13 september 2008

Lör 13 sep: Sommaraktiviteter i Åre

Mamma säger att det är sommar fram till 15 september. Det är alltså två dagar kvar. Solen sken i förmiddags men det blev kallt efter lunch så Grabben hade på sig underställ under löparstassen när vi satte av uppför berget. Som sagt, det är sommar...

Att göra i Åre

Vi vaknade till den sedvanliga men vackra inversionen i Åre. Dimman låg tung över Åredalen men lättade medan vi åt skogsbärsyoghurt med linfrön och kokosflingor och halvt löskokta ägg. På Fjällgården kan man få bed and breakfast för 395 spänn vilket håller bra mycket högre klass än ditot på Smögen för många hundralappar mer.

Kall luft mellan träden i Åredalen

Förutom Grabbens jobbmöte högst upp på toppen i Björnen före lunch har vi haft semester hela dagen. Solen sken ikapp på Åre torg och man kunde tro att vi var i Norge. Det pratades norska överallt och folk och mtb-are satt på uteserveringarna i t-shirt och drack pilsner. Solen värmer - när den skiner.

Högst upp i Björnen kommer nya
lyxhotellet Copperhill Lodge att öppna i vinter.

Idag är det inte särskilt färdigt...

Sol på Åre torg!

Vi vandrade ut och in bland butiker och det var rea och rabatt på var och varannat ställe. Bland annat inne på Peak. Schyssta kläder till bra priser. Vi fick oss varsin nästan likadan blå jacktröja för 500 spänn styck. Jag har nästan bara svart i min garderob - så blått känns som ett lagom alternativ.

Något annat än svart...

Vi lunchade på Lok & Latte i gamla stationshuset och började sedan ladda mentalt för eftermiddagens utflykt: en (halv) topptur på fjället. Grabben grundade med underställ innanför löparkläderna medan jag körde på mina vadlånga byxor. Sedan gav vi oss ut - och upp.

Viktigast i resväskan: joggingskorna!

Skutan är brant och det märks inte lika mycket med skidor och snö under fötterna som nu när det är barmark. Backen från Fjällgården till Hummelliften är grymt brant och vi tog oss mödosamt uppför serpentinstigen. Eller, jag tog mig mödosamt uppför. Grabben studsade upp.

En blek Kenyan på väg mot toppen!

Halvvägs upp.

Äntligen på väg ner.

Uppförslutet bara fortsatte och fortsatte och slutade inte förrän vi var framme vid Café Olympia. Jag fick aldrig någon mjölksyra i benen men hade däremot behövt dubbla uppsättningar lungor. Jag gick, joggade och backspurtade om varannat.

Jag vete sjuttom om det gick så mycket lättare nedför. Det är svårt att springa i branta nedförslöpor med rullande stenar men Årevägen ned från Bräcke var lätt och bekväm och det gällde bara att våga släppa på och låta benen rulla. Jag släpper hellre loss med pjäxor än med löpardojjor på fötterna.

Branten upp från VM6:an till Fjällgården var värst. Grabben studsade fortfarande uppför väggarna medan min puls gick i taket bara av att gå uppför. Branterna i Ursvik är som blyga kullar i jämförelse...

Nu vilar vi framför friidrotten på TV:n, sedan blir det förmodligen middag på favoritstället Twins. Jag ser fram emot ett glas vin. Det är bra för benen enligt Colting.

12 september 2008

Höst i Åre

Igår bestämde vi att vi skulle åka till Åre idag. Här är vi nu. I Åre är det höstkallt men Grabben har duschat så hett så länge att det är dimma i hela rummet och jag måste krypa på golvet för att kunna andas. Vi bor inte hemma i Tege utan mitt i backen på Fjällgården. I helgen blir det barmarksträning - och backträning.

Vi stannade till i Orbaden på vägen upp - Hälsinglands Riviera.
(Min Grabb vet inte om att han faktiskt är över 30)

11 september 2008

Tor 11 sep: Milspåret i Hellas

Idag hade jag och Coola Karin bestämt terrängträff. Denna gång i spåret vid Hellasgården.

Lugna puckar i spåret

Det var en svartklädd trio som gav sig iväg på Hellasmilen efter jobbet idag. Coola Karin, jag och hunden Trixa. Jag kände mig lätt och bra i benen, men vi tog det lugnt och fint och blandade snack om jobb och livet med varsamma steg runt de värsta gyttjepölarna.

Vid Strålsjön tog vi en paus och kastade pinnar ut i vattnet som Trixa fick simma och hämta och rakt ut ur den tysta skogen kom ett fotbollslag med killar i 15-årsåldern som var ute och tränade.

Efter 7 kilometer sprang vi, med en kopplad Trixa, förbi tre medelålders damer med varsin lös hund. Jag ville bara förbi och höll Trixa tight intill mig. De tre andra hundarna var det ingen som höll koll på. Jag blev förbannad och råkade svära rätt så rejält åt damerna. Har man inte koll på sin hund när det kommer en annan hund förtjänar man att bli svuren åt. Visst var det en olyckshändelse - men min hund hade lika gärna kunnat vara av den agressiva sorten och då hade det slutat illa. Även om ens egen hund är snäll betyder det inte att alla andra är det. En av damerna tyckte jag skulle lugna ner mig men det hann jag inte. Vi hade redan sprungit förbi när jag blev lugn.

Det var rätt mycket mountainbikare ute och de plingade friskt och tyckte att vi skulle hoppa åt sidan när de kom farande i 130 genom gyttjan. Hoppade åt sidan gjorde vi också. När de körde förbi sa jag ett syrligt varsågod. Jag uppskattar ett tack när jag offrar min egen träning för andra. Jag fick ett tack tillbaka från några av dem.

Jag sa till Karin att det värsta jag vet är sådana där kärringar som går omkring med ett konstant snörp om munnen och glor upp och ner på folk. Tänk om jag blir en sådan kärring. Tänk om jag är på väg att bli bitter. Men nä, det tror jag inte. Jag vill bara stå upp för mig själv. Som med lägenheten i Halmstad. Besiktningsmannen säger att det absolut inte går att ändra besiktningsdagen från en onsdag till en fredag. Det gör det visst. Det ska jag allt ta och bevisa!

10 september 2008

Ons 10 sep: Spinning på SATS

Återkomsten till Pias pass var jobbig.

Tvärtomträning

Jag har inte kört Pias pass sedan början av sommaren. Hon har haft alldeles för lång semester. På ett sätt kan man säga att Pia förstört alla andra pass jag går på. Jämför med Piapassen bleknar de andra spinningklasserna något så kolossalt så det finns inte.

Jag och Coola Karin diskuterar ofta vad det är Pia har. Jag tror mycket på att hon leder klassen - men att hon signalerar att man tränar under eget ansvar. I andra klasser uppmanas man inte att tänka själv - just själva grejen med gruppträning uppfattas som att man faktiskt inte behöver tänka själv, vilket är lite absurdt. Jag gillar inte grupper. Något händer med folk i grupp. Man tappar all förmåga att tänka själv. Man följer bara alla andra. Jag har sett i normala fall fullt fungerande chefer hamna i en grupp och inte veta var det ska ta vägen på konferensen trots att alla har ett "hit ska du"-kort runt halsen likt små ensamma barn som flyger själva utan vuxet sällskap. Karin tycker att Pia har en förmåga att "se en". Hon är personlig. Det är skillnad på att säga hej och att säga hej. Jag har varit stammis på många pass, och vet att många instruktörer känner igen mig. Men det är fortfarande ett distansierat hej. Det är när man blir sedd som man presterar. Det är väl det som är ett av de stora problemen i skolan.

Trots att Pia är super gjorde jag tvärtemot vad hon sa hela klassen igenom. Hon hade planerat för någon form av uppbyggnadspass som bestod av något lägre puls än superhög puls (förutom på slutet) och sedan sittande cykling i en kvart för få in nötet. Här var det planerat för cykelträning alltså. Jag har dock inte för avsikt att bli bättre på att cykla. Jag tränar spinning. Och jag ville köra så nära maxpuls jag kunde så länge jag kunde. Istället för att sitta och nöta i 14 minuter bestämde jag mig för att stå och nöta i 14 minuter (eller hur många minuter det nu var). Det gick bra de 5 första minutrarna. Ett par minutrar till också. I mitten undrade jag om jag tagit mig vatten över huvudet men bestämde mig för att köra på ändå. Herregud det handlade ju bara om några minutrar - inte en evighet. Med 3 minutrar kvar kändes målet nära och med 1 minut kvar ökade jag kadensen. Jag var ju långt ifrån slut för sjutton!

När jag satte mig i sadeln igen flashade det förbi en krampkänning i ena vaden och jag kan nog inte komma ihåg att jag haft kramp i benen på träning förut - förutom när jag simtränade med Karin och hade benen låsta i någon flytmojäng med syfte att jag inte alls skulle använda dem. Då fick jag också kramp. Känningen försvann lika snabbt som den kom och det var bara att ställa sig upp och spurta hem i backen på slutet - då hade jag riktigt tung belastning på hjulen och när jag gått över mållinjen kändes lungorna alltför små.

Det blev snabbdusch och minimal tid för eftersvettning och en sak är säker och det är att det inte är lätt att lägga på foundation när man inte svettats klart. Den går inte in i huden utan lägger sig som ett inte särskilt smickrande täcke på ytan. Lite löst puder fick bli lösningen och sedan snabbt iväg till Nacka Strand och ett infomöte och vad möter mig där om inte en backsprintstävling på rullskidor. Det såg väldigt jobbigt ut. Backen upp från Nacka Strand är både brant och lång och innehåller vägbulor. Men det var kanske tur att de inte åkte nedför... hur bromsar man på rullskidor?

Läger för löpare

Cool grej. Men var fan ligger Töreboda?

Update!

Livet som Puma fortsätter. Trots att jag har en ny slutsiffra på min ålder. Tur att första siffran fortfarande är densamma...

Nästa kapitel

I helgen var det ajöss Zinkensdamm och stans bästa lägenhet. Ingen mer trapplöpning uppför Skinnarviksberget. Ingen mer terränglöpning mitt i stan runt Långholmen. Ingen mer morgonlöpning runt Eriksdalsbadet och inga Västerbrointervaller. Inte heller masskrock med barnvagnar, sirener från utryckningsfordon hela dygnet, tjoande från fulla människor mellan onsdag och söndag eller möte med 23 andra löpare under ensamma morgonrundan klockan 06.10.

Hur man kan ha så mycket grejer på 23 kvadratmeter vet jag inte. Det är lätt att packa det stora i drygt 20 flyttlådor men vad gör man av allt plock? Allt som bara är som man inte vet var det ska sorteras. Det blev 10 påsar också. Visserligen 10 snygga blanka påsar med tvinnade bomullshandtag men ändå. Det är opraktiskt med påsar.

Hej då!

Allt bars in i pigg lastbil med automatväxel och vi vann fighten vid varenda rödljus. Hem med allt till mammas och pappas hus i Saltsjöbaden och boende med mina gymnasiebröder, egensinnade kattbröderna Chili och Charlie och energistinna hunden Trixa. In med alla kartonger i förrådet och det allra nödvändigaste i gästrummet. Och så födelsedagsfirande på söndagen och med livsfarliga Leilas "a piece of cake" blev det både kokostoppar och seg kladdkaka och även en hallonpaj en annan dag. Boken är för farlig för att ha framme och får hädanefter endast plockas fram efter minst 90 minuters hårdträning.


Det är 7 veckor kvar till inflyttning i Halmstadslägenheten och det kommer gå fort som tusan. Jag ska packa upp vågen från en flyttkartong. Jag ska plugga på Fredrikas manifest och kämpa mig till morgonträningarna i höstmörkret. Jag ska börja spara pengar nu när jag faktiskt fyllt 27 och jag ska bli förnuftig med vad jag gör av de jag faktiskt spenderar. Och jag ska köpa en askungecréme och faktiskt använda den nu när mamma faktiskt påpekat att jag såg trött ut runt ögonen. Jag tror att hon i hemlighet syftade på att jag fått rynkor.

09 september 2008

Fixa formen!

Jag chansade och slog till. På postorder!

Så gör du

Jag har haft tur med mina postorderbeställningar förut. Har beställt några plagg från H&M och Ellos och de har suttit hur bra som helst. Både skjortor och byxor. I eftermiddags kom senaste försändelsen från Ellos*. I eftermiddags hade jag inte lika mycket tur. Men det spelar ingen roll. En mer smickrande form fixar man enkelt själv. Allt som behövs är en symaskin.

I högstadiet sydde alla mina klasskompisar in sina raka Levis-jeans. Och sina snäva Filippa K:s sydde man in lite till - bara för att. Så det här med stuprörsjeans är ingenting nytt. Det är heller inget jag satsar på. Men alldeles för mycket oversize blev lagom löst sittande med hjälp av mammas symaskin. Och mycket snyggare.

* Grabben: det bara hände, jag vet inte hur... men jag tror det berodde på ett tillgodokvitto och en 40% rabattcheck. Det var inte mitt fel!

Plaggen som de såg ut direkt från postorderpåsen.
Inte speciellt smickrande.

Efter lite meck med symaskin.
Blusen har tagits in 5cm på vardera sida
och jeansen har sytts in vid låren.

Tis 9 sep (forts.): Intervallträning

Tredje passet för dagen bjöd på roliga intervaller istället för monotont tramp.

fartLEK

Jag vet inte vad det är med mig men jag känner inte alls för att gå ut och springa 7, 10 eller 12 kilometer rakt av just nu. Det kan bero på att jag känner mig ostimulerad på jobbet. Eller på att jag packat min IPod alldeles för långt ner i någon flyttkartong. Eller att jag vill ha variation.

Däremot vill jag springa. Helst vill jag springa sådana pass där det händer saker. Intervaller alltså. Efter jobbet blev det nio stycken kortintervaller, på tre olika ställen utifrån tre olika förutsättningar. Känns inte löpningen speciellt kul så kan man göra den rolig.

Träning blir så kul som man gör den!

Intervall 1-3:
Det går en asfaltsslinga längs med vattnet utanför huset som böljar lite upp och ner. Dessutom svänger den. Jag vet inte hur lång den är men intervall 1 tog 51 sekunder. Intervall 2 tog 48 sekunder och intervall 3 tog 46 sekunder.

Intervall 4-6:
En bit bort från huset finns en riktigt bra asfaltsbacke. Den har bra lut och har alla förutsättningar för bra sug i benen. Jag vet inte hur lång den är men intervall 1 tog 38 sekunder. Intervall 2 tog 36 sekunder och intervall 3 tog 32 sekunder.

Intervall 7-9:
Slutspurten - och det allra roligaste. Det var andra gången för dagen jag letade upp Saltsjöbadens Skidbacke och stigen som går längs med gamla rodelbanan. Stigen är stenig och här och var finns ojämna trappor. De naturliga hindren kräver sina fotsteg och det utgjorde ett perfekt underlag för mina sista intervaller. Jag vet inte hur lång stigen är men intervall 1 tog 36 sekunder. Intervall 2 tog 30 sekunder och intervall 3 tog 32 sekunder. Jag dog ordentligt på slutet. Man kan se det som dåligt disponerade krafter men jag ser det som ett gott tecken på att jag faktiskt sprungit skiten ur mig tidigare.

Allt som allt med 2 kilometers uppvärmning och lite nedjogg tog passet 45 minuter och var riktigt roligt.

Snabbt hem från jobbet...

...snabbt ut på träning
(så att inget regn eller rödvinsglas hinner fånga mig)

Keso med frukt

Snart ska jag åka hem och springa och springa så fort jag kan. Därför passar det bra med mellanmål nu. Jag har testat något nytt: Keso med smak av äpple, päron och vanilj. Jäkligt gott alltså. Jag minns inte hur Valios keso/yoghurtvariant smakade så därför har jag svårt att jämföra men Arlas nyhet får i alla fall 4 plus. 5 om den hade varit nyttigare. Förmodligen finns det en hel del socker här. Allt som är gott är nämligen onyttigt enligt min erfarenhet. Förutom Fun Light, men det "får man" inte dricka ändå.

Meningen med livet

Jag har många idoler och jag har nöjet att få träffa de flesta av dem. Jag skiter väl i personer som Madonna och Michael Jackson. Jag har Coola Karin och jag har Gullfot-Fredrika. Två personer som inte springer snabbast på milen - men som gör allt det där andra som så många bara drömmer om - men aldrig orkar genomföra, aldrig vågar realisera.

Coola Karin och jag i Saltsjöbaden, juli 2008


Gullfot-Fredrika och jag i Halmstad, juni 2008


Jag är fortfarande alldeles hänförd av Fredrikas inlägg på sin blogg. Så till den grad att jag skrivit ut en väl vald del av hennes text. Den ska jag fixa till och rama in och sätta upp på väggen, lägga in i träningsdagboken och etsa in på näthinnan. På bara några rader förklarade hon meningen med livet. Även om inlägget handlar om träning - går det att applicera på allt.

Så all världens filosofer och storskrivare, släng er i väggen. Här är de sanna raderna:

"Många människor man råkar på är fulla av drömmar och önskningar, men lever kvar i sina små liv som i bästa fall känns någotsånär tillfredsställande, alltsom oftast lite småtrista, i värsta fall frustrerande på gränsen till det extrema. Och anledningen påstås för det mesta vara att det inte går, att det bara är en dröm, det är en omöjlighet att förverkliga det ena eller det andra. Fel, säger jag. Anledningen att folk blir vid sina gråa lästar är i själva verket att de inte är beredda att betala priset, den uppoffring, det fokus, den envishet och tid som det ofta kostar att göra det "omöjliga".

Och det tragiska är att det här vet de allra flesta människor om, innerst inne. Men ängsligt klamrar man sig fast vid sin trygga komfortzon, kallar det "balans" eller till och med "harmoni", och räds de krafter som skulle kunna ta över och tippa jämvikten fullständigt mot en förment fåfäng jakt på det skrämmande omöjliga.

Visst kostar det att leva sin dröm. Det kostar att gå upp fem på morgnarna för att träna, det kostar att ha ont i låren i backarna, det kostar att falla i svarta hål där varken kroppen eller tankarna känns längre och man bara inte får ge upp, det kostar att skippa disputationsfester och socialt umgänge, det kostar tid tid tid och mental energi i så stora belopp att man ibland undrar om krediten på det kontot verkligen är obegränsad.

Men det handlar bara om en sak. Hur mycket du verkligen vill någonting. Och jag är fullständigt ointresserad av det enkla, glättiga, lättköpta, jag gillar utmaningar, långsiktiga sådana, omöjliga saker, besatthet, fokus - det får mig att ticka, det gör mig lycklig, jag brinner, jag lever, jag är jag."

Tis 9 sep: Träning före frukost

Det var ett jäkla bra tag sedan. Det har inte hänt på denna veckas uppslag i kalendern. Men nu har jag i alla fall sprungit igen.

Morgonjogg

Grabben gick upp klockan 05.30 för att hinna med tåget till Göteborg och jag var inte sen att gå upp jag med. Jag ville inte hinna med något tåg - men dock en pulstopp före frukost.

Jag tog med mig morgonpigga fyrbentingen Trixa och gav mig iväg på en joggingtur. Klockan 05.45 är det inte längre speciellt morgonljust. Det är mer höstmörkt. Några yrvakna fåglar låg och plaskade vid strandkanten och Trixa hade nog hellre velat springa och leka med dem än att springa runt med mig. Hon utförde dock sitt jobb som personlig hare med bravur och vi höll ett bra tempo trots den arla morgonstunden.

Sista biten hem, efter cirka 30 minuter, avslutade vi med en rusch uppför terrängstigen som följer skidbacken. Trixa fattade inte riktigt att vi skulle springa utan trodde vi skulle busa men det löste sig ändå. Det är trots allt roligt med sällskap!

När vi kom hem knaprade Trixa torrfoder medan jag åt en ordentlig frukost på äggröra och keso med yoghurt. Om allt går enligt plan blir det styrketräning på lunchen och någon form av intervallträning ikväll. I'm back!

08 september 2008

Att välja livet

Hon är så jäkla imponerande så det går inte att beskriva. Här är THE inlägg of all times. Än så länge - tills hon skriver ett nytt.

Så hittar du drömjobbet

Drömjobbet hittar du lätt.
Du hittar det här på bloggen:

(Tyvärr låter jobbet inte riktigt lika kul i den längre annonsen...)

Spinning till klassisk musik

Läste i nya SATS Magasin om att man kör spinning till klassisk musik i Norge. Fy satan vad orättvist att de får men inte vi. Jag vill också! Jag tror jag skulle älska spinning till klassisk musik. Tydligen har klassen gjort succé i Norge. Därför önskar jag mig åtminstone en prova på-klass med sådan musik någonstans i SATS-Sverige under hösten.