Lör 15 mar: 6 timmars löpning i Skövde

Skövde är fint. I alla fall Bolougnersparken. Det känns som att jag kan den nu.

Ultralopp

Man hinner tänka ganska mycket under 6 timmars löpning. Ändå kunde jag inte tänka på något. Det gick en gräns efter en tid, efter ett antal kilometrar, då hjärnan fick det svårt att fokusera. Vi såg på en skärm, vid varvningen på den 1.2 kilometer långa banan, hur långt vi hade sprungit. Ändå försvann sifforna ur huvudet tre sekunder efter jag tittat på skärmen. Jag kunde inte hålla kvar tankarna i huvudet. Jag visste hur långt jag sprungit, jag visste hur lång banan var, ändå kunde jag inte förmå mig räkna ut hur många varv jag hade kvar till mitt mål. Att fokusera tanken gick inte. Hjärnan var bortom all räddning. Det är därför jag är en urdålig tävlingsmänniska. Att vinna, att nå målet, blir helt plöstligt inte så viktigt. Att uppleva är större.

Jag nådde inte mitt mål på 42 eller 45 kilometer eller vad det nu var jag satte det till (jag tror jag kom runt 40 kilometer). Jag är helnöjd. Låter det konstigt? När jag sprang där, på varv 30 eller så, kändes det liksom inte värt det att pressa mig själv över smärtgränsen. Det var inte därför jag var där. Jag var där för att vara ute och kämpa i 6 timmar - och det gjorde jag.

Jag sprang, i stort sett hela tiden, tills det var 40-45 minuter kvar. Då hade jag 3 eller 4 varv tills jag var hemma: i mål. Det var ingen omöjlighet att klara det, om jag bara stått ut med att det skulle göra lite ont. Främst i vänster höft- och rumpmuskel som inte tyckte att springandet var något kul längre. Min "lilla" trötthet och känningar var dock ingenting jämfört med gubben som fullkomligt skrek ut sina gula sportdrycksspyor efter 3 timmar. Eller gubben (det är många gubbar på långlopp) som efter målskottet skakade så att han inte kunde dricka ur den mugg han höll i handen.

Jag sprang ingen mara. Men vet ni vad, jag - en tjej på BMI 30 - var ute och sprang i nästan 6 timmar på en medelpuls av 84%. Jag skulle vilja se de snabba marathonlöparna göra om samma sak. Jag utmanar er: grabben, Allan, Nix, Masse eller vem som helst! Kanske under 6-dygnsloppet på 400-metersbana i Hallsberg i sommar? Att vara ute och springa i 3-4 timmar är väl ingenting...

Nummerlappsutdelning i Volvohuset i Skövde

Några minuter innan loppet, precis vid varvningen.

Många gubbar är det...

Coola Karin och jag med våra medaljer!

Stämningen på gårdagens ultralopp är precis vad den borde vara på Tjejmilen, Vårruset eller TSM-träningarna. Här var det gemenskap. Folk, snabb som långsam, hejade på varandra och allas armbågar var mjuka som bomull. Det var en familjär gemenskap och alla var välkomna: ung som gammal, tjock som smal. Både tjejer och killar. Gubbarna dominerar. Det är de som håller ut. De unga killarna sprang sina snabba race och försvann sedan någonstans efter 3-4 timmar. Lämnade kvar kämparna. Det är lite coolt - när det kommer till löpning är det gammal som är bäst.

En stor eloge till Coola Karin som nådde sitt mål på 52 kilometer. Hon har den grymmaste envisheten jag vet. Jag beundrar henne för den. Precis som hon säger så sitter halva loppet i huvudet. Dock gör samma envishet att det förmodligen är hon som har ondast i benen just nu... Jag känner mig också ganska stapplig. Stel framförallt. Jag har inte ont någonstans men samlade på mig en blåsa som lägligt nog sitter precis under foten.

De löpare vi sprang med igår är en imponerande och erfaren skara. Några av dem har nog inte gjort annat än sprungit i hela sitt liv. Vi tror att vi kändisspottade Rune Larsson och med på loppet fanns en tjej (okej då - dam) som slog något slags rekord i och med att hon sprang över 70 kilometer.

Gårdagens 6-timmarslopp var så hemskt och underbart och fruktansvärt och fantastiskt att vi nog ska försöka göra det igen. Förmodligen i Borlänge i april. Någon som vill följa med? Det bästa är inte milen man springer eller kalorierna man förbränner. Det bästa är upplevelsen. Ett 6-timmarslopp är något speciellt. Något galet coolt.

Highs

1. Coola Karin har blivit coolare!
2. Jag fick i mig 1dl cola eller sportdryck vid nästan varje varvning!
3. Gemenskapen och upplevelsen - obeskrivligt.

Lows
1. Pucko-Puma fattade inte ljudboken och kom sedan på att IPoden var inställd på shuffle.
2. Min icke-existerande tävlingsinstink - men jag har accepterat den.
3. Att jag glömde plånboken i Skövde...

Starten har gått. Grabben gästbloggar

Klockan har passerat 10.00 och starten har gått i Skövdes 6-timmarslopp. I 6 långa timmar ska ett gäng tokstollar springa runt en bana på 1,2 kilometer. Puma är en av dessa och detta är alltså "grabben" som gästbloggar. Det är med blandad förtjusning som jag nu sitter här och måste skriva nåt bra och kul, men jag är egentligen ingen talare, eller skribent kanske det heter.

Vid 19-tiden igår kväll träffades Puma och Coola Karin för att påbörja sin tågresa ner till Skövde och dagens 6-timmarslopp. Det handlar denna gången inte om spinning/cykling eller skidåkning eller något annat normalt man faktiskt kan göra i 6 timmar, det handlar om löpning som man normalt sett inte håller på med så långe. Tänk er att springa nästan en hel arbetsdag!

I vanliga fall brukar ju ett lopp vara en sträcka, 5 eller 10 km, eller kanske till och med ett marathon, 42,195 km, men den här gången handlar det mer om att springa en viss tid, 6 timmar, och se hur långt man kommer. Spännande va? En annan skillnad är ju också att alla faktiskt håller på lika länge, både elit och motionärer. På tex marathon så hinner en del komma i mål, jogga ner, duscha, byta om, åka hem och kanske öppna första ölen innan en del motionärer tar sig över mållinjen. Det kan också vara ganska intressant, för eliten är säkert inte van vid att springa så länge, även om det kan göra en mara på en bra tid.

Hur kommer det då att gå för Puma och Coola Karin? Ja, jag tror det kommer gå bra. De sprang ju en maradistans på löpband för 2 veckor sen och det gick ju bra, så detta borde inte vara någon större skillnad. Men det borde ju vara roligare med mer folk och så, även om runt 40 varav på en 1,2 kilometersrunda kan bli ganska enformigt. Vädret verkar okej, eller "ingenting väder" som Puma sa en timme innan start. Någon liten skavank kanske kändes, men det är förhppningsvis bara nervositet och försvinner när hon kommer igång.

Det kommer nog att gå som en mara, dvs ganska bra och enkelt de första 25-30 km, för att sen kanske bli lite värre. Hoppas att hon har koll på klockan så att hon inte startar för snabbt. När det börjar bli jobbigt efter halva tiden tror jag att det är ganska bra att rundan bara är 1,2 km. Det blir lätt att tänka "ett varv till". Och det finns ju tydligen en massa mat och dricka, så man kan ju verkligen använda alla 6 timmarna även om man har haft lite fikapauser på vägen.

Jag tror att maradistansen kommer att passeras innan 6 timmar har gått, men jag tror kanske inte att Puma hinner upp till 50 km. De 8 kilometrarna däremellan tar ju en stund och springa och har man passerat maran så kanske der är svårt att motivera sig så mycket mer.

Nu håller vi tummarna och hoppas att de har skoj där i parken i Skövde. Om någon är i krokarna så stick dit och heja lite. Själv kunde jag inte följa med för ikväll är det fyrverkerijobb igen.

Grattis grattis om ni orkade läsa hela inlägget. Ikväll är säkert Puma tillbaka på bloggen igen och berättar hur det gick och hur de har haft det.

"Grabben"

Lyxigaste lunchen

Det blev inte mycket till lunch, men ändå var den bra. Skitbra, faktiskt.

Att äta mat

Jag är en jävel på att träna. Och framförallt på att planera min träning. I flera inlägg har jag skrivit om hur jag går igång på attplanera min vecka med träningspass och vilodagar. Jag fullkomligt älskar att planera!

Att planera kosten är jag inte lika bra på. Det gör jag sällan. Nu äter jag inte kasst som en kratta ändå, men jag äter fel - för mig. Detta konstaterade vi på lunchen. Och det är därför lunchen var så jäkla bra. Nu vet jag vad som är fel, och nu kan jag göra något åt det. "Vi" är jag och kostrådgivaren Susanne som gav mig en ordentlig spark i baken. Den kändes skön. Jag är oändligt tacksam! (Jag tror inte jag sa det Susanne...)

Jag blir inte deprimerad av att konstatera att jag inte är vad jag vill vara. Jag blir inte heller deprimerad av att veta att jag gjort fel och att se det svart på vitt. Det som gör mig låg är att inte veta vad jag ska göra för att ändra på situationen. När jag vet hur jag kan göra något åt det som inte funkat, blir det som att äta en jätteportion med motivation: nu vet jag, nu går det att förändra!

Här ska det börjas planera mat!

PS. Nu har det börjat pirra i magen inför imorgon. Jag skyller på grabben. Han har hypat upp morgondagen. Säger saker som att "imorgon vid den här tiden går startskottet". Ju mer han pratar om imorgon, desto större växer sig utmaningen i min mage. Dessutom känns det som att jag fått ont lite här och var. Mest i skenbenen. Det är hjärnan som spökar. Nu ska jag gå på spökjakt och skrämma bort de små monstren som lever rövare i hjärnan. DS.

Förberedelser och erkännelser

Jag har någonting att berätta...

Förberedelser

Idag har jag tränat. Borde ha sprungit en bit för att förbereda benen på vad som komma skall men som ni vet blev det spinning och styrketräning. Det blir nog bra. Lördagens långjogg är ju som en walk in the park. Bokstavligt talat faktiskt. För hastigheten kommer bli något över promenadtakt. Och det ska bli över 30-talet varv i parken. Det gäller att tänka positivt!

Även parkpromenader kräver sina förberedelser. Jag har shoppat! Ingen Enervit eller sportgels eller så, för jag är så dålig på att äta dem. Däremot har jag köpt 6 blå Powerades (det kommer finnas dricka där med, men dessa kommer gå åt i alla fall), 3 nötcréme, 2 pigall, smågodis och bananer. Inte alls hi-tech på något sätt. Under de senaste galenskaperna har jag lärt känna mig själv. Jag blir trött och matt för att jag inte äter någonting och jag äter ingenting för att jag tycker det är svårt att äta. Kroppen skriker efter energi men hjärnan mår illa vid tanken. Choklad och godis ska nog funka. Annan mat, dricka och smågodis sponsrar arrangörerna med.

Erkännelser

Jag var på spinning idag. Jag var på spinning i måndags. Men det stod inte mitt namn på bokningslapparna...

Eftersom jag råkat missa 3 klasser de senaste 3 månaderna är jag portad från SATS bokningssystem. Jag kan fortfarande boka klasser på plats samma dag men att boka i förväg på internet går inte. De klasser jag vill gå på brukar ofta vara fullbokade och att jag vill inte chansa, därför lånar jag grabbens kort för mina tillfälliga bokningar. Shame on me. Jag vet. Men - jag måste ju få träna!

Hitills har det gått bra. Lika bra som det numera går att aldrig betala parkeringsavgifterna. Det har jag nog inte gjort på minst ett halvår. Nu kör jag inte bil varje dag, och riskerar därför inte heller böter varje dag, men periodvis både kör och parkerar jag mycket och jag har garanterat sparat tusenlappar. Jag har stått på Sveavägen åtskilliga dagar, utan p-lapp - utan p-bot. Parkerar jag i garage kostar det mig över 300 kronor för några timmar. Då riskerar jag hellre att bli lappad för 450 kronor. Risken att det skulle hända är minimal. Men - i småstäder betalar jag alltid. Där är det "billigt" att parkera. Då är det dumt att riskera en p-bot.

Sådär. Tack för bikten.

Mobilblogging...

Jag försökte mig på att blogga med mobilen idag. Jag vill ju kunna rapportera live från långlöparloppet på lördag! Men det ville inte funka. Inlägget publicerades inte på bloggen men ligger i min redigeringslista på instrumentpanelen. Någon som vet hur man löser detta?

Tor 13 mar: Styrka och spinning

Nu har jag vilat nog!

Styrka + spinning = Långlunch

Igår jobbade jag till långt efter Seinfeld slutat. Därför belönade jag mig med en två timmars träningslunch idag. Styrketräning av biceps, triceps, rygg och axlar stod på schemat, tillsammans med ett 45-minuters spinningpass.


Eftersom jag var på gymmet redan före 11 var det tyst och lugnt. Inte lika många grabbar i styrketräningsrummet som vanligt. Ingen kö, ingen trängsel, bara jag och mina femtielva övningar som stod snyggt listade i träningsdagboken:

• stående rodd med stång + bicepscurls med stång (superset)
• bicepscurls med rep i cc: svårt att få kontakt med muskeln med rep.
• tricepspushdowns med rep i cc
• tricepspushdowns med stång i cc: åh vad det bränner skönt!
• latsdrag i maskin: blev inte så många eftersom jag inte vet om jag gör den rätt...
• hammercurls + "sidlyft med hantel för midjan" (superset)
• rygglyft på golv
• crunches på boll med fötterna mot väggen: shit vad det bränner!
• sneda crunches
• "bensträck" på matta: känns mer i höftböjaren än i magen så jag utför den inte korrekt...

Både tid och ork rann iväg så jag hann inte med den sittande rodden, hantelrodden på lutande bänk och ryggresningar som också fanns med på listan. Visst är det smart att inte hinna eller orka med den muskelgrupp man gillar minst att träna. Shame on me!

Men spinningen gick bra. Svetten rann som bara den och tramporna gick i ett. Fast... den musik instruktörs-Glenn spelade före passet var snäppet bättre än musiken på själva passet, så jag drog igång i förväg. Pinnade på under de 10 minuter när folk satte sig till rätta.

1 timma och 45 minuter landade lunchträningen på. Jag hade på pulsklockan i stort sett hela tiden - mellan seten och under uppvärmning - därför känns det ganska otroligt att jag låg på en snittpuls på 71%! Visst kände jag att det gick lätt att komma upp i puls, i första supersetet låg jag på nästan 80% av max och under spinningen registrerade pulsklockan en maxnotering på 199 slag - 97% av max. Det är den högsta notering jag uppmätt som jag inte absolut vet är en felhicka. Men 199 låter lite väl högt - speciellt när jag inte minns att det var så pass jobbigt någongång. Så det är nog också en felhicka...

Min våta dröm

Det finns de som dagdrömmer om en solvarm sandstrand, böljande blå vågor och skira paraplydrinkar.

Inte jag.

Jag drömmer om att kliva upp klockan 05.00, full av förväntan, en vanlig vardagsmorgon. Jag drömmer om att sätta på mig träningskläderna i tysthet. Att vakna av morgonluften och bilfria gator som hälsar mig god morgon i den sena gryningen. Att lugnt och stilla jogga kilometer efter kilometer tills de är långt många fler än det är fingrar på mina händer. Se stan vakna till liv. Se pulsen stiga. Sedan komma hem lagom till varmdusch och morgonsoffa. Och sen, möta arbetsdagen samtidigt som alla andra - men med ett underbart långpass i benen. Vilken kick.

Det närmsta jag kommit är när jag och grabben sprang ett varv av Stockholmsmaran klockan 06.00 en lördagsmorgon. Men det är skillnad att göra det en vardagsmorgon. Det är liksom lite dumt.

Träningstidningar

Jag vill ha!

Tidningar och böcker

Här hemma i Svedala är utbudet av träningstidningar ganska glåmigt. Det finns Fitness Magazine och den är bra. Sedan finns det ToppHälsa som aldrig går in på djupet utan är en liten föryngrad version av vänterumsblaskorna Hälsa och Leva fast med mindre forskning och mer träning. Och så finns det Runner's World: har man läst några nummer har man läst alla nummer.

Igår var jag inne på Press Stop. Jag suktade över alla de amerikanska träningstidningarna. Framförallt en tjock special edition av Women's Health. Och Oxygen. Zest. Shape. Och allt vad de heter. Men det blev inget köpa av. 100 spänn för en träningstidning vill jag inte ge. Inte heller 159 kronor för den tjocka special edition-varianten. Den må se hur lockande ut som helst men jag har lovat grabben att vara snäll mot mina finanser som mår dåligt från skidäsongsutgifter.



Däremot kan man för 150 spänn få Jonas Coltings "Se bra ut naken"-bok eller kanske, kanske den där stretchboken från Cia Larsson som Sporty Spice tipsat om. Men den köper jag bara om den har färgbilder. Böcker ger mig mer för mina buck än tidningar och Paolo Robertos "En kvart om dagen"-bok har gett mersmak.

Men ändå... jag suktar fortfarande över de utländska träningstidningarna på Press Stop.

Träningsplaner

Dagen blev en oplanerad men välbehövlig vilodag. Men det blev desto mer träningssnack.

Fikasnack

Jag och Coola Karin träffades efter jobb och frisörbesök. Min umgängeskrets förvandlas så smått från att bestå av gamla högstadiekompisar till "nya" träningskompisar. Mitt liv har länge handlat mycket om träning. Skillnaden nu, mot förr, är att jag äntligen har vänner att prata träning med. Både med grabben och med mina "nyfunna" vänner och här på bloggen såklart. Jag tycker att träningssnack är inspirerande. Ju mer jag pratar, desto mer ter sig allting möjligt.

Coola Karin och jag har känt varandra ett bra tag. I nästan ett och ett halvt år faktiskt (det är länge för mig som har en tendens att flytta runt och byta bekantskapskrets ganska ofta). Ju mer vi snackar desto mer galenskaper föds. Jag vet inte vem av oss som är värst... men jag tror det är Karin. Hon har en diger tävlingssäsong framför sig med galna och roliga träningsläger.

Jag och Karin på Coffeehouse by George

(som stängde alldeles för tidigt).

Det finns en sak som jag särskilt beundrar Karin för - hennes mentala styrka. Den är grym. Om jag bara hade ett uns av den skulle jag i stort sett kunna göra vad som helst. Jag måste se till att skaffa mig ett hårdare pannben!

Tillsammans har jag och Karin utökat våra målsättningar. Numera står Las Vegas marathon i december på vår "to do"-lista. Yihaa! Det är väl den ekonomiska biten som kan vara ett hinder för mig men jag hoppas på lokala sponsorer.

Jag skulle kunna tänka mig fler äventyr i sommar. Cykla längs med Göta Kanal till Göteborg till exempel. Det kräver en cykel och en fungerande, bekväm sådan har jag inte. Jag vill även vandra mer i fjällen. Av någon anledning brukar jag inte hinna upp till Årestugan under sommaren, trots att den står där snällt och väntar. Dumt! Och så vill jag göra en massa utflykter i Halland också. Både till fots och till cykel. Men det var det där med att ha en cykel...

48 timmar på löpband

En mara på löpband är väl ingenting. Vad sägs om 48 timmar istället? Det har Valdemar Andersson testat - och klarat av. Vad sägs om det, Coola Karin?

Kl. 10.03

Sätt på radion och ratta in P1 kl. 10.03 idag. Programmet "Kropp & Själ" pratar om jogging. Tydligen både om "trivseljogging" och hur man ska förbereda sig inför lopp. Undrar om de berättar hur man ska förbereda sig inför ett 6-timmarslopp?

Mån 10 mar: Spinning och styrketräning

Jag känner mig påtagligt sliten. Grabben fick till och med fixa middagen - då är det illa ställt!

Störtskön styrka - supertuff spinning

Styrketräningen igår visade sig vara jobbig för musklerna. Idag var det väldigt svårt att få på sig jackan. Bröstmusklerna stretade emot och ville inte alls att jag skulle "öppna" armarna.

På spinningen ikväll var det tricepsmusklerna som vek ner sig. Benen pumpade på finfint i backarna men armarna ville mest gå och lägga sig. Men se det ville inte jag. Istället ville jag stå i backarna: 12, 9 och 6 minuter långa - allt gånger två eftersom det bjöds på två pass på raken. Mellan första och andra backen fick vi 5 minuter snabb flackkörning. Mellan andra och sista backen tilläts vi hämta andan under bara 30 sekunders vila.

I backarna manade instruktörs-Pia till fartlekar och det tog ut sin rätt. Jag blev sådär segt mör i kroppen. Inte explosivt utpumpad. Jag hade just inte mycket till explosivitet i benen men låg ändå konstant på en puls mellan 80-90% av max. Det är skönt att kunna ligga där så pass länge!

Apropå puls är det intressant när längdskideliten åker med pulsklocka som visas i TV-rutan. Suveränen Bauer låg på runt 93% ofta och länge under lördagens femmil. Intressant är också att maxpulsen är oberoende av hur vältränad man är. Hur tränad man är påverkar dock hur pass länge man kan ligga nära max, och även vilopulsen såklart.

Innan spinningen körde jag 45 minuter styrketräning. Styrketräningssalen var full av grabbar. Det hördes på jargongen. Det snackades en hel del om fräcka sms från lördagsragg... Jag deltog inte i diskussionen utan koncentrerade mig på mitt: min rygg, mina biceps och min mage. Jag konstaterade att styrketräning tar tid - jag hann inte alls med alla övningar på min lista. Mest nöjd var jag över att jag hittat min perfekta magövning: crunches på pilatesboll med fötter på väggen. Min mage tycker att det är så mycket jobbigare än när jag kör crunches med fötterna på golvet.

När jag kom hem upptäckte jag att min laptop nummer två också har tackat för sig. Visst har jag märkt de senaste dagarna att skärmen gått och dött och hela skiten hängt sig när jag råkat trycka lite på området nedanför tangentbordet. Men jag är inte förvånad. Den laptopen är antik - från 2000. Dessutom väger den alldels för mycket för att släpa till och från kontoret. Det är med nöd och näppe jag fått låna grabbens laptop. Det är knappt att jag vill. Jag är livrädd för laptopar numera - alla jag rör vid går sönder!

God morgon världen!

Vad som behövs en grå, trist och regnig måndagsmorgon är en god frukost!


Äntligen måndag

Det är måndag - den jobbigaste dagen på hela veckan. När det gäller träning, menar jag. Jag är förväntansfull över kvällens utmaningar på gymmet. Det ska bli tufft och skitkul. Jippie för måndagar!

Bra träning kräver bra mat. Jag är ingen expert på mat, men jag vet vad jag gillar att äta - speciellt till frukost: mosad avokado och några skivor med rökt skinka på det fantastiskt jättegoda nöt- och aprikosbrödet från Arlas receptbank. Och gärna en liten skål med keso och yoghurt bredvid.

Vad äter ni till frukost?

Spring snabbare

Det är många som har världens bästa pojkvän. Jag är en av dem.

Vavavroom

Efter att ha joggat några kvällar med mig i mitt 6-minuterstempo, och en eller tre gånger sprungit 5-kilometersrundan i eget tempo, var det grabben som häromdagen sprang 27km på 1 timme och 59 minuter (under 4.30 per km). Bara sådär. Jag förstår inte riktigt hur det är ställt med den grabben. Vad skulle hända om han bara tränade lite mer konsekvent liksom? Sprang de där mer än 4 milen i veckan som folk med maraambitioner brukar göra.

Fast... idag gick det inte lika snabbt. Medan jag lassade på vikter i styrketräningssalen tog han sig en söndagspromenad på löpbandet. Det är väl inte så man blir snabbare på maran? Men du grabben, jag tycker om dig ändå. Fast du får gärna träna lite mer. Det skulle vara kul att se hur bra du kan bli. Att springa långt och snabbt utan träning imponerar inte lika mycket på mig längre. Din stentuffa flickvän (som aldrig är nöjd) vill ha snabbare och längre. Sådär. Nu har jag hängt ut dig tillräckligt.

En snabb pojkvän. Och en långsam flickvän.

Sön 9 mar: Styrketräning!

Här sitter jag och kan knappt lyfta tekoppen.

Bröst, triceps, axlar

Det blev scones med mamma istället för styrketräning i fredags. Men idag så jäklar, nu är come backen gjord!

Jag och Nilla möttes upp på SATS Telefonplan. Ett fräscht litet gym med vardagsrumskänsla. Bröst, triceps och axlar stod på schemat och jag hade laddat träningsdagboken full med övningar vi skulle köra: bröstpress med stång, superset med lutande bröstpress och flyes med hantlar, utåtrotation i kabelmaskin, tricepspushdowns i kabelmaskin, tricepskickbacks med hantlar, superset med axeldrag och axelpress med stång och så det sista: en himlans massa mördarset med axellyft åt sidan.

Puma. Nilla. Puma.

Så nu sitter jag här och ska nog dricka te i små koppar. Så att de inte väger så mycket.

Det känns himla skönt att ha kommit igång med styrketräningen. Visst, jag har några teknikbitar att jobba på och axelstyrkan är min riktiga akilleshäl. Men jag är på gång! Och det var riktigt kul idag! Roligt att ha dagboken full med övningar som ska tickas av och fyllas i med vikt och repitioner. Roligt att ha resten av veckan planerad med vilka muskelgrupper jag ska köra vilka dagar.

Det kan finnas en positiv sak med att ha PCOS. Det är att "PCOS-personer" verkar ha en tendens att lättare lägga på sig muskelmassa enligt vissa studier. T.ex. är det ganska många elitidrottare som har PCOS (enligt samma studie). Jag hoppas det stämmer även på mig. Lite flyt kan jag väl ändå få ha? Jag vill bli stark - och snygg!

Lör 8 mar: Lördag och långpass

Jag har längtat efter ett långpass. Tänkte att jag skulle springa långt. Trots att det känns som om jag irrat runt halva Stockholm blev det inte så jäklans långt.

Vilse i pannkakan

Det har varit TV-marathon idag. Alla våra favoritsporter har avlöst varandra: störtlopp, storslalom, tremil och femmil i längd, skidskytte och en massa friidrotts-VM. På förhand såg det omöjligt ut att hitta en lucka för långpass. Tanken var att jag skulle ut i arla morgonstund med långpassällskap. Planen blev ändrad och när det var klart och konstaterat att Anders Söderberg var kung av Holmenkollen var det jag som fick bråttom ut för en lång men långsam jogg.

Jag hade ingen plan var jag skulle ta vägen. Ville inte springa i mina gamla vanliga spår. Ville testa något nytt. Se något annat.

Jag sprang nedåt Hornstull och Street för att sedan ta mig uppför Västerbron och längs med vattnet till Lilla Essingen. Ny löparmark för mig. Jag tog ett varv runt Lilla Essingen och konstaterade att ”ön” är just det – liten. Sedan var det jag och biltrafiken som sprang (fast bilarna körde - latmaskar) över broarna till Stora Essingen och sedan mot Gröndal. Det var verkligen inte muntert att springa längs med Essingeleden. Det kändes som att springa in i en grus- och partikeldimma.

Jag - mitt på Essingeleden.

Utsikt till höger.

Utsikt till vänster.

Jag har aldrig varit i Gröndal, så man kan väl säga att jag var lite vilse. Jag sprang på ändå och hittade sedan mig själv vid sjön Trekanten – bara någon kilometer hemifrån min lägenhet. Men då hade jag bara sprungit futtiga 8 kilometrar trots att det kändes som om jag sprungit en evighet. Att redan springa hemåt var inget alternativ.

Jag plöjde förbi Aspudden och sprang bort mot Årstadal. Här finns ingenting vackert alls att vila ögonen på. Men det tycker jag sällan att det gör på våren. Allt är så grått och smutsigt och naket. Jag vill ha grönt och lummighet. Inte grus och smuts och solens obarmhärtiga strålar. Jag och vår är ingen match made in heaven. Förlåt. Jag vet att resten av världen älskar våren.

Årstafältets vackra utsikt...

När jag kommit till Årsta var jag helt vilse. Hade dessutom tappat bort skyltarna som visade cykelvägen mot Gullmarsplan. Jag sprang på ändå. Chansade. Och kom till slut rätt.

Cykelskyltarna - min guide.

Vid Gullmarsplan station tackade jag för mig och tog bussen hem. Då hade 16 lugna kilometrar avverkats i 6.20-6.30-fart. Den fart jag planerar hålla på maran. Som vanligt hade jag en dipp i mitten av passet men kände mig stark i början – och på slutet. Men ett långpass i naturen är en skönare lisa för själen än dagens urbana och grå betongupplevelse.

Gullmarsplan. Inte så spännande.

Jonas joggar

Jag upptäckte bloggen Jonas Joggar när han redan sagt hej då till bloggen. Hans inlägg om Las Vegas Marathon tillhör mina favoriter. Därför blir jag både glad och orolig när jag hör att han ska ställa upp i ett ultramarathon i öknen. Marathon Des Sables. Hur sjutton ska det här gå? Men bloggen, Jonas av Arabien, lär bli bra!

Hallå motivationen?

Ingenting där. Ingenting här. Hallå motivationen, var är du?

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Imorse stod 30min cykel+30min core på mitt schema. Det blev inget av det. Jag råkade nämligen missa ett inbokat lunchpass i tisdags och eftersom jag tydligen också missat 2 andra pass de senaste 3 månaderna blev jag utsparkad från SATS-bokningen. Där rök också motivationen till att gå upp och träna imorse.

Nu vet jag inte hur jag ska träna idag. Och ju längre tiden går som jag inte vet, desto större blir sannorlikheten att det blir pannkaka av hela träningsdagen.

Ovisshet är bland det värsta jag vet. Det demoraliserar mig. När ovissheten knackar på dörren springer motivationen och ambitionen och gömmer sig. Fegisar!

Jag slutar jobbet runt 17.00. Klockan 19.00 ska jag stå snygg i håret (vilket jag kan glömma eftersom jag måste till frissan igen) med en vinflaska i handen. Det nalkas vinprovarkväll med tjejkompisarna. En mycket tveksam uppladdning till mitt och Coola Karins långpass imorgon bitti klockan 08.00. Tillbaks till idag: jag har alltså 2 timmar på mig att göra något vettigt. Träna alltså.

Jag har visserligen träningskläderna i väskan. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag har styrketräningskläderna med mig men ska jag styrketräna måste jag ha en planering bestående av muskelgrupper och övningar. Och jag måste ha den mentala uppladdningen med mig. Styrketräning är fan jobbigast innan jag ens börjat.

Egentligen handlar kanske det här inlägget inte alls om att jag tappat lite motivation just idag. Kanske handlar det om att jag måste ta mig i kragen för idag är en styrketräningsdag och just det är min akilleshäl. Inte för att jag inte är stark. Mer för att... tja... jag vet inte. Vad är egentligen problemet med mig och styrketräning?

Träna med Paolo Roberto

Grabben har köpt Paolo Robertos träningsbok. Fan vad bra den är, var min första tanke när jag bläddrade igenom den. Kul övningar (ja, de flesta. Enarmsarmhävningar och armhävningar med studs är inte min kopp med te) men framförallt - inspirerande bilder som gör att jag vill. Ur inspirationssynpunkt slår den här boken t.ex. Cia Larssons styrketräningsbok med hästlängder. Att det "räcker" med en kvart om dagen har jag glömt efter ett par sidor. Jag vill också hoppa hopprepsspurter, göra Kamikazes och stretcha mig skitig. Bring on the real stuff, liksom!

Ons 5 mar: Varierad träning

Varierad träning ska vara bra träning. Men träningen idag känns inte 100%, trots att den var varierad.

Löpbandslöpning

Idag gjorde jag comeback på löpbandet. Futtiga 30 minuter i nya dojjor. Jag hade tänkt springa intervaller och det gick väl halvbra. 3 stycken 2-minutrare hann jag med innan jag tröttnade. Det var äckligt varmt inne på SATS Odenplan och jag hittade inga spot on-låtar på IPoden. Resterande delen av löpbandspasset körde jag backträning. Ställde inclinen på 8% och sprang 1 minut 2 gånger. Sedan sänkte jag till 4.5% incline och sprang, lite snabbare än förut (fast inte så snabbt som min normalfart) i 1 minut. Sista intervallen låg på 2 minuter och då ökade jag inclinen successivt från 6% till 11%. Det var jobbigt men att det hela tiden hände saker (inclinen ökade) gjorde det uthärdligt, konstigt nog. På slutet kom jag upp i 94% av maxpuls (jag har uppskattat min maxpuls till 206). Det kändes i lungorna! Att springa backe på bandet är jäkligt jobbigt alltså... När jag hade min stora löpbandstid för 3 år sedan sprang jag på löpband var och varannan dag (30 till 45-minuterspass). Då sprang jag ofta uppför konstgjorda backar. Det var, och är, kul eftersom det är lite annorlunda. Det är ingen annan som envisas med det. Jag verkar ha en konstant vilja att inte göra som alla andra. Jag är nog lite bäng.

Styrketräning

Ikväll styrketränade jag även lite - för första gången sedan långt före jul. Med betoning på lite. Dels var SATS Odenplan överfullt så det var svårt att fokusera. Dels hade jag ingen som helst plan vilka muskelgrupper jag skulle träna. Ingen plan = inget fokus. Snälla Nilla gav mig en lapp med styrkeövningar och jag körde på tre gamla godingar: bicepscurls med stång, hammercurls och stående rodd. Tekniken är inte alltid vad den borde vara och det var bra med en träningskompis som faktiskt kan (tack igen Nilla!) rätta till lite. Efter tre set av varje övning tröttnade jag på det översvämmade träningsgolvet och väntade in kvällens lågintensiva slutspurt.

Body Balance

Ikväll var det dags för mitt andra body balancepass i livet. Upplägget var uppdaterat sedan förra gången så det var mycket nytt - igen. Fast den förbanna hunden var kvar. Den lär alltid vara kvar. Därför fullkomligt avskyr jag passets första 10 minutrar. Jag har gett upp hunden och alla andra ashtangayogainfluerade rörelser. Men när det är dags för hathayogarörelser kommer jag igång. Då är det roligt. Riktigt roligt till och med. Det känns som om hathan har renare poser. Lika jobbiga - men lättare att utföra på något sätt. Jag gillar allt som är straight on. Magen kändes lite sargad från gårdagens coreträning så magövningarna under passet brände rejält. Magen ser fram emot att vila imorgon. Det gör resten av mig också!

Tis 4 feb: Jäkligt otrevlig spinning

Dåligt humör blir till toppenhumör - när jag tränar.

Spinning och grejer

Det var en sådan där dag. Som började ganska bra, i och för sig, men som sedan knöt en knut på sig själv. Efter ett jobbtelefonsamtal med en spydig person i Göteborg tyckte jag att hela världen var otrevlig. Till och med när jag gick det korta stenkastet från jobbet vid Hötorget till SATS vid Hötorget tyckte jag att folk var otrevliga utan att någon egentligen gjort något annat än gått i vägen för mig.

Men sedan - när jag klivit in genom gymdörren, bytt om, satt mig på spinningcykeln (och träffat på mycket trevlig bloggläsare) var det som om världen smälte och la sig i min hand. Allting blev med ens väldigt trevligt. Och jag blev lugn och harmonisk och sådär galet träningslycklig. Och Glenns 55-minuters spinningpass var sådär skönt utmanade som det liksom ska vara. Benen kändes förvånandsvärt okej trots milen i söndags. Visserligen var de inte särskilt explosiva, men de kom igång riktigt bra på spinningen.

Sedan följde förvisso ett mycket tråkigt gult (förkoreograferat) 30-minuters spinningpass med skitmusik. Men att det inte var sådär toppenbra gjorde inte så mycket. Till sist ett corepass som pricken över i:et. Jag tycker fortfarande att coreträning är det bästa som finns men att jag egentligen tränar det bäst själv. Tyvärr kan jag fortfarande inte stödja på mitt vurpade längdskideknä så jag fick göra några alternativa övningar när Resten & Co stod på alla fyra.

Nu har jag precis gjort något jag aldrig gjort förut - ätit bearnaisesås. Det blev Knorrs nya såskoncept (i vacuumförpackad påse) tillsammans med en massa lövbiff. Lövbiffen var god. Och såsen? Tja, sådär. Jag kommer nog aldrig bli ett beasåsfan.

Tvingas amputera foten!

Var det fler än jag som såg Super-G:n i söndags? Herrarnas tävling gick i Norge och Österrikaren Lanzinger tappade kontrollen i ett hopp, åkte rakt in i en port och föll handlöst. Man kunde riktigt se hur benen vändes och vreds likt spaghetti. Idag kom beskedet - Lanzinger tvingas amputera fotleden. Jag mår fortfarande illa.

Aftonbladet rapporterar.

Dagens shopping

Vilodag = shoppingdag!

Dagens köp

Idag har jag sparat en massa pengar. Siktade in mig på två par skor varav ett par Asics Nimbus men när jag kom till butiken märkte jag att Brooksskon kändes mycket bättre. Och att jag inte ens ville ha Nimbusen som ytterligare sko. Konstigt eftersom jag älskat Nimbuskänslan förut. Den Brookssko jag köpte var dessutom den billigare av de två Brooksskor jag valde mellan. Så det blev ett par Brooks Defyance (neutrala). 999 spänn. 799 kronor efter rabattkupong. Alldeles nya på hyllan var de (jag är mycket skeptisk till billiga skor annars). Wohoo! Dock bör jag ju köpa ett par till. Någonstans.

När jag kom hem upptäckte jag ett brev om att Löplabbet har specialpris på några Reebokskor. Kuai Racer, Premier Ultra, Premier Trinity och Premier Road Plus. Racern bryr jag mig inte om men Ultran & Co låter intressant. Nu är jag visserligen inget fan av Reebok - mest på grund av fördomar och inte egna erfarenheter (så jag kan ju mycket väl ha fel). Reebok kanske passar mig jättebra? Det är värt ett besök på Löplabbet i alla fall!

Någon som har erfarenhet om modellerna ovan?

Dagens shopping bestod även av mogna avokados. Tacka T-jarlen vid Stureplan för det. Min jakt på mogna avokados är evig. Överallt där jag letar finns bara knallgröna, stenhårda grejer. Det är varken lätt eller gott att mosa sådana och ha på mackan...

Tredje prylen som landade i shoppingpåsen var ett par hörlurar med "ear hook" från Sennheiser. Mina förra (från Philips) har gått sönder. Och det går bara inte att köra svettig träning med standardlurarna som halkar ur örat hela tiden. Ska man träna ska man träna - inte peta in örsnäckor varannan minut.

Sådär. Nu ska jag betala av (en del) på mitt kreditkort. Sedan sova. Imorgon blir en tuff träningsdag. Häng med!

Utmaningen på SATS Zenit

Vad står det på lappen vid löpbanden på SATS Zenit?

Utmaningen!

Jag har fått några kommentarer om en lapp som sitter på väggen vid löpbanden på SATS Zenit. Där står något om en utmaning. Nyfiken i en strut var jag såklart tvungen att ringa till Zenit och kolla: vad står det på lappen? Vem har skrivit den?

Mycket riktigt så sitter det en utmaning där. Och det står tydligen något i stil med "den 2 mars sprang här två kvinnor maraton på löpband. Antar du utmaningen?". Lappen har satts upp av personalen på SATS.

Killen i receptionen frågade vad vi skulle göra om någon faktiskt utmanade oss. Och att det kunde bli jobbigt då. Men jag känner mig lugn. Fler får gärna springa löpbandsmara. Kanske kan vi ha officiella löpbandsmaratondagen. Precis som vi har kanelbulledagen och alla andra tokiga dagar.

Om du är på SATS Zenit, kan du ta en bild på lappen och maila till traningsblog@gmail.com? Den vore kul att se! Fast... imorgon ska ju även jag till Zenit - igen.

Träningsplanering

Åh vad jag älskar att logga in på SATS. Leta fram gymmen nära mig och välja och vraka bland alla pass som finns. Det är som att släppa lös ett barn i en godisaffär. Jag planerar in den ena godbiten efter den andr. Försöker uppnå den perfekta träningsveckan med lika många intensivpass som uthållighetspass som vilodagar. Veckan som kommer är som en stor påse gott och blandat. Spinning och core och styrketräning och snabbdistans (löpning) och långpass (löpning) och bodybalance. Mums!

Älskade...

...fötter.

Förlåt mig!

Igår kväll försökte jag bli vän med mina fötter. Jag lät dem fullkomligt bada i ordentlig fotlotion från Apoteket. Sedan stoppade jag fötterna i ultramjuka gullegullsockor (känns som pyjamas för fötterna) och sov med dem på. Imorse var fötterna mjuka och lena och de protesterar bara lite när jag står på dem. Jag har inte ont i foten. Det är mer huden under foten som gör ont. Ikväll ska jag försöka charma dem lite mer. Bada dem i ännu mer lotion.


Jag skulle vilja köpa två par nya löpardojjor. Helst på en gång. Nu! En 20%-rabattkupong följde med senaste numret av Runner´s World. Den gäller på Brooksskor på Stadium. En ny Brooksdojja är precis vad jag vill ha. Brooks Adrenalin (som jag springer på nu) passar perfekt för mig och mina fötter och kostar strax över 1000-lappen (före rabatt).Jag vill också ha ett par Asics Nimbus (utsedda till världens bästa sko - hur man nu kan mäta något sådant) för runt 1600 kronor.


Tyvärr säger bankkontot att jag är luspank. Det är skidåkningens fel. Två par nya alpinlagg i höstas, en styck längdskideutrustning, säsongskort i Åre och ett par nya alpinpjäxor med intuitioninnersko för den fagra summan av 6000 kronor paret (inköpta i Kanada då mina gamla pjäxor gick sönder näst sista dagen - typiskt) har satt sina spår.

Jag ska prata snällt med kreditkortet. Fötter är viktigt. Det är knän, höfter och löparturer också. Jag ser fram emot lite shopping i eftermiddag - på självaste vilodagen.

(O)möjliga rekord

Jag kom på en sak. Idag blev det som sagt 42 kilometer. Det längsta jag sprungit tidigare var 21 kilometer - St Eriksloppet för 2 år sedan. 20 kilometer sprang jag senast tidigt i höstas. Sedan dess har det inte blivit mer än cirka 17 kilometrar på några enstaka långpass. Kommer ni ihåg mitt inlägg om att ingenting är omöjligt. Det har jag just bevisat. Och du Prralin - det kan du också göra (jag tänker på din eventuella Tjejklassikerstart).

Sön 2 mar: Marathon på löpband

Förmodligen var det många som inte trodde att vi skulle klara det: springa en mara på löpband. Jag har själv undrat.

5 timmars löpbandsspring

Klart vi grejade maran på löpband. Hur svårt kan det va? undrade både vi och Bengtzing. Men - det hade aldrig gått utan envisa Coola Karin. Det hade aldrig gått utan TV-sporten framför oss. Det hade aldrig gått utan min nyuppdaterade IPod.

Dagens galenskap var både väldigt rolig och hur tråkig som helst, underbar och fruktansvärd. Vi är väldigt nöjda med att vi gjort det - och glada över att inte behöva göra det igen.

Tiden på löpband går fruktansvärt långsamt. Jag hade lagt en handduk över displayen eftersom jag inte orkade stirra mig blind på några siffror. Jag försökte säga åt mig själv att inte kolla på pulsklockan så ofta men det som kändes som en evighet och "inte så ofta" var bara någon minut. För att orka med bröt jag ner distansen. Sprang i 15 minuter för att sedan gå lite. Att bara mala på, på samma ställe med samma utsikt, är jobbigt!

Välutrustat löpband.
Under "loppet" drack jag nog 6 flaskor med antingen sportdryck eller vatten, åt 1 enervitbar + 2 nötcréme + 1 enervitliquid (äcklig som tusan) + 1 väldigt kladdig enervitgel som smakade cola (också äcklig som sjutton).

Trött-, eller piggheten, gick väldigt mycket upp och ner. Överlag följde passet min vanliga formkurva: stark i början, svacka i mitten och starkare igen på slutet. Det gick bra så länge jag följde Aukland i Vasaloppspåret. Kunde han mala på så kunde jag. Under herrarnas super-G kändes det sådär. Då hade jag sprungit ganska långt men inte tillräckligt för att jag skulle vara nära målet. Sedan var den bra TV:n slut. Då fick jag förlita mig till IPoden och då blev det återigen springa av. Jag tillbringade hela gårdagsnatten med att uppdatera med låtar som har "det där". Nanne Grönwalls schlagerdängor hör inte till vardagsmaten men funkar skitbra att springa till: korta och rappa. Låtarna "Stronger" både inledde och avslutade Ipodsessionen. Först med Sugar girls, sedan med Britney Spears. Därimellan blev det lite Era, lite Queen, lite Cranberries, lite Basshunter, lite Roxette, lite Cascada, lite Bonnie Tyler och lite annat.

När Karin gått i mål hade jag 6 kilometer kvar. Då var det segt. Jag ville ju också vara i mål! De sista femhundra metrarna stod både Karin och Grabben bredvid och hejade på och visualiserade den slutspurten: hur jag sprang in i Stadion och upp på upploppet. Då kändes benen pigga så jag kunde dra upp farten till 11km/timmen (bandet visar dessa enheter).

SATS-personalen som först inte visste hur lång en mara var, fattade sen grejen och vi fick varsin gratisgainer som 1:a pris när vi var i mål. Då hade vi varit på gymmet i stort sett hela dagen.

Jag och Karin med våra gainerpokaler!

När jag gått i mål kände jag mig helt okej. Hade inte speciellt ont någonstans även om längdåkningsknäet var lite stelt. Just ja, trampdynorna var också lite ömma. Och benen lite stela och stappliga. Framförallt högervaden (min supinationssida). Men annars så lever jag. Och mår bra som fan!

Efter att ha bränt runt 3900 kalorier, skrikit i duschen eftersom skavsåren (främst Karins) bränt och svidit, avslutade vi på Pizza Hut där vi delade en pizza. Snabb mat som låg inom minsta möjliga avstånd från gymmet. Sedan stapplade vi hem. Inatt sover vi gott!

Marathon på 2.48

Grabben har precis fått ett sms från sin löparkamrat. En person han alltid sprungit jämt med. Idag slog hon PB på maran: 2 timmar och 48 minuter. Grabben slutade genast äta sina ostbågar och ligger nu och flämtar på golvet. Han har gjort tåhävningar, situps, plankor och armhävningar. Jakten har visst börjat på riktigt?

Lör 1 mars: Powerwalk

Det finns inget dåligt väder. Bara dåliga kläder.

70 min snabb promenad

Ju längre jag satt i soffan, desto mer ville jag ut. Även om man vilar kan man gå ut och gå lite. Regnrusk tillhör ju mitt favoritväder att träna i - det känns så bra efteråt.

Sagt och gjort. Efter att grabben kommit hem efter sina 15 snabba kilometrar på löpband åt vi en bastant pasta carbonaralunch innan rastlösheten slog mig med dunder och brak och jag var tvungen att ge mig ut. I regn och blåst och härlighet.


Det blev rundan om både Reimersholme och Långholmen. Det var lerigt och gyttjigt på sina ställen. Jackan var dyngsur redan efter en halvtimme men jag traskade på och försökte komma underfund med om humorprogrammet på P3 verkligen var roligt. Den sista halvtimman var kepsen som en iskall hjälm som smet om pannan och det var skönt att till slut få komma in i värmen. Nu återgår jag till min soffa och kvällens TV-tablå.

Moi!
Dyngsur och skitig jacka, mutpresent från Ellos.
Grå byxor med fickor långt ner på benen, några hundralappar på Stadium.
Ganska blöta skor, Asics Nimbus, modellen är från några säsonger sedan...
Vit keps, Puma, några hundralappar.
Brusig fickradio med borttappad batterilucka, typ 120 spänn från Clas Ohlsson.

Långpass på löpband

TV-sport och regn ute. Perfekt för att vila benen i soffan. Imorgon smäller det!

En dag på löpband

Imorgon kommer bli en fantastiskt tråkig dag. Jag och Coola Karin ska testa hur länge vi kan springa på löpband. Målet är att uppnå en mara. Jag vet, det är galet. Galet tråkigt om inte annat. Fast samtidigt hur kul som helst.



Jag har skrivit om detta förut. Och jag har också försökt att springa en halvmara på löpband. Men det var för dåliga program på TV:n framför mig då. Det var tråkigt. När det är tråkigt blir jag trött. Hjärnan spökar. Det är därför vi springer just imorgon - det finns bra grejer på TV:n under ganska många timmar. Vasaloppet till exempel. I år ska det bli extra kul att kolla. Dels för att jag kommer känna igen mig. Dels kommer det bli ytterst svåråkt imorgon, det gör det hela mer spännande. Den enes död den andres bröd, eller vad det nu heter.

Därför vilar jag benen i soffan idag. Därför är jag ganska nöjd med veckan som varit trots att jag tränat relativt lite.

Fre 29 feb: Jogging på söder

Medan andra dansar i neon springer jag i nattmörker

6 kilometer mitt i natten

Fredagskvällar betyder intervallträning på Kristinerbergs IP enligt ett initiativ på Funbeat med Coola Karin i spetsen. Men Karin hade ont i magen och ställde in. Jag mådde illa och var supertrött och ställde också in. Istället låg jag nästintill medvetslös i sängen mellan 17 och 20.

Lagom till att alla paren i Let´s Dance dansat ut var jag så pass pigg att ett löppass kändes riktigt lockande. Till min förvåning höll grabben med.

Ikväll var det första gången på länge som jag vågade springa på lite. Vågade utmana mig själv. Jag hade varken en mössa att stänga in mig i (jag tränar lustigt nog mycket bättre med saker på huvudet: mössor, bandanas eller vad som helst) eller lurar med peppande musik i öronen. Jag försökte ha driv i varje steg ändå. Jag känner mig nöjd med insatsen. Att jag försökte visade sig på både puls (max: 93%, medel 85%), tid och kaloriförbrukning.

På slutet, längs med Ringvägens sköna utförslut, fick jag syn på min spegelbild i ett skyltfönster. Min teknik är väldigt annorlunda nu än för ett år sedan. Tack grabben, för att du tjatat! Det som förändrat sig mest är armarna. Jag har läxat upp muskelminnet ordentligt, sprungit otaliga kilometrar och sagt till mig själv "man springer inte med benen, man springer med armarna". Framförallt i uppförsbackarna. Medan jag i början hade armar lika stela och stabila som Marlies Schild när hon åker snabbast i slalomtävlingarna är det Johan Wissmans aktiva löparmföring jag siktat mot. Det har gett en liten förändring. Jag har fortfarande mycket kvar att jobba på. Som att få mer rullande ben, lite mer kick liksom. Kollar man de snabba marathonlöparna sparkar de nästan fötterna i baken. Mina fötter lämnar knappt marken. Därför borde jag träna mer intervaller, fartökningar och annat snabbt i lätta utförslöpor. Då får man lite teknikhjälp på köpet. Men det lutar väl knappast på Kristinebergs IP?

Sugen

Jag blir så träningssugen när jag läser sådant här. Därför blir jag glad när jag också vet att SATS kommer öppna i Hornstull. Nästan nära mig! Då kan jag slinka dit så fort jag känner av suget.

Ingen pump

Jag är totalt urladdad. Det känns som om jag vunnit VM-guld.

Livet från den ljusa sidan

Häromdagen var livet lika nattsvart som datorskärmen. Men med lite Nillahjälp, hjälpsamma kommentarer på mitt tidigare datorhaveriinlägg och ett par timmar hos fixarna på Tricom, så lever min före detta dators innanmäte på en hårddisk. Nu är det bara slutspurten kvar. Imorgon har jag tänkt komma ut från Computer City med en ny dator. Ja, en ny jäkla dator. Det visade sig mycket riktigt vara hårddisken som fick punka. Enligt HP-supporten kan den repareras. Det innebär att en budfirma kontaktar mig inom 3 dagar. Hämtar upp den någon dag senare. Sen ska HP-fixare reparera den inom 10 dagar - om jag har tur. Och så tar väl budfirman några dagar på sig att skicka ut den till mig. Räknar man ihop det där blir det några veckor. Och några veckor funkar inte för mig. Mitt jobb är min dator. Istället förhandlade jag mig till ett byte. Imorgon ska jag bara få Computer City att förstå det också.

Datorhaveri tar energi. Och nu när man lyckats spara innehållet känns det som en riktig urladdning. Jag känner mig lika lycklig som efter ett tufft träningspass. Mitt tänkta body pumppass hann jag inte med (då stod jag hos min räddare i nöden på Tricom), och det blir ingen annan träning ikväll heller. Istället blir det "Du är vad du äter" och sedan favoriten "Criminal minds".

På vägen hem, med lyckoruset som en aura över mig, sprang jag förbi Lidl vid Fridhemsplan. Vanlig kesella blir både dyrt och trist i längden och Sofy har tidigare tipsat om Lidls variant. Jag har för mig att tipset var något som heter "Milbona", men idag fanns bara Linessa. Ja, vi pratar fortfarande kvarg och inte deltagare från Jerry Springer.

Linessa smakade som en riktig god, tjock yoghurt - men den innehåller mindre protein och mer kolhydrater än just kesella. Så riktigt fritt fram att äta är det inte, men det är det å andra sidan aldrig...



Näringsinnehåll Lättkesella (per 100 gram):
Energi: 75.5 kcal
Protein: 12.7 gram
Fett: 1 gram
Kolhydrater: 3.7 gram

Näringsinnehåll Linessa (per 100 gram):
Energi: 87 kcal
Protein: 6.2 gram
Fett: 0.2 gram
Kolhydrater: 15.2 gram

Om jag inte har fel är Milbona mer likt Kesella... så jag får kolla upp fler Lidlaffärer helt enkelt!

Att tänka (kritiskt)

Bloggar, gratistidningar och flödande information i all ära, men var finns vårt omdöme?

Hallå?

Allt färre läser morgontidningar. Istället förlitar vi oss på Aftonbladet, City och Metro. Med notiser som "Nya numret av Elle ute nu" och billiga rubriker får vi vår dagliga dos av så kallat nyhetsflöde. En skruvad allmänbildning. Jag läser inte heller till exempel DN eller SvD varje dag. Men när jag inte skummar igenom den känner jag mig bakom flötet. I de flesta fall är det P1 som jag konstant lyssnar till, tant som jag är, som räddar mig.

Men det var inte morgontidningarna jag tänkt skriva om. Istället vill jag skriva om de livsfarliga bloggarna.

Bloggarna som sådana är harmlösa. De bits inte. Ger inga allvarligare infektioner. Det är bristen på kritiskt tänkande hos läsarna som kan göra dem farliga. Inte sällan läser jag bloggkommentarer där bloggförfattarna idoliseras, ses som experter och frågas om vad som är bäst. I vissa fall ser sig bloggarna som självutnämnda experter och bjuder på föreläsningar i skriftlig form, delar ut tips och skriver inlägg som om de författade redaktionellt material till en tidning (inte för att jag tycker tidningar är mycket bättre).

Ett rykande färskt exempel på detta är lika smarta som skamlösa Blondinbella, som har fått för sig att skriva träningstips.

Jag är inte bättre jag. Min tanke med bloggen är att inspirera. Förmedla en känsla. Men jag trillar också dit ibland. Låter som en expert. Då vill jag slå mig själv på fingrarna. Jag vill inte vara en av dem som skriver om sådant jag tror att jag kan. Därför kommer det aldrig (mer) att finnas ett enda inlägg av "så ska du göra"-typ. Bara en massa träningsglädje, mycket ifrågasättande, och en del kritiskt tänkande. Som igår, då jag hittade O`boys nya sockerfria version (istället med sukralos, inulin, maltodextrin). Smart, tänkte jag. Sedan läste jag lite noggrannare på förpackningen, såg att det kryllade av snabba kolhydrater och ställde tillbaka den. Jag brukar ju inte ens dricka O`boy. Varför börja nu?

Biceps med tunga vikter?

Läser detta hos Glitzy och vet inte vad som är rätt eller fel? Alltså, när man har tunga vikter och kör biceps - ska man gunga upp dem (enligt videon)? Kommentardebatten är minst sagt livlig.

Ons 27 feb: Mjölksyreträning

Himmel eller helvete? Ikväll var det både och.

Spinning

När jag kom till SATS Hötorget kändes det som om jag inte tränat på evigheter. Men det har jag ju. Fast inte spinning. Knät har känts för osäkert för det. Idag var det nypremiär. Det firades med Pias kanske tuffaste pass för säsongen: mjölksyreträning.

Efter en extralång uppvärmning på 16 minuter var det fulls ös medvetslös redan från början: 6 stycken 30/20-intervaller, 5 stycken 60/30-intervaller och till sist 4 stycken 90/nånting-intervaller. Målet var att alltid komma upp i 90% av max. Jag som har svårt att nå riktigt höga pulssiffror när jag kör spinning kom upp i 91-92% under de flesta intervaller (förutom två där jag mesade ska jag erkänna...) Jag hade inte bara mjölksyra i benen men också magsyra i halsen redan efter andra 30-sekundaren. Men det blev bättre. Och jobbigare. Fasansfullt fantastiskt jobbigt. Det är inte ofta jag känner mig sådär mör efter ett spinningpass, men det gjorde jag ikväll.

Efter första passet bjöd Andreas på 75 minuter Giro d´Italia. Intervaller, passande nog. Under uppvärmningen var jag som vånligt låg som en bungalow men när vi väl kom igång så fick adrenalinet mig att växa till ett höghus. Någonstans i mitten var jag i mitt esse och jag kunde också skrika, tjoa och peppa precis som alla andra energibomber där inne. På slutet var jag just det - slut. Och när stod i Konsumkön efteråt kom jag inte ens ihåg telefonnumret hem.

Kvällens spinning sammanfattar jag i den här låten som fullkomligt skriiiker energi:

Tis 26 feb: Magträning på Pilatesboll

Jag är nästan glad. Det måste firas på bollen!

Trimmad mage

Förut hade jag en snygg mage. Långt ifrån ett stramt sexpack visserligen. Men en mage som jag var nöjd med, som passade min kropp. Nu är den mest degig. Och mest i vägen.

Efter att ha pratat med HP-supporten, bevisat för dem att min garantitid inte alls gått ut som de hävdade, och sedan lagt order på några skivor som ska återuppliva datorn (även om allt på den är borta) kände jag mig glad i hågen. Lite naivt fjäderlätt (allt innehåll på datorn är ju trots allt borta).

Idag är det vilodag men eftersom jag inte ansträngt magen på länge (tydligen är magen så pass stark att den håller för rätt mycket löpning) så var det med blida ögon jag tittade bort mot pilatesbollen efter HP-samtalet.

Det ryktades att Britney Spears gjorde 100 (eller var det 1000?) sit-ups om dagen när hon var i sitt esse. Jag är glad om jag gör 100 idag. Kanske 100 varannan dag eller var tredje är en bra målsättning? På pilatesboll. Inte bara med fötterna i golvet - utan med fötterna på en bänk, mot väggen eller mellan ribborna på sådan där gymnastikskoleklättervägg. För oj oj vad just den skillnaden gjorde just det - skillnad!



När man har gott om plats på gymmet kan jag tänka mig att den här funkar också:

Bra träningsmusik

Det sägs att dofter ska ha en oerhörd förmåga att väcka minnen. Musik gör det också. Särskilt låtar jag tränat till.

Bra träningsmusik

Det finns mycket bra träningsmusik jag glömt. Inte för att den varit dålig. Mest för att det kommit så mycket ny musik. Men det som göms i snö kommer upp i tö... eller ja, på YouTube i alla fall.

1. Flipsyde

Jag upptäckte Flipsyde genom min då typ 14-åriga lillebror. Då var jag mycket ute vid Hellasgården och sprang deras milspår (terräng). I bilen på vägen dit spelade jag låtar som Someday, Angel, Time, US History och Skippin Stones. Ljudnivån på högsta möjliga såklart.

Just Someday blev min favorit att länga löpsteget till. Den är inte uppbeat, men den har "det där" - draget:



2. Kelis

Kelis är mer än bara bruden i den enerverande Milkshakelåten. För mig är Kelis Kanada. Det var Kelis och jag som jag joggade runt på linjalraka gator i villaområdena strax utanför Toronto under dryga halvåret. Tappade bort mig själv mellan förnäma hus med snygga brevlådor. Det var ju tur att jag inte var ensam, att Kelis fanns med. Speciellt låten Caught Out There där versen "I hate you so much right now" känns befriande skön att löpa bort frustrationen till:



3. Rocky Theme Song

Det finns en mängd varianter på "Rockylåtarna" ("Gonna fly now"). Den bästa versionen av dem alla finns såklart på min dator som dog häromdagen. Det är också just Gonna Fly Now (en version liknande denna, fast utan sång) som inleder många av de säljkurser som arrangeras av företaget jag jobbar för.



4. Sean Paul

Förutom att Sean Paul spelades om och om igen på dansgolven i Whistler, Kanada, när jag bodde där så följde han ofta med mig hem på kvällarna när jag varit ute och sprungit. Jag bodde halvvägs uppe på berget och löpturen slutade därför alltid obarmhärtligt med tre kilometer uppför. Låtar som Get Busy, Ever Blazing (fast den hade jag bara halva låten på eftersom nedladdningen gick fel...) och We Be Burning. Egentligen kunde de vara en och samma låt - de låter ju likadant:



5. Westlife

Jag vet. Det är pinsamt. Men det är i alla fall över nu - tiden då jag gillade Westlife (runt år 2000). Jag tyckte verkligen att de funkade att springa till. Låtar som Swear it again, World of Our Own, och Queen Of My Heart fick liksom benen att pinna på. Och... jag måste erkänna, en bit av mig tycker fortfarande att vissa av deras låtar är helt ok.Vad sägs om Total Eclipse of My Heart i ny tappning:

Avundsjuk

Jag vill också, också, också!

I en annan del av Himlen

Nanne Grönwalls schlagerdänga "Avundsjuk" sjunger i öronen när jag läser detta och detta. Visst låter det uderbart! Ett riktigt superdupertufft spinningpass är nog bland det bästa som finns.

Spinningpassen på Hötorget, måndagar klockan 17.00 och 18.00 (framförallt det senare passet) är magiska och makalösa. Här finns en stämning som jag sällan upplevt. Det är något visst med deltagarna. Det är ett skönt härligt go och fullt ös makalös. Det skriks, tjoas och peppas. Det är en upplevelse! Och jag är avundsjuk. Jag önskar jag kunde varit där.

Mån 25 feb: Ingen pilates...

...istället löpning.

Löpning i blåst och mörker

Det blev ingen pilates idag som det var tänkt. Jag var alldeles frustrerad i kroppen för det. Kunde för allt i världen inte tänka mig att ligga still och göra små lyft med benen. Hur bra det än är för kroppen. Jag ville hellre ut och rensa huvudet - och benen.

Jag tog grabben med mig och bestämde att vi skulle springa ner till Saltsjöbadens IP, till de där nya löparbanorna jag pratat om. Jag hade tänkt att vi skulle värma upp genom att springa slingan dit som går genom skogen. Jomen visst. Den visade sig vara kolsvart. Vi sprang den ändå och kunde med ned nöd och näppe urskilja vad som var upp och ned.

Medan grabben sprang intervaller på banan, sprang jag runt runt i min egen takt. Knät gör inte ondare när jag springer, men däremot känns det mer när det blåser på det. Kanske ett besök hos någon sjukgymnast/doktor vore bra, eller hur Fredrik. Jag har upptäckt att när jag trycker på en viss punkt, ganska långt ner, så är det som att en smal sträng (av något) rör sig fram och tillbaka. Det är när jag trycker här jag får ont, oavsett om jag springer eller inte.


Vi tog en annan väg hem från IP. Förmodligen något längre. Men med gatubelysning. Rundan som helhet gick på 64 minuter. Eftersom fotpoden fortfarande inte är matad med nytt batteri får det bli MarathonMias tips: mäta rundan på förträffliga Jogg.se.

Kcal vs Prestanda

Carro lämnade en smart kommentar till mig häromdagen.

Att prestera utan kalorier

I mitt ingenting-är-omöjligtinlägg skrev Carro att det är svårt att gå ner i vikt när man gör krävande saker som 6-timmarslopp och liknande, eftersom man behöver en massa energi för att klara av det.

Det är jättelogiskt. Och jag håller med.

Men - jag har faktiskt aldrig ätit mer inför en utmaning. Aldrig laddat med mer energi. Aldrig tänkt på att äta eller dricka extra mycket dagarna innan. Just för att jag alltid varit så rädd om kalorierna har jag inte ens tänkt tanken att jag borde ladda.

Kanske är det därför jag blir matt lite snabbare än jag tänkt mig? Matt är nämligen det jag oftast blir. Inte trött. Inte ont. Bara matt. Orkeslös. Förmodligen för att energin tar slut.

Smart upptäckt Puman.

Fast en gång laddade jag lite extra. Inför Blodomloppet åt jag två Risifrutti på eftermiddagen. Kanske var det därför jag sprang snabbare än jag någonsin tidigare gjort? Den tiden hoppas jag sopa banan med i nästa millopp.

Nu ska jag ut och springa. Datorhaveriet ligger och skaver i benen och det är dags att släppa lös det. Fast det går fortfarande långsamt. Knäontet håller i sig (jäkla pissknä).

Blixt och dunder

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Grr

Imorse sa min dator tack och adjö och visade upp en nattsvart skärm. Det spelar ingen roll hur många gånger jag startar om den. Den inledande "HP invent" (eller var där nu står) blinkar till och sedan blir det bara svart.

Suck och stön, säger jag som grät några ilskna tårar när jag insåg tragedin. Det är inte det att tusentals foton förmodligen kommer försvinna. Det är inte det att hela mitt jobb finns på den där förbannade dumburken. Det är "bara" det att tekniska grejer alltid ska krångla med mig.

När jag för inte ens ett år sedan valde den dyrare HP-laptopen, gjorde jag det för att jag ville att den skulle hålla. Länge. Att jag sedan fick gå tillbaka till affären dagen efter första köpet, för att hårdvaran inte funkade, gjorde mig grinig. Att jag sedan fick gå tillbaka till affären veckan efter andra köpet, gjorde mig förbannad. Tredje datorn höll. Tills nu. Den har surrat konstigt ett tag. Den har hängt sig den sista tiden. Bråkat. Satt sig på tvären.

Jag orkar inte bli arg på mig själv för att jag inte gjort några backup:er på länge. Jag blir däremot arg för att min till synes fungerande Sony Ericsson W880i inte heller fungerar. Kameran funkar bara när den vill och likaså mobilfotoalbumet. Walkmanfunktionen har aldrig kunnat kommunicera med min dator.

HP-folket har kontaktats. Men det ska skickas och faxas kvitton hit och dit och då måste jobbokföraren kontaktats eftersom det är en jobbdator. Det är ett jäkla krångel, telefonköer och snack med den totalt ointresserade tekniska supporten, som fullkomligt slukar energi.

Hur livet ska fortgå vet jag inte. Jag lever med min dator. Den är mitt jobb, min lön, och min fritid. Den är allt. Ja, förutom telefonen då. Men den kan jag ju inte heller lita på. Jäkla tekniksamhälle.

Mitt stora projekt

När jag gör något är det allt eller inget. Lagom går liksom inte. Dagens stora mat- och bakprojekt är enormt.

Ugnslycka

I min lilla oas på Söder finns ingen ugn. Där finns ett sött litet kök, ett stort snyggt badrum, en perfekt sovalkov och ett lagomt litet vardagsrum. Men ingen jäkla ugn. Eftersom jag inte har någon ugn drömmer jag alltid om att baka, laga lasagne eller svänga ihop en paj. Då behöver man en ugn.

Lagom till att jag flyttade hemifrån hittade mamma och pappa sitt drömhus och flyttade. Visserligen bara några kilometer från vårt gamla hus men tillräckligt för att hamna alldeles vid strandkanten. Mamma säger att hon inte kan åka hemifrån eftersom hon får sådan hemlängtan så fort hon åker förbi postlådan. Men nu har hon lyckats, för familjen & Co är på sportlov i norrland tillsammans med alla andra Stockholmare. Jag är hus- och kattvakt. Och smälter vid tanken att ha tillgång till ugn.

Snart smälter jag på riktigt också. Ugnen har stått på hela dagen. Jag har världens största mat- och bakprojekt på gång. Lagom finns inte när det gäller min värld. Varken i träningsambitioner eller matlagningsambitioner.

Det som har, ska, eller håller på att tillagas är:
Kesolimpa med torkad frukt
Dinkellimpa med ananas och mandel
Morotslimpa med ingefära, apelsin och vanilj
Aprikos och nötlimpa
Baconlasagne
Lasagne verde
Guldgul paj med bacon
Köttfärspaj

Det finns andra fördelar med att vara hus- och kattvakt. Häromkring finns Stockholms finaste joggingmiljöer (enligt mig alltså). Antingen kan man ta sig en långjogg in i Nacka naturreservat och förbi Erstaviks strandbad. Eller så väljer man att springa intervaller på de sprillans nya löparbanorna på idrottsplatsen. Jag har hunnit varken eller. Måste ju hålla koll på ugnen!

Lör 23 feb: Jogging i Halmstad

Jag + grabb + löpardojjor + hav= Helgens bästa grej!

Prins Bertils stig

Det går inte att beskriva hur coolt det är att springa på Prins Bertils stig i Halmstad. Det är en fantastisk stig som går längs med havet, från Halmstad till Tylösand. Naturen är underbar. Från sand och sanddynor till klippor och sten. Det känns som en blandning mellan Gotland och Irland. Både mjukt och hårt och dramatiskt, allt på samma gång.

100 löpminuter blev det. Men hur långt vi sprang har jag ingen aning om. Både min och grabbens fotsensorer till pulsklockorna behövde matas med nya batterier. Först blev jag irriterad, jag ville ju veta hur långt vi sprang. Men jag lät frustrationen blåsa bort med allt annat som försvann med stormvindarna i helgen. Prins Bertils stig är för underbar för dåligt humör.