Now we're talking!

Jag har precis lagt in dagens mat på Viktklubb och känner mig lika nöjd som jag är mätt (jag är proppmätt).

Dagens!

Jag är tillbaka på banan. Dagens matregistrering skvallrar om en fördelning på 42% protein, 30% fett och 28% kolhydrater och 1690 kalorier. Det är så gott som mitt i prick! Det var med dessa siffror jag tappade kilon. Det är med dessa siffror jag ska ta upp kampen på nytt.

Frukost:

2 dl minikeso, 1.5 dl hallon och inte mindre än 3 ägg!

Lunch:

Världens största lunchtallrik.
Det är så kilona ska bekämpas!
Kycklingsallad utan pasta men med oliver,
avokado och keso bland annat.

Mellanmål:

En shake på Night Pro-protein
tillsammans med vatten.
Inte jättegod ska jag erkänna...

Senare mellanmål:

1 banan på väg till träningen.
Sedan blev det en energibar eftersom
jag kände mig ganska trött i kroppen.

Middag:

Jag älskar mina middagar med rena och enkla smaker.
Jag blandar inte i en enda krydda, inte en enda sås.
Kyckling steks tillsammans med lite morötter
(ville egentligen riva dem men hittade inget rivjärn),
paprika, cashewnötter och ananas.

Tis 3 jun: Plan B

Det skulle blivit pump och box. Det blev något helt annat!

Tisdagsträning

Jag var på väg till pumpklassen på SATS Zenit imorse bara för att i sista sekund komma på att den var imorgon bitti. Istället planerade jag för ett styrketräningspass på lunchen men det dök upp alldeles för många saker att göra så det blev inget av det heller. Efter jobbet mötte jag upp med Nilla för att slå på varandra under en boxklass men ingen av oss kände för det. Så det blev inget boxpass.

Vad blev det då?

Jo, det blev styrketräning för rygg, biceps och triceps med ett begynnande skavsår i högerhanden. Det var bicepscurlsen med stång som orsakade det. Jag ska nog badda med den ljuvligt doftande handcrémen från Cake.

Vi tränade nog rygg bara för att Nilla ville jävlas vet mig. Hon vet att jag inte kan med ryggträning. Jag tycker det är så förbaskat svårt med tekniken och att få de rätta musklerna att jobba. Lastdragen funkar fortfarande bara halvdant men den sittande rodden kändes förvånansvärt mycket.

Bicepsträning är rolig träning, mest för att muskeln är snygg. Det är svårt att få till den där svidande känslan i muskeln som hellre bara vill tokdö helt utan förvarning. Det blev bicepscurls med stång och hammercurls med hantlar.

Och så triceps. Mina triceps syns inte. Inte nog med det - mina triceps känns inte heller. Men någonstans under gäddhänget döljer de sig och det är min uppgift att få fram dem! Hederliga tricepspushdowns i cc varvade med omvända tricepspushdowns i cc som har blivit min nya favorit eftersom det svider så fantastiskt.

Efter sista setet tricepspushdowns träffade vi på instruktörs-Terese. Eftersom hon blivit något av en kändis nu när hon bloggar på VeckoRevyn får det bli en kändisbild. Kan jag få den signerad, Terese? Sommarens bästa nyhet är att Terese kör spinningpasset efter Pia på onsdagkvällar. Snacka om att onsdagkvällar kommer bli heliga i sommar!

Hon ger dig en spark i baken!

Som en liten klick grädde på moset gick vi hem från gymmet. Det kändes rätt så skönt att inte anstränga mina ganska trötta ben (sedan igår, i förrgår och i förrförrgår) mer än så.

Mån 2 jun: Högtryck i källaren

Post-maralivet har börjat - och invigts med dubbel Piaspinning.

Intervallträning

Det var evigheter sedan jag var på ett Piapass sist. Och även om musiken ändrats lite var det fortfarande fullt ös medvetslös som gällde. På vissa ställen tänkte jag att jag skulle hålla igen men när det dyker upp låtar som Prelude och Mitternacht går det inte att spara på krafterna.

Lika mycket som benen pinnade på i frenetiskt ursinne, lika väl kände jag tröttheten utvidga sig i musklerna. En trötthet jag inte känner särskilt ofta. Mjölksyran är inte obekant men att musklerna drar ihop sig och nästan tvinnar runt sig själva är en känsla jag inte är helt van vid.

Spinningpasset bestod av lång uppvärmning följt av 4 loopar. En loop bestod av 2 minuter backe och 4 60/30-intervaller. Sedan avslutade vi med drygt 3 minuter backe med 3 fartökningar. Sedan lite stretch och så hela valsen igen.

Under den första klassen var det svårt att få fart på benen även om jag pinnade på rätt så bra. Det var på klass nummer 2 under den andra loopen som jag började få fart på pedalerna - samtidigt var det nu som musklerna började bli trötta. Energiflödet pendlade upp och ner likt en hjärtfekvensmonitor på sjukhus. Jag kunde ha ett enormt flyt i en intervall för att vara död i nästa. Men jag kom tillbaka.

Det är skönt att vara tillbaka i den roliga varierande träningen igen. Jag vet att jag inte borde träna imorgon men passen är inbokade sedan länge. Så det får bli som det bli. Att springa ett helt marathon på 1 dag sliter ändå mer på kroppen än 2 löppass, 2 spinningpass, 1 pumppass och 1 boxpass på 4 dagar. Så sett i det stora hela går jag med "vinst".

Live the brand!

På mitt jobb ska det vara okej att träna på arbetstid.

Rubrik (kommer inte på något vettigt att skriva här)

Jag minns när jag träffade strip aerobicsinstruktören Petra på en miniutbildning i ledarskap. Hon jobbade på Adidas och berättade att varje fredag samlades hela kontoret, från personalen på golvet till högsta chefen, för att tillsammans springa runt Årstaviken. På Adidas lever man nämligensitt varumärke - eller "live the brand" som uttrycket heter på utrikiska.

På mitt jobb (affärsutveckling) har vi också en uttalad tanke om att leva vårt varumärke. Vi pratar ofta om att vi ger "mod och metod" och jämför gärna våra kompetensområden med offpistskidåkning. Skidor åker vi förvisso allihop, men eftersom tanken med varumärket är att det ska associera till "aktivitet" och genomsyra känslan av att ligga i framkant, vill det till att vi är aktiva även under andra säsonger än just vintern.

I eftermiddags tar jag således med mig chefen och tränar. Vi ska leva vårt varumärke! Samtidigt som jag vill pusha måste jag hålla igen - chefen är precis tillbaka i "fighting mode" efter några års allvarlig sjukdom och den träningsvärk som gör mig lyrisk gör henne sängliggande. Men - man måste börja någonstans och vi börjar på en spinningcykel.

Sön 1 jun: Jogging i hetluften

En tredjedels marathon igår kompletterades med nästan resten idag.

Skam den som ger sig!

Det var en sargad Puma som gav sig iväg på förmiddagen. Klädd i samma kläder som igår var jag fast besluten att avverka fler kilometer. Gärna under stekande solglass. Jag ville inte att någonting idag skulle vara lättare än igår. Jag ville inte känna av några skador, men jag längtade efter den där genomslitna känslan i kroppen som jag mer än allt annat på jorden så gärna vill dela med alla "marathon finishers" från igår.

Jag bestämde mig för att springa ut till mina föräldrar i Saltis. Det är en bit. Tåget hade gått långt snabbare men jag hade ingen brådska. Målet för dagen var att springa och ingenting annat. Jag fullkomligt sket i att vanliga människor hellre hade velat ta vara på solen och stekt sig röda på en handduk eller suttit och skvallrat på en uteservering. Jag satte på mig min bandana, min ryggsäck och min IPod.

Det var inte många joggare ute idag. De jag såg mötte jag längs med Årstaviken. Däremot var hela Nacka fullt av cyklister. Var och varannan meter susade de förbi med smala racingdäck och färgstarka tröjor. Jag undrar om de var ute på ett av de sista långpassen innan Vätternrundan?

Solen gassade på rätt så starkt och drickan jag hade med mig - och ofta stannade för att köpa - svalkade bra men räckte inte långt. Precis hade jag tagit några klunkar innan jag blev törstig på nytt.

Efter 15 kilometer började jag få hemskt ont i fötterna. Skönt! Det är såhär det ska kännas när man springer långt. Och långt och länge blev det - efter 160 minuter var jag ganska nöjd. Nu några timmar senare sitter jag här och är lycklig över mina lite lätt trötta lårmuskler. Fast det är klart - jag hade helst av allt velat vara långt mycket tröttare...

Paus

Vätskestation

Svalka

Lör 31 maj: Stockholm Marathon

Det var en gång och den blev grusad...

Så gick det

Det känns inget särskilt inför start. Jag går hemma och väntar likt ett barn på julafton. Tiden går oändligt långsamt och när vi inte orkar vara hemma längre åker vi iväg till Östermalms IP. Där är det fullt av folk som äter, vilar, irrar runt och förbereder sig. På slutet får jag det stressigt. Måste hämta vatten och stå i påsinlämmningskö och gå på toa en sista gång samtidigt som speakern hetsar om att startfållorna snart stängs.

Vi märker knappt när starten går, men märker det eftersom folk sakta börjar gå framåt. 8 minuter senare aktiveras chippet när vi stegar över den röda (nja, mer orange) mattan. Karin drar iväg i sitt utmärkta tempo men jag tar det lugnt och undrar hur sjutton jag ska hitta Fredrika, min rygg, i den här massan av vita kepsar.

Det är trångt de första 2 kilometrarna. Vissa vill framåt och sicksackar precis framför fötterna. Vi är som en tjockflytande smet som sakta breder ut oss där det finns plats.

Plötsligt dyker någon upp bakom mig och hejar - det är Fredrika! Hur hon har lyckats hitta mig vet jag inte men jag blir glad - och de nästkommande 5 kilometrarna det korta varvet flyter på fort. Vi hoppar över trängseln vid de första vätskestationerna eftersom vi bär med oss det vi behöver själv. Men på Strandvägen stannar vi till, och mitt i tumultet tappar jag bort min andra hälft för de kommande 35 kilometrarna. Oroligt blickar jag både bakåt och framåt och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Stannar jag finns risken att hon är före mig, och försöker jag öka och se om hon sprungit före finns risken att jag senare får en dipp. Fan tänker jag och springer på i min ensamhet trots att det är löpare runt omkring och överallt.

Jag tänker inte så mycket på att det är varmt men när det nalkas vattenduschar springerjag in i dem. Bad mistake. På Söder Mälarstrand springer jag genom två stycken och på Västerbron känner jag hur ryggen låser sig. Det går bra uppför men nedför är värst. Det känns som att axeln sitter fast samtidigt som överkroppen vill trycka den nedåt. Jag springer förmodligen långsammare nedför Västerbron än uppför. Jag har bara sprungit 13 kilometer.

Jag försöker 1 kilometer till, men när jag har ont redan efter knappt 1/3 av loppet fanns det bara en vettig sak att göra - att kliva av. Och just som jag stannat kommer Fredrika. Åh vad jag önskar att jag kunnat följa med henne vidare. Hela kvällen, natten och morgonen önskar jag att det var så min marathonsaga slutat. I sällskap med Fredrika runt hela banan. Istället slutade den i taxi till Östermalms IP där massörer från Axelssons knådade min rygg och min axel.

Ironiskt nog känns det ganska bra i just axeln idag. Lite stel, javisst, men inte som igår klockan 15.30. Det är klart att jag är besviken över att det gick som det gick. Främst är det två saker som grämer mig:

1. Jag var ledsen för de som stod utmed banans skull. Mina föräldrar kom dit, men för ingenting.
2. Jag var arg över att all den extra mat jag ätit var tuggad och svald i onödan. Hade jag vetat att det skulle bli 14km kunde jag skippat pastan och fortsatt min kilojakt.
3. Jag hann aldrig bli trött och sådär härligt utmattad.

Att jag sedan inte sprang 4.2 mil är en smärre förlust. Springa kan jag ju faktiskt göra när som helst. Och idag tänker jag faktiskt ta de där sista 28 kilometrarna. Men utan kallvattensduschar! Jag har för avsikt att springa ut till Saltsjöbaden, som en revansch på det som aldrig blev igår. Då har jag i alla fall sprungit en mara på 2 dagar.

Vad gäller axeln ska jag nog gå till den där Anna. Felicitas räddare, Sofys helare och Melas fixare. Jag har redan varit hos ett otal naprapater, sjukgymnaster och allt vad de heter. Problemen har hetat allt från whiplash till dålig muskelmiljö. Själv vet jag inte. Däremot vet jag att det aldrig blir till att hälla kallt vatten på sig, eller springa genom (sköna) vattenduschar på några lopp i framtiden.

Heja på USA!

Det här är jag imorgon.

Stockholm Marathon 2008

Heja på USA imorgon! Eftersom jag har för stökigt i garderoben var det den enda bandanan jag hittade. Jag hoppas på extra hejarop, precis som jag fick på Varvet. Där ropade alla barnen "heja USA" när jag sprang förbi. När barn ropar "USA" låter det nästan som Sara (som jag heter) och i början på Varvet undrade jag förvånat hur så många kunde känna igen mig. Efter ett tag fattade jag. Men USA eller Sara - same same - bara någon hejar på mig!


Jag ska skicka bilden till mina föräldrar så att de vet vem de ska kolla efter när de står och steker sig någonstans utmed banan. Annars finns det risk för att de inte känner igen mig. Jag ser ganska utspökad ut med bandana och konstiga flaskor på armarna.

!!!

Nu jäklar.

What a feeeling!

Nyss hemkommen med den härliga fredagskänslan ända ut i fingertopparna fick jag ett fantastiskt sms från Sparthatlon-Fredrika. Det hon skrev, och sättet hon skrev det på, gör att benen vill springa igång NU.

Men eftersom det inte går ska jag sätta stereon på högsta volym, laga pannkakor så det fräser kolhydrater i hela köket och knapra salta pinnar tills saltbalansen slår klackarna i taket. För jag håller med det Fredrika skrev: "FAN VAD DET SKA BLI SPÄNNANDE!!!". Jag kunde inte sagt det bättre själv.

(Ville egentligen lägga upp ett sjuhelsikes jäkla trumsolo men jag hittade inget bra nog)

24 timmar

Jag sitter på jobbet och är konstant kissnödig och har precis börjat dricka Resorb med apelsinsmak. Det är 24 timmar kvar till start och Magnus Ugglas låt snurrar i huvudet och jag skiter i att han egentligen sjunger om studentflak.

Träningsplanering

I min planering är jag redan inne i nästa vecka.

Post marathon

Jag planerar inte för att ligga däckad i flera dagar efter marathon. Men jag tar det lugnt med springandet i några dagar ändå.

På torsdag kommer första löpningen i form av en morgonjogg. Men redan på måndag kväll är det jag som sitter på cykeln för att köra Pia-spinning på Hötorget. Jag planerar inte för maxpass - jag vill snarare få igång benen lite. På lunchen innan tänker jag köra axelträning. På tisdag ser jag till min stora förvåning fram mot pump på morgonen och sedan blir det nog ett boxpass på kvällen (kan bli kämpigt om jag är slutkörd i benen). 2 träningsdagar. Sedan en vilodag. Precis så som jag vill ha det. Bring it on!

Saker man måste ha?

Jag tror inte att man måste ha allt det jag lagt upp på sängen inför lördagsmaran, men jag tar med mig det ändå:

Från vänster:

• 2st Perfekta flaskor att ha på armen så att jag inte typ dör
  
• Resorb för saltbalansens skull
  
• Vaselin för bh-skavsår
• GT-tabletter från Enervit för att inte få kramp
  
• 2 bars från Enervit, tror jag äter någon av dessa innan loppet
  
• 3 gels från Enervit, tar förmodligen med mig 2
• 2 förpackningar sportdrycksblandning
• Svettband för handleden, för att jag snorar när jag springer
  
• Dextrosol
• Bandana, men har inte bestämt mig för vilken
  
• IPod - nyladdad och nytankad
  

Har jag glömt något?

(Djungelvrålen äter jag nu!)

Galenskaper i sommar!

Jag pratar med Coola Karin på MSN. Sådant slutar aldrig bra.

Ultralopp

Det anordnas Ultravecka i Hallsberg i sommar. Jag och Coola Karin har pratat om att springa 6-dygnsloppet (på bana) men nä, det tar för lång tid. Det får bli 24-timmarslopp istället (på både bana och asfalt). Det låter som en bit kaka i jämförelse.

Jag har precis anmält mig. I rutan där man kunde skriva in speciella önskemål skrev jag "önskar gärna sol tack". Detta ska bli skitkul!

Otroligt spännande bana i Hallsberg

Otroligt spännande gång- och cykelväg i Hallsberg

Är det några fler som ska med? Detta kommer bli skitkul!

Resorb!

Grabben, köper du Resorb!

Sol, svett och sommar

SMHI spår 20 grader och sol på lördag. TV4-vädret lovar högsommarvärme på upp till 26 grader. Jag sitter här och försöker dricka vatten likt en blöt svamp och undrar när jag ska börja äta saltlakrits (tips från MarathonMia). På fredag blir det resorb. Sedan blir det Enervits GT-tabletter som också ska hjälpa mot kramp (och annat).

Mitt i alla förberedelser kan jag inte låta bli att lite ironiskt reflektera över att inför 6-timmarsloppet höll jag inte på och förberedde såhär minutiöst. Jag har blivit totalt indragen i marathonhypen. Samtidigt vill jag verkligen tacka er alla som kommit med tips och hejarop och lyckönskningar inför lördagen - ni är sötare än socker!

3 sorters trötthet

Hur botar man trötthet?

Löptrött

Jag har identifierat 3 sorters löpningströtthet hos mig själv:

• trött i flåset
• trött i musklerna
• trött i energin

Jag vet hur man ska lösa flåset: träna tuffare, träna hjärtat. Jag vet hur man ska lösa musklerna: träna tyngre, träna styrkan. Hur löser jag energin?

Hur slutar jag bli trött på grund av att jag känner mig energilös? Fler långpass? Jag kan köpa det. Men hur många långpass måste jag springa innan jag känner att jag har längre batteritid?

Orosmolnet inför maran är inte att flåset ska ta slut, det kan jag knappt bli i min tänkta marathonfart. Orosmolnet inför maran är inte att musklerna ska ta slut, visserligen ska vi upp för Västerbron - men inte Hammarbybacken. Orosmolnet är att energin ska ta slut. Att jag ska få motorstopp vid 30 kilometer. Jag har med mig verktygen för att på kort sikt lösa det: dextrosol och gel och allt vad det är. Men jag vill trycka på felsökaren för att i framtiden jobba på min akilleshäl.


(Jag har fler orosmoln: som kramp eller att få ont någonstans till exempel. En gång på ett långpass fick jag ont i knävecket. Underlig känsla. Vad gör man då?)

Ons 28 maj: 5 km lekande lätta ben?

Hallå känslan. Var är du?

Reimersholme runt

Jag invigde marathontröjan idag på min 5-kilometrare runt Reimersholme. Med vätskebälte runt midjan och vattenflaska på armen sprang jag i 30 minuter och kände på benen. Jag vill också känna den där "benen är så lätta"-känslan som många skriver att de har just ju. Just nu inför maran.

I mina ben känns allt som det brukar.

Under rundan bestämde jag mig för sista gången att skippa midjebältet och satsa alla kort på armflaskorna. Jag har två stycken men ärligt talat, det ser lite fånigt ut att springa med dem på båda armarna. Å andra sidan är det fler än jag som kommer se fåniga ut på maran.

Jag sprang också och funderade på om jag skulle byta skor efter ett varv. Jag får lätt ont i fötterna och vill inte riskera att några knölar på foten värker.

I fickan bak på tröjan lägger jag ett paket Dextrosol (den vanliga hederliga varianten) och upp till 3 gels (Enervit. Gillar dem inte egentligen...) och kanske 1 bar från Enervit (en seg jäkla kaka som tar evigheter att tugga sönder). Det blir en gigantisk picknick. Jag tror jag måste sortera ut lite där...

Det sista orosmolnet är hur jag ska göra med skavsåren jag brukar få av min sport-bh. Känns lite jobbigt att plåstra hela vägen längs alla kanter. Och det här med vaselin - funkar det verkligen?

Mat för marathon

Kyckling med tomatsallad vik hädan.

Kolhydrater i benen

Kost-Susanne, sluta läs nu!

Jag har en falukorvsring liggandes i kylen. Aldrig att jag äter det annars. Men idag blir det kanske falukorv och makaroner. Men helst inte de makaroner som står på hyllan. De är fullkorn. Går inte! Vitt och utan fiber ska det vara. Och så ketchup som pricken över i:et. Nice. Kanske Frödinge ostkaka som mellanmål.


På fredag kväll blir det pannkakor. Mums. Före Varvet åt jag pannkakor tills jag nästan sprack. Inte helt smart. Det var inget fel på pannkakorna, men jag åt för många. I SATS-tidningen tipsar multisportaren Christian (trevlig prick - men för några år sedan ganska oproffsig medarbetare på SATS Sickla) om just pannkakor som den optimala uppladdningen.

Kost-Susanne, nu kan du börja läsa!

Samtidigt som jag ska försöka njuta lite extra av kolhydraterna ser jag fram emot måndag morgon. Så fort jag får några minuter över ska jag planera ett exemplariskt kostschema för kommande vecka. Det ska bestå av proteiner en massa mellanmål och max 1700 kalorier. I cannot wait!

Den perfekta stranden

Jag är avundsjuk.


Mer semester till mig tack!


Det verkar som att Stuart Westmorland har varit på den perfekta stranden. Jag är avundsjuk. Stuart Westmorland heter fotografen som tagit drömbilden som slog emot mig när jag öppnade DN.se på min webbläsare. Jag hoppas att bilden är någotsånär sann, att den inte retuscherats och fixats om allt för mycket.

Jag undrar om den där stranden är bra att jogga på?

Nu vill jag veta: var hittar man en strand som denna? Jag ska åka dit!

Att inte äta kolhydrater

Förlåt. Men jag måste bara få fnissa lite när jag läser några (mest här och lite här) inför-maran-bloggar som just överlevt lite kolhydrattömning. Jag får intrycket att en dag med mat utan direkta kolhydrater är det värsta man kan vara med om. Jag får intrycket av att de genomgår nära-döden-upplevelser. Men det är kanske som med killar och förkylningar?

PS. Mat med så lite kolhydrater som möjligt är inte lika med lite mat. DS.

Kläder att springa i

Jag har shoppat.

Outfit

Jag har varit på Cykloteket. Jag vill börja cykla! Det finns en hel uppsjö med snygga kläder på Cykloteket. Jag shoppade loss även om jag inte har någon cykel.

Jag har varit på jakt efter en funktionströja med fickor och krage och fick tips från er om både Cykloteket och märket "Gore". Så nu sitter jag hemma i soffan med en Goretröja för 660 kronor. Den är röd och svart. Kändes lite roligare än svart och grå som modellen också fanns i. Jag försökte välja något sånär lågmälda färger även om det fanns kläder i både neon och alla regnbågens färger på en och samma gång. Min till utseendet väldigt ordinära tröja har krage och blixtlås och är lagom luftig och går längre ner än till naveln. Jag hoppas jag ska bli nöjd!

Tröjan ser inte mycket ut för världen.
Just nu är det precis så jag vill ha det.

Kvällsmål hos Pumafamiljen

Såhär kan det se ut hos oss. Vi dricker drinkar i gräsliga färger. En läskigt lila till mig och en mörkt brun till grabben. Mellan middag och sängdags dricker jag Night Pro (långsamt protein) och grabben dricker en supergainer. 160 kalorier till mig. 600 till honom. Skål!

Träning sista veckan innan maran

Både jag och grabben ska springa på lördag. Våra träningsplaner den sista veckan ser helt olika ut.

Sista måltiden. Nej, veckan!

I helgen sprang jag 1 mil fartlek (och 5km tempojogg). Grabben sprang ett kort långpass på 16 km i snabbare tempo än Varvet förra helgen (och joggade sedan med mig). Till veckan ska jag springa två lätta pass varav ett ultralätt. Grabben å andra sidan skulle gärna vilja springa ett tufft millopp men får nöja sig med långintervaller (tusingar) och något annat snabbt och jobbigt. Två olika upplägg. Och två helt olika sluttider på maran.

Grabben vill springa några pass i strax under 4-minuterstempo för att få maratempot att kännas lätt och långsamt. Jag vill springa så lite som möjligt för att förmå benen att vara pigga och tåliga till maran. Båda sätten är nog rätt. För oss.

Grabben spurtar mot mål på Varvet.
Grabben är den av de två som inte har shorts med slits...
(Slits går inte hem hos mig)

Hans sätt är i alla fall rätt för honom. Efter 10 maror har han nog fattat det. Hur rätt mitt sätt är vet jag inte förrän jag riktigt provat.

Den optimala marathontröjan

Bra löpskor i all ära, men för min del kräver marathon också en bra tröja!

Min kravlista:

1. Något tjockare funktionsmaterial som skyddar mot vind och som gärna svalkar mot solen.
2. Krage med blixtlås, så att den skyddar min högeraxel mot vind.
3. Fickor!!! Jag vill kunna stoppa både IPod och gels och dextrosol någonstans.
4. Inte vit - smuts (och blödande skavsår) syns för lätt.

Någon som sett en tröja liknande denna någonstans? Jag är beredd att betala! Grabben köpte en supersnygg Asics t-shirt på Runners Store som uppfyllde krav 2. Den är vit med blå inslag. Dock utan fickor.

Jag skulle kunna springa i min vita tunna jacka från Brooks som jag köpte för 2 år sedan och använder flitigt. Den har krage och fickor men kan bli för varm då ärmarna inte riktigt kan vikas upp.

Jag har ett annat problem som jag känner mig ensammast i världen om. Jag blir sjukt snorig när jag är ute och springer. Så jag skulle vilja stoppa en näsduk i en ficka också.

Nu vill jag gå hem från jobbet så att jag kan ladda IPoden med min maraspeciallåtlista!

Min vikt!

Risken när något går bra är att man tänjer på gränserna.

+/- 0

Vikten ligger oförändrad denna vecka. Jag borde bli glad men nja. Jag tycker att jag ätit bra, med helgen som undantag då jag förvisso inte åt dåligt men med noll koll på kolhydrats- och proteinprocent.

Problemet ligger i att när det går bra, börjar jag ta framgångarna för givet. Jag tänker "äh, jag går ju ner så pass bra att jag kan äta den här extra bananen". Tji fick jag. Så går det inte att tänka. Jag har inte ätit många fler kalorier än under minusveckorna, men även en marginell ökning gör skillnad.

Än värre är fördelningen av kolhydrater, protein och fett. Denna vecka har jag haft det rent ut sagt skitsvårt att komma ner i andel kolhydrater trots att jag inte äter bröd eller pasta. Boven ligger nog i sockerkakssmetsfrukosten: bort med bananen, och börja blanda hälften vatten hälften mjölk! Boven ligger i salladen på jobbet: behåll salladsbitarna men öka för guds skull på proteindelen! Boven ligger i mellanmålen: skippa frukterna för 17, börja med proteinpulvermellanmål istället!

Kommande vecka blir heller ingen minusvecka. Idag och imorgon ska jag lägga allt krut på en låg kolhydratprocent. Onsdag, torsdag och fredag kommer jag förmodligen känna mig som en uppblåst ballong eftersom jag nu kommer äta kolhydrater. Det ska vara ren och enkel mat som funkar för magen, tycker grabben. Det är nu han konsumerar snabbmakaroner som mest, och har så gjort i 10 år före varje Stockholmsmara. Jag vet att det kommer vara skitsvårt att äta. Med varje portion pasta kommer en dubbel portion ångest. Det är ju inte äta jag vill. Det är ju att inte äta (så mycket) jag vill.

Sön 25 maj: 32 min löpning

Jag och grabben sprang en sväng runt sjön Trekanten i Liljeholmen när vi kom "hem till stan". Det gick bra. Finns inte så mycket mer att säga om det. Det börjar bli lite enformigt att blogga om löpning, löpning, löpning. Så fort jag sprungit klart maran ska jag belöna mig med ett boxpass eller något annat kul jag inte gjort på länge. Ja, till och med en timma pump låter roligt just nu. Inte för att löpningen är tråkig eller så (jag har ju precis hittat tjusningen med fartlek) - men jag ser fram emot lite variation!

Bra musik till träning

Tack Eurovison.

Låtar till maran

Den som var uppmärksam igår kände igen Rysslands Dima Bilan sedan finalen 2006. Han hade en bra låt redan då, hade en liknande superlåt detta år och nu lägger jag dem båda på Ipoden till maran. Tillsammans med hey hey ho-piraterna, Georgias bidrag och kanske kanske finländska Lordi.

Dima Bilan - Never let you go


Dima Bilan - Believe

Lör 24 maj: Sommar i Saltsjöbaden

Sommar, sol och klassisk löpträning.

Fartlek

Jag har växt upp kring "slingan" i Saltsjöbaden. En 1.3 kilometer klassisk terrängslinga som slingrar sig i skogen mellan vatten och en golfbana. Här sprang jag på gympatimmarna i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Då hatade jag det. Nu älskar jag det. Det är en kuperad slinga på mjuk mark som böljar upp och ner om vartannat. Bra för flåset. Bra för rumpan. Underbart för själen.

Sommardoft och solgass, fågelkvitter och stillsamhet.
Just det här skogspartiet var något utöver det vanliga.
(Fast precis efteråt väntar en gigantisk backe!)

Jag spenderar helgen hos mina föräldrar ute i "Saltis" och idag blev det 2 kilometer till och från slingan. Sedan 4 varv på den. De två första varven sprang jag så snabbt jag kunde men fortfarande inom någorlunda bekvämlighetszon (ca 90% av max). Sedan tog jag ett ganska lugnt varv innan jag avslutade det sista varvet med kortare tempoöpningar. Helst i backarna. Riktigt roligt! (Och riktigt jobbigt)

Slutspurt rakt in i kameran.

Mamma tyckte vi skulle bada efter träningen. Eller hur, säger jag. Termometern visar 15 grader och resten av familjen har redan premiärbadat. Inte jag. Duschen låter mycket skönare!

Grabben vill inte heller bada...

Bakom mina solglasögon...

...kan jag va' mig själv.

By request

Här kommer bilder på mina nya 5-kilossolglasögon:

Valet föll på piloter från Alexander McQueen, 2400-nånting kronor hos Synsam.

De klassiska solglasögonen från Bvlgari, 2800-nånting kronor från NK, ska lämnas tillbaka. Kanske köper jag dem någon annan gång, för de är inte så pjåkiga...

Jag vet inte än vad jag ska belöna mig med när jag gått ner 10 kilo (alltså om knappa 5 kilo). Kanske en klocka? Kanske något annat. Jag har bestämt mig för att vänta med Peakkläderna tills jag nått -15 kilo. Jag vet grabben, du blir skräckslagen när du läser detta och ser förmodligen bara tusenlapparna som tickar iväg... (men jag är värd all den vikt jag tappar i guld!)

Bästa träningsbloggen

Träningsbloggarna duggar tätt på internet. Nya favoriter dyker upp hela tiden. Magda Gad ansluter sig till listan över mina toppbloggar. Jag läser och häpnas och förundras och begeistras - är det på riktigt? Kan det vara så bra?

(Jag väntar mig ett rungande svar: ja det kan det!)

Stora problem!

Jag har en kris. En gigantisk sådan som jag måste lösa. Ett stort problem. Typ världens största. Nästan.

Glajjor

Jag har provat solglasögon en hel vecka i sträck. Jag har provat mig igenom hela sortimentet på NK Göteborg, Details Västermalmsgallerian (Stockholm), NK Stockholm, några andra ställen i Stockholm och till slut på Synsam i Gallerian (Stokholm). Jag har provat Bvlgari, Chanel, Ray ban, Marc Jacobs, Versace, Chanel, Armani och god knows what else. Men jag har inte hittat ända hem. Jag köpte ändå ett par Bvlgari häromdagen eftersom jag blev så stressad efter att ha stått på NK en halv evighet och provat glasögon efter glasögon och helt tröttat ut tjejen som hjälpte mig. Till slut sa hon att de nog inte hade något som passade mig, så då köpte jag ett par Bvlgari för att gå hem och prova i lugn och ro. Jag kan inte koncentrera mig när någon stressad expedit står och otåligt tittar på.

Efter att inte ha lämnat tillbaka dem, men gått och provat flera på andra ställen står nu valet mellan ett par übercoola Alexander McQueen (pilot) från Synsam och ett par andra Bvlgari med mer avlång, klassisk lite oversize-känsla och lagom med bling bling på bågen. Fördelen med Bvlgarin är att jag känner mig bekväm i dem på en gång. Nackdelen är att de är jäkligt tråkiga. Som att köpa ännu en svart tröja. Piloterna är coola och snygga. Men kanske lite för snygga? Jag känner mig lite underlägsen i förhållande till dem. Och Snygga Susanne (från Boot Campen) har exakt likadana... jag vill inte vara en copy cat.

Förstår ni vilket problem det här är? Jag river mitt hår om nätterna! Maraladdningstankarna och solglasögongfunderingarna pucklar på varandra i kampen om mitt fokus.

Jag tror jag ska gå och köpa piloterna på lunchen (förlåt Susanne). Fast... det är fortfarande 2 timmar dit och mycket kan hända i huvudet tills dess!

Jag har funderat på en sak till. De här sista två veckorna innan maran är skittråkiga. Jag tränar ju ingenting. Känner mig som en riktig latmask som går ut och springer i 28 minuter eller hamnar direkt i TV-soffan var och varannan kväll eftersom jag ska "vila" så mycket. Jäkla skitmara.

Ons 21 maj: Fartlek

Det blev en intensiv kamp. Mr Szalkai vann.

Löpträning

Jag är trött idag. Inte i kroppen och inte i ögonlocken - men i huvudet. Allt har varit segt och lite jobbigt och lite långsamt. Jag hade med mig både spinningkläder och löparkläder eftersom jag tänkt spinna efter jobbet och springa under lunchen. Men av det bidde det inget.

Istället blev det jobba-jobba-jobba hela dagen och så skynda hem för att sjunka ner på soffan i några minuter för att överlägga med mig själv. Jag försökte få mig själv på bättre tankar än att på en gång fixa min tomatmiddag och sedan inte få tid att springa. Försökte övertala mig själv att jo, gå ut och spring nu en stund och sedan har du hela kvällen på dig att göra allt du ska göra. För i ärlighetens namn, dagens futtiga kilometrar som Mr Szalkai ville få mig att springa (som jag egentligen skulle sprungit igår) tar inte många minutrar. Man hinner faktiskt.

Om det inte vore för att jag är 150% medveten om hur skönt det är efter träningen, skulle jag kanske inte kommit ut. Som tur är vet jag. Som tur är älskar jag känslan. Så jag kom ut. Och det är lite lustigt, men 10 meter utanför dörren kändes det skönt, fantastiskt och underbart. Det var härligt att ha på sig lätta sköna löpardojjor. Det var till och med skönt att börja springa också.

Jag fartlekte mig runt Reimersholme. Inga maxökningar utan meddellånga bekväma ökningar som tog mig strax utanför "komfortzonen". Det blev runt 5 kilometer. Inte helt enligt Mr Szalkai men nära nog. Men det bästa var att det var både skönt och härligt. Om 10 dagar blir det den sträckan gånger 8 plus lite till. Det är en bit.

Superwoman

Kan inte maran vara över?

The next level

Jag har gått och tänkt på dessa 4 mil en hel vår. Snacka om att jag är trött på det. Trött, men ändå förväntansfull. Allt inför loppet är motsägelsefullt. Det ska bli kul men jobbigt. Underbart men fruktansvärt. Det kommer göra ont, men jag kommer må bra. Jag vill springa nu. Jag vill att det ska vara över. Jag vill gå vidare.

Läste om Coola Karins nya PB på milen. Loppet lät inte ens jobbigt. Med andra ord kan hon springa mycket snabbare. Det vill jag också göra. Jag vill helst börja göra det nu. Men jag har ett marathon att ta mig runt först. Och där ska jag inte springa snabbt. Där ska jag springa långsamt. Jag vill ha gjort det nu. För jag vill gå vidare.

Tis 20 maj: Träning på Centralen

Idag har jag tränat på Centralen. Bra läge, okej lokal och skumma människor lyder omdömet.

Styrketräning

Efter marathonmöten på 9 timmar på jobbet väntade Nilla nästan förgäves på mig på halvskumma SATS på Vasagatan vid Centralen. Sent omsider kom jag dit, utan hänglås till skåpet. Nilla lät mig snällt låna hennes - det är väl sådant man har vänner till?

Nilla på Vasagatan

SATS Vasagatan är ett konstigt ställe. De fria hantlarna är bra. Maskinerna ganska dåliga. Gymmet litet och musiken superhög. Poolområdet är mysigt men eftersom offentliga badanläggningar inte är min melodi (jag säger nej tack till kiss i vattnet och hudavlagringar på botten) så gjorde det inte så himla mycket att vi inte hade badkläderna med.

Bröst och axlar stod på schemat men eftersom det inte var jag som höll i trådarna och hade koll på vilka övningar vi skulle köra så har jag glömt bort vad vi gjorde. Jag minns dock att vi körde bänkpress och superset med bröstpress och flyes med hantlar på lutande bänk. Vi höjde vikterna på alla övningar och det kändes toppen. Svedan i musklerna övergick till surhet när vi körde slut på bröstmuskeln med flyes i maskin. Mysigt men plågsamt.

Är jag korsfäst eller kör jag liggande flyes på bänk?

Sedan var det dags för axlar. Där minns jag inte vad vi gjorde. Eller så har jag förträngt det. Fast jag tycker faktiskt inte axlar är så förfärligt att träna, om man inte ser till de övningar man gör över huvudet. De är pest och pina!

I träningsplaneringen för dagen står också 6 km löpning men jag har inte hunnit dit än. Kvällen är lång men samtidigt är det mycket annat som ska göras. Bland annat ska texter skrivas för jobb nummer 2 och för företaget jag och grabben driver (jobb nummer 3) bör det skrivas en text om att vi kammat hem vad som förmodligen blir sommar-Sveriges största kommersiella fyrverkerijobb.

Vätskebälte på armen

En mara kräver sin man/kvinna. Och kanske en Ipod och en massa energi.

Förberedelser

Inför maran finns det 2 saker jag måste göra:
1. Uppdatera Ipoden med bra låtar som ger mig energi och ta bort gammalt skräp jag tröttnat på.
2. Köpa vätskebälte som jag kan ha på armen.

Jag har införskaffat nummer 2 idag. Jag blir nämligen sjukt törstig när jag springer långt. När jag blir sjukt törstig tappar jag energi och då är det en evighet till nästa vätskestation. Med de (förhoppningsvis) smarta flaskorna på kardborrbältet på armen kan jag både fylla på mig själv - och dem - vid varje station. Smart va!


Varför inte ha vätskebältet runt midjan, kanske ni undrar? För obekvämt och otillgängligt, svarar jag.

Bilder från GöteborgsVarvet

En i stort sett antik spårvagn (med nästan lika antik förare)
tog oss till Slottskogsvallen.
Bromsen var man (föraren alltså, inte passagerarna)
tvungen att snurra i, eller nåt.
Men dit kom vi i alla fall.

Grabben vilar sig i form. Som alltid.
Fast inför Varvet gjorde han det för en gångs skull ofrivilligt.
Så kan det gå när man springer in i väggar med tån först och
inte får springa på 10 dagar med 12 dagar kvar till Varvet.

Grabben - igen - med töntig löparkeps.
Här måste jag vara ärlig. Löparoutfits är inte speciellt sexiga.
Speciellt inte höga shorts som avslöjar en kritvit rumpa i slitsen,
eller en sådan där keps som sitter så väldans högt på huvudet.
Shortsen har jag förbjudit, men kepsen har grabben dealat till sig.

Puma gör som grabben. Vilar sig i form. Dock utan förstörd tå.

När det väl gäller är jag sämst på att äta. Spagettin gick inte ner.
Istället försökte jag dricka 2 dl Pucko. Det tog en halvtimma.

Fartduon Snabba Karin och Coola Karin

Jag

Coola Karin + Coola mamman i en sandstorm.
Det blåste faktiskt - inte så farligt enligt de flesta.
Nära på katastrof om man frågar mig
(som får "axelspärr" av en vindpust).

Klassisk toalettkö innan startskott

Partners in crime: Puma och Coola Karin (som laddar med päron).
Längs med banan hejades det på friskt på USA.
I början förstod jag inte - men sedan hajade jag.

Det hejades på Skottland också.
(Men USA var snabbare)

Min vikt!

I eftermiddag ska jag kolla solglasögon. Inte prislappar.

Veckans resultat

Efter förra veckans uppgång var det dubbelt ner denna vecka. Ungefär -1.6 kilo. Totalt lite drygt -5.5 kilo. Jag älskar känslan när det går bra (och avskyr när det går dåligt) men är ännu inte på en wow-nivå. Alltså en vikt som jag känner att det var länge sedan jag var nere på. Jag har fortfarande 4 kilo kvar till jag når den vikt jag hade när jag träffade grabben till exempel (inte för att han ser någon skillnad ändå...).

Hur som helst. Eftersom jag nått -5 så är det jag som ska kika på solglasögon idag. Smygtittade lite på NK i Göteborg i söndags och provade ett par ganska snygga från Bvlgari. Jag älskade Susannes pilotglasögon på Blogger Boot Campet men jag är ingen riktig pilotare. Inte heller är jag en typ som gillar stora fyrkantiga glas eller runda heller för den delen. Men Bvlagarin känns lite tråkiga (i alla fall på bild). Provade ett par Versace men som kändes alldeles för bling bling. Det är svårt det här med solbrillor. Jag vill ha ett par perfekta ju!

Bvlgari. 2700 kronor. Ganska dyrt.

Räknar man på kilo blir det lite drygt 500 kronor.

Vad ligger kilopriset på för en riktigt fin köttbit?

Ok, inte 500 kanske... men nästan.

Uppladdning inför Marathon

Varvet är historia. Detta trots att jag väntar på mina Göteborgsvarvetbilder som fortfarande färdas i någon osynlig tråd mellan telefonen och min gmail. Nu är det bara maran som gäller. Idag har de flesta tankar uppfyllts av dessa kommande 42195 meter. Nu sitter vi här på tåget på väg hem och jag kollar vätskestationerna på banan. För banan kan jag redan. I huvudet känns den kort. I verkligheten är den jäkligt lång. Jag ska ladda tills pannbenet blöder!

Lör 17 maj: GöteborgsVarvet

Under de sista kilometrarna igår var jag fast besluten att jag inte skulle springa maran om 2 veckor. 2 timmar efter målgång såg jag fram emot den dubbla distansen och tyckte maran skulle bli rolig.

21 km sightseeing

Morgonen började bra. Frukost strax efter 07.00 med en ordentlig kolhydratladdning. Jag tog fasta på Powersus tips och skippade allt vad fibrer hette. Siktade in mig på vitt bröd och pannkakor. Det var gott men på grund av mängden mådde jag inte som en kung efteråt så det var tur att vi hade några timmar att sova på även efter frukost.

På förmiddagen hängde några tunga svarta moln och hotade den blå himlen men framåt dagen försvann de och det blev skönt i solgasset. Men blåsten bestod och vinden var kall och blev också det största besväret när jag väl startat. Det var länge sedan jag hade en låsning i axeln med tillhörande nack-/axelspärr men ironiskt nog smög den sig på i nedförsbacken efter Älvsborgsbron. Trots både t-shirt och vindjacka med krage. I mål kunde jag knappt lyfta högra armen på grund av axeln men egentligen spelade det ingen roll, det var ju inte med axeln jag sprang. Låsningen störde mig mer när jag väl kommit i mål än under själva löpningen (däremot undrar jag vad det beror på: att jag spänner mig? hållning?)

Tillbaka timmarna innan loppet och frukosten: knappt hade vi ätit den förrän vi också skulle äta lunch. Klockan hade hunnit bli 12 och jag var proppmätt. Valde bort spagetti och köttfärssås för en miniflaska Pucko som tog evighetslång tid att dricka. Jag är för dålig för att äta mat när jag måste men ser inte heller hur det ska bli bättre. Om jag skulle ätit skulle jag mått illa och det är inte heller ett bra startläge för ett halvmarathon (eller marathon).

Grabben, som startade i grupp 1A, rusade iväg tillsammans med Kenyanerna klockan 14.00. Han skulle nästan komma i mål innan jag ens startat, 1 timme och 9 minuter senare. Jag mötte upp med Coola Karin (och Snabba Karin - men som också startade tidigt) och vi tillbringade en stor del av vår väntan i kön till toaletterna. När det väl var dags för startgrupp 10 hade vi på något sätt hamnat längst fram i startgruppen.

Så gick starten och resan genom Göteborg till fots hade börjat. Jag kände ingen press att prestera men däremot en nervositet över var jag skulle tappa energin och känna mig trött.

Såhär i efterhand är jag jäkligt nöjd med att jag sprang hela tiden - uppför alla backar och broar. Vid de första vätskestationerna drack jag medan jag sprang men sedan stannade jag till för att dricka eftersom det faktiskt var lite enklare. Jag lyckades komma in i en bra och energisparande löpstil (okej då, joggstil, eftersom det inte gick så fort) uppför backarna vilket gjorde att jag kom upp snabbare än de som gick men sparade oerhört mycket energi. Även om jag var trött i kroppen och tom på energi på slutet av loppet konstaterade jag att jag aldrig varit riktigt andfådd under, vilket kan tyckas vara lite ironiskt.

Av banan visste jag inte så mycket innan start och det kändes skönt att vara naivt ovetandes. Under loppet tyckte jag dock att det var dumt att jag inte tagit reda på hur slutet såg ut så att jag säkert visste var jag skulle öka på farten utan att senare dö i något uppförslut. Nu blev det ingen fartökning ändå eftersom kilometrarna 17, 18 och 19 kändes extra långa. Men in mot mål spurtade jag i alla fall och här, tillsammans med nedförsbacken efter Älvsborgsbron, kände jag mig som allra piggast. Tråkigaste delen av banan var mellan de 2 broarna, på Hisingen, vilket var ganska många kilometrar. Här sprang jag i en slags väntans töcken och ville bara att bro 2 skulle dyka upp så jag äntligen kunde springa uppför (och nedför) Avenyn vilket var det roligaste delen av loppet. Dock får publiken utmed banan minuspoäng. Det hejades på vänner och bekanta men annars stod de tysta utmed banan och jag fick känslan många gånger att jag var en apa på ett zoo. Men det är klart, efter 2 timmars klappande och hejjande kanske även publiken känner sig trött och mätt på löparfesten.

Det är svårt att beskriva ett lopp dagen efteråt. Det känns väldigt länge sedan så de flesta spontana tankar och reflektioner har mattats av. Men - jag är förvånad att jag inte blev trött förrän runt 18:e kilometern. Kanske berodde det på den fartökning som skedde uppför Avenyn och den besvikelse jag kände när jag insåg att funktionärerna plockat bort det bord med Enervittabletter (vid 15 kilometer) jag sett fram emot sen start. När man är trött blir alla detaljer desto viktigare.

När jag var som tröttast ville jag slå alla marathontankar ur huvudet. Vid 18:e kilometern undrade jag hur jag skulle klara av att springa 24 kilometer till - i samma fart (6.30-6.40 min/km). En timma eftet målgång hade hjärnan och viljan återhämtat sig. Jag kommer att starta i Stockholm Marathon!

Det blev inte mycket till vila efter målgång. På en gång var vi tvugna att leta upp en spårvagn för hemfärd och snabbt gör-om-mig-projekt inför en middagsbjudning. Efter en varm dusch för att mjuka upp låsningen i axeln skyndade vi oss vidare. Några andra (manliga) Varvetlöpare satt också till bords och det kändes bra att det verkar vara jag som har minst känningar i benen. Kanske kan jag identifiera ett litet skavsår på foten om jag verkligen försöker, och visst är benen lite trötta - men mer än så är det inte - och DET är jag väldigt nöjd med.

Bilder kommer!
Tyvärr verkar resan mellan telefon och dator vara jättelång...

"Sveriges tuffaste idrottsman"?

(Det är inte grabben)

Jonas Colting

Colting är cool. Nästan lika cool som Karin. Idag lanserades hans nya hemsida och med vill jag delge er detta blogginlägg från duracellkaninen himself:

"Scandic Bike Tour Dag 1 av Jonas Colting den 30 april 2008 kl 22:18
....numer i folkmun döpt till "dagen då det var ohyggligt långt till Sexdrega"

Pasi tog på sig att hitta en "ny" väg till Sexdrega/Svenljunga så att vi slapp köra den trista 156:an. Det slutade med en nätt omväg där vi cyklade i alla vädersträck samt på grusväg. Back to Kazachstan liksom.

Något försenade rullade vi igenom Svenljunga och trampade med fart igenom den ena bonnahålan efter den andra och detta höll i sig ända till efter Oskarström då jag tog ett exekutivt beslut att tagga ned på trycket i gruppen.

Det blev 17 mil på cykeln. I morse sprang fem av oss ca 24 kilometer terräng och innan det så var jag så oförklarligt Luthersk att jag dessutom simmade 2000 meter vid 06.30. Den simningen skulle jag gott kunna skriva ett separat inlägg om och kalla "kärringmorgon på badet" men jag orkar inte med polemik vid denna kärva timme.

En riktigt bra träningsdag i all anspråkslöshet!"

Haja träningsmängden liksom. Dagarna innan och dagarna efter bjöd inte direkt på mindre träning. En enstaka halvmara är en piss i Atlanten i jämförelse. Det får bli min mentala bild för imorgon.

Den mest avklädda bilden jag kunde hitta...

God natt

Jag är framme i Göteborg. Eller Jötteborrrj som roliga men inte fullt kloka Katrin Schulman säger.

Rapport från framsidan (eller baksidan, beroende på hur man ser på det)

Jag är svintrött i huvudet efter att ha jobbat över några timmar med en analys innehållandes en jäkla massa siffror innan tåget till bästkusten (nu du grabben, titta vad jag just skrev!).

Jag känner mig som en uppblåst ballong efter allt matladdande (som egentligen bara bestod av en extra macka och lite couscous på lunchen) men har ändå ätit godis: både Polly och Tutti Frutti Passion som är Nillas lördagsdrog. Jag gillar de vitgröna bitarna bäst. De var goda även när jag mådde godisilla efter att som vanligt ha ätit för mycket.

När jag klev av tåget kändes det som jag kommit utomlands, varmt i luften och fullt med folk på Avenyn. Med tung ryggsäck följde jag de blå linjerna (som vi ska springa efter imorgon) upp mot Götaplatsen och förbi alla fredagsfirare utan jacka. Nu håller jag tummarna för att grabbens fyrverkerijobb går av stapeln som det ska strax före midnatt så att han kan komma hem och berätta för mig vad som händer imorgon. När ska vi hämta nummerlapp? Var ska vi hämta nummerlapp? När startar jag? Eftersom han tycker jag är slarvig har han hand om alla papper medan jag nöjer mig med att inte veta någonting. Ganska bekvämt i vanliga fall - men lite obekvämt när man är själv.

God natt Sverige!

Uppladdning

Dricka, dricka. Vatten, vatten. Dricka dricka - mera vatten. Och så kanske en havreflinga.

1 dag kvar

Imorgon ska jag springa Varvet. Jag var mer nervös för tre veckor sedan än vad jag är nu. Vad är väl 21 kilometer egentligen? Det är ju bara att springa hemifrån mig, över Västerbron och runda Lilla Essingen. Visserligen två gånger, men ändå.

Jag har inte varit jättebra på att ladda upp med energi. Ju mer jag ser att det minskar på vågen, desto mindre har jag velat gå och "förstöra allt" genom att äta en massa ris och pasta. Därför har jag fokuserat på vätskeuppladdning. Jag har druckit vatten som om jag sprungit tio mil i Sahara utan vätskebälte. Jag har druckit så mycket vatten att jag fått dåligt samvete att jag spolat bort för mycket vatten i toaletten. Mycket vatten kräver många kisspauser för att tala klarspråk. Men om det hjälper mig i morgon är det värt att gå upp fyra gånger i natten för att kissa.

Men som sagt, det här med matuppladdningen har jag inte varit lika bra på. Jag har bestämt mig för att börja idag. Det blev sockerkakssmet till frukost. Det är förhållandevis kaloririkt. Och nu klockan 10 har jag ätit en smörgås. Sedan blir det lunch och då ska jag för en gångs skull minska på salladen och äta mer "riktig mat". Sedan kolhydratsmellanmål och middag på Centralen innan tågresa till Göteborg (räknas godis på resan som uppladdning?). Frågan är vad jag ska äta när jag kommer dit strax efter klockan 22? Jag vill inte tvinga mig själv till McDonalds bara för att. Ni Göteborgexperter, var ska jag gå för att äta något vettigt?

Musik på lopp?

Jag har aldrig sprungit med musik på lopp förut. Men det kan kanske vara bra att ha. Utifall liksom. Utifall jag blir trött och behöver en mental dextrosol. Utifall jag behöver en släng av Darude-energi:

Tor 15 maj (forts.): Tungsprunget

Löpningen hem gick inte så lätt. Det berodde inte på benen eller orken. Det berodde på en lite för välfylld ryggsäck.

5 km hemlöpning

Jag sprang hemåt med reportage från "tyranniets Kuba" och Nationaldemokraternas vara eller icke vara i skolorna, i öronen. Det var mer lämpat för långpass än snabbdistans men det gjorde mig inte så mycket.

Däremot gjorde en överfull ryggsäck hemlöpningen lite seg. Den satt förvisso bra på ryggen, men man märker ändå när den är för full för att det ska gå att springa obehindrat. Och så var den ju lite tung också...

Ryggsäck till trots kändes Västerbron bra. Det kändes bättre uppför än nerför faktiskt, vilket kan tyckas lite konstigt. Sedan gjorde jag en sväng runt Reimersholme och så en bit på Söder Mälarstrand innan jag gav mig på sista utmaningen: Munchenbacken och en annan slingrig backe upp till Lundagatan och Zinkensdamm. Det är härliga backar det. Det är i alla fall ett jäkla lut på dem!


Nu får löpardojjorna vila tills på lördag. Det är inte så långt kvar. Jag försöker komma ihåg att dricka mycket vatten (för att kompensera för matladdningen som jag hittills misslyckats med) men kommer på mig själv med att glömma bort det. Därför blir det en ganska ojämn vattenuppladdning: 1 liter igår förmiddag och sedan ingenting följt av 1 liter på kvällen och 1 liter efter lunch idag...

Tor 15 maj: Träning för axlar och triceps

Det finns nog hopp för mina axlar ändå.

Expressträning

Jag valde axelträning framför lunch i matsal. Tänkte att nu fan ska jag få det att kännas. Det gjorde det. Främst är det axellyft åt sidan som känns. Av alla axelövningar tycker jag att denna är roligast. Allra hemskast av alla styrkeövningar som finns är axelpress. Nilla vet hur mycket jag våndas inför denna mardröm. Det borde inte vara någon match kan tyckas, den är ju enkel och lättkoordinerad. Lättkoordinerad, javistt - men enkel? Jag kan knappt lyfta armarna över huvudet och hålla dem raka en längre stund utan att behöva ta ner dem - utan vikter. Att lyfta vikter ovanför huvudet är än jobbigare. Men jag satt på en pilatesboll och gjorde i alla fall 3x12 reps och är nöjd med det.

Not my favourite.

De andra övningarna: axellyft åt sidan och lite rotationsövningar, gjorde jag ståendes på en vad jag trodde var bosuboll. Men det var det inte. Det var en balansplatta. En sådan platta jag alltid använt när jag väl utmanat mina styrkeövningar med balans á la Sporty Spice och alltid trott var en bosuboll.

Den sista axelövningen var framåtlutande axelflyes och sedan gick jag in för mina triceps som jag hoppas ska fylla ut gäddhängehuden lite. Vanlig tricepspushdown i cc är lite blek men oj vad jag älskar omvänd tricepspushdown i cc. Den bränner riktigt gott och härligt!

30 minuter blev det. Och så en tonfisksallad på det. Med 2 matskedar vitlöksdressing dessutom - tur att grabben redan åkt till Göteborg.

Längtan

Jag sitter här och längtar.

Drygt 50 timmar

Jag längtar till klockan slår 11.30 så jag kan gå till gymmet och träna axlar. Jag vill också träna muskeln trött. Hitta nyckeln till att träna slut på axeln precis som Sofy kan.

Jag längtar till klockan slår halv fem så att jag kan springa fartlek hem. Mellan jobbmailen ska jag smygkika på Gmap och hitta en lagom omväg. Vilken runda jag än springer kommer den involvera Västerbron och sista kilometerlånga uppförsbacken hem och jag ska äga dem!

Jag längtar till kvällen då jag kan ta det lugnt och njuta av min kyckling- och tomatmiddag. Den rätten har blivit den första rutinen i livet som jag faktiskt gillar och som jag längtar till.

Imorgon ser jag fram emot den sista arbetsdagen på jobbet. Jag ska njuta av att låta benen göra ingenting och jag ska tillåta kroppen att tacksamt ta emot lite mer mat. Jag längtar.

Jag längtar till tågresan ner till Göteborg. Att låta mitt mentala lugnt gå på högvarv. Jag ser fram emot hotellnatten och längtan efter hotellfrukosten där jag för en gångs skull får lägga generöst med bröd på min tallrik.

Jag längtar faktiskt också till lördag eftermiddag. Att springa fram på Göteborgs gator och broar ska bli roligt. Jag är nöjd med mitt beslut att njuta istället för prestera. Jag är tillfreds med att Varvet är ett verktyg, inte en direkt utmaning. Men jag längtar ändå till att gå i mål.

Nya Amelia Kropp & Skönhet

Ska du köpa något bra att läsa? Hoppa över nya Amelia Kropp & Skönhet.

Tummer ner

Grabben köpte glass igår kväll. Jag köpte nya numret av Amelia Kropp & Hälsa. Jag är inte nådig i mitt tyckande om nya numret efter kvällsläsning igår. Vilken otroligt intetsägande tidning.


Det är bara att inse att jag passerat målgruppen. Just passerat är rätt ord. Jag har förstått att hemligheten till kroppskoll inte ligger i att "träna efter din kroppstyp". Hur många gånger har man inte läst om just det förresten. Som så många andra tidningar skrapar Amelia Kropp & Hälsa bara på ytan. Sedan tillförs inget mer - det gör mig frustrerad.

I övrigt står det mest om smink och bikinis i tidningen. Och i början tipsas det om en ny cider i smaken "Spring". Jag kan mycket väl tänka mig att läsa om och köpa just den - men inte i en träningstidning. De övriga shoppingtipsen (kläder, smink och hårprylar) intresserar mig inte. Jag orkar inte läsa några spenderartidningar (Amelia, Hennes, DV, Elle etc.) och jag är mätt på shoppingtips och måste ha-listor. Det är tråkigt att just Amelia Kropp & Skönhet ska vara fylld med just detta.

Bota sockersug

Kolhydrater till lunchen betyder sockersug till eftermiddagen.

Quick fix för sockersug

Min jobbrestaurang erbjuder varje dag 3-4 olika lunchrätter och en massa salladstallrikar på kyckling, lax, räkor eller parmaskinka. Jag siktar oftast in mig på salladstallriken. Själva salladen är ganska tråkig (billig grönsallad) så jag kompletterar med mina favoriter från grönsaksbuffén: champinjoner, exotiska salladsblandningar, krispiga grönsaker, keso, kikärtor, ananas, zucchinisallad och annat smått och gott.

Pastasalladen brukar jag hoppa över, trots att den ligger i underbar pestoblandning. Bulghuren går jag förbi. Couscousen ser jag inte ens. Potatis, vad är det?

Jag brukar hålla mig borta från de rena kolhydraterna, och det brukar gå bra. Tallriken är överfull ändå och jag blir proppmätt. Eftermiddagen brukar flyta på bra och ska jag träna efter jobbet fyller jag på med en banan eller en risifrutti om jag börjar känna mig trött.

Idag tog jag några pestosalladsskruvar till min kycklingsallad. Fyllde även på med en sked couscous, och så lite grann av bulghursalladen.

Skillnaden märker jag nu - vid 16-snåret. Oj vilket sockersug! Så till den grad att jag gick till jobbcaféet, kikade lite på de hemrullade chokladbollarna, kanelbullarna och risifruttiaskarna. Några dajmkakor låg där och väntade på att bli uppätna och havrebollarna kostade bara 4 kronor.

Jag smygkikade på gottesakerna men köpte en Cola Zero. Tillsatserna och sötsningsmedlet till trots känner jag mig nöjd. Inga kalorier men ändå en tillfredställelse i kroppen. Ett sug som mättades lika bra med en lightcola som med en chokladboll eller kladdkaka – men med 0 kalorier.

(I sig självt är lightläskedrycker inget bra val. Men relativt sett kan det vara det bästa valet. Vatten hade naturligtvis varit bäst, men vatten hade i det här fallet inte funkat.)