)

Lurad?

Snabb-update för dagen:
1 april och jag tror inte jag blivit lurad än. Har du? Till och med kroppen känner sig ganska smal idag (i min helsvarta outfit) och magen samarbetar med mig och håller sig för en gångs skull ganska platt. Ja, relativt sett alltså. Stod mig bra på mina proteiner till frukost och har inte blivit hungrig förrän nu faktiskt. Men jag åt lunch ändå. Kyckling och sallad. Snart ska jag iväg på en spinningpass jag blivit rekommenderad att gå på. Jag är väldigt förväntansfull. Kommer det vara bra? Kommer jag bli nöjd? Den som lever får se!

Tis 1 apr: Morgonjogg

Jag har genomlidit världens kortaste längsta natt.

Morgonsväng med löparpjucken

Jag försökte gå och lägga mig tidigt. Klockan hann bli 22.49. Tre timmar senare vaknade jag och trodde att klockan var 06.00. Det var hon inte. Och sådär höll det på. Har kollat klockan minst tio gånger för att försäkra mig om att jag skulle hinna upp för min löprunda. Det har varit en lång natt. Men alldeles för kort för att jag ska vara pigg och utvilad.

Det slutade att jag vaknade i tid för att komma ut. Dessutom ringde grabben 05.50 för att väcka mig. Att ge upp för tröttheten gick inte. Jag har ju väntat på det här så länge!

Rundan gick bra. Höll en lugn, jämn fart. Lagom intensitet för att bara vara halvvaken. Var pigg och klarvaken när jag kom hem men tröttheten börjar smyga sig på igen.

Hade dålig fantasi när det gällde frukosten (ärligt, jag bara kunde inte göra gröt imorse) så jag gjorde några skramlade ägg och hade keso till. Det får nog bli lite Night Pro också trots att det är mitt på morgonen...

Viktklubb

Jag vet. Jag sa att jag skulle regga mig för några veckor sedan. Jag gjorde det idag.

Aftonbladets Viktklubb

Idag har jag ätit för mycket. Jag visste om det redan innan jag registrerat allt jag åt på Viktklubb. Anledningen heter ett jobbmöte på Sandys (på Sandys hemsida kan man se vad man äter) som var planerat efter mitt andra jobb. Det är svårt när man ska hinna med heltidskonsultuppdraget samtidigt som jag ska klara av mina andra trekvartsfartsuppdrag som löpet samtidigt. Det blir dubbelt upp. Mycket jobb och hjärnaktivitet betyder ett trött huvud som behöver energi för att orka fortsätta tänka. Jag har fortfarande en massa texter som borde skrivas ikväll. Istället har jag registrerat mat på Viktklubb i nästan två timmar. Det går för jäkla långsamt. Jag tror det är något fel på siten. Datorn är sprillans ny, cacheminnet i stort sett tomt och alla andra sidor laddas som smort.

Mitt mål är att ligga på 1700 kalorier per dag. Idag ligger jag på plus-minus-nolläget. Nämligen 2300 kalorier. På den här nivån går jag varken upp eller ner. Men, och det här är ett stort och glatt och positivt "men": jag har nästan lyckats med mina nivåer av kolhydrater, proteiner och fett!

Min matcirkel för idag visar på ca 30% kolhydrater, ca 34% protein och ca 35% fett. Egentligen borde proteinerna ligga på 40% och fettet lite lägre, helst strax under 30% men jag är nöjd med kolhydraterna. Dessutom består dagens fettintag av lax till lunch och avokado till middag. Så det är kalasbra fett.

Nu ska jag sova fort som fan. Joggingskorna väntar på mig i arla morgonstund.

(Puss på dig grabben som är i Åre. Jag har inte bestämt mig för om jag är mer avis på dig än jag saknar dig, eller om det är tvärtom... Men när du kommer tillbaka vill jag att du springer tempo- och intervallpass med mig, ok!)

Dagens utmaning!

Det var svårt att hålla i benen imorse!

Vilodag

För en gångs skull var det svårt att inte gå upp 05.50 för att springa en vända innan morgonhysterin satt igång på riktigt. Jag var så inspirerad av gårdagens löppass och nojjig över att löparglädjen skulle svalna och försvinna. Men - det är viktigt med vilodagar. Lika glad som jag är för min återfunna löparkänsla, lika rädd är jag för skador. Jag försöker hålla mig till min träningsplan: två träningsdagar följt av en vilodag. Jag kan ibland tycka att vadå, 30 minuters jogging är väl ingen direkt träning. Men det är det ju!

Imorgon bitti är det dags igen: för löpning, för spinning och för afro (om allt går enligt plan).

Sön 30 mar: Jogging med Serena Williams

Jag har gjort det - med sällskap!

Gnistan är tänd

Jag har börjat löpträna. Vadå, tänker väl ni, det har ju jag gjort länge. Sanningen är den att jag inte tagit många seriösa joggingsteg sedan 6-timmarsloppet i Skövde. Det var några veckor sedan, men det känns som en mindre evighet.

Jag har inte längtat efter löpningen. Jag har varit alldeles för rädd. Jag är fortfarande skräckslagen. Prestationsångesten är enorm. Hade jag inte haft ett analkande Göteborgsvarv eller Stockholm Marathon hade det varit lugnt. Då hade jag kunnat springa mina rundor, långpass varvat med intervaller, utan press. Nu är läget annorlunda. Nu har jag något jag måste klara. Den pressen är rätt så jobbig. Den icke-existerande tävlingsmänniskan i mig darrar redan.

Det kändes svårt innan jag kom ut. Hur skulle första löppasset gå? Det var en hög mental mur jag var tvungen att komma över. Lättaste sättet att klättra över den var att inte tänka. Sagt och gjort, jag tryckte igång autopiloten och satte på mig mina träningskläder. Jag hade inte en enda förhoppning inför passet. Inte en enda målsättning. Det enda jag skulle göra var att springa i det tempo som kändes bra med "Serena Williams Intervals" i lurarna.

De tio första joggingmetrarna reflekterade jag inte ens över hur det kändes. Det kan vara skönt att inte behöva analysera allt hela tiden. I takt med mina steg vaknade en glöd under mina fotsulor. Förutom att min tröja ideligen gled upp över magen kände jag mig bekväm i löparspåret. Det är här jag hör hemma, trot att jag är långsam. Det bästa av allt är att jag sitter här med en bultande lyckokänsla inombords - och jag har inte ens försökt tvinga fram den. Facklan är tänd. Jag är på banan. Löpning är kul!


Serena Williams var ett bekvämt sällskap. Hon följde med under 30 minuter och tre gånger ville hon att jag skulle dra upp tempot under fyra minuter. Musiken var bra. Inte wow men medryckande. Serena pratade med mig under passets gång, peppade mig när det bara var slutspurten kvar, påminde mig att inte tappa alltför mycket i tempo mellan tempoökningarna och undrade ibland hur jag mådde. Det var helt enkelt kul att ha henne med och hon är värd de 90 spänn hon kostar via Itunes om man för en gångs skull vill vara laglig...

Träningsmusik (igen)

Det är nästan alltid musiken som gör skillnaden. En riktigt bra låt får mig att tömma alla depåer till 110%. Den jagar bort tröttheten. Skrämmer iväg mjölksyran. Den får trötta ben att spritta av energi, tomma huvuden att fortsätta vilja köra. Hårt. Länge. En riktigt bra låt, helst en kraftfull finallåt, ger allt - och tar allt.

En nästintill perfekt spinninglåt är Safri Duos Samb Adagio. Den låten känns i kroppen! Bubblare är Safri Duo Ritme de la Noche.

Safri Duo är klassisk spinningmusik. Den låt jag hört oftast och längst är just Safri Duos Prelude. Den finns nästan alltid med på bästa instruktören Pias pass. Och den fanns med igår på Camillas pass. Den är sjukt, grymt, otroligt jäkla bra. Det är knappt att jag vågar lägga den på Ipoden. Den är lite för magisk för det.

Shoppingtips i mataffären

Söndag och sol och halva Stockholm är ute. Men inte jag. Jag sitter hellre här, under min korkek...

Söndagsshopping

Hade jag varit en vanlig fullt normal människa hade just nu varit den perfekta tidpunkten för min söndagsjogg. Men se så är det inte. Jag är visserligen en fullt normal människa. Men jag är långt ifrån vanlig. Jag kan inte springa mitt på dagen. Det går. Men det går jävligt dåligt. Så jag inväntar eftermiddagen och det lätta skymningsmörkret och kollar hur det står till med löparformen då.

Istället sitter jag här i min sköna klassiska gräddvita Klippansoffa från Ikea. Min alldeles egna korkek. Jag har otaliga webbsidor uppe på skärmen: alla SATS-scheman från de anläggningar jag tycker bäst om plus fyra eller fem sidor med WorldClass-scheman. Jag har ett tre veckors gratiskort på WorldClass jag ännu inte börjat utnyttja... planeringen är i full gång!

Jag har också hunnit söndagsshoppa. Laddat kylskåpet inför den nya veckan. Utifrån det ärendet har jag fyra saker att säga:

1. Min Konsumbutik på Zinkensdammhörnan må vara svindyr. Men oj vad jag är bortskämd med deras ekologiska frukt- och grönsakssortiment. Jag provade både Hemköp och PrisXtra vid Mariatorget men där fanns i stort sett inga ekologiska frukt och grönsaker alls. Fy skäms på dem!

2. Mycket träning betyder mycket tvätt. Jag blev lite förvånad av att läsa DN Konsuments undersökning där det visade sig att de dyra tvättmedlen var dåliga och de billiga var bäst. Allra bäst var Willys. Otippat!



3. Igår hos Nilla "drizzlade" (finns det någon bra svensk översättning på drizzle?) jag över lite krämig balsamvinäger över min ruccolasallad. Hur gott som helst! Jag var tvungen att själv investera i en liten (ja, de är små!) flaska idag. Plus en låda ruccola såklart.



4. Har ni smakt Fun Light lemon/lime? Om inte - gå och köp! Uppfriskande och osöt. Helt klart min favorit ur Fun Lightsortimentet. På stark andra plats kommer rabarbervarianten.

Lör 29 mar: Varierad träning

Vad ska man göra när man inte har något särskilt för sig. Spendera dagen på gymmet såklart.

Konditionsstationer

Det finns mer än löpband och spinning som vässar konditionen på gymmet. Roddmaskin, rotex, "skatemaskin" och crosstrainer till exempel. Jag passade på att köra allihop. Inte i en timma eller så, men väl 10 minuter. Det gav mig (effektiv) träning med en puls på runt 80% av max.

Rodd må vara jobbigt, men mest jobbigt är det för rumpan och den ihärdiga träsmak i baken som kommer efter redan 10 minuter. Jobbigare, för flåset och benen, är definitivt "skatemaskinen". Geez. Den tar något så fruktansvärt och svetten bara rinner och rinner.

Mellan alla mina minutrar maskinkonditionsträning körde jag en hel del magträning: bland annat crunches på pilatesboll med fötterna mot väggen. Gör jag det rätt svider det så skönt, så skönt i magmusklerna efter bara några små, små rörelser.



Gymdagen avslutades med 90 minuter spinning med SATS piggaste instruktör: Camilla. Hon är ingen vanlig instruktör. Hon är omtyckt och hon är omtalad. När jag gick min journalistutbildning fick vi i uppgift att skriva ett porträtt om någon som "stod ut" lite. Jag valde Camilla. Det var jag inte ensam om. Det visade sig att Camilla hade blivit vald för exakt samma ändamål förut. Det förstår jag. Hon är verkligen en instruktör med personlighet.


Jag har väntat ganska många år innan jag slutligen hamnade på ett av Camillas pass. I början var jag inte så säker på om jag tyckte om det. Men på slutet var jag övertygad. Det var riktigt bra: jag gillade upplägget och jag gillade musiken. Men än bättre: passet var fruktansvärt, fantastiskt jobbigt. På slutet radade hon upp tunga, sköna block som slukade all den sista energin som behövde komma ut. Vad sägs om sex minuter stående cykling med konstanta motståndsökningar (precis efter en låt där jag också stod i sex minuter) till exempel?

Det blev lite av en helträningsdag: 3 timmar och 10 minuter med en medelpuls på 69% (jag stängde aldrig av klockan mellan stationerna eller under de korta vilopauserna så jag är nöjd med pulssiffran). Jag nådde som mest en maxpulsnotering på 89% vilket stämmer väl med min känsla. Dagen bestod inte av toppmaxträning, men väl intensivträning.

Dagens shopping: handskar som funkade riktigt bra på spinningsadeln. Anledningen till köpet var att jag får så ont i händerna av det hårda cykelstyret. Jag brukar lägga en handduk på styret som jag har händerna på men då blir händerna lätt uttorkade istället.

Rötjut

Jag fortsatte att ta hand om hjärtat även senare på kvällen. Det vankades mat och vin hos Nilla och jag var bjuden!

Nilla har väldigt stora vinglas, så det gick åt ganska mycket vin - trots att vi bara var två. Mycket roligt träningsprat och mycket annat ännu roligare prat hanns med innan jag kom hem samtidigt med söndagens morgontidning strax efter 04.00 imorse. Stort tack Pernilla!

Idag känns kroppen mer sliten än huvudet faktiskt. Jag har varken träningsvärk eller huvudvärk men benen känns allt annat än explosiva. Det blir spännande att se hur eftermiddagens intervaller med Serena Williams går...

Träningsmusik

Finland kan väl inte göra bra musik? Jo, minst en bra låt finns faktiskt. Dessutom är det en ypperlig träningslåt. Den har följt mig på ganska många löparrundor. Räddat mig från psykbryt på raksträckor. Piskat på mina ben i uppförsbackar. Fått fötterna att trampa fortare i svaga utförslöp.

Jag pratar om Hanna Pakarinen och låten Leave Me Alone, från 2007 års upplaga av ESC.




Nu go' vänner, ska jag iväg och träna. Klockan 13.40 är jag på gymmet. Klockan 17.40 planerar jag att gå därifrån. Planeringen är spikad - nu ska den genomföras. Återkommer framåt nattkröken med en rapport för efter träningen ska jag och Nilla icke-träna med mat och vin. Trevlig träningslördag på er!

God helg!

Äntligen helg. Äntligen hemma. Äntligen snart en ny vecka.

Planen

Fick sms från Coola Karin idag. Hon är på cykelläger i Laholm. Idag hade hon sprungit 7km på morgonen, cyklat 100km på dagen och sprungit 5km till på kvällen. Tror ni jag är avundsjuk eller. Jag är så avundsjuk att jag kan skriva det i både fet stil och stora bokstäver!

Denna vecka har jag en alldeles egen chans till träningsrevansch på mig själv. Grabben har precis gett sig av till Åre (igen!) för en veckas skidåkning vilket betyder att det är bara me, myself and I nästa vecka. Perfekt. Då har jag inget annat att göra än träna på kvällarna (och tyvärr även jobba som en tok på dagarna). Dessutom kan jag åter börja boka SATS-klasserna från och med imorgon. Snacka om att nästa vecka är som upplagd för svettiga kvällar!

Att träna mycket

Det snackas ofta om att träna för mycket. Min uppfattning är att gränsen är mycket relativ. Hade någon bloggare tränat som den kvinnliga triathleten Tove Wiklund hade det säkert blivit ett ramaskri. Här är det tuffa morgon-, kvälls- OCH eftermiddagspass som gäller. Simning, cykling och löpning. Träningspass ofta långt över timman. Dessutom livnär sig inte ens Tove på sin idrott. Hon jobbar - samtidigt. Hon är alltså en av oss vanliga dödliga. Mycket intressant.

Tove Wiklunds träningsschema finns att läsa i svenska Runner's World (nr 3). Tyvärr har jag ingen scanner här hemma...

Själv är jag inne i en liten träningsdal just nu. Jag hinner liksom inte riktigt med i den takt jag brukar i och med den nya jobbsituationen. Så fort den blir lite vardag hoppas jag kunna återgå till fullt ös medvetslösprincipen.

Tor 27 mar: Body pump + spinning

= lite jobbigt.

Uthållighetsstyrketräning

Jag lyckades gå i tid från jobbet så att jag hann med pumppasset som började 17.30. Det var länge sedan jag körde pump. Säkert två år sedan. Men varenda rörelse var sig lik. Varför heter då passen "body pump 65" och liknande - är det bara musiken som skiljer?

Jag tyckte allt att pumpen var lite tråkig. Jag försökte få in Coola Karins pumpglädje men lyckades inte riktigt. Jag tror inte jag har något pumptålamod. Att stå och göra samma sak i tre minuter är inget för mig. Men visst kan det vara bra med ett pumppass nu och då. Och visst är jag lite trött i musklerna just nu!



Spinning

Man kan tro att det är Vätternrundan och inte Stockholm Marathon jag ska genomföra senare i vår. Medan löpningen lyser med sin frånvaro nöter rumpan flitigt spinningsadeln. Jag ska ta tag i löpningen igen, det har jag lovat mig själv. Definitivt till helgen. Då fasen...

Det var Terese som satt på instruktörssadeln ikväll. Jag och Nilla, som även pumpat passet innan, körde som tokar. Fast det känns mest som att det är Nilla som kör som en tok, hon har högst kadens på pedalerna. Och så är det hon som grymtar och skriker. Själv har jag hört att jag ser ganska oberörd ut trots att jag sitter på sadeln och nästan dör. För jag är nämligen inte alls oberörd. Inombords pirrar kroppen farligt nära mjölksyrenivån och flåset tänjer bröstkorgen rejält. På ett foto från målgången av St Eriksloppet för två år sedan ser jag väldigt otrött och stabil ut. Sanningen var den att jag just då inte kunde stå upp utan att må illa. Jag kunde inte gå utan att hålla i någon. Men på fotot märks inget av det...

Spinningsalen ikväll var halvfull och ganska tom på den där magiska känslan som finns på måndagsklasserna. Men jag gillar Tereses pass. Bra musik och bra upplägg. Avslutet på första etappen med sex minuter backe, varav tre minuter stående i snabbt tempo, tog ordentligt på krafterna.

Fast food

Jag kom hem lagom till Du är vad du äter. Ett hatobjekt för många men jag gillar det. Jag anammar inga av fröken Skippers metoder men de resultat deltagarna når inspirerar mig. I pauserna fixade jag lite snabbkäk: äggröra (bara ägg, inget annat), strimlat kalkonkött, avokado, keso och tomat. Snacka om att jag är proppmätt!

Kaseinprotein

Smaken är som baken.

Night Pro

Hemma hos mig har det stått en flera kilo tung säck med wheyprotein. Hemma hos Coola Karin har det stått två stora burkar kaseinprotein. Jag bör inte dricka wheyprotein eftersom det är ganska snabba proteiner. Karin bör inte dricka kaseinproteinet eftersom hon får ont i magen. Så vi bytte!


Nilla kräktes nästan bara vid blotta tanken på kaseinproteinet. Hon har en likadan burk, Night Pro, i hallon/smultronsmak. Men smaken är som baken. Jag tyckte att just den smaken var helt ok. Ännu godare var nog chokladsmaken. Konsistensen var ganska krämig men framförallt fluffig. Som sagt, smaken är som baken.

25/3: Nästan väldigt lång spinning

Det skulle vara kul att träna spinning en hel dag. I väntan på det var tanken att vi skulle köra 3 pass på raken...

Långträning

SATS Odenplan är generösa och bjuder på många spinningpass på raken om kvällarna. Det är lätt att få ihop 3 timmars cyklande. Ja, faktiskt även 3.5 timmar om man väljer att anta mastodontspinningutmaningen en tisdagskväll. Det gjorde vi: Coola Karin, Nilla och jag. Eller, nästan jag. Tyvärr drabbades jag av dålig tajming på grund av nya jobbuppdraget och missade första klassen. Medan de andra två galningarna körde de riktiga 3.5 timmarna fick jag helt enkelt nöja mig med 2.5 timmar. Det har jag ju kört förut så det är egentligen inte så mycket att hänga i julgranen. Men jag hänger nog upp prestationen på en liten gren långt nere vid julgransfoten ändå.

Det är inte orken som är den största utmaningen under långspinning. Det är tamigsjutton rumpnötandet. Det som alltid gör sig påmint under uppvärmningen av pass nummer 2 - när man hinner känna efter hur kroppen mår. Det gör ont och är obekvämt på ett obeskrivligt sätt. Det gör inte skavsårsont, men det skaver liksom ändå.

Resten av mitt coola kompani hade kört en blå 55-minutersklass när jag anslöt. Då väntade en gul (förkoreograferad) 55-minuters mellanklass. De gula spinningklasserna är verkligen hur trista som helst. Musiken är totalt ointetsägande och bara dålig. Men det där brydde jag mig inte om så mycket. Jag hade ju precis upplevt startskottet gå och jag var upptagen med annat. Att försöka köra på för fullt till exempel. Enligt mitt eget race och inte enligt den ganska trista förkoreograferade klassens upplägg.

Efter den blygsamma mellanklassen väntade machospinning. 70% biffiga killar och 30% tuffa tjejer. En ganska typisk uppställning för just den här klassen. Passet leddes av en kille och det märktes: på snacket och på musiken och till viss del på upplägget som bestod av en hel del långa, tunga block. Hela passet avslutades med Sveriges Radios "mål-jingel" som radiosporten använder när de rapporterar från hockey, fotboll eller bandy eller vad det nu kan vara...

Kvällens pass var på det stora hela en lite konstig upplevelse. Jag blev inte jättetrött, trots att jag körde på. Jag svettades på långa vägar inte lika mycket som jag brukar, trots att pulsklockan visade på ganska bra siffror: ganska exakt 150 minuter, 1500 kalorier, medelpuls på 73% av max, maxpulsnotering på 96% av max (och en lägsta puls på 22% av max).

Idag är början på resten av ditt liv

A new dawn, a new day, - a new beginning.

Hallelujah

Idag är början på resten av ditt liv. Imorgon också. Är det inte härligt, varje dag får vi en ny chans till omstart. En ny chans till att ta nya friska tag.


Idag är lite av en början på något verkligt nytt för mig. Det ska bli spännande. För en gångs skull snackar jag inte träning eller kost, även om det kommer få positiva träningskonsekvenser...

Jag driver eget företag tillsammans med några kollegor. Därför kan jag ibland ta mina långluncher. Därför kan jag ibland jobba hemifrån. Därför har jag kunnat vara uppe och åka skidor lite som jag vill (även om det inte skett så ofta i år - ändå har jag fått in runt 4 veckors skidåkning...). Idag skriver jag förhoppningsvis på kontraktet för ett långtids konsultuppdrag. Lönen är säkrad för ett tag framöver. Långluncherna och jobba hemmachanserna minimeras, men - det finns gym på jobbet med gruppträningsklasser och i närheten öppnar snart en ny SATS-anläggning. Spännande är bara förnamnet.

Om allt går som planerar väntar ikväll den största spinningutmaningen jag hitills varit med om. Jag har laddat träningsväskan med två flaskor Powerade för äventyret. Det är en ordentlig utmaning vi snackar om.

Välkommen till verkligheten

Crash, boom, bang.

Vardag

Jag gick upp 16.30 idag. Låg kvar i sängen och vägrade envist titta på klockan. Grabben hann både göra frukost och lunch och gå iväg för att träffa en kompis som är på genomresa. Med IPod-lurarna i öronen försvann jag in i Karin Alvtegens värld. Orkade inte göra något. Inte tänka på något.

Abstinensen slog till hårt denna gång. Varenda gång jag kommer hem från Åre är det som att jag ställer mig i en obarmhärtig kalldusch. Igår kväll kändes det rätt okej. Jag tyckte jag hanterade hemvändandet bra. Det kändes bra på tunnelbanan hem, trots att just tunnelbanan hör till de mest kritiska ögonblicken. Inget känns mer ogästvänligt än stökiga perronger, smutsiga tåg och ogästvänliga människor. Det är som att jag inte orkar med det. Men igår gick det bra. Imorse gick det sämre. Det som till slut verkligen slog undan benen var vågen som imorse visade rekordsiffror. Så mycket jag vägde imorse har jag aldrig vägt förut. Tre timmar senare vägde jag mig igen och då visade vågen 1 kilo mindre. Ironiskt.

Tjocksnoret i näsan och huvudvärken innanför pannbenet hänger envist kvar som kedjor som gör att jag inte ens orkar ta mig ur dessa lågskor jag har på mig idag. Dokumentären om killen som enbart äter Mc Donaldsmat i veckor snurrar på 2:an och när jag orkar ska jag försöka ta mig till någon mataffär för att fylla på kylskapet med sunda matvaror. Det krävs dock en hel massa energi för att orka ta mig de 250 metrarna till den lite större mataffären än mitt lilla Konsum på hörnet.

Dagen var tänkt att fyllas med ett långpass. Det enda långpasset som blivit av idag är slumrandet i sängen. Men imorgon är en annan dag. En ny dag med nya känslor och nytt humör. Det är lustigt hur allt kan förändras så snabbt.

PS. Karin Alvtegens böcker Svek och Skugga är något deprimerande, men fruktansvärt bra! Medan Svek berörde mig på ytan fick Skugga mig att fundera. Vems var skulden? Var Gerda den onde som inget gjorde trots att hon visste, enligt den teori Halina berättade för Axel i Västerås? DS.

Lör 22 mar: Att överleva skidåkningen

Det vore roligt att haft pulsklockan idag. Den hade nog visat på spännande siffror.

Skidåkarben

Det fanns en tid då jag blev förbannat trött i benen av att åka skidor. Det brände rejält redan efter halva pisten. Jag trodde jag hade dåligt tränade ben eller att jag åkte fel med för mycket "broms" på (jag är ingen raceråkare, jag är teknikfreak). Men jag älskade skidåkning så pass mycket att jag inte gav upp trots den snabba tröttheten.

Denna tid utspelade sig för inte så länge sedan. Epoken där jag alltid grinade illa inombords slutade så sent som i januari. Då gick mina "gamla" Technicapjäxor sönder. En skruv försvann någonstans i snön och bergen i Kanada. Det var bara två dagar kvar på skidresan och jag hade inga planer på nya pjäxor. Istället hyrde jag ett par pjäxor. Det finns inte ord att beskriva hur dåligt åkningen i hyrpjucken gick. Det spelade ingen roll om du har världens bästa skidor - om du har världens sämsta pjäxor blir bra åkning en omöjlighet. Hyra skidor kan jag tänka mig göra i framtiden, men hyra pjäxor? Nej tack.

Den skiddagen försvann till spillo och istället gick jag till en ordentlig boot fitter: FanatykCo (i Whistler). De tittade ordentligt på mina fötter. Analyserade hur de såg ut. Vilka pjäxor mina fötter skulle trivas i. Det tog ett par timmar. Jag provade och provade. Technica. Salomon. Head. Det slutgiltiga köpet gick loss på 6 000 kronor. Men det är bland de mest välinvesterade pengarna i mitt liv. Med mig hem till Sverige, och mitt nya sköna skidåkarliv, har jag ett par underbara pjäxor. Originalinnerskon är bortkastad och utbytt mot en innersko som är formad helt efter min fot. Det har gjort underverk. Jag, som har jobbiga problemfötter, skulle vilja skriva att jag åker skidor i bomull. Men då skulle jag ljuga. Pjäxor ska ju inte vara bekväma. Mina pjäxor är heller inga joggingskor, men skillnaden är enorm. Då var det tight och aj. Nu är det tight och skönt. Det har gjort mig så mycket starkare. Som om jag stått i jägarställning mot en vägg en halvtimma varje dag i ett halvår.

Idag åker jag både en och två och tre backar utan att behöva stanna. Jag ligger på, pressar teknik, kör till max och när jag stannar är det inte den brännande känslan i benen som stör. Det jag känner när jag stannar är hur pulsen slår. Snabbt, snabbt. För nu äntligen kan jag jobba genom svängen, med ben och fötter och allt, och det finns inget som gör ont. Inget som blir trött i förtid. Därför hade det varit kul med pulsklockan idag. Pulsen har stigit högt, högt, flera gånger idag.

Tväråvalvet. En Åreklassiker i solsken.

Gästrappet.

Fullt ös medvetslös (teknikmässigt, inte fartmässigt) utan "bränn" i benen.

Påsken ligger tidigt i år och det märks. Inget töväder i sikte. Minus 15 grader under natten bäddade för hårt före i pisten. Grabben klagade på isen och undrade om det fann skridskor i skiduthyrningen. Vadå is, undrade jag och älskade det hårda rena föret och mina Nordica Dobberman som skar fast ordentligt. Breda all mountainskidor i all ära. Men är det hård pist ska man ha något med bra grepp och som gör sig bäst på kant.

Kallt i bilen - trots värmefläkt. Växthuseffekten har åkt någon annanstans.

Men visst fanns det moln trots klarblå himmel. Mycket folk betyder långa liftköer. Långa liftköer betyder vassa armbågar och sura miner och skällande liftvärdar - i alla fall i Åre. Jag skulle vilja ta mig ett snack med Niklas Sjögren, destinationschef i Åre. Mycket folk i liften behöver nämligen inte betyda bu och gnäll och överkörda skidor... jag sitter här med svaren på alla Åres liftköproblem så jag hoppas han vill lyssna när jag ringer!

Här var det folk så det räcker och blir över...

I köer och folksamlingar där djungelns lag råder spiller jag allt det goda humör jag besitter. Att ta skidbussen hem mitt i rådande överbefolkade påsklovsvecka skulle förmodligen förstört hela eftermiddagen. Därför var det grabben som beslutade att vi skulle ta oss hem för egen maskin: på slalomskidor över fjällmyrarna. Jobbigt? Ja, naturligtvis. Jobbigt och helt klart värt det! Jag står ut med 20 minuters sega ben och armar bara jag slipper allt stök och bök och irritation i en kaotisk skidbuss. Dessutom brände de där 20 minutrarna ordentligt med kalorier, gav mig kanske lite extra framtida uthållighet i armarna och några snygga fjällvidder till minnesalbumet. Dessutom fuskade jag och drack en kopp choklad efter min "kycklingsås med sallad istället för ris" till lunch. Det man fuskar ska man sota för. Inte självdestruktivt. Bara rättvist.

Jag och grabben kämpar i sega uppförslut.

Eller, det är mest jag som kämpar. Fjäderlätta grabben flyger fram och väntar sedan tålmodigt på att jag ska komma ikapp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sota för nästa vecka. Mycket träning blir det. Imorgon åker jag hemåt och måndag kan därför bli till en enda lång träningsdag. På tisdag hoppas jag på mastodontspinning. Skavsåren i baken är inget jag tänker på nu. När det gäller träning hoppar jag först och tänker sedan. Den metodiken funkar inte alltid. Fråga grabben som skulle göra stunttrick (hopp från gigantisk snöhög med snorhala sneakers) igår kväll men som sträckte både en och två muskler i ryggen. Fråga yngsta brorsan som gav sig på en uppenbarligen alltför stor kicker i parken på brädan idag och slog höften ur led. Båda två lever och mår under omständigheterna bra. Jag hoppas på mindre skråmor och blessyrer nästa vecka.

Topprestation

Peak Performance. Topprestation.

Snygga kläder?

I gymnasiet på sena 90-talet var Peak Performance bland de coolaste klädesmärkena man kunde bära. I 8:an eller 9:an hade jag en tröja i tegelstensorange med Peaks gamla indianlogga som jag köpt billigt på Stadium. Det var jag inte ensam om. Halva skolan hade fyndat Peaktröjor på samma rea. Jag minns också polotröjorna, vita med höga kragar och loggan vid halsen. Ovanpå skulle man helst ha en skjorta från Polo Ralph Lauren (åh härliga Saltsjöbadsmode...). De var coola. Då.

Peak Performance står tryggt som varumärket som signalerar baslyx. I min värld är inte Peak Performance det trendigaste och hippaste som finns. Men varumärket utstrålar ändå någonting. Självsäkerhet, kvalitet, klass och stil. Peak Performance är attraktivt.

Hur pass snygga och roliga Peak-kläderna är, beror på vilken butik man besöker. Gå till Peak Performance i Whistler och utbudet är skralt och magert. Gå till Peak Performance på NK och utbudet är enkelspårigt och tråkigt. Men gå till Peak Performance i Åre eller Biblioteksgatan/Birger Jarlsgatan och jäklans vad jag kan tänka mig att shoppa grejer! (De två sistnämnda är Peak Performance flagship stores i Sverige och har "allt")

Jag är ett fan av Peaks sportigare kollektioner. Särskilt "spring 2008". Jag hittade många godbitar när jag var inne i Årebutiken och när jag bara gått ner några (okej då, 10) kilon ska jag öppna plånboken. Grabben är inte förtjust när jag är på mina shopping sprees men denna kommer han tillåta!

På fotot ser den här västen ganska trist och plastig ut men den är egentligen både basic och classy - precis vad jag vill ha i mina kläder. Dessutom är det en smidig väst och ingen köttbulleväst. Vill ha!

Detta är ingen vanlig tråkig vit hood. Materialet är lite annorlunda. Lite glättigt och knottrigt. Snygg som fan. Basic och classy, igen. Finns i en mängd olika färger. Jag vill ha allihop!

Snygg användbar sportig jacka. Blå är ingen favoritfärg hos mig men det här var en schysst blå färg. Vill ha - i alla färger helst!

Världens underbaraste jacka i något slags supertunt funktionsmaterial. Jag älskar detaljer som riktigt snygga blixtlås (som även finns på Jon Olssonkollektionen hos Cross). Vill ha som fan!

Visst har ni sett ett par svarta träningstights som slutar på vaden förut? Vanligtvis står det Craft, Nike, Adidas eller något annat på dem. På dessa står det Peak. Same same - but different. Vill ha!

Supertunna vårmössor (och headbands) i något funktionsliknande material. Lite snyggt långa så att man inte ser ut som ett ägghuvud. Jag älskar den bruna mössan med blå text. Och den vita högst upp med blåprickigt P. Och den gräddvita med rosa text. Fan. Jag vill nog ha allihop!

Den här cykeltröjan fotade jag mer för skojs skull. Men ju mer jag kollar på den, desto mer vill jag ha den.

Förundrad

Tänk att två hackade tomater och en liten näve bladspenat kan fylla en hel tallrik. Jag är förvånad. Tills nu har jag trott att jag behövt skörda ett växthus för att få ihop till en grönsaksmiddag. Obviously not.

Middagstallriken fylldes också med kycklingbitar, några hackade oliver, lite lite fetaost, några doppar balsamvinäger och massor med italiensk salladskrydda.

Tor 20 mar: Semi-träning

Jag längtar efter träning, och att skriva riktiga blogginlägg.

Skidåkning

Utförsåkning är lite som medelintensiv intervallträning. När jag åker blir jag trött. Inte maxtrött men lite sådär färdig att vilan i liften känns skön. Och visst bränner det kalorier, det märkte jag inte minst i julas när jag åkte med pulsklocka. Men, jag ser visst ändå inte utförsåkning som riktig träning. Igår åkte jag med en brännande känsla i halsen till exempel. Jag skulle inte få för mig att träna någonting annat med halsont. Men utförsåkning är heller ingen icke-träning. Jag kan bli hur trött som helst efter en minuts åkning där jag "gett allt" och pulsen ligger nog på drygt 80% då. Tills jag fått för mig något annat stoppar jag utförsåkning i kategorin "semi-träning". Här hamnar även powerwalks och promenader.

Vi: jag, grabben, Jon Olson med grå-vit Lamborghini med tjusig tillhörande takbox, och alla andra som befinner sig i Åre, har njutit av två dagar med nästan-blå himmel och helt okej liftköer. Jag bävar lite inför morgondagens påskrusning. Skidåkning är så mycket bättre när man inte behöver vässa armbågarna i liftkön hela tiden. Och Åres kösystem är tyvärr superkasst.

Åredagar = mysiga varm choklad- och fikadagar. Men det där med fika är inte lika kul längre. Cola light är vad som bjuds mig. Allt annat är ju bara kolhydrater. Igår åt jag kalops utan potatis till lunch (jag är inte alls en husmanskostmänniska...) och idag blev det en svindyr sallad som inte visade sig innehålla en enda gnutta protein. Men jag försöker i alla fall. Vi får se vilka val morgondagen bjuder på.

Visst skrev jag att det var soligt?

Såhär bra blir bilden med självutlösare...

Hummelbranten, det där området på kullen med lite buskar precis till vänster om liften, bjuder på skön och lättåtkomlig utanförpistenåkning. Att kalla det offpist är väl lite over the top...

Den här bilden är tagen bakom Ullådalsstugan. Istället för att ta skidbussen kan man staka sig hemmåt (mot Tegefjäll) över myrarna. Det är väl en 3-4km och tar runt 20min.

Helt klart värt besväret!

Hallå, ska det vara ett ankare?

Ska det vara ett sport-ankare så ska det vara:

André Pops!

Tack André för att du suttit med oss i SVT:s vinterstudio hela säsongen. Du är bäst! Det tycker både jag och hela svenska folket, eller juryn, eller vem det nu är som röstat fram dig till TV:s bästa sportprofil. Peter Jihde har jag redan glömt vem det är.

Däremot kan kommentatorn Jonas Karlsson gå och göra något annat. De senaste månaderna har han expertkommenterat både skidåkning och friidrott på SVT. Jag tror jag kunnat gjort det bättre själv. Mister Karlsson har bland annat "sett" hur Kalla tagit in sekunder efter sekunder i längdlopp men se - det noterade aldrig någon annan och ingen klocka heller för den delen. Och så har det hållt på. Misstag efter misstag. Nej Jonas Karlsson, håll dig till det du kan!

(Jag känner mig elak just nu, det kanske är elaka kycklingsjukan?)

Puma hissar och dissar

I väntan på SJ.

Toppen och botten

Min gigantiska följeslagare är packad. Jag pratar om min supersmarta ski bag från Dakine såklart. Det bästa köp jag någonsin gjort, typ. Här får jag plats med både skidor, pjäxor och skidkläder. Ja det är sant. Halleluja! Nu ska jag bara orka släpa den till Centralen också. Jag kan inte lita på grabbens hjälp för hans Dakine är lika stor och tung.

Men det var inte det jag ville säga. Egentligen ville jag bara hissa en blogg. Jag tycker Marys funrun-blogg är riktigt rolig. Ja förutom det att katten varit på sjukan förstås. Heja Funrun!


Jag skulle ju dissa något också... Trots att jag är typ världens snällaste (förutom då jag är ute och springer för jag har både gett finger och dunkat på bilar som jag haft närkontakt med. Fast det har faktiskt inte varit mitt fel. Ja, enligt mig alltså...) tycker jag faktiskt att det finns några riktigt dåliga träningsbloggar.





Ja, inlägget tog faktiskt slut där.

Käk!

Igår var första dagen enligt ny matmodell. Hur gick det?

Utvärdering av dag 1

Det är för tidigt att säga något om mitt nya matliv än så länge, men jag kan ändå göra några konstateranden:

Min mage håller sig inte mätt på gröt särskilt länge. Är det något fel på den? Magen menar jag, inte gröten.

Bananer är den frukt som mättar mest men det är väl också den som ger mest kalorier? Synd! (Har precis ätit en banan till förmiddagsmellanmål och jag tror inte att det var ett bra val)

Proteindrycker som blandas med vatten blir inte lika goda som på mjölk... i avsaknad av kaseinprotein fick det bli DoublePro igår eftermiddag. Blandade 1dl pulver med 4dl vatten men fuskade och hällde i 1dl mjölk också. Det får bli ett avvänjningsprojekt.

Grönsaker tar stor plats på tallriken! Jag köpte manchetesallad (eller vad det nu heter) ekologiska tomater, ekologiska champinjoner och ekologiska paprikor men paprikorna fick inte plats på tallriken. Jag har dessutom upptäckt hur fel det känns att köpa icke-ekologiska grönsaker. Då känns det som att man lika gärna kan skita i dem. Och visst smakade de ekologiska kravodlade tomaterna lite bättre än "vanliga"?

Det är kul att äta ofta! Även om jag som vanligt höll på att glömma mellanmålen...

Jag är fortfarande förkyld. Halsen skaver och jag är irriterande snorig. Jag har inte tid med sådana här skitförkylningar! Igår missade jag dubbelspinningen efter jobbet och idag blir det heller ingen träning innan nattåget norrut (i sittplats, snål som jag är).

Nu fortsätter jag dricka te. Skål!

Ekologiskt is the shit!

Får det lov att vara champinjonstekt kycklinginnerfilé på en bädd av machetesallad tillsammans med en tomat- och löksallad toppad med pinjenötter och balsamvinäger? Ja tack.

Djur i maten!

Jag kom hem i lördags, trött och hungrig och alldeles oförberedd på vad som skulle trilla ur mitt flingpaket!

Flingor med protein

Vi har läst om det förr: möss i chipsen och andra döda kryp i varor som kommer från mataffären. Som så mycket annat tror man aldrig att det ska hända en själv. Visst har jag också sett mjölbaggar och andra insekter i sallad och så. Men de har i alla fall levt. Och de har varit i deras naturliga tillvaro...

I Kellogs K Special flingpaket förväntar jag mig inga småkryp. Men en död insekt var precis vad som trillade ut bland de torkade hallonen och landade i min yoghurtstallrik ovanpå en krispigt spröd Kellogsflinga. Yuk! Jag, som inte är särskilt äckelmagad tappade matlusten. Samtidigt undrade jag vem jag skulle kontakta först: Kellogs eller Aftonbladet?

Jag ringde aldrig Aftonbladet. Klockan var mitt i Schlagerfestivalen. Däremot skickade jag ett mail till Kellogs konsumentkontakt och idag fick jag svar. De vill att jag skickar in insekten för analys så att de kan utvärdera händelsen. Visst kan jag göra det. Men - jag vill ju för fasen ha kompensation. Och tänk om de mörkar händelsen och säger att de aldrig hänt? Då har jag bara en suddig bild på något mörkt tillsammans med några kellogsflingor.



Jag kommer nog inte äta Kellogs Special K (red berries) längre. De innehåller ju faktiskt kolhydrater - dessutom snabba sådana...

Dagen D

Måndag morgon och jag vaknar med skavsår i halsen. Inte precis vad jag tänkt mig.

Kostplansstart

Jag hade tänkt spinna benen varma på en spinningcykel ikväll. Den planen är bortspolad. Jag har ont i halsen och ska knapra Sinutabs och dricka te istället. Te utan honung. Jag drack alltid te med honung förut men jag är glad att jag vant mig av vid det eftersom det är dagen d idag. Dagen då jag börjar planera min kost och ändra några av mina kostvanor.

Jag äter inte för många kalorier egentligen. Och jag äter i stort enligt Livsmedelsverkets rekommendationer. Men, för mig med PCOS och tillhörande fucked up insulinkänslighet, äter jag fel. Dessutom bör jag äta mindre kalorier än jag gjort hitills, eftersom det här med kalorinivåerna också verkar vara en PCOS-okänslighet.

Jag sitter här med facit framför mig - förslag på hur en matdag kan se ut. Jag ska sikta mot 1700 kalorier. Till min hjälp bör jag registrera mig på Viktklubb igen för att hålla koll på kalorier men framförallt andel kolhydrater/proteiner/fett. Mitt mål är att försöka ligga på en fördelning av 43% protein, 24% fett och 33% kolhydrater, eller nånstans däromkring. Rekommenderat intag av kolhydrater är 40-50% men just p.g.a. PCOS:en är jag en kolhydratsalien.

Ett av mina stora misstag har varit att jag äter för sällan. Just som jag sitter här kommer jag på att jag faktiskt inte ätit sen frukost. Mitt schema förespråkar ett päron till förmiddagsmellanmål. Jag är mycket väl medveten om att man ska äta ofta. Jag har lite naivt trott att jag faktiskt gjort det. Men mina nedskrivna vanor talar sitt tydliga språk och jag glömmer faktiskt ofta bort att äta mellanmål. Eller så är jag lat och orkar inte snurra bort kontorsstolen till fruktkorgen som oftast är välfylld eftersom vi är så få på kontoret. Dumma vanor hos en oftast ganska klok Puma.

Misstag nummer två som jag gjort är att inte äta tillräckligt med grönsaker. Anledning till det är att jag under vinterhalvåret sällan är sugen på grönsaker. Enda sättet att komma till rätta med detta är att planera in grönsaksrätter. Att spontanlaga en grönsaksmiddag sitter nog rätt långt inne. Planering är a och o, och det ska jag ta fasta på.

Löparskador

Tillsammans med en naprapat föreläste Lisa Blommé om skador, och hur man förebygger dem, idag på Team Stockholm Marathons träning. Naprapaten var (väl) där för att berätta just om den förebyggande biten. Lisa å sin sida kunde intyga att hon haft alla dessa skador. Som om det var en meritlista. Visar inte det istället på att hon tränat fel. Och att hon dessutom tränat fel flera gånger, eftersom hon varit skadad så mycket? Vad för förebild gör det henne till?

Fysiska utmaningar

Jag och Coola Karin kan inget annat än snacka träning och utmaningar när vi ses. 6-dygnsloppet i Hallsberg i sommar vore coolt. Men innan dess ska vi hitta på en spinningutmaning. Den ska finslipas lite innan den duger för presentation - och genomförande...

Lör 15 mar: 6 timmars löpning i Skövde

Skövde är fint. I alla fall Bolougnersparken. Det känns som att jag kan den nu.

Ultralopp

Man hinner tänka ganska mycket under 6 timmars löpning. Ändå kunde jag inte tänka på något. Det gick en gräns efter en tid, efter ett antal kilometrar, då hjärnan fick det svårt att fokusera. Vi såg på en skärm, vid varvningen på den 1.2 kilometer långa banan, hur långt vi hade sprungit. Ändå försvann sifforna ur huvudet tre sekunder efter jag tittat på skärmen. Jag kunde inte hålla kvar tankarna i huvudet. Jag visste hur långt jag sprungit, jag visste hur lång banan var, ändå kunde jag inte förmå mig räkna ut hur många varv jag hade kvar till mitt mål. Att fokusera tanken gick inte. Hjärnan var bortom all räddning. Det är därför jag är en urdålig tävlingsmänniska. Att vinna, att nå målet, blir helt plöstligt inte så viktigt. Att uppleva är större.

Jag nådde inte mitt mål på 42 eller 45 kilometer eller vad det nu var jag satte det till (jag tror jag kom runt 40 kilometer). Jag är helnöjd. Låter det konstigt? När jag sprang där, på varv 30 eller så, kändes det liksom inte värt det att pressa mig själv över smärtgränsen. Det var inte därför jag var där. Jag var där för att vara ute och kämpa i 6 timmar - och det gjorde jag.

Jag sprang, i stort sett hela tiden, tills det var 40-45 minuter kvar. Då hade jag 3 eller 4 varv tills jag var hemma: i mål. Det var ingen omöjlighet att klara det, om jag bara stått ut med att det skulle göra lite ont. Främst i vänster höft- och rumpmuskel som inte tyckte att springandet var något kul längre. Min "lilla" trötthet och känningar var dock ingenting jämfört med gubben som fullkomligt skrek ut sina gula sportdrycksspyor efter 3 timmar. Eller gubben (det är många gubbar på långlopp) som efter målskottet skakade så att han inte kunde dricka ur den mugg han höll i handen.

Jag sprang ingen mara. Men vet ni vad, jag - en tjej på BMI 30 - var ute och sprang i nästan 6 timmar på en medelpuls av 84%. Jag skulle vilja se de snabba marathonlöparna göra om samma sak. Jag utmanar er: grabben, Allan, Nix, Masse eller vem som helst! Kanske under 6-dygnsloppet på 400-metersbana i Hallsberg i sommar? Att vara ute och springa i 3-4 timmar är väl ingenting...

Nummerlappsutdelning i Volvohuset i Skövde

Några minuter innan loppet, precis vid varvningen.

Många gubbar är det...

Coola Karin och jag med våra medaljer!

Stämningen på gårdagens ultralopp är precis vad den borde vara på Tjejmilen, Vårruset eller TSM-träningarna. Här var det gemenskap. Folk, snabb som långsam, hejade på varandra och allas armbågar var mjuka som bomull. Det var en familjär gemenskap och alla var välkomna: ung som gammal, tjock som smal. Både tjejer och killar. Gubbarna dominerar. Det är de som håller ut. De unga killarna sprang sina snabba race och försvann sedan någonstans efter 3-4 timmar. Lämnade kvar kämparna. Det är lite coolt - när det kommer till löpning är det gammal som är bäst.

En stor eloge till Coola Karin som nådde sitt mål på 52 kilometer. Hon har den grymmaste envisheten jag vet. Jag beundrar henne för den. Precis som hon säger så sitter halva loppet i huvudet. Dock gör samma envishet att det förmodligen är hon som har ondast i benen just nu... Jag känner mig också ganska stapplig. Stel framförallt. Jag har inte ont någonstans men samlade på mig en blåsa som lägligt nog sitter precis under foten.

De löpare vi sprang med igår är en imponerande och erfaren skara. Några av dem har nog inte gjort annat än sprungit i hela sitt liv. Vi tror att vi kändisspottade Rune Larsson och med på loppet fanns en tjej (okej då - dam) som slog något slags rekord i och med att hon sprang över 70 kilometer.

Gårdagens 6-timmarslopp var så hemskt och underbart och fruktansvärt och fantastiskt att vi nog ska försöka göra det igen. Förmodligen i Borlänge i april. Någon som vill följa med? Det bästa är inte milen man springer eller kalorierna man förbränner. Det bästa är upplevelsen. Ett 6-timmarslopp är något speciellt. Något galet coolt.

Highs

1. Coola Karin har blivit coolare!
2. Jag fick i mig 1dl cola eller sportdryck vid nästan varje varvning!
3. Gemenskapen och upplevelsen - obeskrivligt.

Lows
1. Pucko-Puma fattade inte ljudboken och kom sedan på att IPoden var inställd på shuffle.
2. Min icke-existerande tävlingsinstink - men jag har accepterat den.
3. Att jag glömde plånboken i Skövde...