12 april 2008

Snicksnack!

En helt vanligt konversation på msn mellan mig och Nilla (Nilla har sin ätardag på lördagar - mer om det på hennes blogg - medan jag har som mål att ligga på 1700kcal och 30% kolhydrater de flesta dagar, oavsett träning):

Pernilla säger:

hur har det gått idag?
sara säger:
det har gått bra! bara ett problem - maten. alltså. man tappar ju ett mål på helgen.
Pernilla säger:
jag vet... eller inte idag för mig då rå... som ätit massa choklad
sara säger:
jag åt en stadig lunch klockan 4 så nu sitter jag här och äter 1kg morötter tillsammans med pestodip gjord på kesella. jag har jävligt ont i käkmuskeln efter allt tuggande
Pernilla säger:
hahahahaha det kan jag förstå
Pernilla säger:
du kunde inte tagit typ paprika? *garvar*
sara säger:
jag ligger bara på 1300kcal. det får bli en jäkla massa proteindrinkar (fast jag har ingen mjölk) för jag får ju inte fuska till mig kalorierna och äta kolhydrater - att äta mycket kolhydrater är ju lätt. men att äta proteiner bara för att är svårt
sara säger:
jag åt 2 kycklingfiléer till lunch och är trött på kyckling för idag
sara säger:
jo. paprika... men det åt jag till lunch, tillsammans med ännu mer morötter och tomat.
Pernilla säger:
välkommen till fjäderfäts förlovade land...
sara säger:
jag älskar kyckling, men... efter 2 filéer kändes det ganska tråkigt.
sara säger:
men... vad har du ätit för spännande idag på din ätardag?
Pernilla säger:
du jag vet precis vad du menar..... kycklig e skittrist, men gott ibland
Pernilla säger:
ja du, vad har jag ätit... ostmackor, sushi, en liten hamburgare på mcdonalds, tuttifrutti passion, tofu glass och massor me choklad
Pernilla säger:
så nu e jag så mätt så jag skulle kunna kräkas

Lör 12 apr (forts.): Backträning

På läger tränar man mycket. Ofta flera gånger per dag. Därför har vi precis varit ute på löppass nummer två för idag.

Backträning

Det var redan på förväg bestämt att vi skulle köra två pass idag. Dock var det tänkt att förmiddagens terrängträning skulle ske på morgonen, och inte strax efter lunch som idag. Därför blev det bara några timmar mellan milen i Ursvik och backintervallerna nere i Tantolunden. Mellan träningarna gjorde vi som man ska: åt och vilade. Jag råkade till och med sova en timma och vaknade 18.30 utan att tro att klockan hunnit bli så mycket.

När vi begav oss ut mot Tanto var handdukarna från duschen efter pass nummer ett fortfarande blöta. Det kändes lite knasigt i huvudet, men helt rätt i benen - de var fortfarande uppvärmda. Kilometern ner till Tanto gick snabbt, men så är det ju nedförsbacke också: 5.30km/min för att till slut hamna på 5.02km/min. Sådana där flacka nedförsbackar skulle det vara jämt!

Det var bara uppvärmningen som gick nedför. Det var en asfaltsbacke mellan kolonilotterna som skulle besegras. 5 gånger. Medan grabben flög upp fick jag jobba. Det tog mellan 30-40 sekunder varje gång. Vi gick nedför backen och den tunga återhämtningen hade nätt och jämt hämtat sig innan det var dags igen. "Uppför, uppför - spring med armarna, spring med armarna" var det enda jag tänkte. För varje gång jag sprang uppför desto längre blev backen.

Efter sista backintervallen hade en fråga formulerat sig i mitt huvud: hur känns det när man känner att de intervaller man springer gör skillnad? Det är kanske en spretigt formulerad fråga och den förenklade versionen lyder: måste jag upp i maxpuls för att intervallerna ska göra mig bättre? Lyder svaret lika för släta intervaller och backintervaller?

Lör 12 apr: Ursvik 10 km

Löparlägret fortsätter. Idag stod äventyr i Ursvik på listan. SL-kortet packades ner i löparjackan innan vi begav oss iväg mot nya strapatser: genom lera och uppför berg.

Terrängjogging

Ursvik är norra Storstockholms populäraste utflyktsmål, säger man på hemsidan för Ursviks motionsgård. Må så vara, men jag har aldrig varit där, tills nu det vill säga. Södra Stockholms motsvarighet, Hellasgården, har alltid legat närmre till hands. Efter att ha sprungit milrundorna på båda ställen, är min slutsats att Hellas och Ursvik är ganska lika. Terrängigt (backigt) och lite lerigt. Ursvik har mycket bättre och fräschare skyltat medan Hellas känns mer som att det ligger mer ute i naturen medan man i Ursvik ibland skymtar E18.

Jag tycker om att springa på stigar i skogen. Det "händer" saker hela tiden och det är inte lika mycket slummer som att springa på en rak asfaltslandsväg. Det är också backigare, vilket gör att farten inte ligger på topp. Grabben konstaterade att terränglöpning inte är det bästa för självförtroendet. De tidvis branta stigningarna sätter spår på pulsklockan i form av hastighetsdippar. Han nämnde att han på någon kilometer låg på 4.40min/km när det var gyttjigt och otillgängligt för att sedan landa på 4.03min/km när det var "slätare" på marken. Själv låg jag på 6-6.30min/km milen igenom.

Efter 6-7 km tog krämen slut. Energin dalade. När någon kom och sprang om mig undrade jag vilken dunderfrukost de ätit och om mina 259 kalorier till frukost varav bara 12% kom från kolhydrater (2dl minikeso+1dl hallon+2ägg) satte sina spår på mina energidepåer. Grabben har frågat om jag märker av kosten, men det är svårt att svara på. Jag vet inte hur det skulle kännas annars. Jag har ju ingen dublett av mig själv som äter gröt och mackor till frukost och som springer bredvid mig. Men nog var energidippen ändå en konsekvens av kosten. Pulsen var stabil och benen tomma på mjöksyra. Det var bara det att bensinen var slut. Grabben såg det också. När han mötte mig efter 9.5km tyckte han att mitt löparsteg såg lite stappligt ut, som om benen inte ville gå framåt. Just då hade jag Safri Duos Prelude i öronen som räddade mig från mental kollaps. Jag ville bara stanna men tack vare att spinninginstruktören Pia alltid spelar låten Prelude på hennes klasser associerade jag låten till att jag kände mig stark och oövervinnerlig så jag fortsatte kämpa på - springandes - och hade lite roligt åt mig själv mitt i tröttheten eftersom det kändes som att det gick så långsamt att någon lätt skulle kunna ha powerwalkat förbi mig.

För att knyta ihop påsen så var joggingen i Ursvik en skön upplevelse för sinnet, om än något jobbigare för kroppen. Vi åkte dit kommunalt vilket gör äventyret lite tidsödande. Hallonbergen, närmsta tunnelbanestation, är inget paradis i sig men det är roligt att Ursvik finns. Det var värt resan!

Ursviksäventyret i bilder:

Vi fick vänta 5 minuter vid bussens (som skulle ta oss till Fridhemsplan) hållplats. Passande nog är busshållplatsen precis utanför ett konditori. I väntan på bussen stod vi och valde vilka tårtor vi helst ville ha. Drömma går ju...

Den blå tunnelbanelinjen tog oss ut till Hallonbergen, närmsta tunnelbanestation till Ursvik. Denna linje är inte hemmalinje för varken mig eller grabben, så vi (grabben) räknade stationerna mellan Fridhemsplan och Hallonbergen (där det varken verkar finnas berg eller hallon).

Hallonbergens vackra tunnelbaneperrong...

Det är välskyltat i alla fall...

...både för bilar och löpare.

Det var inte alltid helt enkelt att springa milspåret med bra fart. I sådana här off roadlägen krävdes det bra taktik. Vilket håll runt lergeggan var det bästa?

Löparglädje

Vad är löparglädje? Är det känslan som jag har nu när jag sitter i soffan och förväntningarna inför det löppass som snart ska bli känns ända ner i tårna? Det spritter i benen men de får nog lugna sig lite så de inte blir trötta innan jag ens kommit ut. I fantasin är jag redan där: ute och springer och är trött som bara den med svetten rinnandes nedför panna och rygg och pulsen slår i jämn, fast takt och för varje meter jag lägger bakom mig har jag kommit lite längre och blivit lite starkare, lite bättre och mycket lyckligare. Om inte detta är löparglädje, vad är det då?

11 april 2008

Fre 11 apr: Intervaller på löparbana

Jag har gått och väntat på idag med skräckblandad förtjusning: intervaller på bana är ingen ba(r)nlek.

Springa på bana

Jag har sprungit på en sådan där röd, mjuk löparbana en gång förut. För några veckor sedan i ett nedsläckt och blåsigt Saltsjöbaden. Då var det grabben som sprang intervaller i tidvis envis motvind medan jag joggade runt med mitt längskideskadade knä.

Idag var rollerna de omvända. Grabben var förvisso inte knäskadad men i egenskap av tränare sänkte han sig till min fart. Och så höll han koll på tiden. Stenhård koll. Jag ville ha uppdaterad information om vilken hastighet vi höll i stort sett varannan sekund. Min tränare har det inte lätt - men han gör det jävligt bra. Även om mina intervaller håller lägre hastighet än vad han gör på maran tycker han att jag är duktig.


Mobilkameran tyckte jag sprang för fort, jag blev både suddig och halshuggen.

Världens bästa tränargrabb.

Jag tycker också att jag var duktig. Vi började med att värma upp 3 varv i maklig fart innan vi satte igång: 8 x 400 meter med 200 meters gång mellan varje intervall. Intervallfarten var jämn och låg runt 4.55-5.00min/km. Det kändes bra. Det gjorde inte ont någonstans och farten kändes riktig bra och behaglig i 250 meter innan jag blev trött och fick kämpa mig i mål utan att tappa tempo.

Jag känner mig nöjd med dagen. Imorse gick jag 45 minuter till jobbet med Adam och Gry i öronen och ikväll tränade jag riktigt strukturerat och fokuserat. Middagen var nyttig och ordentlig med en full tallrik med kyckling, keso, avokado, tomat och paprika och dagens kaloriintag ligger just nu på 1750 kalorier. Nu ska jag bara in med en tvätt i maskinen så har det här varit en exemplarisk fredag.

Imorgon fortsätter mitt träningsläger!

10 april 2008

Jag har fuskat

Det är lika bra att erkänna: jag har fuskat idag. Ställde mig på vågen efter att jag kommit hem från Motala. Vad siffrorna sa berättar jag inte - idag. Istället ställer jag mig på vågskrället nästa gång på söndag. Då ska jag berätta hur pass väl kroppen velat, eller inte velat, samarbeta med mig, min träning och mina kostförändringar.

(Visst är det roligt med cliff hangers!)

PS. Idag har det varit vilodag. Imorgon börjar löparlägret! DS.

Bästa återhämtningen

Ibland vet man att man borde göra saker, men gör det inte ändå. Vad är man då - om inte puckad?

Energi

Jag vet att man ska få i sig energi snabbt efter träning för att skynda på återhämtningen. Men inte fasen har jag sett till att ha med mig en proteinshake till gymmet för det. Nej när jag har tränat har jag bytt om, åkt tunnelbana hem, ibland gått till affären för att handla middagsmat, kommit hem och konstaterat att det måste diskas innan det blir någon middag och till slut lagat vad nu lagas skall för att sedan äta kanske 1-1.5 timmar efter träningen avslutats. Inte alls optimalt. Jag vet ju att kroppen behövt energi långt mycket tidigare. Kort sagt, jag har varit en Pucko-Puma.

Ibland krävs det att någon säger det man vet, men på ett lite mer pedagogiskt sätt, så att man fattar att man vet det man vet, så pass mycket att man börjar göra något åt det.

För två veckor sedan var jag på ett spinningpass med instruktören Camilla (som för övrigt är från Motala som jag i min tur lämnar för Stockholm idag). Efter passet sa hon, som instruktörer brukar göra, att det var viktigt att vi fyllde på med energi eftersom vi kört så hårt (90 svettiga minutrar). Men - sen sa hon såhär: just nu står alla era celler med vidöppna dörrar (redo att fyllas på med energi). Just den meningen gjorde susen för mig. Den fick mig att verkligen förstå. Det är där, direkt efter stretchingen, som jag ska fylla på. När jag kommer hem och fixar mat som åker ner i magen 1 eller 2 timmar senare är ju dörrarna inte alls lika öppna. Och jag återhämtar mig inte lika bra.

Jag har egentligen vetat det här alltid. Den kunskapen har varit svår att missa. Men Camillas förklaring och imaginära bildspel, har gjort att just denna kunskap sitter längst fram i pannan och inte långt bak i huvudet - och förhoppningsvis kommer jag bli bättre på att ta med lite proteinpulver att blanda till efter mina gympass.

09 april 2008

Ons 9 apr: Joggingrunda i Motala

Jag har varit ute och joggat i dagsljus och faktiskt sett lite av det här Motalastället jag är på.

Typ 9 kilometer

Jag tänkte mig en lite långsammare runda ikväll. Och lite längre. En runda där jag inte blev trött i benen efter 5 kilometer. 5 kilometer är nämligen ingen mara. Ingen halvmara heller för den delen...

Jag sprang i stort sett samma strandpromenad som igår. Men idag utökade jag den med några kilometer så att jag kom upp i nästan 9 kilometer. Sprang lite på känn och hittade till en grus- och barrväg långt ute på en udde som tydligen fungerade som en joggingslinga. Jag hittade rätt genom att uppmärksamma ett par som stod och stretchade vid en bil och såg en liten stig som gick in i skogen precis bredvid. Det gäller att vara uppmärksam och lägga ihop ett och ett. Det var bedårande vackert med ensamheten och de dramatiska Vätternvågorna som slog hårt mot strandkanten i det mörka, blåsiga väder som låg (ligger) som en tjock hinna i luften.


Jag rundade udden och sprang samma väg hem som jag kom. Enkelt och bekvämt och med en medelpuls på "bara" 83% för hela rundan. Flåset kändes bra - benen kändes okej. Inte superpigga men som sagt okej. Det känns ändå skönt att ha gjort en helt okej runda som är längre än 5 kilometer. Uppvärmningsperioden är över. Allvaret har börjat. Jag är på gång.

Det där med hotellfrukost

Det bästa med hotell?

Vikten av frukost

Hotellnätter innebär för mig två saker: fluffiga täcken och en riktigt stor och bra frukostbuffé. Det finns inget jag blir så besviken av på hotell än om de två nämnda kriterierna inte uppfylls. Sedan önskar jag inga svarta hårstrån i badrummet heller såklart.

Jag försökte vara lite underfundig med mitt rubrikvak: "vikten av frukost". Alla vet att frukost är viktigt, det finns inget mer att orda om det. Men - hotellfrukost för mig har betytt tallrik efter tallrik med bröd, yoghurt och pålägg i massor - tillsammans med en blandad kompott av de varma frukostvalen. Bara för att det står framme, för att det är buffé och för att det är "gratis".

Med mina nya kolhydratssnåla livsstil trodde jag hotellfrukosten skulle bli surt och tråkigt. Ha - kan jag ha mer fel? Det är proteinerna jag upplever som dyra att gå och köpa själv - det är nu jag kan "frossa" i dem utan extra avgift. Jag har ätit rikligt med både skinka och kalkon imorse. Keso. Ägg (rätt kokta för en gångs skull). Och en massa paprika. Jag fick i mig kolhydrater också - de mest direkta i form av juice som jag pressade själv. Förmodligen var juicen mitt sämsta frukostval. Men det är ju i sig inget dåligt val. Och tillsammans med de övriga valen känns det som en bra frukostmåltid ändå. Who needs bread och leverpastej liksom?

08 april 2008

Tis 8 apr: Motala by night

Är det en bil? Är det en motorcykel? Är det ett jasplan? Nej det är Puma som är ute och löptränar!

Nattligt äventyr

Det gick snabbt ikväll. Inte den direkta farten på klockan, men känslan i kroppen. Löparkänslan. Jag ska inte säga att jag flög fram, men nästan - i alla fall jämfört med hur det känts förra veckan.

Jag flyger inte - ännu. Men jag står på startbanan!

Nu blev det bara 4 kilometrar med start klockan 23.00. Men för det första är det 4 kilometrar fler än 0 kilometrar som det lätt blir på konferenser där en middag tar 3 timmar och 3 glas vin och kvällen bara försvinner. Precis som jag valde bort den enligt utsago "krämiga potatisgratängen antingen gjord på bechamelsås eller grädde" till förmån för extra babymorötter och broccoli, valde jag också bort vinet för Pepsi Max. När resterande i gruppen gick till puben för mer öl gick jag till mitt rum och bytte jobbdressen mot löparstassen. Det gick av bara farten. För när jag haft en bra dag med bra matval kändes det enkelt att fortsätta på samma spår. Visst, det är galet att gå ut och jogga efter 23.00 men en liten tur tar inte mer än en halvtimma. Peanuts!

Jag vet inte om det var den sena timman. Eller om det var det lätta duggregnet. Eller om det bara var känslan att jag var ensam i hela världen (jag såg ingen förutom en anka som badade i gatuskenet i Vättern), men det gick bra ikväll! Fotpoden, som ofta mäter hastigheten lite för generöst, hade jag knutit hårdare på foten än vanligt. Gör det att den mäter mer exakt? Det kändes så. För även om känslan sa att det gick fortare än vanligt, visade klockan på den vanliga 6-minutersfarten. Vanligtvis brukar jag ta det med en nypa salt men ikväll har jag inte så mycket salt i nypan för jag tror att jag låg precis såsom klockan sa idag (återigen, kan det ha att göra med att jag knöt fotpoden hårdare?)

Jag sprang 2 kilometer "bortåt" längs strandpromenaden, och 2 kilometer "hemåt". Bästa sättet att inte springa vilse. På hemvägen ökade jag farten. Inte medvetet och knappt märkbart. Men en sådan liten skillnad gör ända att jag springer 15 sekunder snabbare per kilometer. Det är ju bra att en sådan liten fartökning inte känns nämnvärt i kroppen. Men det skulle vara förödande om en sådan lite fartsänkning skulle kunna passera en obemärkt.

Nu är det slut på det roliga för idag. Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis med bra val. Jag tjatar om min mat och mina val men fan och hans fru ska veta att jag kämpar... God natt Sverige!

Greetings from Motala

Hej där hemma. Är i Motala och har det bra. Solen skiner inte som den ska men vi har roligt ändå. Snart ska jag ut på löptur i Motalakrokarna. Jag ska bara leta upp en karta först. Nedan ser ni mitt rum. På detta golv ska göras tåhävningar, rumpövningar, armhävningar och några situps.


Idag har jag lyckats med flera bra val: en halv nyttig fralla istället för en hel på vägkrogen i Stavsjö, jag uteslöt riset till lunchen på kinarestaurangen och åt morötter istället, hoppade över browniesen som serverades på fikapausen och åt ett surt grönt äpple istället för konferensgodis under eftermiddagen.

07 april 2008

Paus!

Energipaus mitt i jobbstressen i form av kaseinproteindryck i pappersmugg. Skål!

Veckan som kommer

ska bli lite bättre än veckan som gick.

Måndag morgon

Måndag - den perfekta starten på något nytt. Jag har skrivit det förr och skriver det igen - tänk vad bra det är att vi varje vecka får chansen att göra en ny rivstart. Fantastiskt!

Veckan som gick var okej. Inte dålig men inte jättebra. Nya jobbuppdraget ställer till det lite för mig och medan stressnivåerna accelererade minskade träningsminutrarna drastiskt. Men - jag höll kosten i schack. Och - jag har kommit igång med löpningen.

Vågen denna morgon visade på nedgång. Jag borde vara överlycklig men det är jag inte. -0.7 kilo kan ju faktiskt bara vara en slump eller minskade vattenmängder i kroppen. Därför hoppas jag på ytterligare nedgång denna vecka, så att jag får bevisat för mig att mina 30%-iga kolhydratsnivåer och 1700 kalorier per dag faktiskt ger resultat.

Vad gäller träning så bortprioriteras de flesta SATS-klasser den här veckan. Inte en enda spinningklass så långt ögat når. Istället ska jag löpträna - och åka till Motala. En konferens ned nya jobbuppdraget ligger och stör i min mitt-i-veckanträning. Löpskorna åker mer till Motala men jag har inte riktigt koll på konferensprogram och upplägg så vi får se hur det blir med löpningen just då.

Däremot blir det löpning så det förslår till helgen. Borlänge 6-timmars går av stapeln på lördag men jag har andra planer. Jag ska på löparläger - i egen regi. Jag har äntligen grabben (tränar'n) hemma hos mig så på fredag blir det intervaller på bana, på lördag förmiddag blir det milrundan i Ursvik eller på Lidingö, eventuellt backträning på lördag kväll och sist men inte minst långpass på söndag. Det betyder träning 3 dagar i rad vilket inte är optimalt, men är det läger så är det!

Ikväll har jag möte med andra jobbet efter första jobbet. Jag vet, lite knepigt att hålla isär. Egentligen borde idag vara vilodag eftersom jag tränat två dagar i rad (vilket känns i biceps- och magmuskler) men vi får se vilka jobbstresshormoner som måste jagas bort ikväll. Det blir antingen en promenad eller - löpning.

06 april 2008

Sön 6 apr: Löpning och styrketräning

Efter att ha haft taskigt gymflyt några dagar kom jag iväg - men det var på håret.

Styrketräning

Jag och Nilla hade bestämt att träffas på SATS Telefonplan för att köra styrketräning. Det var dags för rygg, biceps och mage eftersom vi inte körde de sist. Sist var typ tre-fyra veckor sedan, men vi har båda kört en hel del styrketräningspass sedan dess. Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att ses klockan 13.00. Det är bara det att strax efter 12 ringer Nilla och är bakis och nyvaken och tycker det är lite jobbigt att gå upp. Som tur var svarar jag inte (inte för att jag inte vill, men för att jag inte hör telefonen). Nilla har därför inget annat val än att pallra sig ner till gymmet - vilket hon i slutändan var rätt skönt.

Det som på pappret såg ut som ett snabbt pass drog ut på tiden. Det var magövningarna som fick vår kreativa förmåga att rusa i höjden och vi provade på en drös olika magvarianter med bollar som "kastades", viktplattor som lyftes från sida till sida och så utmanade vi varandra på crunches på boll. Men innan dess var vi fokuserade, körde sittande rodd och lastdrag för ryggen, jävligt noggranna bicepscurls och hammercurls för bicepsen och till sist en funktionell styrkeövning (eftersom det är så i ropet) där man ligger på mage och förflyttar en viktskiva "runt sig" (tränar överkroppen).

Det är kul att köra styrka tillsammans - om man kan fokusera och inte pratar bort tiden. Det är jätteviktigt att träningen är träning och inte en social trevlighet. Men det lyckas vi bra med. Den sociala trevligheten tog vi efteråt då vi gick och åt nyttig lunch på Skvallertorget i Midsommarkransen.

Löpning

Jag fick för mig att springa till gymmet i förmiddags. Packade min smidiga Salomonväska, som jag köpte till Vasaloppet, med det nödvändigaste och begav mig iväg. Det är inte mer än 5 km till SATS Telefonplan från mig men jag kände mig ändå som Renata Chlumska. Allt som fattades var ett par trailskor och lite gyttjestänk så hade jag varit en äventyrare. Nu skulle jag ju bara springa bland storstadsbetongen.

Det var jobbigt nog. De första 1.5 km till Liljeholmsbron går nerför men sedan går det faktiskt bara uppför, om än i olika skiftningar. Jobbigt som tusan, så jag gick lite här och var ska erkännas. Backträning står högt upp på min lista över det som behöver tränas. För det var inte pulsen som slog volter - det var benen (höger lår) som tog slut.

Jag sprang aldrig hem från gymmet. Jag och Nilla käkade lunch och sedan åkte vi in till stan för att försöka göra av med pengar på träningskläder. Det gick inte så bra. Vi hittade ingenting roligt. Inte ens en endaste bandana!