09 februari 2008

Ingen vanlig dag

Idag är ingen vanlig dag - idag är det grabbens födelsedag.

We're going to Ibiza...

God morgon världen. Idag är det en liten kille som blir ett år äldre!

Minns ni den mycket irriterande låten som innehöll versen "we're going to Ibiza"? Nu är det inte så att vi ska till Ibiza. Men väl till Berlin. I höst. För att springa! Ja, kanske inte jag då. Men väl grabben! För den present som jag tänkt på så länge, är nämligen en marathonresa till Berlin - något som grabben snackat om år efter år efter år...

Grabben tar täten i Bislett (10 000m).

Grabben (tigern) tillsammans med tränaren och löparprofilen Pantern.

Nu blir det princesstårta framför skidåkningen, sedan ska jag försöka släppa på den svenska stelheten och skaka loss rumpan på ett afrodanspass och sedan, mina vänner, blir det fest.

08 februari 2008

Jag vill

Jag vill ut och springa. Det vill inte grabben. Han är förkyld. Har varit sjuk. Jag försöker övertala honom. Säger att mitt joggtempo är hans promenadtempo. Men han vill fortfarande inte. Jag undrar om han velat om han var frisk? Klockan är inte så mycket. Bara 23.15. Men det är klart. Det är ju CSI på TV, så då skulle han inte velat i alla fall. För särskilt sent är det inte. Inte för att ge sig ut och springa i alla fall...

Snygga ben

Att titta på Let's Dance är som att åka på en resa till avundsjukans värld.

Svarvade spiror

Medan grabben är borta och lirar hem lite pokerpengar (det var väl så vi sa grabben?) sitter jag hemma och kollar Let's Dance. Sitter är ordet. Funderade på att motionera twiststeppern men tänkte att spinningpasset för några timmar sedan får räcka för nu.

När jag tittar på de dansanta paren (vissa mer dansanta än andra...), passande nog klädda i kortkort ikväll, slås jag av hur välsvarvade ben de har. Då menar jag inte bara proffsen typ Carin da Silva eller Martins Cecilia. Även amatörerna har oförskämt snygga ben. Mat-Tina till exempel (som även hade grym frisyr och stenkoll på fötterna ikväll).

Välsvarvade ben står även på min önskelista. Tyvärr har jag ärvt pappas lår, så det lär aldrig bli några snygga ben á la Tina eller Carin da Silva för mig. Jag har snarare ett par fotbollsstubbar till ben. De passar bättre för benträning än i kortkort tyvärr. Allra, allra helst vill jag ha ben som är både jäkligt starka och snyggt kortkortsvarvade. Men man kan väl inte få allt man vill... väl?


Nä, man kanske skulle ta och twiststeppa lite ändå. Att sitta på sofflocket får man inga svarvade spiror av.

Fre 8 feb: Styrkebesked!

Jag trodde jag tappat allt. Men muskelminnet sade annat.

Spinning!

Jag packade väskan imorse, osäker på om det skulle bli någon träning ikväll. Jag bokade in mig på kölista till spinningen på SATS Hötorget. Lyckligtvis var det många som i sista minuten valde annan after work istället för träning - så det fanns en cykel över till mig med.

Det är något skönt avslappnat med träning efter jobbet på en fredag. Det spelar ingen roll hur trött knoppen är efter en veckas jobb - det är som om kroppen vill rensa ut slaggprodukterna från veckan som varit.

Dagens instruktör var ny för mig. Mitt omdöme är att hon inte var dålig, vilket är ett högt betyg för att komma från mig. Musiken var bra, stundtals mycket bra och med toppar som var skitjäklasuperdunderbra. När Robyns Englandsetta "With every heartbeat" dundrade ut genom högtalarna ville jag aldrig sluta trampa.



I mitt tycke uppstår den perfekta peppningen när instruktören balanserar hård och sträng med snäll och ödmjuk. Går man får mycket åt något håll blir det fel. Instruktören idag spelade tidvis för hårt på den stränga lyran och tappade lätt ödmjukheten. Det var lite för mycket "här sitter jag och det är jäkligt tungt och vad gör ni?". Och jag undrade hela passet igenom vad det var för ögongodis som satt uppe i hörnet för hennes blickar fastnade ideligen där uppe...

Men som sagt - jag gillade musiken. Och jag gillade upplägget: backar. Det var ett perfekt pass att komma tillbaka till och trots att benen töntigt nog hade träningsvärk från gårdagskvällens twiststep var de hungriga på pedalerna. Och vilket styrkebesked de kom med! Nu vill jag spinna mer och mer och mer och mer och...

Våg med fettmätare?

Intressant fråga, intressant svar - från IForm.

07 februari 2008

Tor 7 feb (forts.): Hemmaträning!

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Ikväll var det grönast hemma!

Twiststepträning

Inspirerad av Emliscious drog jag fram min twiststepper och körde på framför Gordon Ramsey på Kanal 5. I början gick det väldigt långsamt. Klockan visade på sju minuter och jag var lika uttråkad som början av Kitchen Nightmares var långsam. Men sedan kickade det igång. Både tiden och programmet. Jag svettades ikapp med kökspersonalen i programmet och pulsklockan noterade 75% av maxpuls vilket jag tycker är helt okej för att inte göra annat än vara hemma och kolla på TV. Ofta tänker jag inte på att man kan träna hemma. Gymmet är bättre, där är gräset grönare. Men i min lägenhet ikväll var gräsmattan både tjock och tät. Jag borde helt klart kolla mer på TV!

Världens bästa idé

Hetaste grejen just nu? Definitivt detta!

Tidningsställ!

Jag har sprungit på världens bästa grej! Typ... nästan...

Var tar tidningarna vägen?

För någon månad sedan presenterade jag ett delikat problem här på bloggen. Vad ska jag göra av allt bra innehåll i de tidningar jag har?


Jag fick många svar: ställa i tidskriftssamlare, klippa ut och sortera i pärmar, spara men rensa lagret en gång per år...

Jag tycker det där med att klippa ut och sortera är bra. Speciellt recepten från Laga Lätt. Och styrkeövningarna från Fitness. Men... vissa tidningar kan jag bara inte slänga. Grabben har till exempel en grej för resetidningar med snygga omslag. Han har en hel bunt liggandes helt olästa - fortfarande inslagna i plast - som han köpt bara för framsidans skull.

Nu vet jag vad jag ska göra av dem! Jag var nämligen på Ikea idag.

Jag har varit på Ikea förut - och letat tidningsställ. Men inte hittat det jag letat efter. Det gjorde jag nu. Någon smart Ikeaanställd hade helt enkelt satt upp en "Grundtal stång" med en tavellist och voilá - precis ett sådant snygg tidningsställ som jag vill ha. Man får plats med många tidningar, och man ser vilka tidningar man har uppe!


I ett sådant ställ kan jag samla resetidningarna för att göra grabben glad, Laga Lätt för att påminna mig om de senaste numrens läckerheter och Fitness Magazine för att inspirera mig lite framför TV:n.

Konstaterande

Träning frigör tankar!

2 saker som skrämmer mig:

1. Att en stor del av Sverige väldigt sällan rör på sig och i stort sett lever det liv jag levt de senaste 12 dagarna. Jobbat, ätit och sett på TV. Jag har haft svårt att sova och jag har haft en inneboende rastlöshet i kroppen. Min apparatur har varit helt förslappad helt enkelt. Skrämmande att folk frivilligt går med på att känna sig såhär på heltid!

2. Sveriges största bloggar. Jag förstod varför Alex blogg var störst när han levde rövare. Om Katrin Schulmans blogg vore störst skulle jag också förstå varför. Hon lever också rövare... Men jag kan för allt i livet inte förstå varför Sveriges två största bloggar (en och två) är vilka de är. Inget ont om bloggskrivarna, jag tycker det säger långt mycket mer om de svenska bloggläsarna... Går det utför för ungdomen? För jag kan inte annat än tro att vad vi väljer att vilka vi väljer att vara, vilka vi väljer att se upp till - och läsa om(!) - hänger ihop med att vi mår allt sämre.

Tor 7 feb: Första joggingpasset!

Jag har gjort det. Äntligen!

Lugn jogg på förmiddagen

Det var ett lätt duggregn och 4 varma grader som välkomnade mig i förmiddags på min första jogg på länge. Klockan var 07.28 när jag begav mig ut. Lite tidigt för att kallas förmiddag kan tyckas men så hade jag också snoozat en och en halv timme (min morgon var alltså förbi).

Jag var lite nervös innan jag begav mig ut. Tyckte det kändes konstigt med träningskläder på, och det var ju så svårt och trångt att få på sig skorna med fotpoden fastknuten i snörningen. Hur gör man egentligen när man joggar? Visst är det bara att sätta ena foten framför den andra?

Min morgonrunda bjöd på 5.25km i lugn, lugn fart. Lugnt var just ordet som ekade i mitt huvud under den drygt 30 minuter långa rundan. Jag har fått förmaningar från alla håll och kanter och jag ville bevisa för mig själv att jag faktiskt kan vara förnuftig och inte bara träningsglad.

Löpsteget kändes bra. Mjukt. Lagom spänstigt för att vara en tidig jogg i maklig takt. Inte stappligt som det ibland kan kännas på morgonen - eller efter uppehåll. Värre var det med pulsen. Min upplevda ansträngning var låg men klockan visade annat, nämligen 80-85% av max. Men det där spelar inte så stor roll just nu. Jag är trots allt tillbaks på banan!

06 februari 2008

Mycket snack och lite verkstad

Nu sjunger mitt tålamod på sista versen.

Frisk!

Jag är en actionbrud. Tycker inte om när det snackas en massa. Talk the talk and walk the walk, säger jag. Ändå har jag inte gjort annat än snackat den senaste veckan. Jag har inte gjort ett skit. Bara suttit i min TV-soffa och degat ihop.

Jaja, jag har väl varit sjuk också. Men jag tror att bacilluskerna är bortjagade nu. Puts, väck, borta! Imorgon är det jag som fyller träningsväskan med kläder.

Det kommer vara svårt att inte rivstarta. Att inte bränna däck på asfalten. Att inte känna den fräna gummidoften. För puman i mig ligger beredd. Svansen rör sig sådär omisskännligt som på en katt som är ute på jakt. En katt som har hittat bytet och ligger alldeles stilla och bara väntar och väntar. På det rätta tillfället.

Det rätta tillfället är imorgon.

På jakt på morgondagen

Jag har skrivit en del om mental uppladdning förut. Det är exakt vad som pågår just nu. Inne i huvudet. Inne i kroppen. Till och med tårna är laddade med förväntan.

Jag laddar inför träningspass som faller i lådan märkt med "lagom". Jag är inte i toppform just nu. Jag kommer inte att flyga fram. Jag vill bara känna musklerna jobba lite. Känna lungorna expandera. Känna hjärtat pumpa. Känna att jag lever.

Ett äpple om dagen...

...håller doktorn borta från staden.

Fujiäpplen

När man är liten brukar det finnas vissa saker man inte tycker om. Typ grönsaker. Men så växer man upp och så börjar man gilla dem. Fast det finns ju undantag. Det är ganska många som inte gillar broccoli till exempel...

Jag är en envis fröken tvärtom. Sådant jag tyckte om förr gillar jag inte nu. Som äpplen och tomatsås.

Jag vet inte varför jag rynkar på näsan åt äpplen. Jag har visserligen aldrig varit förtjust i röda, mjöliga äpplen, men åt ofta gröna sorter typ Granny Smith och allt vad de heter. Men så började jag tröttna på dessa tillsammans med alla andra som var sura eller inte smakade alls, som var mjuka och mesiga eller med fett skal...

Det finns en sorts äpplen som jag äter. Som jag faktiskt älskar! Det är Fujiäpplen - med japanskt påbrå. Fujiäpplen är söta och krispiga och jag vill helst äta dem kalla direkt från kylen.


Och det här med tomatsåsen? Jag gillar helt enkelt inte tomater när de är varma. Varma tomater, oavsett om de är grillade eller i köttfärssås eller tillsammans med grönsaker på något sätt, lockar fram någon smak som inte alls hittar rätt på mina smaklökar.

Men jag tycker om tomater! Favorittomatgrejen är en kall "pastaröra": tärna tomater och fetaost. Blanda med basilikablad (mindre bitar) och massa vitlök (och eventuellt lite svartpeppar). Servera med pasta (riven parmesan funkar också till). Voilá.

9 mil på längden

Det bästa - eller värsta - med att skriva ut sina tankar och träningsmål på bloggen är att man måste genomföra dem.

Det där med Vasaloppet

Jag tvekade inte särskilt länge innan jag hakade på Coola Karins plan att åka Vasaloppet/Öppet Spår när hon lade fram idén i höstas. Ingen av oss kunde åka längdskidor. Då. Det kan vi nu. Ja, kanske inte som någon Charlotte Kalla precis. Men vi tar oss fram. Även om det går lite långsamt...

För mig som inte är insatt i längdskidåkningens hard corevärld så är Vasaloppet och Öppet Spår i stort sett samma sak. Det är ju samma sträcka - samma spår. Men jag har förstått att jag varit ute och cyklat. Det är Vasaloppet som är grejen. Tävlingen. Utmaningen med många utropstecken. Att Öppet Spår går i samma spår verkar inte spela någon roll. Det verkar vara för mesar.

Om min tanke var att åka Öppet Spår borde det därför inte spela någon roll om jag förlägger min egen version av det öppna spåret till en annan dag. Typ helgen innan. För om Öppet Spår inte är någon stor grej - varför trängas med alla andra som åker spåren just den dagen? Varför leta boende i konkurrens med alla andra som åker spåren just den dagen? Och varför betala över 1000 spänn för att åka spåren just den dagen?


Jag tänker åka mina 9 mil - var så säker. Men jag tänker göra det en vecka innan alla andra. Smart va! På så sätt sparar jag mina pengar och riskerar ingen trängsel.

Det finns en sak som kan ställa till det för mig. Det är om det snöar nästa helg. Staffan Larsson har varnat mig för att de kanske inte hinner spåra hela sträckan då. Men jag håller tummarna. I absolut sämstvärsta fall får jag åka halva sträckan (för den biten lovar han kommer att spåras) två gånger.

Utmaningen för mig är att åka Vasaloppssträckan. 9 mil. Om jag gör det med tusentals andra är inte grejen. Det är sträckan jag ser framför mig. Att göra det på egen hand är ändå lite coolare.

05 februari 2008

Träning inför marathon

Nu viner Szalkais piska igen!

Kvalgränser

I en artikel på marathonsiten får den som vill en klatsch i baken. 10 veckor av Szalkaiprogrammen har gått. Endast 16 veckor återstår tills vi ska stå där på startlinjen. I vår livs form. Jag ryser i kroppen bara jag tänker på det. Spänningen är olidlig. Hur ska det gå?

Men det är lugnt. Väl? I artikeln på marathon.se har Szalkai angett kvalgränser. Klarar man t.ex. 5 kilometer på 27 minuter så kan man fortfarande ansluta sig till 4-timmarsprogrammet med gott mod.

Övriga kvalgränser:
3-timmarsprogrammet: 5 km på 20 min
3.30-timmarsprogrammet: 5 km på 24 min
4-timmarsprogrammet: 5 km på 27 min
5-timmarsprogrammet: 5 km på 32 min


Jag ser fram emot marathonstarten med skräckblandad förtjusning. Det ska bli både roligt och hemskt. Jag fruktar Söder Mälarstrand för att den är evighetslång och därmed psykiskt jobbig och snurren på Djurgården för att där är så lite folk som hejar på. Backarna har jag ännu inte börjat tänka på. Jag vet inte alls vad det är jag ger mig in på men den som lever får se.

Team Stockholm Marathon och jag

Mitt förhållande med TSM är över. Jag har gjort slut. Det bästa av allt är att jag fått mina pengar tillbaka.

Jag sa som det var till dem - jag har betalat för en tjänst som inte hållt vad den lovat. Långpassen har gått för fort trots ständiga påpekanden. Visst hade jag kunnat hoppa ner en grupp. Gått med i 5-timmarsgruppen. Men det är inte poängen. Jag ville vara med i 4-timmarsgruppen för att jag ville springa enligt 4-timmarsprogrammet. Inte långsammare.

Bakom TSM står en fullt rustad organisation (Stockholm Marathon) fulltankad med expertis och erfarenhet och så tillåter de sig själva att göra det största nybörjarfelet, gång på gång: springer långpassen för fort.

Jag är inte ensam om att tycka som jag gör. Då syftar jag inte på ganska många "medlöpare" som har samma åsikt. Även proffsen själva anser att det går för fort. TSM-föreläsaren och kanonkulan Susanne som sprungit marathon på 2.38 tyckte också att långpasset gick alldeles för snabbt för några veckor sedan.

Men vet ni vad? Jag behöver inte bry mig om det där längre. Från och med nu kör jag mitt eget race. Jag har mina långpasstimmar alldeles för mig själv. Och det ska bli skönt att andas in en massa positiv energi på söndagsförmiddagarna istället för att springa runt och samla på sig frustration och ångest kilometer efter kilometer.

Förkylningsprocessen

Det har blivit stopp i min förkylning!

Processens gång

Alltså, när jag har varit förkyld förut så har det börjat med 1. Halsont en dag eller två. 2. Supersnuva och rinnande ögon i en dag eller två. 3. Snorig näsa i evigheter. Sedan har det varit över. Slut. Finito.

Denna gång är läget annorlunda. Jag hade ont i halsen en dag för en och en halv vecka sedan. Sedan var jag snorig i tre dagar och nu har jag ont i halsen igen. Jag är inte ett dugg snorig. Jag kan andas både ut och in genom båda näsborrarna utan att det tar stopp eller flyger grejer.

Okej då, jag kanske hostar lite. Eller en del. Men det är ju bara lite slem som inte hittat ut än.

Så när är jag frisk? Ska jag bli snorig igen eller vad är det frågan om?

I eftermiddag ska jag titta lite på SATS- och Szalkaischemat och se vad som kan passa. Kanske lite pilates? Kanske lite bodybalance?

Mina träningskläder skriker på mig från garderoben och pulsklockan snyftar på bordet i all sin ensamhet. Grabben hittade mina spinningskor i en träningspåse och sa att de såg lite bortglömda ut. Håll ut kära vänner - jag kommer snart och använder er!

04 februari 2008

Försäljning av lightprodukter minskar!

TT visar på intressanta siffror och slutsatser i sprillans nya artikeln "Fet mat lockar allt fler" i DN.

Kändisar som tränar

Även om inte jag joggar (just nu) så finns det andra som gör det.

Tränande kändisar

Åkte över Västerbron på vägen hem alldeles nyss. Solen lyste med nakna, försiktiga strålar över Riddarholmsfjärden och det var så fint. Västerbron erbjuder en fantastiskt vacker backe som är värd att springas uppför bara för utsiktens skull.

Min joggingväntan fortsätter. Istället har jag hittat joggande kändisar. De ser inte alls ut som jag trott. Var är de creddiga träningskläderna? Var är coolheten? Trots glamourlooken på röda mattan ser Hollywood & Co rätt så tråkiga ut när de ska träna.

Matthew McConaughey är snyggare när han surfar...

Lilla(!) Naomi Watts med tränare.

Jennifer Love Hewitt på promenix iförd mundering á la husvagnssemester.

Kirsten Dunst på väg till yogan...

Sist men inte minst: Madonna. En cool tant med surfshorts och läskiga vader?

Jag vill också, också, också, också!!!

Runners high

Intressant fråga - intressantare svar. Det enda vettiga från tidningen IForm.


Jag är inte friskare idag än förra veckan. Jag vaknade, raspig i halsen, trots att jag konstaterade att halsontet var borta igår. Jag borde ta efter Nillas exempel och sova bort bacilluskerna men istället är jag inne på min sjunde raka jobbdag. Men jag ska gå hem och sova snart. Jag ska, jag ska. Jag måste bara invänta ett bud här på jobbet först. Med min tur kommer det säkert halv fem i eftermiddag...

Invasionen på Ekerö

Jag och grabben var ute en sväng till Ekerö i lördags morse. Det var då vi såg dem. En efter en. Och sedan fler. Totalt sett var de jättemånga!

Rullskidor

Jag vet inte vad det är med folket på Ekerö men det verkar som om de alla ska åka Vasaloppet. När jag och grabben åkte utåt Ekeröhållet såg vi rullskideåkare efter rullskideåkare komma åkandes i snöblaskeblåsten. Det såg tungt och jobbigt ut. Men de stretade på. Den ena efter den andra.

Rullskidor i soligt väder. Såhär såg det inte ut på Ekerö.

I bilen satt jag och grabben och blev alltmer förvånade ju fler rullskideåkare vi såg. Vi kan inte tänka oss någon annan anledning att åka rullskidor om man inte ämnar åka Vasaloppet. Därför konstaterar vi krasst och kanske felaktigt att hela Ekerö kommer att bege sig till Dalarna om några veckor. Varför är rullskideåkning, och kanske indirekt längdskidåkning om nu vår teori håller, så stort här? Är det för att Ekerö i stort sett ligger ute på landet? Eller för att de har bra cykelbanor?

Övriga Sverige får helt klart se upp i längdspåren. Ekerö satsar!

03 februari 2008

När mår du som bäst?

Jag fick frågan av mamma i eftermiddags: när mår du som bäst?

Efter träning!

Jag funderade ett slag när hon ställde frågan. Försökte mig på svaret "när jag är ute och reser". Men när hon ställde en följdfråga visste jag att jag inte svarat helt rätt.

Det rätta svaret för mig är efter att jag tränat. Ju tröttare jag är, desto bättre mår jag. Oavsett blödande skavsår eller svidande svett i ögonen. Det är då jag mår som bäst i själen.

Det är ingenting jag går runt och tänker på. Det är ingenting jag försöker åstadkomma. Lyckan kommer ändå. Bara sådär. Jättelätt! Det är det som gör träningen så underbar.

Sjuk - inte sjuk?

Jag sitter här och funderar på om jag är tillräckligt frisk imorgon för att kunna träna. Halsontet är borta. Hostan retar fortfarande i halsen. Jag vill, jag vill, jag vill träna!